Rachelsnoveller

Chapter 30. A little thinking

Fem år senare

Efter Harry och jag gjort slut så pratade jag knappt med dom. One Direction blev som ett levande minne som jga påmindes om varje dag. Ibland kom Louis över eftersom Mila hade flyttat in. Hon och Louis hade fått en jätte stark relation som var hur vacker om helst. Yvannie hade nu vuxit upp och hon hade rött långt hår och blåa lysande ögon.

Hon var riktigt vacker och en helt underbar sju åring. problemet var bara att varje gång sedan hon fyllt fem så har hon försökt fått med mig på varenda meet and greet som One Direction hade. Det förvånade inte mig så mycket eftersom hon praktiskt tagit vuxit upp med dom. men hon försökte få mig att träffa Harry igen. Jag hade följt med men stått utanför och pratat med Paul medans Yvannie gick in med Mila. Mila pratade såklart bara med Louis eftersom dom var mest ifrån varandra och det lämnade Yvannie att prata med resten. Efter varje gång berättade hon jämnt vad dom hade sagt till varandra och varje gång fck jag ont i magen. Det räckte att han gjort slut med mig en gång och det räckte att jag blivit halv död en gång, det räckte att jag blivit kidnappad och jag hade ingen lust att tänka på honom mer. Idag är jag 22 år gammal och jag hade precist läst min dagbok när Yvannie kom in med Louis bakom sig. Det betydde att dom var i stan igen.

- Hej Boo Bear, log jag och kramade om honom.

- Char det var länge sen, log han och jag hade lust att skrika till honom att det var exakt fyra månader och tre dagar som dom lämnat mig sen sist.

- Japp men nu är du här, sa jag och satte upp mitt svarta långa hår i en hästsvans.

Mina tatueringar var kvar på skuldran och mina tankar om William hade inte heller tinat bort. Jag saknade min bror fortfarande otroligt mycket men Yvannie hade kunnat täcka en liten del av den smärtan. Hon tog Louis hand och drog bort den 26 åriga mannen. Deras berömmelse hade verkligen blivit stor och det smärtade mig att vi alla vuxit upp så snabbt. Mila och han väntade sitt första barn just nu och Liam hade äntligen gift sig med Danielle för ett halv år sedan.

Zayn och Niall hade varsin flickvän men Harry var fortfarande singel. ibland sa Louis till mig att han väntade på att jag skulle ta tillbaka honom eller åtminstone börja prata med honom igen men det tänkte jag inte.

- Louis var är dom andra?, frågade jag.

- Där nere förutom Harry hans itter instängd i vårt hotell.

Dom hade såklart sålt lägenheten och bode nu någon annan stans. Jag nickad och började gå ner för trappan. Samma hus som det jag flyttat till för att undvika minnena av William och samma hus som Harry och jag hade förlorat oskulden i. Jag hade inte berättat det för någon.

- Char!, skrek dom tre männen som nu satt runt bordet med varsin kopp te.

Mamma log mot mig och pappa tittade upp från tidningen. Alla visste redan om min sorg och hur jobbigt jag tyckte att det var att hela tiden träffa dom. Men dom var mina vänner och jag tänker inte låta något dumt minne av Harry förstöra det.

Chapter 29. do you ever miss me?

Jag höll om Harry och drog in hans doft, det var sista gången jag skulle kunna göra det eftersom idag var dagen då han åkte. Klockan var ungefär fyra på morgonen och jag stod i hans lägenhet. Mamma hade tagit tillbaka mig redan efter första veckan men jag hade bott hos Harry och Louis hela tiden tills dom skulle åka. Det hög till i hjärtat när jag såg dom lämna lägenheten. Louis ville åka till Mila innan dom skulle till flygplatsen så Harry och jag hade fått en extra timme på oss att umgås.

VI satt i hans rum, på hans säng och höll handen, våra ben nuddade vid varandra, axlarna nuddade vid varandra och händerna var sammanlänkande men ändå kändes det som om han redan var på andra sidan jordklotet. Han lutade huvudet mot hans axel, det här var mycket svårare än att bli kidnappad tänkte jag men sa det inte högt för jag visste att han skulle bli upprörd. Jag visste att han åkt iväg under den månad då jag var fast i källaren så egentligen borde det inte vara så svårt eftersom han redan lämnat mig en gång. ändå hög det till i bröstet när han log mot mig. Han kysste mig och jag tittade på klockan 55 minuter kvar nu.

- Harry måste du verkligen åka, frågade jag ynkligt.

- Men Char jag kommer tillbaka om två månader, sa han och kramade om min hand.

- Glöm mig inte, viskade jag medans tårarna trillade ner från mina ögon och ner på kinderna tills dom föll ner på våra händer.

- Aldrig för jag älskar dig, viskade han och släppte min hand för att lägga båda händerna på mina kinder och kyssa mig försiktigt.

- Älskar dig också, svarade jag.

- Vad sägs som att göra något som man måste vara över 15 för att göra, sa han och blinkade åt mig.

Det kändes som om den timmen gick snabbare och egentligen bara var en kvart. När Louis kom tillbaka så skyndade vi att klä på oss, vi kysstes snabbt och sedan stod jag där ensam i lägenheten. Jag föll ihop på hans säng och bara andades in hans doft i flera timmar, jag somnade där och när jag vaknade luktade sängen av min parfym och klockan var tolv på dagen. Jag cyklade hem direkt och tog Yvannie i min famn. Hon skrattade och tog tag i mitt öra innan hennes hand smekte min kind.

- Char gråta?, frågade hon ljust.

- Nej då jag mår bra, svarade jag.

Vi hade börjat prata svenska hemma nu eftersom mamma tyckte det var för tidigt för Yvannie att lära sig engelska. Ändå så satt pappa och jag och pratade engelska med varandra hela tiden. Jag satte ner Yvannie på sin stol och pappa var snabb med att börja mata den två åriga flickan.

- Så hur har din natt varit?, frågade han på engelska.

- Skakig, Det var svårt att bara lämna Harry sådär, svarade jag och tog en kopp kaffe. Var är mamma?, frågade jag vidare och tittade runt mig.

- Hon är och handlar med Mila.

Jag nickade. Det var inte bara jag och Harry som var här mycket utan även Mila. Hon var här nästan dagligen även om inte jag var det. Hon hjälpte till med Yvannie, städandet och höll mig på bra humör. hon var typ som en andra mamma nu och det tyckte jag om mest för at hon inte bestämde över mig. Det tog bort ansvaret lite. vi hade också över Louis ganska mycket då han och Mila fortfarande var ihop och resten av killarna var också här. Det var pappa mest glad över flytten eftersom det här huset var mycket större så ala fick plats.

Jag klottrade ner saker på en lapp lite snabbt för jag skulle iväg och fixa till min nya skola. Det var en stor skola som man gick i tills man var nitton och den hette Saint Gerold. Den var mycket vacker och även om skolan inte skulle börja försen om två månader ungefär så var jag där en gång i veckan och tittade till så allt stämde. Jag tittade igenom korridorer, salarna, mitt skåp och alla foton och priser som stod i fina glasmontrar. Jag hade inte hittat någon vän förutom vaktmästaren som jämnt släppte in mig och en av lärarna som hette David. När jag tittade ner på lappen igen så såg det mest ut som om något en fem åring skrivit, ett enda klotter.

- Vad har jag skrivit, sa jag och kliade mig i hårbotten.

Pappa bara skrattade åt mig när jag sköt lappen mot honom.

Juni och Juli månad kröp sig förbi och Harry och jag skypade minst två gånger om dagen. Jag var uppe alldeles för tidigt och för sent och jag fick mörka ringar under ögonen. Jag hade fått sömnproblem och mådde inte så bra ändå så sminkade jag över allt och bara log när jag såg Harry. vi pratade och skrattade men det tyngde ner mig när jag inte ville berätta hur jag verkligen mådde för honom. Han berättade om alla skämt som killarna berättat för honom, om hur vackra städerna var, alla fans och intervjuer som kom i överflöd. Han berättade om hur mycket han saknade mig och sin familj. och en dag en vecka innan han skulle komma hem så sa han.

- Char vi måste vara borta längre än vad som egentligen skulle. Jag kommer att åka hem till mamma och min syster den veckan vi är ledig och sedan håller vi på i tre månader igen. Jag vet att vi kommer klara det här älskar dig Char.

Hade han sagt innan han lagt på. Det var första gången jag hade gråtit efter att vi skypat. Jag kände mig hemsk och risig fast när skolan började så fick jag tankar på annat, skypandet blev mindre och det över gick snart till små smsande men även det slutade efter ett tag. Snart hade vi bara små konversationer i veckan. Det sårade mig när vi slutade säga hur mycket vi saknade varandra eller hur mycket vi älskade varandra. och så en dag slutade allt. Jag hade bara kontakt med bandet genom skype eller twitter men Harry svarade inte längre. Dom där tre månaderna sträckte sig ut till två yttligare och snart hade dom varit borta i ett år ifrån mig. Så en dag efter att det gått ett år sedan vi sist skypade med varandra så frågade jag Harry om han någonsin saknade mig, svaret blev at han ville göra slut och jag gick med på det.

I mitt liv finns bara Mila, Yvannie, mamma, pappa och mina nya vänner i skolan.

Chapter 28. Mila...

- Så när skulle du berätta om honom?, frågade Liam.

- Men det är väl inte mitt fel att han var tvungen att vara en skitstövel, for jag ut mot honom.

- Lucas... jag tror du har berättat om honom förut, sa Louis och tittade ner på sina händer.

- Ja det var hans som förstörde mitt ryckte på skolan så jag blev mobbad och hav ihjäl slagen. Jag vill aldrig mer se honom i hela mitt liv, sa jag argt och härmade Louis med att titta ner på mina egna bleka händer.

Ingen sa något det var tur för jag ville inte bli arga på dom över något som Lucas gjort mot mig för flera månader sen. Det knackade på dörren igen. Niall gick och öppnade men snart kom han tillbaka med Mila i släp tåg. Hon kramade hårt om mig och viskade att hon sett Lucas på gatan. Jag nickade och viskade lågmält tillbaka vad som hänt. Han fortsatte att krama om mig så länge att jag tror det var den längsta kramen i vår historia. Jag log och skrattade innan jag bröt mig ur hennes grepp. Hon gick vidare till Louis och kysste honom stolt innan hon satte sig ner i hans knä. Dom var det perfekta paret precis som jag hörde killarna säga om mig och Harry men jag visste inte. Mila lekte med Louis hand innan hon tittade mot mig igen.

- Så utslängd hörde jag, sa hon retsamt.

- Japp bara för jag vill vara med dom här idioterna i typ två veckor innan dom åker. Mamma säger att jag förstör familjen men jag vet inte...

- Sluta nu Char du förstör ingenting, sa Harry och pussade mig på kinden.

- Ja och Yvannie skulle inte kunna ha en bättre syster, sa Zayn snabbt.

- Jag tror bara mamma överreagerar. Allt det här med död och levande saken. först William han var ju sjuk i typ tre år och nu jga med kidnappningen.

