Rachelsnoveller

Jag hade råkat somna efter att vi suttit och pratat ett tag till. Tv:n hade varit på och vi hade sett på grey's anatomy. När jag nu vaknade var jag fortfarande inlindad i alla filtar och hade fortfarande alla kuddar bakom mig och ännu en på magen. Mina ben låg fortfarande i Justins knä. Han log mot mig med sina underbara hasselbruna ögon. Han var för perfekt för att sitta här på min soffa och för att jag skulle kunna dejta honom. Att hans ens var min pojkvän fick mitt hjärta att slå hårdare. Han la sig ner bakom mig på soffan. Jag la huvudet på hans bröst och hörde hur hans hjärta ökade i takten. Jag log och drog alla mina filtar över honom också. Klockan var snart elva och ingen var hemma förutom vi två. Han lekte med mitt hår och viskade hur vacker jag var. Jag tittade upp mot honom. Han slutade leka med mitt hår och tittade seriöst på mig som om jag precis hade berättat att någon dött. Jag log och la mig ner igen. Justin började skratta och jag ritade nummer åtta på hans mage. plötsligt började telefonen ringa. Justin hoppade upp och sprang för att svara och med det gulligaste han kom på var

- Hejsan jag är Justin du har kommit till McGomery men tyvärr så är inte Lineea här.

Jag log mot honom där jag stirrade på honom fårn soffan. nästan genast efter han sagt det kom ett ledsamt uttryck över hans ansikte. Han stirrade ner i golvet och mumlad enågot innan han nickade. han skrev ner något på en lapp och sedan nickade han igen och mumlade något innan han la på. Han tittade på mig och vinkade mig till sig. jag hoppade fram och gick sakta in i hans famn som nu kändes trygg fast det egentligen inte hade hänt något. eller det tror jag åtminstone inte. hoppas det inte hade hänt något.

- Det har hänt en olycka med Lineea. Hon.. hon, hans röst dog bort.

Jag kände tårarna pressas fram. han kramade om mig och ströck mitt hår. snart tog han sina bilnycklar och skjutsade iväg mig för att hämta Alex och Hank. Jag smsade nyheten till killarna men fick inget svar tillbaka. när vi alla fyra satt i bilen och var på väg til sjukhuset kände jag äntligen tårarna rulla ner för kinderna. det var så skönt att det bara försvann hur känslan att spy försvann och hur världen runt mig dränktes i mina tårar. varför var det tvungen att hända mamma? hon hade gjort allt för mig, för att jag skulle få det bra! varför skulle någon kunna göra så?! Bilen stannade och jag sprang in till entrén. Jag tittade efter vilket rum hon låg i men inget, inget rum, ingen korridor. Jag frågade en sjuksköterska men hon ryckte på axlarna och pekade mot en doktor som hade en lång vit rock som släpade i golvet, han hade gröna jeans och en lika grön shjorta som gjorde mig ännu mer tåröggd. hans hår var axellångt och han hade blåa ögon. han log mot mig när jag gick fram till honom.

- är du Lineea McGomerys dotter?, frågade han och tittade igenom sin journal.

- ja, sa jag skakigt.

- Följ med mig, sa han och vinkade till sig mig.

Jag visade att Justin skulle följa med och han kom snabbt och höll min hand. jag lämnade Hank och Alex i väntrummet. Rummet vi kom till var mörkt och det luktade illa. nu i efter hand kommer jag inte ihåg så mycket mer än att det låg tre kroppar på tre bord och alla med svarta likpåsar under dom. mammas hår hade varit utslaget och hennes läppar hade varit blåa. hennes ögon had evarit slutna och handen låg utanför bordet. jag hade tagit hennes hand och lagt den bredvid hennes döda kropp. hon var död och skulle aldrig komma tillbaka. varken hon, pappa eller mina far och mor föräldrar. jag var lämnad åt världen att ta. Jag kommer ihåg att jag hade vänt mig och sprungit. jag hade inte tittat tillbaka och även om jag hörde Justin skrika mitt namn gick ajg inte tillbaka. jag kunde inte. Jag var för rädd för att se dom ligga där på bordet.

En månad senare

Jag satt och skrev ner några mattetal från tavlan och försökte fokusera på att lära mig någonting idag. Efter skolan skulle jag till kuratorn och sedan vidare hem där jag nu bodde ensam. Hank och Alex hade flyttat till U.S.A och jag var nu ensamma även om jag flyttat till något mindre som jag skulle klara av och bo i ett tag till eller åtminstone tills jag kunde få ett jobb. Jag tittade upp mot tavlan och suckade innan jag fortsatte skriva. Justin var på sin turné och jag skulle åka och möta honom om en vecka. Niall och Liam bodde praktiskt tagit hos mig när dom och bandet kom över för att hälsa på. Jag kan inte säga att jag var lycklig men jag kan inte säga att jag var deprimerad eller ledsen heller. Jag var neutral och utmobbad. Ända sedan skolan fått reda på att min mamma dött i en bilolycka precis som alla andra i min familj så pratade ingen med mig. Lektionen ringde ut och Harry väntade vid mitt skåp.

