Rachelsnoveller

- Ta åtminstone ringen, log han och satte försiktigt på mig ringen.

Jag log mot honom och kysste honom igen innan vi lämnade rummet. Allt stod stilla utanför konferans rummet att det nästan var läskigt. Ingen sjuksköterska, inga doktorer, inga patienter, inga ledsna släktingar eller vänner. Ingen fanns i korridoren. Vi tittade in i väntrummet som vi suttit i men allt vi hittade var tomma platser och sedan hördes det, någon skrek. Antingen var det Niall, Liam eller Louis det visste jag redan nu. Vi sprang direkt mot Zayns rum och mitt hjärtade dunkade så hårt att jag trodde att hjärtat skulle bryta bröstkorgen och hoppa ur bröstet på mig.

Zayn låg i sängen men satt nu upp med ett stort leende på läpparna, Yvannie satt på sängen också och kramade om honom hårt, Niall och Liam dansade runt medans Louis skrattade. Harry och jag stirrade på dom som om dom var galna vilket dom mycket riktigt var.

- Var glada hörni har ni inte fått nyheterna , skrattade Louis och hoppade runt oss som en glad tre åring.

- Nej vadå?, frågade vi chockat.

- Zayn har klarat sig över cancern!, skrattade Niall.

- Cancer fri sedan imorse, log Zayn glatt.

Jag bleknade och kände hur benen vek sig innan det mörknade.

 

Yvannies perspektiv

 

När Charlie träffade golvet så skrek jag till. Zayn höll mig kvar medans Harry sjönk ner till golvet efter min syster. Jag tittade förfärat ner på Char som bara låg där. Harry sa något och tittade sedan rätt på mig och gav mig en liten nickning. Jag visste redan att han skulle göra tre saker.

1. Skicka ut mig

2. Söka efter en sjuksköterska

3. vara exakt lika rädd som jag var

Jag skakade när Niall lyfte ner mig från sängen och bar ut mig.

- Vad tung du har blivit, skrattade han.

Jag nickade bara och tittade ner i golvet. Han satte sig ner på en av bänkarna med mig i knät. Han torkade bort mina tårar och pussade mig försiktigt på kinden. Zayn hade klarat sig och nu vad skulle hända med min syster? Var hon också sjuk?

- Din syster mår bra hon svimmade bara. Hon har knappt sovit, sa Niall och kramade om mig.

- Det har inte jag heller, svarade jag ynkligt.

Han såg att jag var rädd. Så därför försökte han skämta och muntra upp mig precis som förut, som han jämnt hade gjort så fort vi hade träffats och jag var ledsen. Precis som varje gång jag gick in på meet and great medans Char väntade utan för, hur Mila och Louis hade slängt sig på varandra och hur Harry jämnt hade suttit i soffan eller på stolen och inte sagt så mycket, hur Zayn hade kramat om mig och frågat om skolan eller vänner och hur Niall jämnt skämtade och fick mig att skratta. Dom var fem morbröder eller bröder eller som konstiga kusiner men dom fanns alla där för mig. Speciellt Niall.

Det hade nu gått en timme. Charlie var inte tillbaka, Niall kunde inte muntra upp mig, jag grät och jag var inte heller till låten att gå in till Zayn igen.

- Yvie kom igen hon mår bra, sa Liam som kom ut till oss.

Niall hade helt get upp om att få mig på bättre humör genom att få mig att skratta. Nu satt han bara och höll om mig vilket på något konstigt sätt faktiskt tröstade mig på något sätt.

- N-n-nej-j... h-h-hon mår-r-r in-in-t-te br-bra... Ja-ja-jag må-å-år int-t-e-e br-br-a-a, stammade jag fram mellan gråten och det gjorde det svårt att andas.

- Yvie kolla på mig hon mår bra lita på mig, log Liam som nu höll i min hand.

- n-n-neejj, sa jag surt och torkade argt bort mina tårar.

- andas, viskade Niall i mitt öra och tog ett tajtare grepp runt min midja.

Jag ville skaka på huvudet men nu kom Louis ut. Hans min blev ledsammare när han såg på mig och jag slet mig ur Nialls grep och sprang fram till honom och kramade om honom. Han satte sig på knä så han blev kortare än mig och kramade om mig.

- Yvannie dom mår bra, alla mår bra.

- Lou vad händer om Zayn får cancer igen?, frågade jag ynkligt.

- Det kommer han inte för nu har han dig med sig hela tiden, sa Louis och pussade mig på kinden.