Allt blev tyst. vi hade aldrig pratat öppet om kidnappningen för ingen av oss ville återuppleva det eller ens komma ihåg det och detta var första gången någon nämnt det när vi alla var samlade. Men jag behövde inte prata om det, jag hade pratat med Mila om det hundra gånger och jag var helt över det.

sedan var det som om alla skakade av sig den konstiga känslan och vi alla log igen. det var bort glömt.

- Men kom igen det är sommarlov vi går på en prommenad Char!, skrek Mila plötsligt så Louis händer flög upp till öronen med ett skratt.

- visst kom så går vi ut, sa Liam.

Vi alla nickade och satte på oss skorna innan i började gå. solen var ganska högt på himlen och sken klart även om det var mitt på dagen. Vi gick alla bredvid varandra och så fort någon papparazzi kom så sket vi i dom, vi fortsatte att prata och skratta och Louis och Mila höll fortfarande på att gosa. Harry och jag gick hand i hand i ett viskande om våra familjer. Han försökte hela tiden övertyga mig om att mamma snart skulle låta mig komma hem igen. Vi gick en bit till innan fansen började komma. Vi log och skrev autografer och tog kort även om Harry beskyddade mig lite mer nu på grund av vad som hände förra gången. Snart kom Pual och någon som hette Dave och blev våra livvakter. Snart ställde sig killarna vid varandra och pratade medans Mila och jag fick mer tjejsnack. Jag såg hur Liam la armaarna runt Zayn och Louis när dom gick. Jag var tvungen att fota och ett leende kom över Mila när hon tittade på den.

Lucas var borta ur mitt huvud precis som Gale och jag kunde på något sätt inte sakna någon av dom. Även om Gale och jag fått ett "lyckligare" förflutet så hade jag förlåtit honom men jag ville itne veta av honom. Jag trivdes med One Direction så här skulle jag stanna.

Chapter 27. No go back to where ever you came from

När vi alla satt vakna så kände jag mig lite yr som om något stort skulle hända idag. Jag mådde jätte bra och för första gången på länge så brydde jag mig inte hur jag såg ut. jag lutade mig mot den kalla bänken och sneglade på klockan. tio på morgonen och det var lov. oftast sov jag nu och ända fram till två på eftermiddagen och satt sedan uppe halva natten men nu hade hjärnan blivit morgonpigg. det ringde på klockan. var det verkligen ingen som brukade sova länge på lov eller? Jag gick förströt till dörren och öppnade.

Det kändes som om jag slutade andas, som om jag inte kunde få luft och ändå stod han där och bara log. Jag ville slå till honom för att han vågade sig hit. Han skulle stannat där han kommit ifrån jag ville aldrig mer se honom. Jag slängde igen dörren i hans ansikte samtidigt som Harry kom till mig.

- Vem var det?, frågade han och öppnade igen.

- Lucas, sa jag bittert

Harry hälsade på honom och bjöd in honom på te. Jag ville slå till Harry som lät Lucas komma in men jag klagade inte eftersom Harry visste inte vem Lucas var. Jag tror inte att jag berättat om det för någon av dom.

- Så vad gör du här?, frågade jag.

- Jag var vid Williams grav och la blommor, hälsade på Gale som klagar över att du stack, åkte hem till din familj och träffade din nya lilla syster. Gullig unge pratar svenska men vem bryr sig. Och nu ska jag prata med dig min sköna, sa han nästan sarkastiskt.

- Vad vill du prata om? vill du gå närmare på ämnet som vi slutade prata med?, frågade jag surt och ville slå till honom.

- Visst varför inte...

- Bra för jag tycker att du är störd som vågar ens komma tillbaka hit. Du borde krypa tillbaka till din håla i Miami eller New York eller vart fan du nu kommer ifrån. Du borde ta med dig Gale också för båda ni två har en sjuk förmåga att irritera mig dygnet runt, jag skakade när jag sa det sista.

- Vem är du egentligen?, frågade Zayn.

- Åhh har du inte hört jag var hennes ex som låg med henne och sedan dumpade henne för hon sög i sängen, sa Lucas med ett hest skratt innan han lämnade lägenheten.

Vi satt alla tysta en lång stund innan jag försiktigt gick därifrån och in i badrummet. Jag låste in mig och ställde mig framför spegeln. jag tvättade av ansiktet och halsen och sedan stirrade jag på mig själv. Det svarta håret var slitet och jag behövde verkligen klipa det, ögonen tindrade lite lätt och det såg ut som om jag hade feber. jag la handen på pannan men jag kändes inte riktigt varm. jag slutade skaka efter en liten stund och då låste jag upp och satte mig ner emellan Harry och Zayn igen.

Chapter 26. Drinking

När mamma och pappa kom tillbaka så pratade båda lugnt på svenska med varandra. Pappa hade blivit betydligt bättre på det och med ens började jag undra om vi skulle lära Yvannie Engelska också? Hon pratade lite på svenska nu och Harry såg ut som ett frågetecken ganska mycket. jag med för den delen eftersom jag knappt hörde vad den lilla människan sa. När mina föräldrar kom närmare tittade dom på mig och Harry. Yvannie låg redan och sov tungt.

- Charlie nu är det så här att ud får gärna vara ihop med Harry men vi vill ha dig mer hemma okej?, såklart sa dom på svenska efter som det vore oförskämt att säga det rakt upp i ansiktet på honom.

- Mamma jag vill bara vara med honom tills han åker på turné, svarade jag på svenska till henne.

- När åker han då Charlie.. när? och när ska vi bli en familj igen? Ända sedan William dog har du stängt in dig själv eller bara varit med dina vänner. Har du tänkt på oss? Ja vi lät dig vara med dom för vi trodde du skulle prata med oss! Jag fick veta igår att du fortfarande skärde dig och att du inte ens brytt dig om att berätta det! Jag trodde vi var en familj, så när?, skrek mamma förtvivlat och långt inne i mig kände jag något brytas.

Som om ett band knäckts av och lät alla känslor strömma ut i kroppen. Det bandet hade varit där sedan William dog. var jag tvungen att bli utskäld och nästan mista min familj tills det skulle fixa sig? tårarna strömmade ner för mina kinder och Harry kramade försiktigt om mig och viskade att allt skulle bli bra. Men skulle det de verkligen? jag hade förstört min familj...

Jag satt uppkrupen i Harrys fönster. Han satt på golvet nedanför med ryggen mot mig. han masserade försiktigt min hand. Jag hade blivit utslängd tills vidare. och bara för att jag ville vara med Harry i två veckor?

- Char?, sa han och pussade min hand.

- Harry jag vill bli full så jag inte kommer ihåg ett skit, sa jag snabbt innan han skulle försöka trösta mig.

- Okej jag ber dom andra komma över så fixar Louis spriten, sa han lungt.

När Harry gått så borstade jag igenom håret med fingrarna innan jag gick ut i köket där Louis letade efter alkoholen. Han ställde upp en flaska vodka och sköt fram den mot mig. Han log och ställde upp ytterligare två vodka flaskor innan en massa burkar öl langades upp på köksbänken. Jag satte försiktigt flaskan mot munnen och svalde tre stora klunkar. Det brände lite i halsen och jag var tvungen att hosta. Louis skrattade lite och tog flaskan ifrån mig medans hans halsade i sig. Dörren öppnades snart efter att han ställt ner den och sedan började han dra fram glas och vi satte oss i en ring. Harry hällde upp åt alla och sedan så började han med frågan.

- Har du haft sex?, alla svepte glasen och vi hällde upp igen.

- skäms du över den gången?, frågade Niall.

Det var bara jag som tömde glaset och jag fick blickar från alla fem men jag fyllde glaset igen och ville inte tänka på Lucas just nu.

- Har du någonsin sjungit för mer än hundra perssoner, frågade Liam och alla tömde glasen.

- Har du någon gång skrivit en egen låt?, frågade jag och vi alla svepte glasen igen.

- har du någon gång ätit under sex, skrattade Niall och drack precis som Harry och Zayn.

- hade sex senast förra veckan, alla svepte glasen förutom jag och Harry.

- Äsch nu dricker vi bara eller vad säger du?, frågade Harry och jag nickade.

Så vi satt och halsade i oss bara och snart började jag mig att känna mig yr. Det var som en dimma som la sig över mina ögopn och jag började skratta utan anledning. Killarna skrattade med mig och Harry började försiktigt tafsa på mig. Han läppar började gå upp från halsen till min mun samtidigt som jag kände hans händer över min kropp. Jag fnissade hysteriskt. Snart hörde jag hur alla skrattade och hade flyttat sig närmare

När jag vakande på morgonen dunkade det i huvudet och jag kände mig så otroligt bra för att vara bakfull. Jag satte mig upp och log mot Louis som stod i köket. Han gav mig ett glas vatten när jag satte mig vid honom.

- Första gången du druckit?, skrattade han.

- Yep och jag hade mer saker som jag vill göra, sa jag och log.

- Som vad?, frågade han och tog bort ett hårstrå från mina kläder.

- Leva... sedan William dog har jag inte gjort det, sa jag med ett leende.

- Vi kommer hjälpa dig vet du, sa Louis och pussade mig på kinden.

Chapter 25. Yvannie

När jag vaknade så började jag fnissa av att Harrys hår kittlade mig på kinden. Jag pussade honom försiktigt på kinden och försökte stödja mig på den förut brutna armen. det gick bra så jag satte mig försitkigt upp och klädde på mig innan jag gick ner och gjorde iordning frukost. Jag var spänd över överraskningen som mamma och pappa skulle ta med sig. Det kändes fel att tänka så mycket på det och mamma hade blivit så mycket gladare under dagarna i Sverige och nu pratade hon bara ren svenska det var bara pappa och jag som pratade engelska med varandra. Jag märkte hur irriterad han var över sin fru när hon satt och skrattade och pratade med George.

- Är du redan vaken?, frågade Harry som log mot mig.

Det snurrade i huvudet och tankarna om dom senaste dagarna låg i en storm i hjärnan men jag log och nickade mot honom. Det kändes konstigt att säga att jag var tillsammans med Harry Styles. Det kunde inte William förut se...

Harry lyfte upp mig på bänken och gjorde klart frukosten och dukade medans vi små brottades och lekte. Vi skrek och skrattade och på något sätt mellan alla lätta slagen så hamnade vi på golvet och jag hade Harry unde rmig så jag satt på hans mage och höll hans händer över hans huvud.

- Ger du upp?, frågade jag retsamt.

- Aldrig, sa han med ett leende.

- Hmm nu då?, sa jag och kysste honom på läpparna.

- Nepp...

Jag kysste honom passionerat och släppte hans händer så vi rullade runt och han la sig över mig. Han lutade sig ner mot mitt öra så jag kände honom flåsa mot min nakna hud.

- Ger du upp nu Char?, frågade han.

- Nej men vi borde göra klart det här i sovrummet, sa jag sexigt.

