Rachelsnoveller

CHAPTER 20. WHAT ARE YOU DOING HERE?

 

Jag satt i Harrys famn i en evighet kändes det som. Jag hade saknat honom, hans lukt, kramar, röst och sättet han kallade mig Char. Jag tror att allt jag kännt för honom kanske var mer än vänskap kanske jag faktiskt gillade honom och mina tankar gick till vår första kyss och fjärilarna gick runt i magen. Men mitt i allt det gulliga kom jag och tänka på den hemska drömmen och tårarna kom igen. Harry smekte mig sakta över håret och viskade lugnand eoch väldigt gulliga saker i mitt öra tills jag lugnat ner mig. Egentligen hade det inte varit en mardröm det hade faktiskt hänt innan William dog, innan han blev ihop med Becca, innan vi slutat prata med varandra. Det var faktiskt därför som vi slutade prata med varandra. Det var min sista lyckliga dag med William.

Lucas hade nu såvitt jag visste ett underbart liv i Florida med mycket pengar och tjejer som han var otrogna med. Vissa killar ändrar sig visst aldrig. Gale hade verkligen gått i sin kompis fotspår men blivit snällare hade William kanske rätt om honom?

- Char?, frågade Harry när jag slutat gråta. Han torkade bort mina tårar.

- Harry, sa jga och log lite fast jag fick nästan pressa fram det.

- Vad hände med Savannah?

- Jag vet inte, min röst skakade till och det kändes som om jag när som helst skulle höra hennes skrik i den tomma källaren igen. Jag skakade på huvudet och lutade mig mot honom.

- Hur överlevde du?, frågade han och pressade sina läppar mot min hals.

- Dig... Jag tänkte på dig, sa jag och tittade in i hans underbara gröna ögon.

Han lutade sig försiktigt framåt som om han var rädd att skada mig men precis innan vi kysstes öppnades dörren och min doktor kom in och i snabbföljd kom en kort liten polis med brunt hår och han påminde lite om en mullvad. Doktorn tog några prover och jag kände igen honom som en av doktorerna som hjälpt William. Polisen däremot ställde frågor om allting som hade hänt och jag vart ganska upprörd. inte arg men mer dyster. Harry höll mig i hans famn hela tiden och det var det enda som inte fick mig att gråta eller be den stackars polisen att gå. När doktorn nickade mot sina papper så ursäktade han sig och gick ut. Strax efter lämnad polisen oss och lät dom fyra andra killarna i One Direction komma in i mitt lilla rum på sjukhuset.

Jag kramade om alla och rummet fylldes genast av en massa förlåt, om att det var deras fel att jag blivit "kidnappad" och torterad. att om dom bara inte hade gjort som dom gjort skulle det aldrig hänt. Jag tystade dom och sa bara att det blev som det blev och det kanske bara var bra att det hände eftersom jag lärt mig något av det. Dom hade tittat på mig som om jag varit en idiot men jag hade skakat på huvudet och sagt:

Även på den mörkaste av platser så finns fortfarande goda människor"

Jag hade aldrig trott det förut men nu hade Savannah vissat mig fel. Vi satt och pratade ganska länge, jag hade aldrig vetat om vad klockan var men när doktorn kom in så var det redan ganska mörkt i rummet och doktorn hade två bra nyheter och en dålig. Såklart bad jag om den dåliga först.

- Okej det dåliga är att vi kunde inte få bort dina ärr på handlederna och ifall du vill ha bort dom så får vi operera. Dom goda nyheterna är att du får komma ut imorgon och du kommer tillfriskna fort så länge du tar dina pillar, sa han med ett leende.

- Jag vill inte operera bort dom, sa jag skamset och tittade ner på dom tio fula såren på mina armar.

- Char du behöver inte bestämma nu bara tänk på det, hörde jag Harry säga knappt hörbart.

- Nej jag gjorde dom för att komma ihåg William och jag vill ha kvar dom av samma orsak jag har inget kvar av honom annars, sa jag och tittade ner på dom vita lakanen.

