Rachelsnoveller

 

 

You were sleeping on your bed in the morning. Niall sits by the bed and looks at how gorgeous you look when you sleep. He then strokes your face and smiles at the way you wrinkle your face at his touch. He stroke your face again and you slowly move your head to face him. Niall move closer to your face and whispers, “Good morning beautiful. Had a good sleep?” As you slowly open your eyes, you reply him with a smile. As he sees your beautiful smile, Niall’s heart skips a bit and he leans forward to kiss you on the forehead. Chills run through your spine making you wide awake. With a whisper you reply him, “Hey handsome. I’ve had a good sleep. What do you want for your breakfast?” As the ends of his mouth lengthens, he whispers into your ears, “You.” He then place his tender lips on yours and kissed you gently. Breaking away from the kiss, you slowly hide your face in his chest and he hugs you tightly, afraid to leave you. You could feel his heart beat getting harder and you kiss his chest in a belief it would slow down. His fingers slowly run through your hair and tugs a strand behind your ears. You could feel his hot breath on your shoulders. Slowly he hides his face onto your neck and says, “You’re the best thing I’ve ever got. I wish the time froze and we could lie in each others arms all day. My gorgeous princess, I love you and I’m the most luckiest man in the world.”

vi låg i sanden och hade det trevligt. Jenny hade blivit sitt vanliga jag och igen och Niall hade berättat om minnesluckorna och ibörjan hade det skrämt mig men inte lika mycket nu. Jenny låg och höll Niall i handen och inspektera stjärnorna som speglades i hennes ögon. det var lite kyligt och jag frös men skulle gärna kunna ligga här hela natten ändå tills morgonen om så både Jenny och Niall ville det. mina känslor för Jenny hade inte riktigt sloknat men min vänskap med Niall betydde mer än en flicka för mig.   Niall klagade ljudligt för femte gången om att det var kallt men det fick mig bara att skratta. 

- Jenny mår du bra?, frågade Niall till slut efter tionde gången av att klaga.

- ja faktiskt, log hon och kysste honom.

det högg till i magen men jag sköt undan känslan och fokusrade på månen som lysste i mina ögon. en förvuxen nattlampa som aldrig skulle slokna tänkte jag och kvävde ett fniss. mina tankar spelade nästan ingen roll. jag låg här på stranden i hawaii, jorden, universum. jag log. jag var här med dom jag älskade, på grund av att jag jobbade med något som jag älskade. hur kunde det ha blivit så här stort? plötssligt försvann Jenny från min sida och jag tittade in i Nialls blåa förvånade ögon. jag tittade oförstående på honom innan jag satte mig upp och såg Luke stå med Jenny i hans famn. knivskaftet stack ur hennes kropp och hon hostade, hon gjorde inget motstånd ens men jag såg hur hon förtvivlat försökte. 

- Släpp henne!, skrek jag högt men han skrattade bara.

- Om jag inte kan få henne ska ingen få henne, sa han giftigt.

I hurried out of bed when I heard the crying coming from the baby monitor. Running to the kitchen, I prepared a warm milk bottle for my little girl. Rushing to her room, I quietly opened her door and hovered over the white crib. Within seconds of seeing my face, she stopped crying and started to giggle. I couldn’t help but giggle with her. Picking her up, I led us both to the wooden rocking chair in the corner of the room. Even in the dark I can see her beautiful green orbs for eyes and her glistening white smile. You look so much like her. Tears suddenly begin to form in my eyes as a billion memories came rushing back to me. I suddenly felt a small hand brush my cheek and I look down to see Darcy reaching for my face. 

“You are now my only reason to be here.” 

Oh, Ella, what do I do now. Why’d you have to go and leave us. We miss you too much. It’s been 3 months now. 3 months since she left us. 8 months since the start of her Chemotherapy. The day we found out she had cancer tore my heart. I had no idea what I would do if she left me, left us. She had just given birth to Darcy when suddenly she started getting ill. Upon the many tests, it was finally confirmed. We stayed by her side everyday until that final moment. She died holding Darcy against her chest. Darcy was only 9 months. Even she knew her mother had gone when I tried to lift her and started to fight me. We cried endlessly for the next couple of days. Moments filling my head as Ella’s funeral approached. The moment we met at the park and I looked into her eyes and knew she was the one. The moment I finally had the courage to ask her out and kiss her. The moment the first “I love you” came out of my lips. The moment we first made love. And then the moment she finally said “I do” to becoming mine forever suddenly killed me. We were so happy, dancing together at the reception, caring about nothing and nobody. And when we found out we were expecting, we spent countless hours thinking of the perfect name. When Darcy was born, I’d never been happier in my life, only to have the moment ripped away from me as I saw her body fall to the floor. At the funeral, I remained silent.She’s gone, she’s really gone. I still can’t get my head and my heart to accept it. My heart hurt every second of everyday. Cleaning out her stuff, I noticed CD titled, “To Harry and Darcy”. I popped it in the player and got Darcy to sit with me. The t.v. flashed and I saw her. Her face tired, yet so beautiful. Her hair was all gone, but oh was she still so beautiful. I almost broke down on the spot until I realized I needed to be strong for Darcy. 

“Harry, by now I’m probably gone. I knew I wouldn’t make it, but I still stayed strong for Darcy, for you.” she smiled, “I just wanted to thank you, for everything. For loving me like no one else has. For staying by my side when no one else did. For helping me bring our little angel into this world. I can’t help but think that pretty soon I won’t be here anymore. As much as I want to stay here with you, you have to let me go. Live your life, but still remember you now have a little one to take care of. I may no longer be there by your side, but always remember that I’ll always be watching you, both of you.” she started to cry, “Always remember that I love you, and being your wife and mother to Darcy was the best thing that ever happened to me. I love you, forever and always.” 

With that the screen went black.

I was suddenly snapped back to reality when Darcy made an unfamiliar sound. 

“Da-a-dy,” she tried to muster. 

I couldn’t help but smile at the thought of her first word finally being heard. I clutched her tight. “That’s right, Daddy’s here and I promise I won’t ever leave you.” I kissed her forehead as I started to become more comfortable in the chair.I’m going to get through this, with you Darcy. I stared at her beautiful face one more time. My eyes and her smile. Perfect. We made such a beautiful angel, Ella. I promise to take care of her always. But always know that you are our original angel. We love you. 

---

-Maddy-

 

Jag slog mig ner bredvid Niall med ett leende.

- Seriöst Jenny om du vill så gärna att vi ska sjunga kan du bara be om det, skämtade Harry.

- Mm nej jag tycker ni suger så det så, sa jag i min bästa Lory röst.

Ett skratt kom runt bordet och jag log mot Danielle.

Efter middagen så gick vi alla runt på stan ett tag till ohc det var helt öde på tjejer nu. Mitt lilla tal hade verkligen satt förväntan i dom. Danielle gick med Liam och pratade om allt, jag log åt hur lyckliga dom var tillsammans. Eleanor kunde tyvärr inte följa med på grund av sitt jobb men Louis hade roligt med att gå tillsammans med Harry och Zayn så dom tre gick runt och skämtade och spände sig för några turister. Själv gick jag och Niall sist och bara höll handen. han märkte att jag inte var på prathumör så vi bara gick och njöt av varandras sällskap. vi var perfekta igen men jag undrade vad Luke gjorde. jag borde inte bara ha lämnat honom men det kändes inte rätt att stanna och jag trivdes här med mina vänner, med min familj... jag tänkte på Mark som var hemma med sin fästmö. 

 

Mot klockan nio gick vi alla ner till stranden och gjorde iordning scenen. Jag kopplade in alla sladdar, Paul fixade instrumenten som ett annat band skulle spela på. Dom hette Sissy och var verkligen jätte bra på trummor, gitarr och fiol. Fiolen spelades av en tjej som var tio år gammal och hon va rverkligen helt otrolig. Danielle och Liam hade hittat dom på sin promenad och själv hade Lou och jag skrivit ner alla noter och kopierat upp dom flera gånger åt bandet. det hade blivit många skratt men nu satt vi alla där. Sissy prov spelade och One Direction sjöng medans Danielle och jag dansade runt och skrattade. det lät perfekt!