Han fattade direkt och tryckte upp mig mot väggen och började kyssa mig och hånglade. Jag hoppade upp med benen runt hans midja och han bärde upp mig samtidigt som vi aldrig slutade kyssas.  Han la mig försiktigt ner i sängen och lät sina händer smeka mig. Det kändes skönt och anorlunda men ändå så kände jag vågen av njutning när Harry tryckte upp två fingrar i mig. Jag log och tryckte hans kropp närmare min.

- Jag vill ha dig, sa jag sakta.

- Säker?, frågade han.

Jag nickade mot honom.

Den dagen spenderade vi i sängen och när vi äntligen kom ut ur sängen fick vi städa upp i köket och börja med middag. ¨Dörrklockan ringde så jag pussade Harry på kinden innan jag sprang och öppnade. Pappa stod i dörröppning med ett leende. Vi kramade om varandra när jag hörde ett litet barn skrika vilket var underligt tills jag såg mamma. Hon bärde på en två åring som hade rött hår, blåa ögon och var hur gullig som helst.

- Aww!!, nästan skrek jag och rusade framtill mamma och tog den lilla flickan ur hennes grepp.

- Vad heter hon?, frågade jag med ett leende.

- Yvannie, svarade mamma och log.

- Efter mitt mellan namn?, frågade jag med upp spärrade ögon och mamma nickade.

- Vi kom hem en dag tidigare för att mamma ville visa dig din nya lilla syster och jag stod inte ut med Georges skämt längre, sa pappa och skrattade.

- Char var är du?

Harry kom ut och såg den lilla flickan. Han rusade fram mot mig och tog barnet i sin famn och lekte med henne. Han var hur gullig som helst med barn. Han vaggade henne i famnen och lät mig prata med mina föräldrar medans vi bärde in alla väskor och allt som behövdes i huset. När vi var klara ville mamma ut och vila så jag sa att Harry och jag skulle vakta Yvannie och hon och ppapa kunde gå till stranden. Vi satte oss i vardagsrummet och Harry höll i henne så varsamt som om hon när som helst kunde gå sönder. Jag log och lutade mig mot hans axel medans den lilla flickan lekte med mitt långa hår och Harry pratade med henne.

- Det här kommer bli du och jag någon gång på riktigt vet du, sa han med ett leende.

- Är det inte lite tidigt att prata om vår framtid?, frågade jag och smekte Yvannie på kinden.

- Aldrig, sa han och böjde sig ner och pussade min nya lilla syster på pannan.

- Harry?

- mmm..., sa han och tittade på Yvannie som om hon var en ädelsten.

- Hur vet du att det kommer bli oss två.

- Jag bara vet Char, sa han och log upp mot mig lite överdrivet innan han tittade ner igen.

Chapter 24. I do it for you

Han stängde ögonen sakta och jag såg honom gråta. Aldrig hade jag sett honom Louis Tomlinson gråta och nu stod han framför mig i tårar och skakade som om han såg på när någon dog. Det kanske var mitt slut ändå jag skulle komma till William och bli lycklig. Det mörknade för blicken men snart stod han där, hans lockiga mörka hår låg klistrad mot ansiktet som om någon hade hällt en hink kallt vatten över honom och han tänkte låta håret själv torka. Han såg sårad ut och när han tittade på min arm så blev han kritvit och tog tag i dörrkarmen.

- Char, hans röst lät ynklig och sårbar som om någon stått och slagit honom i magen så han tappat andan.

- Försvinn inte från oss, viskade Mila mot mig där jag låg i hennes famn.

Jag ville skrika, jag ville röra på mig men mörkret föll runt mig tills jag hörde det vanliga pipandet ljudet. det kändes som om jag väcktes av det allt oftare. Det vita ljuset var nästan blännande och brände mina ögon som trött tittade upp i taket. Inget hördes förutom pipet från maisknen som skulle försäkra alla att jag inte var död.

- Char?, hans stämma lät brusten som om någon hält het järn i halsen på honom.

- Vad?, frågade jag torrt.

- Varför?, frågan var dum.

samma anledning som räddade mig i källaren tänkte jag skrika åt honom men rösten brast och jag föll ut i gråt. All denna gråt över en kille som räddat mig och nu nästan gjort tat jag dött. Var han eller någon ens värt det?

- Älskar du mig?, frågade jag efter en stund tystnad.

- Såklart jag gör, sa han och satte sig på sängkanten.

- Menar du det verkligen?, sa jag och tittade på honom.

- Japp, log han och kysste mig sakta medans hans fingrar smekte det senaste skärsåret.

In i rummet kom fyra andra killar, alla såg trötta ut men den som såg mest trött ut var tjejen som gick bakom dom med håret i en slarvig hästsvans och glasögon. Han kysste mig igen och dom andra log.

Harry tog  mig i sin famn och vägledde mig ut ur sjukhuset. Det var en natt jag tillbringat där och dom hade tagit bort mitt gips men varnade mig om att inte använda armen för mycket under dagarna som kom. Mamma och Pappa skulle komma hem om två dagar med en överraskning och George hade skämtat med mig på skype och försökte lära mig bättre svenska. Det var underbart i min familj men hela saken i mitt liv här i London var upp och ner. Harry och jag var äntligen flickvän och pojkvän. Jag och Mila var närmare än någonsin precis som resten av One Direction och jag. Ändå kändes det tomt. Jag visste inte vad jag ville ha...

- Harry kan vi inte bara sova hos mig dom sista dagarna?

- Jovisst ska vi köra upp dit dirket?

Jag nickade och kysste honom. Hemma. Detta kändes rätt i hans famn, i mitt hus vid stranden, två dagar innan min föräldrar kom hem, i ett hus utan minnen. Jag log och hoppade in i Harrys bil som han nyss fått. Det tog inte så lång tid att åka dit med bil som jag hade trott. Jag var varm och kände hopp om framtiden.

Det var ju ändå sommarlov

Två hela månader av fritid men Harry skulle bort på turné, George skulle komma på besök. Jag skulle sommar jobba och sedan skulle jag spela in en kort film om sommaren i London. Detta skulle bli bra.Bättre än åren innan och allt skulle vara för att rädda mig själv från tårar. Jag gjorde det för William.

Chapter 23. I lost you

Jag satt inne på badrummet. Jag smekte skärsåren och tittade missnöjt på min brutna arm. En vecka till innan gipset skulle av men jag skulle få gå runt med något annat då. Jag hade glömt vad läkaren sa men just nu brydde jag mig inte. Jag tittade ner på armen och rynkade näsan när jag såg att jag råkat riva mig själv så att en tunn blod strimma rann ner från ett sår bredvid ett av skärsåren. Jag stoppade blodet och kände mig illamående. Jag tvättade och satte plåster på innan jag gick ut ur badrummet. Jag var hemma själv då One Direction gjorde One Direction saker som intervjuer, repade och hade photoshoot. Jag satte på mig en tun jacka och sprang nerför trappan och ut på gatan. Jag satte mig upp på min cykel och cyklade iväg till Gale som jag visste skolkade idag. Jag kom snart fram till honom och medans jag försökte få kontrol över min andning så knackade jag på dörren. Han kom och öppnade och gav mig ett stort leende innan han försiktigt kysste mig. Jag hade hållit på med både Gale och Harry var det fel? jag provade bara och jag hade bestämt mig att jag skulle bestämma mig innan vi slutade skolan.

- Charlie blev du ensam eller?, frågade han retsamt innan han ledde mig längre in.

Det kändes konstigt att han aldrig längre sa att jag var en bitch eller hora. det var skönt men inerst inne var jag alltid rädd att han skulle börja igen.

- Ja dom jobbar till skillnad från vissa andra... Men Gale vad har vi egentligen?, frågade jag.

- vad menar du, sa han och kysste mig försiktigt.

- Jag menar oss...

- Vi har kärlek, sa han och försökte kyssa mig men jag puttade undan honom.

- Gale kom igen för bara två månader sedan var jag en bitch för dig kommer du ihåg alla ord, alla slag? Jag gör och det smärtar mig att jag ens försökte med oss. Du skulle aldrig kunna älska mig. Du älskar idén av mig.

Innan jag stormade ut tittade jag på klockan kvart i fyra

Mina tårar strömmade ner och gjorde det svårt för mig att se när jag cyklade hem. jag hoppade ner från cykeln men benen vek sig och knäna blev uppskrapade men jag brydde mig inte. Jag ställde mig försiktigt upp och torkade bort tårarna samtidigt som jag hörde någon skrika. Det kändes som skriken kom långt ifrån och min arm gjorde så förskräckligt ont att jag ville spy. Jag tittade upp genom mitt svarta hår som låg över mitt ansikte. Harry tittade ner mot mig. Jag suckade ljudlöst och tittade in i hans gröna ögon samtidigt som resten av killarna kom. Deras skratt dog bort och dom stirrade på paret som höll om varandra. Jag lutade mig mot Harry, det gjorde ondare i armen men jag kunde inte bry mig.

- Char?, frågade han igen.

Det lät så nära men samtidigt som om vi stod i varsin ände av en lång tunnel. Hade jag verkligen haft såna känslor för Gale och inte för Harry? Jag nickade försiktigt innan jag torkade bort tårarna.

- Jag pratade med Gale....

- Vad sa han?, Harry lät orolig.

- Han sa att han älskade mig och kysste mig. Jag har inte berättat det för dig men jag har varit med er båda och jag skulle välja men han verkade inte bry sig som du gör och vi två går bara på fester och hånglar i ett hörn. Med dig är det kärlek och jag sa det.

Harry såg arg ut.

- Så du var med honom också.

- Men jag vill vara med dig!

- Låt mig vara Charlie!

Han vände sig tvärtom och gick iväg. Han gick igenom gurppen som stirrade från mig till Harry. Dom hade hört allt och nu hade jag förstört allt. Exakt allt. Jag var inte vän med Gale eller Harry och jag kommer sakna våra mysiga stunder som Harry och jag hade tillsammans. Killarna som stod kvar försvann efter Harry. såklart skulle dom välja sin bästa väns sida över en tjej. Alla pratstunder, glass och gråt stunder och alla hemligheter. Jag skulle sakna dom alla. Jag hade förtstört mitt liv och nu kunde jag inte ens bo någonstans. Jga hade kvar nyckeln till huset så jag gick upp packade och vinkade in en taxi. Jag lät cykeln stå kvar och åkte hem. Hem till stranden och mitt stora rum som var halv klart. Det skulle vara Mila som hittade mig av någon men till och med vi hade slutat prata lite med varandra efter att hon vart ihop med Louis och jag var mer med Gale. Jag slängde mig ner på sängen och började gråta igen. Det kändes ungefär som när jag förlorade William bara att hållet blev större då det var sex personer som jag förlorat och mamma och pappa var i Sverige. Kanske kunde jag be dom om att få komma till dom? Men nej jag skulle klara av det här. Jag gick ner och tog ett glas vatten medans jag stirrade in i spegeln på andra sidan rummet. Det var tre väggar i köket alla vit målade. på två av väggarna var det spis, kylskåp och frys, bänkar i överflöd och massa av andra skåp + hyllor. i mitten av rummet hade vi ett stort svart målat bord med sju läder stolar runt. den sida där ingen vägg fanns var det en stor dörr och mot den tredje väggen som var fri satt en stort spegel och även en inbyggd tv. Jag såg liten och skör ut i spegeln, jag var vit och såg ut som omjag skulle spy när som helst. Nya tårar vällde upp i mina ögon. Jag ställde ner glaset och gick in i badrummet. Jag skulle inte skära mig, jag skulle inte skära mig, jag skulle inte skära mig intalade jag mig själv om ohc om igen i huvudet ändå letade mina händer efter något som var vasst.

