Rachelsnoveller

- Char lyssna, hans röst lät hes som om han hade ståt och skrikit.

Jag log men bröt våran ögonkontakt när jag satte mig ner bredvid honom. Vi må vara äldre men allt kändes så likt från när jag var sjutton. Jag vände mig emot honom och tittade ner på hans händer.

- Jag lämnade dig för Simon bad mig. Ärligt Char för jag ville inte förlora dig... jag har inte mått något rba sedan jag lämnat dig för jag kunde inte gå vidare.

- Varför bad Simon dig göra slut?, min fråga va rmer som en viskning.

- Han trodde att du mådde dåligt fortfarande och ja, sa han och pekade på mina skärsår som knappt syntes längre. Han sa att det var bäst att låta dig vara, fortsatte Harry.

- Var det svårt?, frågade jag skamset.

- Väldigt eftersom jag älskar dig väldigt mycket. Till ohc med när vi var ihop kunde jag inte fatta hur mycket jag älskade dig, men jag gör det nu.

Han kysste mig passionerat och den här gången kysste jag honom tillbaka. Jag hörde honom skratta och jag tryckte försiktigt undan honom med fingertopparna. Han log stort emot mig. Då hände det overkliga både min och hans mobilpep till, Harry tog upp sin först och när han tittade ner såg han genast allvarlig och sårad ut. Jag fick panik och hittade snart min och läste dom orden jag aldrig velat se.

Zayn hade varit jätte sjuk av lungcancer ett tag men det hade blivit mycket bättre och nu rökte han inte heller vilket var jätte bra. Men alla vi visste att han skulle tillbaka en dag för redan första dagen hade doktorn informerat oss om att Zayn inte skulle överleva. Var det verkligen idag av alla dagar som våran Zayn skulle lämna oss för evigt? Harry ryckte upp mig från stocken och hjälpte in mig i hans nya bil som stod parkerad utanför parken. Vi åkte genast til sjukhuset som jag lyckligtvist hade undvikit i fyra år.

Louis kramade om mig när jag sprang in i hans famn. Tårarna strömmade ner för båda våra kinder.

- Hur mår han?, frågade Harry.

- Har mått bättre men läkarna säger att det var bra att vi kom in så snabbt, mumlade Niall.

- Dom gick direkt på sån där strålning den här gången jag tror att han kommer klara sig bra, sa Liam och la en beskydande hand på Harrys axel.

Louis höll om mig hårt medans jag lutade hela min vikt på honom. Jag skulle göra allt för att Zayn skulle klara sig ur det här just nu. Snart släppte Louis greppet om mig och Niall var snabb att ta emot mig. Louis mumlade ett förlåt medans han gick nerför korridoren mot badrummen, Harry följde efter. Niall log mot mig och smekte mig över håret och jag kände mig jätte liten i hans famn.

- Charlie han kommer klara sig.... det kommer inte bli som.....

Hans röst dog bort och han torkade sakta bort mina tårar istället.

- Ni kan komma in och träffa honom nu, sa en blond sjuksköterska som kom ut ur hans rum.

Vi nickade alla och Niall tryckte min hand innan vi gick in. det kändes som jag skulle svimma när jag staplade efter Niall som gick in i det vita rummet, det luktade medicin och var så rent att det kändes som man själv inte ens var i närheten av att vara ren. Zayn låg i sängen och såg blek och utsliten ut. Jag gick fram och kramade om honom. Jag log och torkde bort dom nya tårarna.

- Vas Happenin, sa han svagt precis som han jämt gjorde förut