 - är alla klara?, frågade Paul.

- japp du kan gå tillbaka till jobbet nu din latmask, skämtade Louis.

- jag vill bara ert bästa, sa han med ett skratt.

- my precious, sa Niall och härmade Gollum.

Snart var stranden full proppad med tonåringar och Sissy började spela. Gotta Be You blev första låten och alla dansade och skrattade och skrek om vart annat. jag fick snabbt huvudvärk men det var värt det att se alla glada och jag tror nog att killarna gillade det med. Danielle stod med Paul lite avsides men jag dansade med resten. jag brydde mig inte speciellt mycket även om Danielle varande mig.

Efter Gotta Be You spelade One Thing och alla blev som galna men efter låten så spelades Moments och det blev helt tyst på stranden. några började gråta men alla var så tysta att man så tydligt hörde killarna. som man hade dragit upp volymen och dämpat allt annat. det lät helt otroligt och hela min kropp stannade till. man stelnade till i publiken och för första gången stirrade jag stor ögt på killarna på scen. dom var gladare, mer bekväma. dom hörde hemma på scenen och det gjorde inte jag men det spelade ingen roll. detta var om dom inte om mig. 

När sista tonen tystnat så klappade alla händerna och respekten växte bland oss alla. Nästa sång var What Makes You Beauitful och sedan Up All Night.

 

Klockan var ett när det åter igen var tomt på stranden. vattnet hade stigit men jag låg kvar på sanden och lät vattnet smeka mina ben. Niall låg på min vänstra sida och Zayn på min högra. vi pratade om stjärnorna och månen som lös långt ovanför oss. alla hade gått hem förutom vi tre och jag frös inte ens trotts att Niall om och om igen klagade på att det var kyligt.

- Jenny mår du bra?, frågade han till slut.

- Jag faktiskt, log jag och kysste honom lätt på munnen.

Han log men såg fortfarande oroad ut. plötsligt kände jag hur någon lyfte upp mig och då kände jag kylan slå emot mig så hårt att jag tappade andan. jag tittade bakåt och såg Luke stå med armarna runt mig. det sved i magen och runt till ryggen. jag försökte ta mig ur hans grepp men mina armar var slöa. jag såg på Niall och kved till av smärtan som blossade upp i min kropp. Zayn skrek något men det var mer som ett mummel i mina öron och sedan hörde jag Lukes röst strömma igenom mig lika tydligt som han skulle ha skrikit i mitt öra.

"Om jag inte kan få henne ska ingen få henne"

sedan mörknade det och jag kände min kropp slå emot sanden. jag kände händer som trycktes mot min mage och jag hörde mig själv kvida till och stöna under smärtan.

på några minuter hade natten gått från underbar till ett helvete, jag kände den kyliga vinden slita i mig när dom drog av mig tröjan och insepkterade såren på magen. jag hörde dom ropa efter hjälp. jag kände smärtan och jag hörde röster men jag kunde inget annat. detta var värren än själva knivvhugget tänkte jag förtvivlat.

- tack för att jag får äta här, log jag och tänkte på stackars Niall som jag lämnat.

maten var enkel det var makaroner och ostsås vilket var väldigt gott, Luke och jag satt i soffan medans Matilda satt vid matbordet. vi små pratade lite och jag gillade verkligen den här familjen.

 

det mörknade och blev kyligt. för att vara juni, för att vara i hawaii blev det kallt och jag visste inte om jag fortfarande var sur på Niall eller inte. Luke log mot mig.

- du kan sova över här om du vill, log han.

- men din mamma då?, frågade jag.

- hon jobbar natt och kommer inte hem försen sju imorgon bitti så det blir bara du och jag, log han flörtigt.

jag nickade och skickade ett sms till Zayn om att jag stannade hos Luke. Han skulle berätta för Niall och det fick han gärna göra för mig. detta kändes lite som payback även om Niall var helt perfekt mot mig.

 

 

När vi låg i dubbelsängensög det till i magen och jag visste direkt vad jag ville ha. så när Luke hade somnat skrev jag en liten lapp och lämnade rummet. jag sprang upp mot hotellet eftersom Luke och hans mamma hade som ett hus bredvid och sedan ställde jag mig i hissen. jag hade bara på mig Lukes stora tröja och ett par trosor. jag hade glömt klänningen men det gjorde inget jag gillade det ändå inte. hissen stannade och jag sprang fram till Niall och min dörr. jag tvekade lite innan jag knackade på. jag hörde ett stön och en suck innan dörren låstes upp och Niall stod i dörröppningen, halvt i sömnen och i bara kalsonger och ett linne. Jag kysste honom hårt samtidigt som han drog in mig på rummet. Niall låste dörren och satte sig ner i sängen där jag stod framför honom. han satte händerna på min midja och jag satte mig i hans knä med ansiktet mot honom. han log stort och kysste mig igen,

vi åkte in till centrum och shoppade en liten del och larvade oss ännu mer. när vi äntligen bestämde oss för att äta så fick Niall beställa åt mig medans jag gick på toa. när jag kom tillbaka så hittade jag knappt bordet för alla tonårs tjejer som ville ha em glimt av killarna. jag ville vara själv med mina vänner så därför ställde jag mig på bardisken vilket var närmast och sedan tittade jag på alla tjejer,

- Hey! om ni låter oss ha hela dagen ifred så lovar jag att dom kommer sjunga för er ikväll. fem låtar och några autografer kom till stranden så kommer spelningen att hållas där klockan tio!

sa jag högt och ett illskrik gick genom publiken som snabbt lämnade lokalen.

- vi kunde prata om allt, viskade han.

jag blev sur och gick där ifrån och ut genom bakdörren. trädgården var underbart stor med många träd och blommor som slingrade sig runt stammarna. jag log och kände vinden slita mig medans solen strålar värmde mig.

- var det inte kul nog där inne hos One Direction?, skrattade Luke.

han hade på sig ett par jeans och en lång ärmad randig tröja. han log stort mot mig. kunde han bli mer perfekt?

 

jag log mot honom och gick mot trädet där han satt. Han hjälpte mig up mot grenen där han satt och jag slätade till klänningen. jag var glad över att jag var så liten och att trädet var ganska stort. vi syntes knappt där i trädkronan som vi satt. Jag kände mig lugn och säker även om jag hela tiden kände Lukes blick som vandrade över min kropp.

- Nå vad sa Zayn till dig?, frågade jag och bet mig i läppen.

- något om att hlla mig borta från dig, något om vakter och sen lite hot, sa han och tittade allvarligt på mig fast han nästan skrattade och lät jätte glad på rösten.

- Ändå smög du hit, log jag.

- nej jag bor här på hotellet. min mamma och jag lever här. hon är städerska och hjälper till och i utbyte får hon mat och rum här. jag hjälper till med pengar genom den lilla affären så jag har slutat gå i skolan och träffar knappt mina vänner men det är värt det när mamma och jag sitter hemma på kvällen och kramar varandra godnatt för jag vet att jag kommer träffa henne nästa dag. jag älskar henne.

han slet av ett blad från grenen och lekte med det. han såg inte alls ut som en sjutton åring men det spelade ingen roll om han så var äldre och ljög mot mig. han gav mig en trygghets känsla som jag helt hade tappat.

- min mamma stack, mumlade jag och tittade ner på marken där gula och röda blommor spred ut sig.

- vad hände?

- pappa slogs jämnt för han var full och jag antar att hon inte orkade med det längre, sa jag tyst.

- vad hemskt...

han såg riktigt ledsen ut men sedan sken han upp.

- vill du träffa Matilda?, sa han.

jag nickade och antog att det var hans mamma.