Jag slog mina fingrar runt en liten kniv som jag inte ens visste varför vi hade den i badrummet. Jag la den mot huden. Innan jag ens dragit så strömmade minnen från mitt liv in precis so mjga skulle dö här och nu. Det brände i den gipsade armen när jag drog hårt och snabbt. resultatet blev ett långt rött sår, jag upprepade och skrek av smärta medans jag föll ner mot kakel golvet. Hjärtat slog hårt och blodet rusade runt i ådrorna medans jag hörde folk skratta och prata skit om mig. Jag skakade och kvävde gråten. Deras ord tystnade det var nu jag vart galen eller hur? Om man förlorar tillräckligt många så blir man ju galen eller har jag fel?

Skrattet började bubbla upp och med tårar i ögonen, blod rinnande ner från min arm och jag kände mig kvävd så skrattade jag. Jag satte mig upp och skyndade till toaletten där jag spyde innan jag spolade och sjönk ner mot elementet. Jag började gråta och gråta tills jag hörde någon skrika mitt namn igen. Jag var galen om jag hörde röster men ändå skrek jag tillbaka vart jag var. Hur kunde någon ens ha öppnat dörren och jag ville slå mig själv eftersom jag glömt att låsa dörren. Personen som kom in började skrika då den såg blodet. Jag tittade ömkligt in i hennes ögon medans hon föll på knäbredvid mig. Hon kramade hårt om mig.

efter ett tag hörde jag en kille skrika också och Mila skrek badrummet på nedersta våningen. Jag hörde steg samtidigt som jag hörde en motor stängas av, en dörr gnissla, måsarna skrika, vattnet där ute skvalpa mot strandkanten. Louis kom in ohc tittade på mig och sedan ner till såren på armen.

Chapter 22. Hello George

När jag vaknade på morgonen så kändes det varmt och skönt. rummet var stort och luftigt med blåa väggar. det var polerat trägolv där pappa hade lagt in en stor röd matta som kittlade en under fötterna när man gick på den. jag hade ett stort vit fönster det hängde blåa gardiner som var igenomskinligt och fladdrade lätt i morgon vinden. på fönsterbrädet stod det tre rosa orkidéer som alla skymde lite av sikten mot stranden och det blåa havet. jag hade en byrå och en liten garderob som var inbyggd i väggen och det enda som låg på sin rätta plats var mina kläder. jag hade även fått Williams svarta skrivbord som min laptop låg öppne på. bredvid stod ett foto på William. Han hade tagit den när vi var yngre men jag hade älskat den

Jag sträckte på mig och jag fick genast ont i ryggen och armen. Jag tittade surt ner på min gispade arm innan jga satte på mig en sommar klänning utan ärmar och sedan ett par converse. Jag gick ner till köket som var riktigt rent mot vårt förra. Mamma stod med en kopp kaffe i handen och log mot pappa som satt vid köksbordet.

- Godmorgon Charlie vi tänkte precis väcka dig, sa pappa och kramade om mig.

- Äsch jag är ju mogron människa, sa jag och vi började alla skratta.

- Jo älskling pappa och jag tänkte åka till Sverige ett tag vi blir borta högst två veckor. Vi ska till min bror och sedan så har vi en överraskning.

- Mamma det är ju början av sommarlovet och Harry och killarna åker bort senare! Kan jag få slippa följa med?

- Jag tänkte precis komma till det eftersom min bror kommer i slutet av sommaren på besök så föreslog pappa och jag just om du ville stanna med dina vänner och bo där eller med Mila. överraskningen kan vänta tills vi kommer hem.

- Tack mamma jag ringer Harry genast.

Sa jag och kramade om mamma innan jag sprang tillbaka till mitt rum med telefonen.

Två dagar senare

det var nu tre dagar kvar till skolavslutningen, jag hade varit med Harry och Louis väldigt mycket men vi hade även filmkväll med resten av bandet och sedan har jag varit med Gale. Mamma och pappa är nu i Sverige och vi skypar varje kväll klockan sju svensk tid för annars skulle mamma bli förvirrad. Jag satt just nu inne på datorn och väntade på att klockan skulle bli sju i Sverige så jag trummade lätt i tangentbordet på Louis dator.

klockan tickade lätt och min arm kliade och jag var lite irriterad eftersom jag hade haft en stor diskussion med Gale om att jag inte tänkte komma i klänning till skolavslutningen. Jag hade fått tillåtelse att komma men fick inte visa videon så jag skulle bara sitta och titta. varför ska jag då ha klänning? Pappa ringde mig och jag log mot honom. Mamma och min morbror kom snart in i skärmen.

- Hej George!, sa jag och vinkade.

Min svenska lät faktiskt riktigt bra.

- Snutte filten!, skrattade han tillbaka mot mig.

- Hur har ni det i Sverige?!, skrek jag glatt mot dom.

- Bara bra men vi kommer om två veckor vi måste göra klart innan avfärden, sa mamma oroat.

- Ta det lungt Sandra allt ordnar sig, försäkrade min pappa henne.

- Hey Char what are you doing? what are you saying?, sa Louis som kom in i rummet med chips och öl.

- Oh Lou this is my mom, dad and uncle and I'm skyping and talking swedish so get lost somewhere, sa jag snabbt och skrattare.

- Hello Lllooouuu!, sa min morbror och höll ut på Lou som om han trodde att han inte skulle höra.

- Hello sir!, sa Louis och vinkade mot skärmen medans han öppnade ölen och tog en klunk.

- You take care of our daughter now, sa pappa. Louis nickade.

- Men mamma snälla kom hem snart och köp souvenirer till mig!, sa jag på svenska så Lou inte skulle fatta.

- Såklart gumman men vi måste gå dina små kusiner vill leka och Pontus och Karen har problem med maten vem kunde tro att ha en sån stor familj skulle ta så mycket på fritiden, skämtade mamma och vi stängde av.

Jag log eftersom Louis fattade inte ett skit.

En timme senare satt jag i replokalen med dom. Dom dansade runt, sjöng och larvade sig som vanligt och det var ganska skönt att bara sitta och titta på dom. Mest för armen gjorde ont och kliade fortfarande och för att jag hade fått huvudvärk. Snart la sig Louis ner och Liam bara stirrade ner på honom vilket fick mig att börja skratta som en galning.

Harry satte sig bredvid mig med en penna och började skriva på mitt gips medans han pratade.

- Så favorit färg och vilken är din favorit låt på vårt album.

- Rosa och Taken

- Och hur länge har du levt i London?

- korsförhör eller? jag har levt här i ungefär tio månader, vår familj brukade flytta runt ganska mycket på grund av pappas jobb men han har byt nu och vi ska väl stanna här i London. Newflash jag tror vi stannar bara för att jag har er och Mila här, sa jag och pussade honom på kinden.

Han log och kysste mig snabbt på läpparna innan han fortsatte skriva och rita på mitt gips. Jag visste fortfarande inte om Harry Edward Styles och jag Charlie Yvannie Grace var ihop. vi hade myst och kysst varandra lite men det var inte alls som när Mila och Louis var tillsammans.

Chapter 21. Pictures

- Hej Gale jag...

- Du mår bättre ser jag, sa han stelt och inspekterade mig.

- Ja tydligen, skrattade jag för att lätta upp stämningen.

Han ledde mig in i vardagsrummet som var ganska stökigt och jag förvånads över att hans föräldrar inte var hemma. Jag visste att han inte bodde ensam men mycket kunde väl ändras senast jag fick reda på någonting. Jag satte mig ner och drog upp knäna till hakan innan jag tittade på honom där han satt. Han såg stel och ändå avslappnad ut som om han väntade på dåliga nyheter. Jag log.

- Jo jag är för att...

- Charlie innan du säger någonting. Jag gillar dig liksom gillar väldigt mycket och jag vet att du har dom där kända killarna vid din sida hela tiden men snälla ge mig en chans. Jag tror jag är kär i dig Charlie, sa Gale snabbt och smekte mig över ärren på armen.

- Jag...

Vi kysstes och innan jag visste ordet av så stormade jag ut genom rummet, ut ur lägenheten på min väg till Harry. Eller Louis eller Zayn eller Liam eller Niall. Jag var på väg till någon som skulle lyssna men när jag kom fram var klockan ganska mycket och då hade jag redan varit vaken i ungefär fyra timmar så alla var uppe och åt frukost hos Niall. Jag gick in sakta och möttes av kramar och Harry var inte sen med att ge mig en massa mat, man kunde nästan tro att han var lika mat galen som Niall. Jag åt sakta och lyssnade på när killarna bestämde vad vi skulle göra idag och snart låg alla blickar på mig.

- Jag vill ut och fotografera. Jag har ju nytt rum nu och jag vill pimpa upp med foton.

- Bra idé, vi går direkt.

Sa Liam och hivade sig upp från soffan.

När vi kom ut så kände man att sommaren snart var här. Det var varmt och jag började nästan ångra att jag hade på mig jeans, linne och en tjocktröja på mig. Men jag hann inte hem och byta kläder så jag bet ihop och dumpade tjocktröjan. Vi gick snabbt igenom Londons gator och det hatet som jag byggt upp efter att Lucas dumpat mig försvann lite. Vi kom snart till en park och jag kände hjärtat slå lite extra eftersom det inte precis liknade en park. Det var träd i en fyrkant runt en liten gräsplätt som redan hade blommor och insekter överallt. Fint sätt att förstöra en illusion om man räknar insekter. Annars var det vägar runt träden och längre bort så skymde man hus. Det var vackert då träden spred sig utan för fyrkanten också. Jag fotade alla killar och när jag kom till Harry så skulle han skämta men kortet blev faktiskt riktigt bra.

Vi skrattade och jag tog hur många foton som helst innan jag drog upp min filmkamera i smyg och började filma dom där dom sprang runt på stan. Vi gick upp och ner för gator så jag fick väldigt bra klipp med när dom möter fans och dom var hur gulliga som helst. Jag skulle prata med rektorn och fråga om jag fortfarande skulle visa mitt arbete på skolavslutningen eftersom det var fem dagar dit kanske det var bäst att ringa. Snart slutade jag filma och vi gick alla in på Starbucks där Mila stod i kassan. Jag rusade fram och kramade om henne. Jag ställde mig bakom kassan med henne och lät killarna beställa och sätta sig medans jag prata ikapp med min bästa kompis. Hon såg lika vacker ut som vanligt men hon hade börjat med linser i stället för sina gamla glasögon.