- Hej Curly, log jag och ruffsade om hans hår.

- Ali kom jag och Louis ska ta med dig på en bilresa, log han istället för att börja bli irriterad på mig och konstatera att jag inte ska leka med hans hår.

- Sure thing Curly just hold up, svarade jag och la ner några skolböcker.

När jag stängt skåpet och sagt hejdå till Ryan och Chaz som pratade med mig lite så tog jag Harrys hand och gick ut till bilen där Louis satt och väntade. Vi åkte en bit och mina tankar kunde inte hålla sig från att tänka på mamma. hon hade varit så livfull och hon var alltid glad, hjälpte mig och brydde sig om alla i sin närhet. varför skulle någon vilja döda henne. Polisen hade sagt att det var ett gäng tonåringar som kört emot rött och att ena bilen hade åkt in i mammas. dom i den andra bilen hade också dött men just då tyckte jag att det var rätt åt dom. nu ville jag bara gömma mig för att jag hade tänkt så. Louis stannade bilen och jag märkte att vi stod utanför en konserthall. det var öde och det var för att byggnaden inte varit använd sedan jag flyttat til Canada. vi gick in och kom genast till en lång korridor. jag tittade på alla dörrar. Snart skrek Louis CARROTS! så det ekade i hela korridoren och jag började skratta. Harry satte på sig sina solglassögon även om hösten hade kommit och även om solen knappt varit framme idag. han började springa fram och tillbaka.

Louis och jag gick in och upp på scenen. Han fixade med tre mickar och satte på högtalarsystemet som säkert var helt förstört och jätte gammalt. det gick ändå på med ett litet knaster och Harry kom upp på scenen. Louis satte på musik på sin ipod och kopplade ihop den med högtalaren så hela lokalen fylldes med musiken. Jag visste redan låten och när dom tittade på mig för att börja nickade jag. för första gången sedan mamma dog skulle jag sjunga. Jag lät skakig när jag började men sedan kom tårarna.

I thought I saw a girl brought to life
She was warm she came around
She was dignified
She showed me what it was to cry
You couldn't be that girl I adored
You don't seem to know or seem to care
What your heart is for
But I don't know her anymore

Jag såg någon som gick mellan sättena i lokalen och komma upp på scenen. Mamma hade fått tillbaka sitt långa bruna hår och dom blåa ögonen såg fulla av liv ut igen. Hon skrattade och applåderade som hon jämnt gjorde när hon hörde mig sjunga. Det fick mig att gråta ännu mer.

There's nothing left, I used to cry
My conversation has run dry
That's what's going on
Nothing's fine

I'm torn
I'm all out of faith
This is how I feel
I'm cold and I am shamed
I'm lying naked on the floor
Illusion never changed
Into something real
I'm wide awake and I can see
The perfect sky is torn
You're a little late
I'm already torn (I'm already torn)

There's nothing left, I used to cry
Inspiration has run dry
That's what's going on
There's nothing's fine

sjöng vi tillsammans medans mamma gick runt på scenen och jag följde henne med blicken. Hon satte sig vid det trasiga pianot och började spela noterna som låg osynligt framför henne. Jag log och sjöng med henne nu när hennes röst klingade genom allt annat. Tårarna lyckades stanna av och jag sjöng utan att ens bry mig om texten.

I'm torn
Torn
I'm torn

Nothing's fine
I'm torn

I'm all out of faith
This is how I feel
I'm cold and I am shamed
Lying broken on the floor
Illusion never changed
Into something real
I'm wide awake and I can see
The perfect sky is torn
You're a little late
I'm already torn

I'm already
I'm already torn

Mamma vinkade och gav mig en kram innan hon började sakta förvinna. Sista gången jag skulle se henne och det var min sista önskan. Den enda önskan också och det hade varit att sjunga med henne. Jag tittade bort mot pianot fortfarande och tårarna strömmade ner och jag hade ett leende på läpparna. Louis la armarna om mig och gav mig en hård kram bakifrån. Harry log mot oss.

- Tack för ni tog med mig hit jag behövde det, log jag och torkade bort tårarna.

- Du såg henne eller hur?, frågade Harry.

- Sista gången, sa jag och kände smärtan av saknad och tårarna åkte ner på nytt.