 

när vi kom in i det lilla huset så var det fint och lite större än vad det såg ut att vara på utsidan. där inne fanns ett litet kök, ett badrum som var halv gömt bakom två andra dörrar. sovrummet var litet men dubbelsängen som stod där verkade mysig och varm. vardagsrummet innehöll en soffa och en tv samt ett litet matbord. 

Matilda var runt trettiotvå år gammal, hade det mörka håret uppsatt i två långa flätor. hon var lång och smal och var verkligen både vacker och snäll och jag förstod direkt varför Luke älskade henne. dom båda hade kommit hit när Luke fyllt nio och sedan åkte dom aldrig hem till kalifornien igen. 

- tack för att jag får äta här, log jag och tänkte på stackars Niall som jag lämnat.

maten var enkel det var makaroner och ostsås vilket var väldigt gott, Luke och jag satt i soffan medans Matilda satt vid matbordet. vi små pratade lite och jag gillade verkligen den här familjen.

Zayn stod över mig och drog upp mig i hans famn.

- mår du bra?, frågade han och drog undan mitt hår som såg ut att hänga löst. jag nickade och log medans jag begravde mitt ansikte mot hans bröst.

 

jag var inte rädd, inte det minsta men jag kände mig trygg i Zayns armar och det hade jämnt varit honom och Niall som jag sett upp till lite extra även om alla hade varit jätte snälla mot mig.

Jag höll andan när Zayn ställde mig ur vägen, Harry var nu vid hans sida också och snart la Louis en hand på min axel precis som jag var sju år och inte kunde försvara mig själv. jag visste inte själv varför men jag blev riktigt arg och kände för att förstöra något även om det närmaste som fanns var mitt halsband som jag inte hade något minne av att ha tagit på mig. Harry, Zayn och Luke pratade lågmelt. jag blev trött och ville lyssna på vad dom sa. jag var verkligen inte en liten flicka längre. visst pappa hade kört med mig, Lory med men jag hade mod nog att sluta prata med båda. pappa är i fängelse nu, Lory sitter i skolbänken med Lark och jag är på jävla hawaii!

Louis hann bara ge mig en blick innan jag slet mig ur hans grep.

- förlåt Lou men jag är inte tio år! jag kan ta hand om mig själv, mumlade och skrek jag åt honom.

- Jenny jag.., sa han och sträckte sig efter min hand men jag hade redan börjat gå bort från stranden.

- nej jag gillar idéen om att ni skyddar mig okej men herregud vad tänker ni med var är era livvakter?! 

jag skakade av ilska över att dom utsatte sig själva för  fara bara för att hitta mig.

Luke log mot mig och blinkade lite snabbt.

Jag vinkade mot honom och gick ifrån stranden och upp mot hotellet. jag visste inte vart jag skulle bara att mina fötter gjorde ont sv den varma marken, ryggen gjorde ont av alla gånger jag ramlat av brädan och magen skrek efter mat. hur länge hade jag varit borta?

 

Niall kramade om mig hårt när jag kom in i entrén. Han kysste mig tafatt och jag kände av Lukes varma berörning. vad var det för fel på mig. jag hade jämnt drömt om Niall...

- Jenny, suckade han.

- förlåt det var jag som gjorde fel jag vill bara göra det ogjort okej?, mumlade jag mot honom när han kramade om mig.

- haha ta det lugnt Jenny, skrattade han. upp och duscha med dig så äter vi middag sen.

jag nickade och kom upp till vårt rum på någon minut. jag duschade länge och drog på mig en sommar klänning som var djupt urringad, nådde till halva låren och var rosa med svarta noter på sig. håret fönade jag innan jag flätade det. jag mötte Niall i resturangen han hade redan beställt åt oss båda så vi hann små prata lite innan maten kom. Niall tittade på mig medans jag hög in på laxen.

- vad?, frågade jag med ett leende.

- jag saknar ditt gamla jag, sa han fort.

- vad menar du?

- vi kunde prata om allt, viskade han.

jag blev sur och gick där ifrån och ut genom bakdörren. trädgården var underbart stor med många träd och blommor som slingrade sig runt stammarna. jag log och kände vinden slita mig medans solen strålar värmde mig.

- var det inte kul nog där inne hos One Direction?, skrattade Luke.

han hade på sig ett par jeans och en lång ärmad randig tröja. han log stort mot mig. kunde han bli mer perfekt?

 

- ursäkta vad säger du?, frågade Niall förvirrat.

-  du vet när Lory sa att jag ändå skulle dö på flygplatsen. Tja jag såg det i en dröm faktiskt. Men den slutar olika. och på senare tiden så har jag börjat drömma om din död och dom andra killarna. Danielle och Eleanor har också dött men det är inte min mening okej. Lory och jag brukade skämta om att jag var synsk men tänk om jag faktiskt är det?! Jag menar jag dör i varje dröm jag haft sedan jag träffade dig men du var med i en dröm jag hade några dagar före jag träffade dig. Detta låter säkert sjukt men jag tror faktiskt att jag drömt om min egen död, sa jag och tittade ner i golvet.

- Jenny du ska inte dö, skrattade Niall och pussade mig på kinden.

- men det ska jag visste, klockan fem över ett den femte januari 2013. Vi är på ett torg eftersom du och killarna har en konsert sak där. Och du och Zayn kommer stå bredvid varandra och kommer vara det sista jag ser innan jag dör. Du kommer springa fram till mig och be mig att inte dö och säger att allt kommer bli bra fast sen blir du också skjuten men det finns ett annat slut och det är att mördaren skonar dig.

- Jenny du måste skämta, fortsatte Niall med ett lågt skratt.

- Men det gör jag inte!, skrek jag och stormade ut ur rummet.

Jag sjönk argt ner på stranden. den varma sanden brände mina bara ben men jag brydde mig inte. Tack och lov hade jag somnat i mina jeansshorts och ett linne. jag la mig ner och kunde höra hur sandkornen knastrade under mitt huvud när jag tittade upp på den blå himlen. Det var verkligen vackert här på Hawaii.

Jag suckade och tittade på havet.

det kom stadiga vågor hela tiden som gjorde att kallt vatten svepte över mina ben. det var skönt och att titta på klockan så var det inte så sent heller. det hade inte ens börjat mörkna på himlen men luften var svalare. Det var en massa turister på stranden, en del badade, en del surfade och den stora mängden tjejer solade. jag visste inte vad jag ville göra. Jag lekte lite med sanden och vattnet innan jag tröttnade och ställde mig upp. Hotellet som vi bodde på låg precis vid stranden, det var stort och jätte fint med många fönster. Hela byggnaden såg prydlig ut i solskenet men jag såg alla människor som sprang runt där inne. Vilken våning hade jag sprungit ifrån egentligen? det enda jag kom ihåg var alla trappor och hur ont jag hade i magen. 

Jag borstade bort sanden och gick upp mot stan. Den var ganska stor men inte som London. Jag log mot alla som vinkade glatt till mig. vissa kom fram och pratade lite med mig även om jag var helt okänd för dom. antligen Directioners. Jag kom till en liten affär som jag gick in i, dels för värmen som nästan dödade mig och dels för folket som ville prata med mig. visst jag älskade att vara med folk men det hade varit en anledning till varför jag satt eller stod bredvid Lory och Lark när dom pratade med folk. jag var bara inte bra på att små prata.

inne i affären som var full med surfbärdor och en liten kyldisk så var det inte en enda person där. jag gick fram till kyldisken och tog fram en cola jag gick till disken och hoppades att det skulle komma någon och såklart gjorde det de. En kille som var lika gammal som jag kom ut, han hade brunt hår ner till axlarna, starka kindben och väldigt solbränd. Han hade gröna ögon och ett snyggt leende. Jag betalade och över vägde om jag ville ut igen eller om jag skulle hitta på en ursäkt att stanna inne när han avbröt mitt tänkande.

- Du är inte här ifrån eller hur? Jag heter Luke Williams, log han.

- Jenny, s ajag kort och sträckte fram handen som han skakade.

- vill du hänga med och surfa?

- jag kan inte surfa, skrattade jag.