- Sååå berätta allting, sa jag och blinkade mot henne eftersom jag visste att hon och Louis var ihop.

Hon skrattade och började berätta allt som jag missat medans hon fortfarande serverade och det kul hur allt kunde gå tillbaka till det normala så snabbt även om man visste att man ändrats ganska mycket. När jag pratat klart med henne gav hon mig en latte och jag satte mig vid killarna längst bort i lokalen. Vi skrattade och pratade och snart var jag tvungen att åka hem. Till mitt nya hus och mitt hjärta hoppade över ett skutt. Pappa kom med bilen och jag sa hejdå till killarna och Mila.

CHAPTER 20. WHAT ARE YOU DOING HERE?

Jag satt i Harrys famn i en evighet kändes det som. Jag hade saknat honom, hans lukt, kramar, röst och sättet han kallade mig Char. Jag tror att allt jag kännt för honom kanske var mer än vänskap kanske jag faktiskt gillade honom och mina tankar gick till vår första kyss och fjärilarna gick runt i magen. Men mitt i allt det gulliga kom jag och tänka på den hemska drömmen och tårarna kom igen. Harry smekte mig sakta över håret och viskade lugnand eoch väldigt gulliga saker i mitt öra tills jag lugnat ner mig. Egentligen hade det inte varit en mardröm det hade faktiskt hänt innan William dog, innan han blev ihop med Becca, innan vi slutat prata med varandra. Det var faktiskt därför som vi slutade prata med varandra. Det var min sista lyckliga dag med William.

Lucas hade nu såvitt jag visste ett underbart liv i Florida med mycket pengar och tjejer som han var otrogna med. Vissa killar ändrar sig visst aldrig. Gale hade verkligen gått i sin kompis fotspår men blivit snällare hade William kanske rätt om honom?

- Char?, frågade Harry när jag slutat gråta. Han torkade bort mina tårar.

- Harry, sa jga och log lite fast jag fick nästan pressa fram det.

- Vad hände med Savannah?

- Jag vet inte, min röst skakade till och det kändes som om jag när som helst skulle höra hennes skrik i den tomma källaren igen. Jag skakade på huvudet och lutade mig mot honom.

- Hur överlevde du?, frågade han och pressade sina läppar mot min hals.

- Dig... Jag tänkte på dig, sa jag och tittade in i hans underbara gröna ögon.

Han lutade sig försiktigt framåt som om han var rädd att skada mig men precis innan vi kysstes öppnades dörren och min doktor kom in och i snabbföljd kom en kort liten polis med brunt hår och han påminde lite om en mullvad. Doktorn tog några prover och jag kände igen honom som en av doktorerna som hjälpt William. Polisen däremot ställde frågor om allting som hade hänt och jag vart ganska upprörd. inte arg men mer dyster. Harry höll mig i hans famn hela tiden och det var det enda som inte fick mig att gråta eller be den stackars polisen att gå. När doktorn nickade mot sina papper så ursäktade han sig och gick ut. Strax efter lämnad polisen oss och lät dom fyra andra killarna i One Direction komma in i mitt lilla rum på sjukhuset.

Jag kramade om alla och rummet fylldes genast av en massa förlåt, om att det var deras fel att jag blivit "kidnappad" och torterad. att om dom bara inte hade gjort som dom gjort skulle det aldrig hänt. Jag tystade dom och sa bara att det blev som det blev och det kanske bara var bra att det hände eftersom jag lärt mig något av det. Dom hade tittat på mig som om jag varit en idiot men jag hade skakat på huvudet och sagt:

Även på den mörkaste av platser så finns fortfarande goda människor"

Jag hade aldrig trott det förut men nu hade Savannah vissat mig fel. Vi satt och pratade ganska länge, jag hade aldrig vetat om vad klockan var men när doktorn kom in så var det redan ganska mörkt i rummet och doktorn hade två bra nyheter och en dålig. Såklart bad jag om den dåliga först.

- Okej det dåliga är att vi kunde inte få bort dina ärr på handlederna och ifall du vill ha bort dom så får vi operera. Dom goda nyheterna är att du får komma ut imorgon och du kommer tillfriskna fort så länge du tar dina pillar, sa han med ett leende.

- Jag vill inte operera bort dom, sa jag skamset och tittade ner på dom tio fula såren på mina armar.

- Char du behöver inte bestämma nu bara tänk på det, hörde jag Harry säga knappt hörbart.

- Nej jag gjorde dom för att komma ihåg William och jag vill ha kvar dom av samma orsak jag har inget kvar av honom annars, sa jag och tittade ner på dom vita lakanen.

- Charlie vi kan inte bestämma åt dig men om du någonsin vill ha bort dom kontakta oss, sa doktorn och lämnade mig ensam med fem blickar på mina armar.

Nästa morgon kändes det som om jag var tröttare än när jag somnat. Jag steg upp och rummet var tomt sånär som på mina kläder som en sjuksköterska lagt in. Det var nya och på golvet stod Williams supra skor. Jag klädde snabbt på mig och tittade på min mobil. Det kändes lönlöst att ringa mamma eller pappa. Så istället kammade jag igenom håret och ren gjorde mig någe så när och sedan gick jag ut. Jag tackade alla sjuksköterskor och sedan lämnade jag sjukhuset. Det var sex på morgonen när jag kom ut och alla var hemma. Jag tog taxi som släppte av mig utanför lägenheterna. Jag började gå upp för trapporna och knackade försiktigt på men när jag hörde steg så ökade mitt hjärta takten.

- Charlie vad gör du här?

Chapter 19. Maybe I need to wake up

Jag vaknade av att mamma gjorde frukost i köket, pappa som fixade med bilens motor och av William som petade på mig. Han log när jag motvilligt slog upp ögonen. Han hade inte i sina percingar och det svarta håret var undan draget så man såg hans ansikte. Vi var så lika.

- Vad vill du?, frågade jag lätt och gäspade och han hade inte ens märkt att jag inspekterat honom där han log så stort att det såg ut som om han mådde dåligt.

- Mamma säger att vår käre far ska skjutsa oss men vi vet båda att han hellre gör rent den så om du skyndar dig så hinner vi gå till skolan, sa han mjukt och satte en av mina hårslingor bakom mitt öra.

Jag nickade medans jag  satte på mig gårdagens kläder som var ett par slitna blåa jeans och ett rosa linne med en prickig kofta. William var snabb att ge mig en macka och skjuta fram sina svarta supra skor så jag enkelt kunde sätta ner fötterna i dom. Vi var utanför dörren efter fem minuter och Londons stadsluft fyllde mina lungor med glädje. Jag älskade London och allt med den staden. Vi båda gick runt skrattandes på gatorna och alla tittade på dom båda tvillingarna som var så uppe i sin egna värld att dom inte såg den dystra skolan komma emot dom för varje steg dom tog. Men vi brydde oss inte om blickarna.

Lucas som var min pojkvän sedan jag började detta år stod och väntade på mig. I söndags efter skolbalen som hade varit strax efter vårt jullov så hade gått hela vägen men efter det hade han helt ignorerat mig. Hela måndagen, tisdagen och onsdagen. Det var nu härliga torsdag som han kom för att prata med mig. När han kom emot mig visste jag redan vad som skulle hända och jag grep om William hårt i handen. Han åter på sig sina persingar och det svarta håret var normalt igen. Han stannade vid min sida och höll min hand tålmodigt som om han också väntade på orden som jag var så nervös för.

(Josh fick vara Lucas)

- Hej Lucas, sa jag glatt och försökte ignorera känslan att bli dumpad.

- Förlåt jag pratar inte med horor jag ville bara säga att det är slut.

- Va varför?, jag ignorerade att han kallat mig hora.

- Jag försökte bara komma innan för dina byxor populare girl. Det är det enda det jämnt handlar om Bitch.

William slog till Lucas så han låg på marken och höll sig för kinden och gnydde somm ett barn.

William blev avstängd och min popularitet försvann. Jag började hata London och stadens eviga gator som bara gömde faror. Jag satte på iPoden och försvann precis som alla ville att jag skulle göra. Gale och Lucas fortsatte att mobba mig tills Lucas flyttade till U.S.A. Då var det bara Gale och alla andra populära killar kvar som mobbade mig förutom William. Åter igen en regning torsdag gick jag in i skolan och möttes genast av ett hårt slag i ryggen som fick mig att falla till marken. ett till slag kom i magen och medans jag skrek och fäktades med armarna och benen kändes det som om jga bara drogs längre och längre ner i slagsmålet.

- Shh det var bara en mardröm, sa en hes röst och jag låg lutad emot honom.

Han luktade alkohol men jag brydde mig inte det var killen som hade hållit mig vid liv.

- Harry, sa jag och slog armarna om honom med tårar i mina ögon.

Jag log mot honom och trotts mina mörka ringar under ögonen, alla blåmärken, den brutna foten och mitt hår som var så himla smutsigt och äckligt att jag nästan fick kvälningar av det så kände jag mig vacker bara Harry tittade på mig. jag tittade in i hans gröna ögon och kände fjärilar komma när han lutade isg fram och försiktigt kysste mig. dörren öppnades någon minut efter och in kom mamma och pappa båda med gråten i halsen och röda ögon. Harry lämnade rummet men gav mig en drömlik blick innan han försvann ut.

- Mamma jag mår bra, sa jag när hon pussade mig över ansiktet och kramade om mig.

- Sandra lugna ner dig du kväver vår lilla flicka.

Mamma flyttade sig snabbt ifrån mig som om hon faktiskt trodde hon skulle kväva mig efter vad pappa sagt. min kropp skakade till och jag hörde mamma förstört börja gråta igen. jag räkte ut handen mot henne och hon tog den och jag kramade om henne igen. allt för att få henne att sluta gråta.

- mamma du kommer inte förlora mig igen jag lovar!, viskade jag vill henne.

- Åhh Clives hon kommer älska det nya huset och vår överraskning.

Jag tittade på mina föräldrar men ingen sa ett ord utan släppte in Harry i rummet igen och lämnade oss två. Jag kramade åter om honom igen som om jag var rädd att han plötsligt skulle försvinna framför mig som han hade gjort förut. han kramade mig tillbaka.

