Rachelsnoveller

- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.

Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.

- Jag tänker inte låta dig dö heller...

---

Väl hemma bakom stängda dörrar och fönster så visste jag inte vad jag skulle göra längre. Jag satte mig i en av dom slitna fåtöljerna vi hade i vardagsrummet och slog upp min bom om jag läste. fem tusen sidor av rent nöje om rymden. allt en tjej kunde drömma om va? inte riktigt jag kunde plöja igenom tjugo sidor innan jag märkte att jag inte fattade något om dom svarta hålen jag läste om. Jag slog igen boken och gick ut i köket där jag gjorde en macla sedan slog jag på tv:n och var tvungen att slå till den på skärmen ett antal gånger med dosan för att få en bra bild. New Girl repriser gick på tv och jag suckade nöjt.

- Jenny?

Jag ryckte till eftersom det var meningen att jag skulle vara hemma själv. men när jag tittade runt efter personen som sagt mitt namn såg jag ingen. Jag greps direkt av panik och hoppade upp och sprang in till mitt sovrum där jag låste in mig. Jag hämtade andan.

- Jenny?

Varför kunde jag inte bli av med det? Det tog fem minuter för mig för att förstå att det var min dumma mobil som fick sms. Lory hade säkert gjort ett skämt på mig men jag började gråta av lättnad åt att det faktiskt inte var någon annan hemma än mig.

- Jenny kom igen nu du kan inte vara rädd för evigt. Ta dig i kragen och lita på dig själv det är ett år kvar innan du dör, sa jag till min spegelbild som stirrade tillbaka på mig.

Jag suckade. Jag var rädd och kommer säkert vara det lite mer än vanligt men skit samma. mitt liv och jga ska leva. alltid bra att stå säkert men jag har kommit till en återvänds gränd av rädslor då är det lika bra att vända och gå en annan väg.

Jag satt i Lorys sovrum igen och hade precis över talat mina föräldrar om att få åka på konserten. Lory hade klätt upp mig i ett par jeans shorts med tjocka tights under, en varm t-shirt och en ljus blå kofta som räckte ner till mina knän. till det hade jag fått ett bar blåa kängor och hade rosa läpar, blå ögonskugga och jag försökte inte ens dölja finnarna som jag hade börja få. Jag orkade inte och jag skulle bara känna mig ofin i för mycket smink också. Mitt hår låg plattat och hängde trist ner över mina axlar men Lory hade fixat in ett par slingor som gjorde att håret såg ut att vara alla olika fäger av blond, brun och lite röd aktigt också. Lory perfekt som hon var en klänning som var enkel och hade mönster av påfågelfjädrar, ett mörkt skärp under bysten, en mörk cardigan och en enkel läderväska med ett par svarta solglasögon. Hon hade sotiga ögon under men annars hade hon inget smink alls. Hon hade lite vågit hår och det passade perfekt att det var lite ruffsigt också. Hon var verkligen vacker utan att ens försöka.

- Det är tre timmar kvar innan vi ska på deras meet and greet och bara en halv timme til koneserten kom igen nu Jenny annars kommer vi försent!, skrek Lory uphetsatt.

- Kommer, skrek jag tillbaka och sprnag ner för trappan och in i hennes gula bmw.

vi åkte iväg och fick våra platser sedan var det bara några få minuter tills dom skulle stå på scenen. jag kan inte tro att vi kommer få se One Direction. Jag höll på att tappa andan för att det var så trångt men så fårt jag såg Liam komma ut på scenen kändes det som det fanns hur mycket luft som helst. Visst jag spelade inte över som dom andra som stod och grät och hoppade runt och skrek efter dom men jag gjorde mitt med att hyperventilera som en döende kattunge. Lory själv stod surt och tittade på alla som dom var dumma i huvudet. Vi stod ganska långt fram, på tredje raden så vi hade väldigt lätt att se alla killar och jag hade dåligt samvete för jag visste att vilken Directioner som helst skulle döda för denna plats och jag som gillade dom ganska mycket men inte var på Directioner nivå hade fått möjligheten bara på grund av en rik vän. dåligt samvete som botades av hans blåa ögon. Vi hade ögon kontakt cirka fem sekunder men när han tittade bort kändes det som det gått en timme och hjärtat bankade hårt. Killen med dom blåa ögonen, jag har hittat dig...