- jag lär dig, blinkade han och visade mig in genom en dörr.

det var lagerrummet och sedan valde han ut två surfbrädor efter att ha stirrat på mig i någon minut. vi gick ut bakvägen och kom till en blå pick-up bil. Han la upp surfbrädorna och visade att jag skulle in på andra sidan.

jag nickade och hoppade in i bilen samtidigt som jag drack lite.

 

När vi kom till stranden så var det lite mindre folk men mera var och surfade. jag log mot Luke när han räckte fram sin hand. Jag höll min egen bräda under armen men att ha hans hand i min var faktiskt lite gulligt. Luke släppte sin bräda mitt på stranden och jag följde efter,

- Okej ställ dig på brädan, log han.

- men..

- litar du på mig?, frågan fick mig nästan att ramla men jag nickade ändå.

Jag ställde mig på brädan och så trixade jag lite som man gjorde med en skatebord fast utan att brädan rörde på sig. Luke skrattade och ställde sig på händerna på brädan innan han lipade mot mig.

- Show off... nu då?, skrattade jag.

- paddling, log han större.

Vi tog brädorna mot det grunda vattnet och jag kände salt lukten och havet som stänkte mot min hud. han visade hur jag skulle paddla, jag följde efter. Med Luke som hjälp kunde jag stå efter en timme. såklart höll han fortfarande i brädan men jag stod på den, jag tittade ner på honom och log stort innan jag föll i vattnet. 

- du gillar att ramla, log han och hjälpte mig upp.

- japp du vet jag är professionell i det, blinkade jag.

- Prova att paddla ut och sätt dig på brädan innan du ställer dig okej? jag kommer vara bredvid dig.

han satte fast en lina till surfbrädan om min fotled och gjorde sedan det samma med mig. jag hade fått låna en tröja av honom  som jag nu rättade till. jag paddlade ut och väntade på vågen precis som Luke bad mig göra. Han skrek över havets brus när jag skulle vända och paddla med vågen. snart satt jag på brädan och kunde vågen vibrera under mig. jag satte mig på huk innan jag försiktigt ställde mig upp och balenserade. det var riktigt svårt och jag stod bara upp i några sekunder innan jag ramlade av. jag var inte alls rädd att träffas av brädan. snart låg jag uppe på stranden med Luke över mig. såklart hade brädan slagit till mig.

- mår du bra?, frågade han och jag föreställde mig hur jag såg ut.

blek, sandig med blåaktiga läppar. jag skrattade och nickade såklart mådde jag bra jag skulle ju ändå inte dö än. då hände det hans varma kropp la sig över min och våra läppar samlänkades. Han kysste mig och jag kysste honom tillbaka och det kändes bra. det var inte alls som när Niall kysste mig. Detta var mer vilt, mer obekymrat om någon såg. Jag gillade Luke men inte på det sättet därför puttade jag undan honom.

- Luke jag har pojkvän, hann jag säga innan någon slog ner honom från mig.

Zayn stod över mig och drog upp mig i hans famn.

- mår du bra?, frågade han och drog undan mitt hår som såg ut att hänga löst. jag nickade och log medans jag begravde mitt ansikte mot hans bröst.

Listen to this song and read this:

Sadly, my husband Niall Horan passed away just a month ago and I’m barely coping. I’m 86 and re-living the life without him here. I grew up with him, he was always my best friend and we become a couple at the age of 16, we both ran off to London together where Niall became a famous singer in a band called One Direction. They became so famous and successful. I’m so proud of my loved man. Last night I went through his things, I found his suit that he wore that night his band won a Brit, I’m so proud. I lay it on the bed and smelled it. It was like he was there, watching me cry my heart out. I didn’t cry loud because our grown up children are here for Christmas, the first Christmas without him. We haven’t even told our Grandchildren what happened, I don’t know how to tell them. Niall passed away with one of his friends called Harry from a terrible car crash caused by some lunatic teenagers thinking they can do what they want. Drink driving is no laughing matter. I found a book in the box under our bed. It was a scrapbook. On the front page there was a picture of the first day I met him. We were just children. I opened the book to find many, many pictures of us together. He talked about everything, even his virginity, made me smile. There’s pictures of our first house together, our children and generally everything he did. It was the scrapbook of his life. Everytime I turned a page, a tear fell onto each one. When it came to the last page, there was a letter. 

“To my dearest love,

If you find this then that means I didn’t make it. I know I might leave you in a terrible way but I just want you to know that I will always love you and whatever we have and did together. Our arguments, we were stupid and young. I wasn’t stupid enough to let you go. We got through it together. Our parents didn’t approve of each other but look what we achieved. When I leave, I’ll watch you. I’ll be the angel at your footsteps. Please do not cry, you know I never like seeing you cry. When you cry, I cry. Look after everyone for me. Don’t do anything silly just because I’m physically not there with you but I am in your heart. I love you so much.

Love from Niall.

Aged 16”

Jag kände en kall hand läggas på min och hur någon låg precis bredvid mig. Jag öppnade inte ögonen utan fortsatte låsas om att det var min Niall. Den kalla vind pusten vid min nacke fick mig att slå upp ögonen. Ett par blåa armar höll om mig.

- Mark det är inte kul att skämta på en kyrkogård, sa jag tungt och vände mig om.

- om det inte är Mark då?, log Niall.

Han hade nästan inga tänder kvar men det blonda håret låg klistrat mot hans ärriga panna. Han log brett och öppnade sin famn. han saknade tre fingrar på hans vänster hand och han ville hålla om mig. han nickade uppmuntrande. ett skrik steg i min strupe och jag kom snabbt på fötter medans jag sprang iväg från honom.

 

Jag vaknade med ett skrik. Niall var snabbt vid min sida men jag höll honom undan. jag tittade på honom, letade efter något märke att detta fortfarande var en dröm men inget. hans fingrar var tillbaka, lika så hans tänder och han såg precis ut så som han gjorde vanligt vis. Havs luften fick mig att rycka till. Jag hade haft minnes luckor förut när jag var tolv tror jag. jag kom inte ihåg att jag fyllt tretton, att mamma hade lagts in på sjukhus, hur min faster och kusin kom och hälsade på eller att jag hade tagit pappas bil och kört på grannens katt.  jag fick veta detta på sjukhuset när jag vaknade. det hade gått ett år utan att jag mindes det. jag hoppades att det inte var så illa den här gången. mina tabletter låg i badrumsskåpet. därför var det så konstigt med detta rum. Dom ljusa väggarna, det stora fönstret och balkongen. dubbelsängen som var så mjuk och Niall i shorts och ett vit linne.

 

 

Jenny vaknade med ett skrik bredvid mig. Jag hade väntat att hon skulle vakna igen. Hon hade varit helt borta på planet, man kunde inte prata med henne över huvudtaget men Danielle sa att hon var flygrädd. Jag gick med på det men när Jenny nu låg skrikandes försökte jag hjälpa men hon avvisade mig och tittade sig förvirrat omkring.

- Niall var är vi?, frågade hon sorgset.

- Hawaii... men det vet du för vi anlände imorse. det minns du va?, sa jag oroat.

- Niall förlåt så mycket! men jag har haft minnesluckor hela året. förlåt men det är bara början av april så det kommer lösa sig, log hon.

- älskling det är början av juni, sa jag och fick nästan panik.

- du sa vad?, nästan skrek hon.

- ja tionde juni.

hennes ögon tårades. det enda hon hade pratat om sedan mars var hennes mardrömmar, nu föll allt på plats det var därför hon var så borta. minnes luckor stackars Jenny. 

- kommer du inte ihåg något alls?, frågade jag.

- nej bara alla mardrömmar, viskade hon.

- och vad visar dom?, frågade jag och kramade om henne.

- framtiden, viskade hon.