Chapter 18. A month later

Harrys perspektiv

Det var två veckor kvar tills Charlie skulle sluta skolan och få sommarlov. Sandra och Clive höll kontakten med oss en gång om dagen och till och med Gale har börjat frågat efter henne. Mila och Louis är dom enda som på något sätt har gått vidare då dom nu har varit i hop i en vecka. Killarna och jag hade sagt börjat arbeta igen, men än så länge var det bara intervjuer och radio program. Vi sjöng inte än och alla förberedelser för den nya skivan var undan stoppade. Jag kunde knappt fatta att inget hade hänt på en månad. Polisen arbetade hårt efter att dom tittat på telefonsamtalet från Savannah. Tyvärr hade vi inte hört något mer från henne och jag fruktade att samma person som skadat Savannah hade skadat Charlie. Jag la ansiktet i händerna och suckade. Jag var ensam i hela lägenheten precis som vanligt. Killarna sysselsatte sig och Louis var jämnt med Mila men jag. Var hade jag tagit vägen? Jag drog upp vodka flaskan från golvet och svalde flera klunkar tills det brände i hela halsen. Jag tittade upp i taket som snurrade över mig. När jag skulle ta flaskan till munnen igen var den tom. Jag reste mig upp och snubblade fram till köket. Jag rotade i skåpen och fann två andra vodka flaskor. Det enda bra som var att efter alla fester vi hade i Louis och min lägenhet hade vi jämnt sparat spriten. Jag öppnade locket på den första flaskan och drack snabbt tills den var halv tom.

- Harry?!, Louis skrek och mig.

Jag tittade på honom förvånat och blinkade flera gånger eftersom jag såg suddigt av all alkohol. Han tog flaskorna ifrån mig och jag sträckte mig efter flaskorna igen och kände tårarna komma.

Charlies perspektiv

efter att Savannah försökt att ringa hade jag inte sett henne igen. Men skriket och hennes gråt var det enda jag hörde sent på kvällarna och ändå till natten kunde jag höra henne. Jag visste inte om hon fortfarande levde eller om det var min hjärna som spelade mig spratt det var ju ändå jag som utsatte henne för faran. Erica kom dagligen till mig och gav mig nya skador hela tiden och det blev bara värre och värre. Jag höll på att tappa hoppet, det enda bra som var i källarna där jag låg var att jag hade Williams halsband runt min hals. Tanken på Harry, mamma och pappa var nog det enda som faktiskt höll mig vid liv när det kändes som om jag skulle dö.

- åhh Charlie du är sååå tapper vet du. Jag har listat ut din plan du skulle förföra mina pojkar och sedan förstöra deras karriär.

Erica spottade på mig innan hon sparkade mig på låret.

- Du... borde... verkligen... sluta... se... dom... eller... prata.... med... dom.

För varje nytt ord sparkade hon mig hårdare och hårdare. Jag stönade och hostade upp blod. Tårarna rann från mina röda ögon och jag visste att jag snart inte skulle orka med hennes tortyr. Jag försökte få kontroll över min andning men det var nästan omöjligt. Jag rullade över så jag låg på rygg och kippade efter andan. Snart hörde jag ett skrik, ett brak och någon som skrek något åt någon annan. Det kändes som om jag var i slutet av en tunnel och dom var flera kilometer bort. Jag hörde fotsteg och skriken hade lagt sig. Hostningar, röster och skor som gick på stengolvet var det enda som jag hörde.

- Charlie grace?, när personen hade fått en liten nickning så hörde jag nästan leendet på rösten.

- Vi har letat efter dig.

Jag stängde ögonen, jag ville inte se eller höra något från mitt fängelse. Jag kunde inte tro att jag skulle bli räddad nu. Mannen som bar mig gjorde så jag kände mig varm och trygg och fick mig att tänka på Harry. Han var så försiktig att jag knappt kände smärtan och för första gången på några dagar somnade jag.

Zayns perspektiv

Vi skulle ha konsert men den hade ställts in. Harry satt på scenen längre bort och var försjunken i tankar. Jag visste inte om jag skulle vara ledsen eller orolig för honom.

Eftersom han var yngst i bandet så kändes det ändå konstigt hur det var han som drack sig medvetslös varje dag. Min mobil ringde till.

- Zayn här, mumlade jag.

- Hejsan jag heter Meredith Martin och vi har fått in Charlie Grace på vårt sjukhus. Ditt nummer stod på listan som vi skulle ringa om hon någonsin kom in. Så jag förväntar mig att du är här om en timme, sa kvinnan.

- Jag kommer direkt.

Jag la snabbt på och sprang fram till killarna.

- Killar dom har hittat Char, sa jag och såg hur alla fick leenden.

- Harry! Dom har hittat Char!, skrek Louis.

Men Harry reagerade inte.

Chapter 17. I'm Savannah

”No idea” William Grace

Clives perspektiv

jag hade börjat montera upp dom största sakerna tillsammans med flyttgubbarna. Min mobil pep till.

- Ursäkta mig det är min fru, sa jag lugnt och dom nickade.

Jag svarade och hörde Sandras upprörda röst på andra sidan luren. Hon pratade snabbt och osammanhängande. Ibland slängde hon i svenska ord.

- Sandra älskling vad har hänt?

- Charlie är försvunnen.

Jag stannade upp och stirrade framför mig. Min älskling borta för alltid precis som min kära son? Detta kan bara inte hända, inte nu, inte så nära, snälla låt det inte vara sant.

Harrys perspektiv

jag steg in i rummet bredvid där Sandra satt och grät. Jag gick fram och kramade om henne och viskade att vi skulle hitta hennes dotter. Hon nickade och började få tillbaka sin normala andning medans tårarna försvann. Det var hemskt att Char försvunnit så snabbt efter Williams död.

- Harry ni kan gå Clive kommer hem snart jag klarar mig, sa hon och ställde sig upp.

- Är du säker Sandra?

Hon nickade stumt och snyftade till. Jag nickade och sedan gick jag och killarna hem igen. Vi satt tysta i soffan.

- Har inte vi en intervju nu?, frågade Liam trött.

- Jo, sa Louis enkelt.

- Vi går inte eller hur?, frågade Niall.

- Inte försen vi vet att Charlie mår bra, svarade Zayn som lät ännu tröttare.

Tiden gick och snart hade vi suttit där tysta i en halvtimme. Egentligen var det här jätte löjligt. Ett helt pojkband som förlorar lusten att jobba bara för att en tjej försvunnit. Det var säkert flera tusen tals fans som gärna skulle ta Charlies plats, eller några hundra som dog eller försvann varje dag men vi brydde oss inte om dom. Hur hemskt det än var kunde vi inte få Char ur våra tankar. Snart satte Louis på tv:n han hade det säkert jobbigt. Han var äldst och skulle se efter oss andra jag undrar hur han känner över det som hände med Charlie. Efter några minuter av tystnad så kändes det inte längre värt att titta på tv. Jag ställde mig upp och mumlade ett svagt jag går ut och går. Sedan var jag ute i den friska luften, omedvetet gick jag till starbucks. Mila stod där med sin hästsvans och svarta glasögon.

- Hej Harry din vanliga?, frågade hon med ett leende.

Jag nickade och sjönk ner på stolen framför disken.

- Mila vet du något om Charlie?

- Nej jag trodde hon var med er. Hon pratat bara om er ska du veta. Hon avgudar er. Ni har blivit hennes bröder och det har ingen annan kille klarat av att göra förut. Coolt va? Aja men nej Charlie har inte varit här på evigheter förutom när jag inte jobbar. Vi brukar inte ens sms eller något jag tar för givet att hon kommer hit under raster och luncher från skolan vadå då. Förlåt att jag bara pratar.

- Hon är försvunnen. Hon blev kidnappad igår.

Orden lät tunga och Mila nickade tyst. För att vara 21 år gammal så såg hon ung ut. helt plötsligt kände jag hur hon passade perfekt med Louis även om det var en helt fel tanke nu med tanke på situationen. Hennes bästa vän var försvunnen och vi var alla riktigt deprimerade.

min mobil ringde till.

- ursäkta Mila jag kommer snart.

- Gå in på lagret, sa hon sakta och öppnade dörren åt mig.

Jag satte mig ner på en av lådorna sedan svarade jag.

- Harry Styles?

- Hejsan jag heter Savannah och jag är vän med Charlie eller inte vän vän men jag vet vart hon är. Snälla kom till....

jag hörde en annan tjej i bakgrunden. Hon skrek och jag hörde Savannah skrika innan kontakten bröts.

Chapter 16. She'll come home

”mom, dad one day she'll come home again but don't forget her” William Grace

Sandras perspektiv

Harry hade ringt för några minuter sedan och sagt att han skulle komma över. Jag ryckte på axlarna åt tanken eftersom han hade Charlie med sig. Min man Clive stod nere med bilen. Han höll på att lägga in några kartonger. Vi hade redan skickat iväg lastbilen och snart skulle även Clive åka utan mig då jag skulle vänta på Harry. Första gången jag träffat honom var på sjukhuset när han så söt hade tagit hand om min dotter. Harry hade varit så charmig hela tiden när Charlie sovit och Clive varit och hållit på med bilen.

- Vi ses senare raring, sa Clive och kysste mig.

Jag vinkade hej då och ställde dörren på glänt. Jag började små städa och kom till Charlies rum. Hennes mobil låg på fönsterbrädet och jag la försiktigt ner den i min ficka.

Efter en halv timme hörde jag hur dörren öppnades och hur Harry skrek efter mig. Jag torkade av mina händer på förklädet jag hade runt midjan och flätade om mitt långa svarta hår. Jag kom in i hallen och såg Harry stå med fyra andra pojkar.

- Sandra, han suckade lite när han sa mitt namn.

- Stig in stig in stå inte där ute varför har ni inga jackor, ni kommer bli förkylda.

Jag vinkade in dom till köket och satte på te. Med dom sista muggarna och redskapen som vi hade i köket satt nu pojkarna med varsin tekopp i handen.

- så hej jag tror inte vi har träffats jag är Sandra, log jag mot dom andra.

- Jag är Liam, det här är Niall, Zayn och Louis, sa då Liam och pekade på dom andra som halv vinkade mot mig.

- Så var är Charlie?, frågade jag och tänkte på hur min dotter inte varit med dom.

Harrys perspektiv

vi tittade på varandra en lång stund innan Liam tog till orda och berättade steg för steg vad som hade hänt. Jag kände mig riktigt dålig då jag hade trappat bort hennes enda barn. Hon skulle inte ha behövt förlora Charlie. Om papparazzisarna aldrig varit där, Zayn aldrig blivit arg, vi gått ut och ätit, om Charlie inte hade tvingat Stan att svara, om vi åkt bil hem istället. Allt var mitt fel, det var vårt fel att Charlie försvunnit. Sandra skulle hata oss. När Liam pratat klart tittade Sandra på oss var och en innan hon nickade. Hon tog en klunk te och ursäktade sig sedan för att dra upp sin mobiltelefon och antagligen ringa Charlies pappa.

Charlies perspektiv

När jag vaknade satt Savannah vid min sida igen. Hon hade tagit med sig en bok och satt och tuggade på en brödbit medans hon läste och väntade på att jag skulle vakna.

- Annah?, frågade jag.

- Charlie shh... Erica är utanför dörren här skriv ett nummer här någon som jag kan ringa och som kan hjälpa dig.

Hon sköt fram boken och en penna som hon gömt i skon. Jag skrev snabbt upp det första numret jag kom på och när hon fått det vek hon sidan och bläddrade tillbaka och vek där och bläddrade framfår och vek där med. Hon upprepade två gånger och snart var det sju vikningar och sedan gömde hon pennan och var precis klar när Erica kom in.

