Rachelsnoveller

- Zayn.... du vet när vi kommer tillbaka kan du...

- vad?, frågade jag och ville så gärna se honom le på riktigt.

Det kanske låter helt bögigt men vi alla fem stod varandra riktigt nära. Vi sa jag älskar dig till varandra, kramade, skrattade, grät, pratade om allt med varandra. Vi var verkligen bröder i allt förutom blod.

- skulle du kunna gå hem till Eleanor och ge henne det här?, frågade han och gav mig ett prydligt blått kuvert.

- Visst, sa jag och kramade om honom när jag såg nya tårar komma.

Det skulle verkligen bli skönt att komma tillbaka i London om ens det bara var för två timmar.

Jag vaknade av att någon knackade på min sovrumsdörr. Klockan var runt elva på kvällen, det var den tuppluren tänkte jag för mig själv. Jag steg upp och rättade till min stora t-shirt. Jag tassade över till dörren och låste upp. Jag tittade in i ett par väl kända blåa ögon . Jag log stort och ryckte in honom i mitt rum innan jag låste. Pappa sov säkert inte men det fanns en chans att han skulle kunna komma in ändå. Dumma honom som går i sömnen han har skrämt mig flera gånger på det sättet.

- Niall vad gör du här hon är elva på kvällen, protesterade jag.

- Jag åker imorgon, mumlade han.

Det slog till inom mig, ungefär som det gjorde när jag märkte att jag aldrig skulle träffa mamma igen. Inte ens nu har jag fått något svar av henne. Skulle Niall lämna mig nu också? Jag kunde inte rå för det när tårarna började rulla. Niall drog in mig i en varm kram och pussade mig försiktigt på pannan.

- förlåt jag menade inte att göra dig upprörd, skrattade han.

- Förlåt att jag förstör vår sista kväll genom att gråta, mumlade jag in i hans tröja.

- Gumman det är lugnt.

Han kysste mig ömt innan vi la oss ner i min säng. Jag ställde klockan och sedan la jag mig i hans trygga famn. Jag kunde inte tänka på något annat förutom hur skönt det kändes att ha Niall hos sig på natten. Jag lekte med hans hand och lyssnade på hans hjärtslag. Jag ville inte förlora honom... det var den 28 Januari och klockan var ett på morgonen.

Bara 342 dagar och ungefär tolv timmar kvar.

Alltså 8 dagar, elva månader och tolv timmar.

Jag tryckte mig närmare Niall som somnat. Jag kunde inte tänka så här jag skulle bli sinnes sjuk om jag fortsatte räkna mina dagar. jag måste göra detta till något bra, något kul. det är inte alla som får veta när dom ska dö. så från och med nu ska jag vara glad!

Liams perspektiv

jag tittade mot Danielle som sov. Jag var tvungen att åka och hämta killarna på flygplatsen innan vi skulle hämta Niall och sedan göra något i en timme innan vi åkte vidare. Jag pussade henne på kinden, pannan och sist munnen innan jag bäddade om henne och rättade till lappen där jag sa adjö på och så gick jag ut, låste dörren och satte mig i bilen. Det tog inte så lång tid att hämta Louis, Harry och Zayn.

- allt bra med er?, frågade jag lite orolig över dom.

- Visst varför skulle vi inte?, frågade Harry och gav mig ett leende.

- Ni ser bara så...

- trötta ut, skrattade Louis som avslutade min mening.

- Precis, mumlade jag.

Jag stannade bilen. Klockan var sju så Niall borde vara vaken och jag visste att han igår packat och dragit till Jenny. Jag tittade bak mot dom andra och sedan mot huset. Det lös på nedervåningen i ett fönster på övervåningen. Vi steg ur bilen och Louis som blev sitt glada jag på en sekund hoppade upp och knackade på dörren. Vi hörde hur något ramla i golvet, en man svära och Jenny skrika att hon öppnar dörren. När hon öppnade var hon mörk under ögonen, trassligt blont hår, pösig tröja och bara ben. Jag hoppas att det har blivit bättre i huset nu.

- Hej killar, log hon.

- Vem är det?, frågade en man argt.

- Det är One Dircetion du kan somna om pappa!, skrek hon tillbaka.

Hon gav oss ett ursäktat leende och bjöd in oss. Vi gick till köket där det var ett berg av disk, knappt någon mat i kylskåpet och det var lite smutsigt här och var. Jag tror det har blivit värre.