“This is my favourite song” I squealed as ‘Stand Up’ by One Direction came on the sound system. I quickly stood up, wanting to dance, holding my hand out for Zayn to grab. 
“Baby, I can’t dance” He sighed, knowing that he was letting me down.  
“Okay” I sulked and walked off to the ‘dance floor’ on my own to dance. We were at one of Zayn’s friends house party, I didn’t really know anyone as Zayn and I had only been dating for about a month, and I wouldn’t change this month for the world. 
After a few minutes of dancing, I glanced up to where Zayn was sitting, but he wasn’t there anymore. I started to look around the crowded room, trying to spot my handsome boyfriend. I caught a glimpse of his perfect black hair, styled into a quiff. He was heading out of the house towards the back garden.  
After a few moments hesitating, I decided to go after him to see if he was okay. 
“What’s the matter?” I asked, approaching him as he sat down on a wooden bench. 
“Nothing” He quickly replied, hiding his feelings. 
“Babe, tell me” I smiled, taking a seat next to him. 
“I can’t dance, and I know that you love to dance. It makes me feel like a rubbish boyfriend and I feel like I have let you down tonight!” He replied, speaking fast. 
It took a moment for it all to sink in before I replied “You haven’t let me down, and you are THE best boyfriend. I am so lucky to have you, even if you can’t dance” 
“Teach me” He turned to face me, looking into my eyes. 
“What?” I asked, confused at his beaming smile. 
“Teach me how to dance” He brushed his hand through my curled hair before resting it lightly on my cheek. 
In the background I could hear a slow song starting to play, what perfect timing I thought to myself. 
“Alright, let’s do it” I stood up, taking Zayn’s hand in mine and pulling him up with me. 
I started walking back to the house, when I felt Zayn pulling me back. 
“Let’s do it out here babe, I’ll just be an embarrassment in there” I hated how much he put himself down. 
“Okay” I sighed, walking into the middle off the garden.
“Right, how do we start?” Zayn laughed awkwardly. 
“Well Malik, firstly put your hands on my waist” He obeyed my instruction on placed his hands on my waist making my heart stutter. 
“What’s next?” He asked as I put my arms around his neck.
“Just sway really, there isn’t much too slow dancing” I laughed as Zayn started swaying from side to side. “You’ve got it babe” I joined him with the swaying. 
A smiled grew on his face, showing me that he was enjoying this moment with me. 
“I think I’m a better dancing than you Alexis” Zayn winked, pulling me closer to him. 
I showed him my best shocked and hurt face but all it did was make him laugh, “You’re mean” I ended up saying. 
“Oh baby, you know I love you” my heart felt like it stopped as he said this. It was the first time he had said it in our relationship. 
“I…I… I love you too” I managed to say as I got over the shock. Because I did, I loved him with all my heart. 
Zayn leant forward and pressed his soft moist lips against, making my knee’s go weak. Who cares if he couldn’t dance, he made up for it with his kissing. 

Jag vaknade upp och märkte att Mark inte låg bredvid mig längre. jag oroade mig inte för honom även om magkänslan sa något annat. Pappa satt i fängelse och mamma hade säkert flygit till mormor och morfar eller något sånt. det var bara Mark och jag. jag log vid tanken. Jag loggade in på datorn som fortfarande låg under sängen. Visst killarna och Danielle hade tagit med mina saker men det mesta som var värdefullt för mig låg under sängen där ingen hade tagit något. Datorn var lite seg i början men efter ett tag startade den med ett högt pang! 
Jag gick in på Twitter och såg att killarna, Danielle och Eleanor hade börjat att följa mig. jag följde dom tillbaka och sedan gick jag in på min sida och skrev
@MarkBaby has come back home I'm so happy! Welcome home big brother
sedan gick jag och kollade runt på några andra eftersom jätte många hade börjat att följa mig. mest för dom visste att Niall och jag nu var tillsammans. Han hade gått ut med för någon dag sedan fast jag var säker på att dom flesta redan visste. Några skrev riktigt elaka saker och jag såg ungefär tio stycken som hade hatsidor om bara mig. 
Hora, bitch, fame whore, skaffa dig ett liv, du förtjänar inte honom, gå och dö, han är min gå och häng dig.
Jag kände tårarna även om jag inte kom ihåg att jag börjat gråta. 

Nialls perspektiv

Jag tänkte åka till Jenny och överraska henne. efter konserten igår hade vi haft en snabb intervju och såklart kom samma fråga som vanligt om vi var singlar, Louis, Liam och jag räckte inte upp handen och såklart blev jag bombad med frågor. Jag skrattade och berättade lite om Jenny. jag hade gjort det en gång förut men det var på radio och inte så populärt heller men nu var et tv och jag var säker på att Jenny visste om det nu. jag gick in och såg Mark göra frukost.
- Hej Mark är hon där uppe eller?, frågade jag vänligt.
- Ja hon sover tror jag men väck henne du, log han tillbaka. Och du Niall.. tack för att du gör min lilla syster lycklig. för att vara ärlig har hon inte varit så här glad på år.
- Hon gör mig lycklig också.
Jag hoppade snabbt upp för trappan men när jag skulle öppna hennes dörr så hörde jag snyftningar och någon som grät. Jag öppnade dörren och såg Jenny sitta med en gammal laptop i knät. Jag skyndade mig fram och läste det hon läst. Hat från tjejer som älskade mitt band. Jag mådde nästan illa.
- Jenny....
- Nej Niall vi visste att det skulle bli så här jag vill inte prata om det, sa hon snabbt.
- Du, jag och killarna åke rpå semester okej?, sa jag och tittade på henne. det skulle inte ta bort hatet men det skulle ta bort tankarna på det.
- Okej vart?, snyftade hon fram och kramade om mig.
- Hawaii, log jag.

Danielles perspektiv

Jag tittade in på twitter när jag vaknade. Liam sov bakom mig och jag var lycklig över att han var här hos mig. Jag tittade och såg det vanliga hatet mot mig men brydde mig inte så mycket. dom hade hållit på så länge att man inte ens kände något förutom ett litet stick som jämnt gick över när jag såg på pojken jag älskade. 
@JennyH34 your whore get away from Niall!
jag chokades nästan över vad det stod. Jag väckte Liam med en snabb sprak på benet men det tog någon extra minut för honom att vakna. jag visade honom en hel sida med bara hat mot Jenny. Hur kunde dom? Hon var som min lilla syster inte kunde dom göra så mot henne.
Hey If two people are happy together, you leave them the fuck alone!
tweetade jag snabbt, inte direkt riktagt mot Jenny och Niall utan mot Eleanor och Louis och mig och Liam också. det här med Directioners som hatade flickvännerna hade gått för långt!

I'm already
I'm already torn

Jenny vinkade och gick av scenen medans vi började sjunga Use Somebody.

---

CLICK PLAY AND READ

“I’ll be staying here,” Liam said as the others started to leave the room. He looked over the lad who was quietly lying at the bed unconscious and he knew he can’t just leave him alone. He was about to sit down at the chair beside the bed when he noticed that someone still hasn’t left. “He won’t be going anywhere Liam, and I’m sure the hospital would contact us once he wakes up,” Louis plastered a half-hearted smile on his face, placing an arm over his shoulder trying to reassure the lad. “I want to be the first one he sees when he wakes up,” Liam attempted a smile but ended up with an oblivious disappointed look on his face. “We’ll leave you then. Take care mate, we don’t want another one of us lying down in a bed next to this one,” Louis replied, pointing at the hospital bed. “I will, and I’ll give you updates, just in case,” Liam answered gently nudging Louis to the wide-opened door with a fake smile, but his eyes give him away. “I’ll be going then,” Louis hurriedly got out of the room, leaving the two alone.