Chapter 15. I'm Going To Help You

"Even in the darkest place can you find the smallest light" William Grace

Jag vaknade med huvudvärk och sprucken läpp. Till en början hade jag inte ont alls men sedan började jag sakta röra mig över det kalla sten golvet. Smärtan brann upp i varje muskel och jag la mig sakta på ryggen. Smärtan la sig lite men den fanns fortfarande kvar. Den var inte lika isande som smärtan jag känt av William men den var inte långt ifrån. Det var mörkt i rummet och väldigt smutsigt då jag tittade på mina handflator som var fulla med smuts, om det var damm var det äckligt men jag trodde snarare att det var sand. Jag tittade runt lite och trodde jag var ensam tills jag hörde några prata.

- Kom igen hon vaknar snart.

- Men det är ju äckligt!

- Savannah sluta.

Jag hostade och då såg jag tjejerna som pratat. Tjejen som jag antog var Savannah såg ut att vara runt tretton år, ljus hud, blåa ögon och blont hår. Hon såg svensk ut från det mamma brukade berätta om. Savannah var också väldigt kort och otroligt vacker även om hon hade en blåtira. Den andra tjejen var raka motsattsen. Mörk hud, svart hår, bruna ögon, lång och någoting med henne skrek fara. Som att jag skulle hålla mig undan henne.

Zayns perspektiv

Jag skulle inte blivit arg och stormat ut. Jag och Louis hade spenderat tiden åt att prata och se en film för att lugna nerverna. När vi satt i hans kök och pratade tänkte jag att så snart hon och killarna kom igenom dörren skulle jag springa fram och berätta hur ledsen jag var. För det var jag, jag ångrade att jag blivit arg. Jag borde hjälpt henne, skyddat henne precis som Louis och jag lovat. Men när dörren öppnades och bara tre killar kom in kändes det som om tiden stannat. När Liam förklarat vad som hänt stannade mitt hjärta och jag ville bara gråta. Jag hann inte ens säga förlåt och nu var hon borta. Vi hade svikit henne.

Charlies perspektiv

Erica som var den mörkhyade tjejen slog mig hårt i magen och ställde sig på min hand som jag hade utslagen mot golvet. Jag kved till och det flimrade till framför ögonen. När Ericas skratt tystnat och hon försvunnit kom Savannah in.

- Charlie eller hur?, frågade hon och hon fick en halv nickning av mig.

- Förlåt för allt. Jag skulle aldrig göra det här men Ericas familj betalar för min mammas operation och pappa är aldrig hemma. Jag vill inte se henne dö och Erica sa att om jag inte hjälpte henne skulle hon inte betala operationen. Jag är så ledsen.

Jag skakade på huvudet och la försiktigt min oskadad hand på hennes kind som om jag sa förlåt åt henne. Jag frågade om vatten och hon nickade snabbt och gav mig en vattenflaska, en macka och sedan plåstrade hon försitkigt om mig.

- Jag ska få ut dig Charlie.

- Se bara till att Erica inte ser att det är du. Jag skulle gärna hjälpa till med operationen annars. Jag vet hur det känns att förlora någon.

- Du är alldeles för snäll.

Jag nickade och log mot henne innan jag kramade om henne. Jag hade haft fel Savannah var femton år och faktiskt inte den kortaste i klassen, hon var även riktigt smart och hon förtjänade verkligen inte hot av en så hemsk person som Erica

Chapter 14. Lost

"He Seems mad but he doesn't mean it" William Grace

Jag visade dom ärren. Vart enda ett. Det var åtta på vardera arm, två vid magen, fem på vardera vrist och fem på insidan av låren. Det var 33 ärr. Harry kramade om mig i ett försök att få mig att sluta gråta.

- Jag kan tyvärr inte bara lägga ner fallet. men du ska få en livvakt som skydd mot alla upprörda fans och i morgon i domstolen så vittnar du.

Simon hade för första gången pratat sedan jag kommit in i rummet. Han verkade riktigt snäll och han la en hand på min axel innan han gick ut tillsammans med Advokaten.

- förlåt Zayn jag menade aldrig..

- Sluta Charlie bara släpp det.

Han lät trött och sur och han stormade ut med Louis efter sig. Harry kramade om mig för hundrade gången och pussade mig försiktigt på kinden. Liam och Niall satt och tittade ner i golvet.

En timme senare

Varken Zayn eller Louis var tillbaka och jag kände mig fortfarande hemskt och ful. Jag hade praktiskt taget tagit av mig alla kläder för att visa dom ärr som betydde att jag ville dö. Efter det hade Harry försökt uppmuntra mig men det gick inte. Liam och Niall försökte till och med att skämta om hur snygg min kropp var men det funkade inte det heller fast dom fick ett litet leende från mig.

- Okej så klockan är över tolv jag har inte fått mat från två timmar tillbaka och jag är super hungrig, stönade Niall.

- Vi går ut och äter?, föreslog Harry.

- Låter bra. Jag tror ändå att vi måste få den här damen på andra tankar, sa Liam och log mot mig.

Jag nickade mot dom och medans vi alla gick ut och ner till Liams bil kunde jag inte tänka annat än vart Zayn och Louis tagit vägen. Men jag visste ju inte ens vart dom andra bodde. Jag hoppade in i bilen och vi åkte till Nandos. Efter vi ätit och pratat i över en timme så åkte vi vidare till Starbucks med Paul och Stan efter oss. Stan hade blivit min livvakt och han påminde mycket om min morbror borta i Sverige. Vi beställde snabbt våra drycker och gick sedan ut igen.

Harrys perspektiv

När vi var på väg hem hade Paul tagit bilen och Stan gick alldeles för långt bort. Däremot hade Charlie tvingat honom att svara när hon fått reda på att det var hans dotter som ringt. Men av den ljumna luften och solen som låg på oss såg det ut som om hon mådde bättre. Vi gick och skrattade precis som vanliga tonåringar borde göra en ledig dag. Men den trevliga stunden försvann snabbt när vi svängde in på gatan som skulle leda till att våran lägenhet låg tre kvarter bort annars skulle det vara en omväg på närmare sju kvarter. Inne på den nya gatan stod flera hundra Directioners och protesterade.

- Ner med Charlie

- Hon förtjänar inte våra killar!

- Rädda Zayn, Charlie till smutsen.

Och mycket värre saker skrek dom genom gatan. Ju närmare vi kom desto mer av fansen såg oss. När alla dom närmsta såg oss så tystnade dom och tittade på oss ett tag. Tystnade var närmare pinsam, Charlie som nu stod halvt gömd bakom mig och Liam syntes fortfarande för fansen.

- Där är hon!, skrek någon av tjejerna.

Ena sekund var Charlie vid min sida och i nästa var hon försvunnen.

Gatorna hade blivit utrymda, genomsökta och avspärrade. Poliserna hade fortfarande inte hittat henne och Stan satt nu och pratade i en låg diskussion med Paul som kommit direkt. En av poliserna kom emot mig. Han höll upp två föremål i bevispåsar. Den ena var hennes favorit diadem som var blodigt och det andra var hennes lila tvillinghalsband. Jag vet inte varför men jag blev glad över att det var det lila för jag visste hur mycket det svarta betydde för henne. Allt hade varit funnet två gator bort men Charlie hade förblivit försvunnen. Vi gick alla ledsna hem och hittade Zayn och Louis i köket.

- Var är Charlie?, frågade Louis och blinkade retsamt mot mig.

- Försvunnen, sa Liam lågt och slog sig ner bredvid Zayn.

Louis stirrade tomt framför sig och Niall la sig tyst i soffan. Liam började sakta gråta medans Zayns ansikte var stelt. Jag dömde mig själv. Jag hade jämnt tagit hand om Char och nu var hon borta. När jag tittade upp stod Zayn framför mig han anklagade mig precis lika mycket som jag själv gjorde. Han hade inte ens behövt säga det.

- Du lät dom ta henne! Vi hade lovat!

- Zayn jag menade aldrig.

Zayn höjde handen och slog till migoch skulle precis hoppa på mig igen när Louis och Liam höll honom tillbaka. Han brottades med dom och ville slå mig igen. jag klandarade honom inte utan bara masserade kinden och såg hur han argt försökte komma ur greppet på dom andra.

- Zayn lugna dig!, skrek Niall från soffan och rusade till min sida.

- Nej det är hans fel jag ska döda honom!

skrek Zayn argt.

Chapter 13. But He Didn't Do Anything

"They Always Do Something" William Grace

Jag vaknade på morgonen av att någon satte sig på min säng. Mitt rum var fortfarande fyllt av kartonger. Vi skulle flytta idag, i eftermiddag. Jag rös vid tanken jag hade inte ens sagt hej då till Mila eller ens sagt till killarna att jag skulle flytta ifrån dom.

- Älskling vad har hänt?, frågade mamma och la handen på min panna som om hon skulle kolla febern om jag var sjuk.

- Ingenting, sa jag lugnt och gäspade.

- Vad är då det här?, frågade mamma på svenska.

När hon frågar på svenska är det riktigt dåligt. Jag tittade på tidningen hon lagt i min hand. Framsidan var en bild av Zayn och Louis när dom hade stått och lutat sig själva mot väggen. Det stod read more page 14. jag himlade med ögonen och ville inte läsa men min nyfikenhet tog över och om det hade varit ingenting skulle inte mamma kommit upp och väckt mig. Jag var ju ändå ledig.

Zayn Malik accused of abuse

when we first saw Charlie it was a monday morning and she was in Harry Styles arms. We later found out that they walked poor Charlie to school: Libarty Saints highschool. Late on a tuesday a week later we found the same Charlie but now with Zayn Mailk. They stood i the middle of the street. She had cuts and bruces and our Mr. Tomlinson didn't do anything to stop Mr. Malik from hurting her.

På bilden såg man Zayn och mig. Han hade det där hårda greppet om min handled det var när jag hade försökt att slita mig ur hans grepp. Man såg vart enda sår jag hade gett mig själv. Såklart röda små linjer mot min bleka hud. Han såg arg ut och tårarna han hade fått syntes inte alls på bilden. Jag stod och stirrade argt in i hans ögon. I mitt ansikte spelade sorg, smärta och ilska. Men detta ögonblick hade varit det där gulliga ögonblicket jag lagt min hand på hans kind så han släppt min handled och smekt mig lugnande.

What will happen to poor Charlie? A fan asked. Let's just say the fan took it in her own two hands and accused him. Tomorrow this will go to court.

Jag slängde tidningen i mammas händer medans jag sprang runt i rummet och letade efter några kläder. Det gick snabbare än jag trott och jag tog på mig Williams svarta supra skor medans jag sprang runt och skrek nej nej det här kan inte hända nej. Låt mig bara säga när jag sprang fram till mamma och pussade henne på kinden och sa att jag skulle komma hem ikväll så såg hon ganska häpen ut. Jeans jackan for på och jag hoppade på min cykel.

