Rachelsnoveller

Det var kallt ute men jag brydde mig inte så mycket då jag gick fram och tittade över alla gravstenar. kyrkogården låg två timmar ifrån skolan och den enda av oss som kunde transportera sig var Louis så vi fick gå hela vägen. Vi var svettiga och andfådda men nu letade vi efter rätt grav. jag tyckte det var kusligt att gå omkring och inte kunna se något förutom det som den lilla ljuslågan i handflata som var det enda ljuset. jag dammade av en gravsten med min hand och läste. Jag skakade på huvudet och fortsatte. Harry gick på gången bredvid mig och då och då tittade jag på honom. Han var otroligt tyst men jag hade en konstig känsla över mig. 

- Harry tror du att det kan vara Fem?, frågade jag efter lite tystnad.

- Kanske vi får väl se om du har rätt, sa han drygt och det kröp i skinnet på mig.

- Du vet att jag inte menade det jag sa i biblioteket, mumlade jag.

- Låt mig gissa det var bara vad Liam tvingade dig att säga?

- Ja faktiskt! Harry titta på mig tror du mer på Liam än på mig?, frågade jag.

Jag tittade in i hans gröna ögon och log lite. jag hade saknat hans blick på mig. Han log lite osäkert tillbaka men drog in mig i en kram. Hans luktade vanilj medans jag luktade gräs och jord.våra läppar hittade varandra och jag kände hur han log under kyssen.

- Jag måste ha gjort något bra i mitt liv så att jag har kunnat förtjäna dig i mitt liv, mumlade Harry och kysste mig igen.

Zayn stod långt där nere och rev upp jorden med spaden. jorden gjorde honom smutsig och snart var Louis och Niall tvugna att följa efter för att hjälpa honom. ljudet av spade som träffade trä ekade genom luften och fick mig att flytta mig närmare Harrys trygga famn. 

- Är ni redo där uppe?, skrek Zayn.

- Bara öppna så jag kommer här ifrån, sa Niall irriterat.

det lät som om något gick sönder och sedan hur någon skrek innan ett damm moln kom upp mot ytan. jag tittade ner. Niall hade ramlat ner in i kistan som var tom. 

 

- Jag hade rätt det är Fem han dog inte, sa jag och tittade över kyrkogården som om han skulle komma och säga att han bara skämtade innan han hoppade ner i graven och dog igen.

- Har du någon aning om vart han kan finnas. Jag menar du känner honom bäst, sa Harry och la sin arm över mina axlar.

- Shaf tänk har han sagt något någon gång, sa Liam.

- förra året... han sa något om en sten. jag fattade inte vad han pratade om eftersom det lät som narnia filmen. Men jag har för mig att han sa att den fanns bortom kyrkogården, in i skogen, ner för stigen och sväng av åt höger.

- du är underbar, sa Harry och pussade mig på tinningen.

 

Skogen skymde nattenshimel och gjorde mig nervös. jag kanske var tuff när det var ljust men nu var det beckmörkt och jag kunde knappt ens se Harry som gick framför mig.

Jag rös. ingen hade sagt något efter som det var dödstyst mellan alla oss. det enda som kunde höras var vinden men endå så lät det som om den ropade på mig.

- Shaf

jag tittade bakåt men såg inget förutom träden som omringade oss.

Det hemska skrattet som kom efteråt fick mig att skaka så mycket att Harry drog mig tättare in i hans famn. jag kände hur Harry rycktes bort från min sida, jag hörde när den tog Zayn och Liam. Hur löven prasslade när Den drog in Niall och hur något sprang emot mig för att fånga tag i Louis.

det sista jag kom ihåg var vassa tänder som slet i mig och hur jag ramlade mot marken.