It was after the party. Liam kept insisting that they should just wait for their service limousine but no one listened to him. “Come on Liam, there’s no harm on trying. Harry is the best driver on earth!” Niall laughed as he shoved Liam inside the car. “Thanks Niall!” Harry smiled as he sat on the driver’s seat. “You’re drunk as hell Harry! Don’t you dare step on that pedal,” Liam kept protesting but Zayn and Louis held him tight and fastened him onto his seat. He kept pushing the two away from him but they only laughed at him. “Liam, will you hold my hand?” Niall whispered to his ear as the others kept ranting and shouting senseless idiocies inside the car. The lad was sitting behind him but the Irish lad reached for his hand. Niall squeezed his hand in a tight grip and said, “I’ll be sleeping, will you watch out for me? I don’t want the lads playing a prank on me.” Niall let out a soft giggle before laying his head on Liam’s shoulder. It only took a few minutes before he heard Harry shout, “Damn it! The break isn’t working!” Harry was frantic and was already starting to panic. Louis rushed to Harry’s side, seemingly alarmed despite being drunk. Zayn pushed the door open, “Come on guys, let’s just jump outside of this car!” Zayn was the first one to jump, landing on the hard ground, breaking an arm. Harry and Louis were arm in arm, “Come on! Liam! Carry Niall! We can’t just leave you here!” they frantically shouted repeatedly. Liam tried his best to pull Niall, but the lad’s foot was stuck onto something at the back of the car. “COME ON! QUICKLY!” they shouted in unison before jumping out of the car, Harry almost broke a leg while Louis landed on Harry’s body, unharmed.

Everything else was a blur. Liam woke up and he thought it was all a dream. But his relieved face was suddenly filled with horror as he saw Niall, unconscious and bloody. “Niall, wake up! Please don’t do this to me,” Liam pleaded as he held Niall’s face in his arms. “Help us! Somebody help us!” he frantically shouted but no one came to their aide. He cried helplessly as he cradled Niall’s body in his arms, in the middle of the dark night.

Everything will be alright, they kept telling him. They never stopped reassuring him that Niall will wake up, but he wasn’t so sure of that. The longer Niall stayed in that room, the lesser the chance was that he will soon wake up. He sat on a chair near the hospital bed as the tears fell from his eyes. “I’m sorry Niall. I’m sorry for not being able to watch out for you that night. This must be the worst prank ever done to you, right? I should’ve protested even more. It wasn’t anybody else’s fault but mine. I was the only one sober that night but I wasn’t able to do anything. Niall, will you please wake up for me buddy?” Liam’s voice finally broke as he sobbed heavily. “Do you remember the first time I met you on X-Factor? You were the most innocent looking lad on that place, mate. I knew, from the moment I saw you that I had to take care of you, I had to have you or nothing on earth will ever matter to me. Then we became roommates, way before we were put together as One Direction. I still remember that day when you were playing your guitar and singing at those steps. I just stared at you, didn’t I? I was mesmerized by your voice. It was as if a thousand angels were singing from the heavens above. Believe me Niall, you’re the best singer I know, even better than Leona Lewis, now that’s saying something,” Liam can’t help but let out a chuckle. He continued, “Your eyes, your fascinating blue orbs … they are wonderful. It feels like you can see right through my soul whenever you look right into my eyes. The way your hair is blonde on top and brunette on the sides? That’s the best thing on earth. Damn it Niall, please, I’m begging you, open those eyes for me buddy. I can’t live without you. I just can’t,” Niall’s blanket was soaking wet but he kept on tugging, wishing that somehow, Niall could hear him.

 

“Three weeks had already passed since the accident. I would love to tell you all, that he made it and everything is now alright. I would love to say that he finally opened his eyes and mine was the first face he saw … But he never did,” Liam’s eyes were filled with tears as he tried his best to continue. “As I stand before all of you, I just want to give a message to my dearest friend, Niall James Horan. I will miss your laugh baby, the way you could cheer me up whenever I’m down with just one smile of yours. I’ll miss the way you look at me with those beautiful eyes with that look of adoration. I’ll miss touching your soft hair, and kissing the temple of your head. I’ll miss taking care of you whenever I get the chance to do so. I’ll miss everything baby,” he kept sobbing uncontrollably as his tears fell down from his eyes. “I know that you’d want me, all of us, to move on, but babe, I just can’t let you go without being able to say the truth. And the truth is that I love you and I forever will,” he breathed heavily. He was determined to finish his speech. “Take care of yourself alright? I won’t be there to take care of you for a while, but I promise, I’ll meet you there. Baby, will you promise me one thing though? Promise me that when the time comes, you’ll meet me there with the same wide smile and warm, tight hug, alright buddy?”

It has been almost a year. A whole year, since you have seen him. Since you have smelt him, kissed him, held his hand. You pull out the newspaper article from the small shoe box that has been tucked away in your closet for months, and stare at it for what seems like hours. It might have been hours, but you have no way of knowing. You’re eyes get clouded, as if you can’t see anymore. You try to forget that night, the night it all happened. The night you lost him.

Harry held you from behind, staring into the mirror right into your eyes. He was smiling uncontrollably, and kept repeating the same words into your ear, “Forever and always babe. I promise.” It was your one year anniversary, and Harry had planned a special night.

It had been one of the best years of your life. You couldn’t believe that someone like Harry could fall in love with you. You met at a signing, he had asked you to stay later after it, and you agreed. After the signing you two ended up going to a diner, and talking for hours about little nothings that had absolutely no importance in your lives. He smiled and kissed you at the end of the night, resulting in an amazing relationship.

For your one year anniversary Harry was apparently taking you to dinner, and knowing him it was probably fancy. You were dressed in a long gorgeous gown, and had your hair up in an up-do with small curls cascading down on your shoulders. He smiled again and kissed your cheek, giving you butterflies all over again.

He leads you to the car by grabbing your hand, leaving chills all the way down your spine. He opens your door and allows you in the car before closing the door and proceeding to the other side to open his. He grabs your hand and starts the car, still smiling, and at this point you are wondering why he is but you go along with it.

You guys end up taking a different road, a road you have never seen before. On one side of the car there are trees, and the other is a beautiful lake, reflecting the moonlight. He looks at you one last time and says, “I love you so much.”

“HARRY!” he looks back at the road but its too late to stop. There is a deer in the middle of the road, and he swerves to stop himself from hitting it. After this it is like everything is in slow motion. The car flips but you can barely feel it at all, as your head is already dizzy from everything that is going on. You feel Harry let go of your hand and look around to see that you are upside down, and Harry isn’t next to you. You immediately crawl out of the car and see Harry lying down in the middle of the street.

“Harry! Harry! Please, no!” You scream and try to catch your breath, you notice that the car is on fire now, and so is some of the shrubbery on the edge of the road. You limp to Harry as fast as you can, falling next to him when you reach him.

“Baby..” You can hear him manage to whisper out, you already can’t control your tears and he is trying to wipe them away. “Do something for me, please.” You know he is dying and you can’t help but die a little when you hear this.

“Anything Harry, anything.” You are crying even more now, your salty tears are washing away your makeup and you can feel your heart beating faster and faster.

“When I die you need to leave, get help, don’t look back.” You try to protest but he just shushes you and says, “One more thing,” He rummages around in his pocket for a while before he pulls out a small black box and opens it to reveal a ring. “Marry me.” You accept by nodding you head and crying, as he puts the ring on your finger and kisses your cheek. You snuggle into his cold body, listening to his slow heartbeat, until it stops.

You look at the newspaper article. “Boyband singer, Harry Styles killed in car accident. Fiance injured.” You spin the ring around on your finger before saying, “Forever and always babe. I promise.”

Dom båda vännerna kramade om varandra innan Eleanor ens hann få en blick mot mitt håll. Jag slätade ut mitt blonda hår som envisades med att bli trassligt hela tiden. Jag log mot henne och tänkte precis sträcka fram handen för att skaka hennes när hon drog in mig i en kram också. Hon doftade av jordgubbar och sommar. Jag älskade redan att vara i hennes omgivning fast vi inte ens hade sagt ett ord till varandra.

- Hej jag är Eleanor förlåt att vi inte träffats tidigare, log hon stort.

- Hej jag är Jenny och det gör inget vi träffas ju nu, skrattade jag.

- Gör det något om vi tar en snabb kaffe före Zoo?, frågade hon och tittade från mig till Danielle.

- Nej då kom, log Danielle och tog min hand igen för att jag skulle hinna med deras snabba gång stil.