Alla tankar for runt och när jag äntligen kom fram till deras lägenhet så hade jag tänkt ut exakt vad jag skulle säga.  Jag gick in i hissen och så fort den öppnades rusade jag mot dörren och öppnade den men frös till i dörröppningen. Där inne satt alla killar i soffan med Zayn i mitten. Mitt emot dom satt Simon Cowell och vad jag tror var en advokat. Alla stirrade på mig, nu var orden ner svalda och jag stod där och tittade tillbaka p dom som en idiot. Harry visade snabbt att jag skulle komma in, såjag stängde dörren och satte mig i hans knä.

- Så vill fröken berätta för oss vad som har hände igår?, frågade advokaten. det lät som han pratade med en treåring och när jag rynkade på näsan hörde jag Niall skratta lite lågt.

- Det var inte Zayns fel. han har inte gjort något, det är jag som skär mig själv. det är inte misshandel om det är självförvållat.

- Varför du ser ut som en tjej som har allt, sa advokaten och tittade på mina märkeskläder, Williams supra skor och det dyra halsbanden runt min hals.

- För när han dog har jag inget kvar längre, sa jag lågt.

Killarna visste precis vem jag menade medans jag lämnade dom två vuxna männen med frågande uttryck.

Chapter 12.Gale

"Say what if but then run away" William Grace

Jag svarade inte utan gick direkt förbi honom. Han hade sett mig i tårar så många gånger förut men den här gången hade jag fått nog. Han skulle inte se mig gråta en gång till. Inte ens om det inte var hans fel den här gången. Men när jag var precis bredvid honom var jag ändå rädd för vad han skulle göra och min handled gjorde fortfarande förfärligt ont speciellt nu när Louis hade tagit av bandaget och den kalla vinden slet i mig.

- Charlie förlåt för allt.

Gales röst var inte den där starka hånfulla rösten längre. Den lät svag och hes som om han hade skrikit i flera timmar och gråtit. Jag blev nästan chockad över hur han lät.

- Ett förlåt räcker inte, sa jag surt och stirrade honom in i hans ögon.

- Låt mig gott göra dig, svarade han snabbt.

- Tänk om du sårar mig igen då? Hur vet jag att du inte kommer göra det för Gale du har varit elak mot mig ända sedan jag började skolan och det enda som höll dig borta var min bror. Jag vet inte om jag någonsin kommer lita på dig och om jag gör det ska du skatta dig lycklig. För jag vet inte om jag någonsin kommer tycka att det är okej det som du gjorde

Han svarade inte när jag sa så. Jag skakade på huvudet och bet mig i läppen. När jag sedan fortsatte att gå följde han efter. Jag försökte ignorera honom och det ledde till att jag tittade på allting förutom honom. När jag svängde vid slutet av gatan såg jag att jag var tillbaka där jag börjat. Men det kunde stämma eftersom jag svängt ganska mycket och varit förblindad av mina tårar. Jag såg Louis stod och pratade med Zayn. Båda var försiktigt lutade på huset som om dom var spända men dom såg båda riktigt upprörda ut. När dom såg mig och Gale kände jag hur han tog min hand. Gale försökte ge dom ett leende men fick inget tillbaka. Jag hade redan berättat allt elakt han gjort mot mig så jag visste att dom två inte skulle förlåta Gale i första taget.

- Gale du kanske borde gå hem, sa jag stelt.

Han nickade och kramade om min hand innan han gick.

- Charlie, sa Zayn dystert och tittade mot min handled.

Han tog den i sitt grepp och jag puttade inte ens undan honom. Jag lät honom inspektera skärsåret och när han sköt upp ärmen på min jeans jacka avslöjades ännu mer sår. När han skulle kavla upp ärmen på den andra armen så gömde jag den bakom armen vilket var tecken nog för honom att förstå att jag skärt mig där också.

- Han dog Zayn. Han lämnade mig. Jag känner knappt något längre och det här får mig att känna igen. Det håller mig levande, sa jag tyst mot hans frågande blick.

- Så behöver det inte vara.

- Nehe och det vet du?!, skrek jag upprört och försökte slita åt mig min hand men det gick inte.

- Ja. två stycken har lämnat mig här ensam. Två stycken jag litade på och som stöttade mig och jag tål inte att förlora en till.

Arga tårar kom upp i hans ögon och jag stod sorgsen och lät min hand smeka hans kind. Greppet om min handled blev lite lättare när han såg att jag inte tänkte kämpa emot. Han strök försiktigt tummen över såret så det sved till och smärtan klistrade sig på båda våra ansikten.

- Oi! Guys papparazzis, sa Louis.

I ena sekunden såg jag bara blixtrar och hörde journalister stå och fråga en massa frågor och i nästa sekund sprang vi alla tre upp för trapporna och in i Louis och Harrys lägenhet. Det skulle vara första bilden som fansen skulle se av mig.

- Dom kommer hata mig, sa jag lågt och slog armarna om mig själv.

- Du har oss och vi skyddar dig, sa Zayn och kramade om mig bakifrån.

- Lovar ni?

- Forever and ever until we die, svarade Louis och kramade om mig han också.

Chapter 11. Cut me open

”Sluta” William Grace

Blodet kom igenom och det svartnade för ögonen. Jag la nya servetter på och sedan gick jag till skolsystern. Hon tog hand om såret och jag sa att jag hade råkat gått in i en bänk. Hon trodde det inte på långa vägar och det såg jag. Ändå kom jag inte på något bättre att säga. Hon stoppade blodet, la en salva och la förband runt.

- Vem ska jag ringa?, frågade hon och viftade med telefonen i luften.

Jag tog första numret jag tänkte på. Hon hjälpte mig ut och sedan väntade hon med mig tills Den orangea minibussen körde upp på skolans parkering. Jag tackade henne och hoppade sedan in bredvid Louis.

(det är en gammal bild på Louis men han är så himla underbar *svimmar*)

När vi sedan satt i lägenheten så hade vi satt oss i köket och Louis gjorde i ordning te till sig själv för jag drack inte te. när han satte sig ner så visade han att han ville se mitt sår. Han tittade på min handled och vred den och inspekterade.

- Varför skär du dig?, frågade han.

Jag slet undan handleden.

- det gör jag inte alls lägg av.

Han skakade på huvudet.

- om du vill dö kan du väl göra det lika snabbt som William gjorde det.

Jag stirrade på honom innan jag rusade ut genom lägenheten. Jag sprang och sprang. Mina ben blev trötta och jag sakta av farten men snart sprang jag igen. Jag tittade ner i marken då jag sprang in i någon.

- förlåt, sa jag och tittade upp.

Gale tittade ner på mig och satte en av mina hårslingor bakom mitt öra.

- Hej.

Chapter 10. On my way to School

”Kom ihåg gå stolt och jag finns alltid med dig” William Grace

Jag hade somnat bredvid Harry i sängen och jag hade gråtit mig till sömns. Jag gillade Harry på det sättet han sa aldrig åt mig att sluta sörja. När jag vaknade på morgonen så kändes jag död. Jag gick till badrummet. Klockan var sju ungefär så när jag låste om mig började jag leta. Jag letade och efter några minuter hittade jag en tillräckligt vass sax. Jag la den mot huden. Jag visste att många gjorde det. Jag visste att det skulle göra ont men jag ville bara känna något igen. Jag drog sakta vilket bara gjorde det värre. Saxen blev blodig och mina händer skakade. Ändå kände jag att jag började leva igen. Jag tog bort saxen och torkade bort blodet. Jag visste inte varför jag var tvungen att göra det men jag gjorde det igen. Nöjd över att se dom röda linjerna på handlederna så la förband på dom. När jag var klar med såren så satte jag på mig kläder, kammade håret och gjorde i ordning mig. precis när handleden sluta svida och jag tänkte ta upp saxen igen knackade det på dörren.

- Charlie är du där inne?, ropade Harry.

- Ahh jag håller på att göra mig iordning för skolan.

- Är du säker att du vill gå?

- Ja Harry bara låt mig gå.

jag lät säkert jätte frustreard så när jag låste upp dörren tog han in mig i en varm kram. jag slutade skaka och handlederna sved när jag la armarna om honom.

- Vi går med dig.

precis när Harry sa vi så stormade resten av killarna in genom dörren alla hög ljuda och inte precis trötta så som jag var. huvudvärken kom snabbare än vad jag trott men jga log ändå. När vi kommit ut i morgon luften. rös jag till. Harry var snabb att lägga armen om mina axlar och sedan gick vi genom Londons gator. Snart kom papparazzis men Paul som var killarnas livvakt tog snabbt bort dom. Jag blev lite lättad över det.

- Charlie vad har du gjort där?, frågade Zayn och tittade på min ena handled.

- Blåmärke, mumlade jag och drog över ärmen.

Skolan gick snabbt och det var knappt så någon såg mig. Gale gjorde ingenting och hela skolan tror jag sörjde William. Men nu var Gale åter den snyggaste killen på skolan och den populäraste så nu skulle jag bli ännu mer mobbad. Kanske inte idag eller imorgon men om någon vecka. Jag var rädd ändå log jag åt Gale när vi pratade om William på lektionen. Han log tillbaka och mimade att han fanns om jag ville prata. efter lektionen gick jag fram till honom när dom andra killarna lämnat honom ensam.

- Gale jag vill bara säga att jag tycker du är en skitstövel. Du är en hemsk person och bara för att William dött tänker jag inte förlåta dig. jag skiter i att du var en av hans kompisar. Du förtjänar inte min ursäkt men om du någon gång ångrar dig så tala gärna med mig. jag skulle gärna vilja veta vad du hade på hjärnan när du gjorde så där.

Han nickade och log igen innan han gick iväg.

Pappa kom och hämtade mig och när jag kom in i huset såg jag en massa flyttkartonger. Jag blev glad över att flytta. Vi skulle flytta till utkanten av London närmare stranden, en ny skola och längre bort från Mila. Den natten gav jag mig själv fler ärr och även några vid fotleden. Jag täckte över dom och somnade sedan ganska snabbt. Dagen efter var samma som förra. Gå upp, göra nya sår, skola, hem, skära sig och sova. Jag gjorde likadant i en vecka. Flytten skulle nu ske om tre dagar och det var sista skoldagen i den här skolan. När jag kom till skolan den dagen blev jag kallad till kuratorn. Jag fick ett brev och sedan blev jag iväg skickad igen.

Charlie snälla sök hjälp. Du lever fortfarande. Lev för oss båda. Hälsa Killarna från mig och lita på att Gale är snäll innerst inne. Han har alltid varit det. Låt inte sorgen gå över huvudet på dig. Din bror William

Jag la brevet i min väska innan jag gick in till badrummet. Jag lovade mig själv det här är dom sista två jag ska göra. När blodet ringlade ner från handleden och gjorde att min hand skakade mer så slant jag på andra handleden. Smärtan var outhärdlig men jag tog mig till handfatet. Tvättade och tryckte flera pappersservetter mot såret. Plötsligt kom jag att tänka på smärtan jag kännt bredvid William i det där sjukhusrummet. tårarna sved och jag saknade honom så mycket.