Rachelsnoveller

 

 

"Niall ät upp din mat" sa Zayn medans han diskade resten av tallrikarna. 

"Nej" Sa den lilla pojken tjurigt och la armarna i kors över bröstet.

Hans bruna hår hängde ner i dom intensiva blåa ögonen. Han påminde så mycket om vår bästa kompis. Han åt jämnt, hans blåa ögon, hans skämt, hans humör. det var därför Zayn och jag hade bestämt oss för att han skulle heta Niall, redan som bebis hade han verkat som honom. Jag gett Zayn ett stort leende så fort jag fått hålla i honom. vi hade bestämt oss för honom. Vår son på fem år. 

"Kommer Jem snart?" frågade han lite och petade på maten.

"Hon borde komma snart" sa jag och ställde mig upp. jag rufsade om hans hår så ett skratt kom ur honom. Jem var hans äldre syster. femton åriga Jem. Hennes svarta hår räckte ner till axlarna och hon liknade Zayn så mycket att det kunde ha varit hans riktiga dotter. dock hade vi adopterat henne från Vietnam och var helt förälskade i henne. Jag hade hela tiden visat henne Disney filmer, hjälpt till med läxor, lekt med henne men på något sätt när hon blivit äldre favoritiserade hon Zayn. men dom var så lika så vem kunde neka henne? precis då stormade hon in i köket, hon öppnade kylskåpet och tog ut mjölken som hon drack direkt ur förpackningen.

"Det finns något som heter glas Jem" sa jag och tittade på henne.

"mm och du håller i det också" sa hon surt.

"hur gick provet?" frågade Zayn och kramade om henne.

"ett dumt B+" suckade hon innan hon sprang upp till sitt rum.

Zayn kom fram till mig och kysste mig. Jag snurrade på vigselringen och kysste honom igen. 

Niall skrek till och Zayn lyfte upp honom. det ringde på dörren och med en snabb kyss på kinden så var jag borta från Zayns sida. När jag öppnade så stod Harry och Louis där. lilla Tommo jr var i Louis famn och såg så gullig ut. 

"Hur mår Jem vi såg henne storma in" skrattade Harry lite och kom in.

"Som vanligt du vet tonåringar" svarade jag och syftade på att det var ju endå bara tjugo år sedan som vi var tonåringar själva.

"Följer ni med det är årsdag idag" log Louis.

"Visst Jem kan passa barnen" log Zayn som kom och la armen om mina axlar.

 

 

Stod det på gravstenarna som låg bredvid varandra. Niall skulle ha levt om han inte sprungit fram. Jag hörde fortfarandes Jennys skrik ibland i mina mardrömmar. Eleanor had dött i en bilolycka ett år senare och Danielle hade flyttat till Spanien. Det var bara vi kvar här. Mark kom gåendes och ställde sig bredvid oss. Han hade inte varit där då hon dött och det sista han hade sagt till henne var att vara försiktig. Hur många gånger hade inte han åkt ut i krig medans Jenny sagt jag älskar dig? Det sved i magen bara på tanken. mark log förstiktigt mot oss innan han la ner en blombukett på Jennys grav.

- Saknar dig Nialler, sa Louis och la dit ett av Nialls armband.

- Önskar att du var här med oss nu. Tommo växer upp jätte fint du borde se honom, mumlade Harry och gömde sig i Louis famn.

- Ja du skulle kunna lära Niall jr ett och annat, skämtade Zayn och tog min hand.

- Plus Jem skulle nog uppskattat din humor, log jag och tog fram hans halsband med fyrklövern.

Jag hade haft kvar det så länge men jag stod inte ut med att se det längre, hans mamma ville inte ha tillbaka det heller och Greg hade bara skakat på huvudet. Jag la ner det på hans grav.

- Tills vi ligger bredvid er, sa vi alla samtidigt och log fånigt över alla minnen.

det låg många andra saker på gravarna också, en del bilder, gosedjur och ljus. även ett fotografi där vi står i gruppbild tillsammans. Niall ler stort som vanligt och man smittades så lätt att le med honom. Jag saknar min bästa vän men livet går vidare tänkte jag och tittade upp i himlen jag kunde inte fatta att det var exakt tjugo år sedan dom blev skjutna.

Zayn och jag hade gift oss året efter på samma dag som Jenny och Niall hade gjort, några år efter hade vi fått Jem och sedan hade Niall kommit till familjen. Harry och Louis hade gift sig en vecka efter dom fått Tommo. det var vi resten av bandet One Direction som fick dom att leva vidare. 

One Dream One band One Direction stod det längst ner på Nialls grav. och det var sant.

efter hans bort gång hade vi haft en sista konsert och sedan lagt ner.

vi klarade inte av att stå på scen när en av oss fattades.

en tår föll ner från min kind och jag kramade om Zayn. Han slog beskyddande armarna runt mig. Hur kunde han bara lämna oss tänkte jag.

 

 

- Hej killar, log jag och sjönk ner på knä.

- Tommo är helt ena stående, han och Jem slår verkligen rekord i allt och Niall är inte så långt efter. Jag är ledsen för olyckan Zayn och att Liam följde efter. Louis och jag försökte verkligen att uppfostra dom två precis som ni gjorde men ni två var perfekta föräldrar. Jem tog det hårt när ni försvann. och nu är det bara jag kvar.

Jag älskar er killar, suckade jag och en tår föll.

Minnena var lite för mycket för min gamla hjärna men jag var glad åt att dom kom. 

- Men ta det lugnt inget ska döda mig, skrattade jag fram till slut.

- Saknar er och hoppas ni har det bra i himlen.

 

när jag till slut gick så såg jag inte dom fyra killarna och vinkade av mig. hur alla log stort mot mig och sa vi älskar dig också Harry.