Vi kom in på ett litet café som var tomt. Vi beställde våra varma drycker och något att äta innan vi slog oss ner längst bak. Vi små pratade och drack. Vi skrattade och åt. Efter ett tag tog Eleanor fram mobilen och tog en bild på mig när jag drack lite av mitt eget kaffe. Sedan tog vi allihopa en bild tillsammans och båda bilderna hamnade på twitter. För att vara ärlig höll jag mig undan från sådana sidor eftersom det var där dom mesta fansen kom. Så jag var inte alls så inne i hatet och jag brydde mig inte heller så mycket.

Listen to this song and read this:

“Would you like another drink mam?” The bartender asked. “Yea give me the same as last time” I replied drowsily. I’ve already had 6 drinks already. The alcohol’s burning the back of my throat. Today is officially the worst day of my life. I just got kicked out of my house and I have no family to go to since they’re all dead. Technically you could call me a hobo. I hate my life. I wish someone could kill me now. The bartender gave me my drink and I chugged it down. My mind is blank. I have nowhere else to go.

Louis POV

“Come on Louis. Cheer up” Harry joked. “How can I cheer up? You know how embarrassing it is? To have you fiancé leave you during your wedding? I don’t think so.” Tears swelled up from my eyes. Niall and Harry decided to take me to a bar to try and forget about what happened yesterday. I was still devastated. I can’t believe my fiancé would do that to me. We were supposed to get married yesterday but she ran off. Was it something I did? I’ve called her a thousand times and she hasn’t answered. I even went to her parent’s house but she wasn’t there. Even they don’t know the reason why she left. I guess I’m back to single Louis. “Lou we’re in a bar for god sake! How are we supposed to have fun if you’re mopping around!” Niall exclaimed drunkenly. “Niall you can’t expect me to be happy. The woman I loved for 4 years just vanished from my life. She was the only one who understood me. She loved me for who I am. Not because of my money or because I’m a famous singer. You know how hard it is to find that special someone with all the fame? Out of all the people you should understand. No one could ever cheer me up or love me they way she did” Niall was silent. “How about we make a bet? I bet you any girl in this room can cheer you up and love you like your ex.” I looked up at Harry. “Ha as if that’s going to happen!” “So you’ll do it? Okay I’ll give you two million quid and beg management to give you at least one solo in every song on our next album, if you find that special someone in this bar!” Harry said excitedly “Why should I even try? I mean no one is ever going to cheer me up. Why should I do it if I know that won’t happen?” I moaned.  “Louis we just want you to get your mind off her and relax. Plus you never know your next lucky girl could be here! Okay Niall pick a random girl in here.” “Umm I pick her” He waved his hand around and pointed his finger to the girl on the other side of the bar. She had auburn hair and chestnut brown eyes. She was extremely pretty but she looked upset.  She wasn’t like any other girl in the bar. She had a suitcase next to her which was kind of odd. She wore a regular jumper and jeans. “At least pick someone with more….you know? How is she going to cheer me up if she’s already depressed? I argued. “Hey I said anyone from this room. Ha guess you’re not getting your two million pounds after all.” “I give up you win.” I replied. “Hey you agreed to do it! Now get over there.”He nudged me towards her. I walked over to her and sat next to her.

I fixed my hair. “Mind giving this lovely lady any drink she wants today. It’s on me.” She turned her head. Her make-up was smudged. I really didn’t want to do this stupid bet anymore. “Don’t even try flirting with me. I’m not in a good mood right now. Thanks for the offer though.” “Woah feisty! Can I at least get your name or number?” I responded cheekily. “No, you cannot. Now can you please go away?” I sighed. She’s definitely not going to cheer me up. I wanted to help her though. She seemed really depressed and in desperate need of help.  “What’s wrong?” I questioned. “You really want to know? It’s a really long story,” she moaned. “Sure, anything to help you out.”  “Okay here it goes.” She took a deep breath and told me her story. It was sad and miserable. She’s gone through a pretty tough day. Tears fell down her face. I gave her a tight warm hug. “I don’t even know why I’m telling a complete stranger about this!” she wailed. “Hey I’m not a stranger! I’m Louis. Louis Tomlinson. And you are?” I asked. “Haha I’m (Y/N)” She wiped away the tears from her eyes.  Since she told me her story I told her my crazy week. How I got my heart broken.  After I told my story we were both in tears.  I stared into her eyes. The glistened like the stars. “Since you don’t have anywhere to stay…do you want to stay at my place? I have an extra room. You could stay there until you find a place.”“Really, you would do that? I held her hand and as we exited the noisy pub. Her hands were smooth and soft. We hopped into the car and drove off.

***

(Y/N) POV

A few days after I stayed at Louis’s house we started going on dates. Then it was official. Lou and I were dating. These past few months, Louis has been helping sort out my life. He helped find a job as a waitress. He has done so much for me. He even bought me a brand new car for my birthday. I swear he is the sweetest man on earth. I’m the luckiest girl ever. I’m so glad he decided to rescue me. I don’t know where I would be without him. I would probably be living under a bridge or something. Anyways today was our seventh month together. Louis was still at the studio recording they’re new album. He told me once he was done with work we would go somewhere special.

It was late at night. Louis and I were ready for our date. I had no idea where he was taking me this time. I got into the car and waited to arrive at our destination. We ended up in the forest. There was a picnic set up with candles and chocolate strawberries. I was sort of expecting something more fancy and elegant but this was much sweeter. After eating dinner we laid down on the plaid picnic blanket. I laid my head over his chest and hugged him tightly. His arm was around my shoulder. I could hear his heart beating. We gazed at the night sky. It was absolutely beautiful out tonight. It was a full moon and the glistening stars were out. “Oh I almost forgot I have a present for you!” Louis announced. I sat up. He handed me a medium sized envelope with a bow on it. I glanced at him and smiled. I opened the envelope slowly. I took at the paper and read it. CONGRATS! YOU OWN A STAR! The letter contained some coordinates and a bunch of other stuff. I looked at him confused. “What is this?” He giggled. “It’s a star silly. You see that bright star next to that one. Well that’s officially yours now.  I looked down at the paper and read the information again. “Why does it say its name’s Louis? Shouldn’t it be my name, since your giving the star to me?” “Hahaha it could be, but I named it after me because if you ever miss me or anything you can always look up that star and be reminded of me. I’ll always be by your side no matter how far away I am. I mean the world tour is coming up and I won’t be able to see you as much. Plus I’m your one and only shining star right?” He teased. He pointed up at the other star across from it. “And you see that star. I named that after you! I picked that star because it reminded me of how your eyes sparkle whenever you smile and if you connect the other stars surrounding it, it makes the infinity shape.” He motioned his fingers in the sideways figure of eight. “That means will be together forever.” Tear swelled from my eyes. This was probably the most meaningful gift a guy has given me. Then, Louis took out a fortune cookie from the picnic basket. I cracked it open. I read the fortune out loud as Louis went to get something. “Will you marry me?” I looked at Louis. He was kneeling down on one knee and held a ring. I started squealing. “Yes, Yes I will!” I exclaimed. Tears rolled down my face. I kissed him passionately, and then I realized something. “Don’t you think we’re going a little too fast?” I inquired. “Nothing fast when you’re in love.”

The next day, I was still shocked. I couldn’t believe I was getting married. It was a rainy morning. After eating breakfast, I received a text from Harry. It said ‘COME TO MY HOUSE ASAP!’ The text was kind of strange. It sounded like he was in danger. Louis was in the shower. I opened the bathroom door. “Hey Lou, I’m going to Harry’s House, I’ll be back.” “Okay, just make sure you drive safe though, it’s pouring outside” I got dressed and got in my SUV. I carefully drove to Harry’s house.

Harry had a worried look on his face when I arrived. “I see you and Louis are engaged.” He pointed to the diamond ring on my hand. “Yea, he proposed yesterday! Isn’t this great Harry?” He sighed. “Actually it isn’t. I need to tell you something.” I looked at him confused. “What’s that supposed to mean?” We sat down. I was literally shaking. I was terrified of what he was going to tell me. “Do you remember how you and Louis first met?” “Yea…what about it?” I asked nervously. “He was so upset that day, because of what happened to his ex fiancé and him. I decided to make a deal with him so he could cheer up a bit. I told him I would owe him a lot of money and beg management to give him a solo in every song we make, if he found that girl that special girl; someone to cheer him up and make him forget about his ex-fiancé. Louis might be marrying you just to win the bet.” He showed me a text he received from Louis last night. It read ‘Hey you still owe me two million quid and a solo in each song. I proposed to that girl from the bar, (Y/N) tonight.’ I was overwhelmed. “That’s not true! He wouldn’t do that. That text is bogus!” I exclaimed. “Its true go ask him!”  I rushed out of his house. I couldn’t believe what he said.

I drove back to Louis’s house. I had no idea what I was going to tell him. I was at the driveway. I watched the rain slide across the windshield. I took a deep breath. I started weeping my eyes out. I saw the door open. It was Louis. “Aren’t you gonna come inside?” He yelled. I stepped out of the car. “Is it true you met me because of a bet Harry made? Is that why you decided to propose to me?” I shouted. He sighed. He looked down on the ground. “So what Harry’s said is true? I guess I’m just worth a few stupid solos and a couple million pounds to you.” My hair was drenched. I could barely see Louis through the rain. He started running towards me. He grabbed my arm. “Yes I met you because of a bet, but I didn’t marry you…” I released myself from his grip. I immediately got in the car and started driving away. The road was slippery and wet. Before I knew it Louis’s car was behind me. He honked his horn. His car suddenly parallel to mine. He rolled down the window. Before he could say anything I sped up. I was past the speed limit already. I screamed. Why do all the bad things happen to me?  I looked at the rearview mirror. Louis was speeding up to. I focused on the road. I slowed down and quickly turned the steering wheel left. I almost forgot about the sharp turn. I kept on driving. Suddenly I realized Louis’s car wasn’t behind anymore. I stopped the car, and waited to see if he was still chasing me. He never came. I turned the car around and drove back wondering where he went. He probably gave up on me. Something caught my eye. A tree fell on top of a car. I couldn’t tell what the car looked like. I got out of the car. I neared the car. It was damaged badly. The windows were smashed and the car was dented. It was a grayish color like Louis’s car. My heart pounded…please don’t let it be Louis. I approached the front seat. It was Louis. “Nooo!” I yelled. There was a deep cut with blood gushing out on his forehead. His body squished between the seat and the steering wheel. I tried to open the door but it wouldn’t budge. “Louis!” I bellowed. He slightly turns his head. His scruffy hair was wet and tiny pieces of glass stabbed his face. “Hey, you still mad at me?” He whispered. “You’re about to die and you ask that? Louis this is serious!” I said at him angrily. I took out my phone and dialed 911. After I spoke to the operator I turned to Louis. He could barely move his arms or body. “Listen I need to tell you something…” “I’m listening,” I cried. He was dying in front of my face, and I couldn’t do anything to help him. The paramedics wouldn’t make it in time. “It’s true, I met you because of a bet…but once I got to know you I fell in love with your wonderful personality. I didn’t propose to you because of the bet. I proposed to you because I love you.” He had a faint smile. “But what about the text you sent Harry?” “I don’t care about the money. That was only a joke to see if he still remembered the bet he made. I wouldn’t hurt you like that.” The skies were getting darker as the storm raged on. The thunder roared louder. “Why didn’t you tell me this earlier? This would have never had happened it you did.” “You didn’t give me time to explain” he chuckled silently. He started coughing out blood. “Hang in there Louis, the ambulance will be here any second. I love you…don’t leave. We’re engaged remember?” His precious greenish blue eyes stared blankly into mine. I screamed to the top of my lungs. I gently closed his eyes and kissed his bloody forehead. I stood their hopelessly, knowing that that was the last time I would ever see him again. I heard the ambulance sirens. They were too late.

I went home that night. The night sky was clear. Louis’s clothes were still on the floor. The room was still a mess, since I didn’t have time to clean it up earlier. I picked up the picture of Louis and me. I placed it against my heart. I trudged toward the window. I gazed at the star Louis gave me; the one that shined brighter than the moon. A single tear drop steamed down my face. “I miss you already Louis.”

Jag älskar dig Jenny snälla kom tillbaka!

Niall... Niall...Niall...Niall... Niall...

vänta jag lever, jag andas, jag finns kvar. jag måste till Niall.

jag hostade och slog upp ögonen. ljuset stickte sig i mina ögon men han satt där och i rummet satt även Zayn och Louis. vad var klockan egentligen?

 

 

Jag tänkte på brevet som låg i min bakficka. Hur skulle jag ha tid att lämna det till Eleanor och jag undrar vad det stod. Jag hoppas bara att Louis är förståndig. Jenny ställde fram te åt oss och ursäktade att Niall inte var uppe än. Vi små pratade lite och nog märkte vi alla att Jenny tyckte det var pinsamt att leva som hon gjorde. Vad kunde man egentligen säga om det? Jo hör du Jenny du kanske borde städa, skaffa bättre pappa eller rent av flytta ut vad tycker du om det? Jag ville inte heller vara elak mot henne eftersom hon hade det jobbigt. Verkligen jobbigt och jag hade hört från Liam att hennes mamma flyttat och lämnat familjen och att hon förlorat sina enda vänner. Nu var det bara vi kvar.

- så då sa jag nej det är inte sant.

Alla skrattade åt Louis skämt och Jenny slutde bry sig för ett tag.

- så hur mår familjen Lou?, frågade hon och började med disken.

- Kunde varit bättre, mormor vakar över oss som vanligt, log han.

- Hur mår du då?

- Bättre, log han och han menade det faktiskt. Hur mår du då?

- Vet inte riktigt... jag menar jag är ledsen ganska mycket och jag har förlorat mycket mer. Men jag försöker vara glad. Jag sover fortfarande dåligt och pappa har börjat dricka igen lite men han är tjurig. Men han bättrar sig säkert.

Man såg den falska förhoppningen och jag hoppades verkligen att hon och Danielle skulle flytta ihop snart!

 

Nialls perspektiv

 

jag vaknade av rösterna på botten våningen. Det hetiska, arga och så hörde jag skrik. Jag fumlade med handen över sängen nej Jenny låg inte där. Jag hoppade upp, om hennes pappa hade rört henne. Tankarna gick runt och jag blev mer och mer arg och mer rädd. När jag kommit in i köket så höll Zayn och Liam i Jenny, dom skyddade henne medans Harry och Louis släppade ut en man med grå sprängt hår och öl mage.

- vad händer?, frågade jag med oro i rösten.

- Han kom in full och började slåss, stammade Harry fram av ansträning.

- Gick det bra?, frågade jag med blicken på Jenny.

- Nej, mumlade Zayn

Jenny ramlade till golvet, Harry förlorade greppet om Mr. Horner som slog Harry på kinden och Louis i magen innan han sprang iväg. Liam hade fallit på knä bredvid Jenny... blodet... hennes blod täckte golvet vad skulle jag göra om jag förloarde henne?

 

Jennys perspektiv

 

jag kom ihåg Niall, pappa och flera utav slagen. Hur golvet kändes skönt under min trötta kropp och hur jag flöt in i drömmarnas land det var så skönt och välkommnande.

jag hade svårt att andas men jag brydde mig inte. det kände svårt att ens röra sig, att orka leva men spelar det någon roll? Jag hade väl ändå ingen?

Jag älskar dig Jenny snälla kom tillbaka!

Niall... Niall...Niall...Niall... Niall...

vänta jag lever, jag andas, jag finns kvar. jag måste till Niall.

jag hostade och slog upp ögonen. ljuset stickte sig i mina ögon men han satt där och i rummet satt även Zayn och Louis. vad var klockan egentligen?