- Charlie vi kan inte bestämma åt dig men om du någonsin vill ha bort dom kontakta oss, sa doktorn och lämnade mig ensam med fem blickar på mina armar.

 

Nästa morgon kändes det som om jag var tröttare än när jag somnat. Jag steg upp och rummet var tomt sånär som på mina kläder som en sjuksköterska lagt in. Det var nya och på golvet stod Williams supra skor. Jag klädde snabbt på mig och tittade på min mobil. Det kändes lönlöst att ringa mamma eller pappa. Så istället kammade jag igenom håret och ren gjorde mig någe så när och sedan gick jag ut. Jag tackade alla sjuksköterskor och sedan lämnade jag sjukhuset. Det var sex på morgonen när jag kom ut och alla var hemma. Jag tog taxi som släppte av mig utanför lägenheterna. Jag började gå upp för trapporna och knackade försiktigt på men när jag hörde steg så ökade mitt hjärta takten.

- Charlie vad gör du här?

 

Chapter 19. Maybe I need to wake up

 

Jag vaknade av att mamma gjorde frukost i köket, pappa som fixade med bilens motor och av William som petade på mig. Han log när jag motvilligt slog upp ögonen. Han hade inte i sina percingar och det svarta håret var undan draget så man såg hans ansikte. Vi var så lika.

- Vad vill du?, frågade jag lätt och gäspade och han hade inte ens märkt att jag inspekterat honom där han log så stort att det såg ut som om han mådde dåligt.

- Mamma säger att vår käre far ska skjutsa oss men vi vet båda att han hellre gör rent den så om du skyndar dig så hinner vi gå till skolan, sa han mjukt och satte en av mina hårslingor bakom mitt öra.

Jag nickade medans jag  satte på mig gårdagens kläder som var ett par slitna blåa jeans och ett rosa linne med en prickig kofta. William var snabb att ge mig en macka och skjuta fram sina svarta supra skor så jag enkelt kunde sätta ner fötterna i dom. Vi var utanför dörren efter fem minuter och Londons stadsluft fyllde mina lungor med glädje. Jag älskade London och allt med den staden. Vi båda gick runt skrattandes på gatorna och alla tittade på dom båda tvillingarna som var så uppe i sin egna värld att dom inte såg den dystra skolan komma emot dom för varje steg dom tog. Men vi brydde oss inte om blickarna.

Lucas som var min pojkvän sedan jag började detta år stod och väntade på mig. I söndags efter skolbalen som hade varit strax efter vårt jullov så hade gått hela vägen men efter det hade han helt ignorerat mig. Hela måndagen, tisdagen och onsdagen. Det var nu härliga torsdag som han kom för att prata med mig. När han kom emot mig visste jag redan vad som skulle hända och jag grep om William hårt i handen. Han åter på sig sina persingar och det svarta håret var normalt igen. Han stannade vid min sida och höll min hand tålmodigt som om han också väntade på orden som jag var så nervös för.

(Josh fick vara Lucas)

- Hej Lucas, sa jag glatt och försökte ignorera känslan att bli dumpad.

- Förlåt jag pratar inte med horor jag ville bara säga att det är slut.

- Va varför?, jag ignorerade att han kallat mig hora.

- Jag försökte bara komma innan för dina byxor populare girl. Det är det enda det jämnt handlar om Bitch.

William slog till Lucas så han låg på marken och höll sig för kinden och gnydde somm ett barn.

William blev avstängd och min popularitet försvann. Jag började hata London och stadens eviga gator som bara gömde faror. Jag satte på iPoden och försvann precis som alla ville att jag skulle göra. Gale och Lucas fortsatte att mobba mig tills Lucas flyttade till U.S.A. Då var det bara Gale och alla andra populära killar kvar som mobbade mig förutom William. Åter igen en regning torsdag gick jag in i skolan och möttes genast av ett hårt slag i ryggen som fick mig att falla till marken. ett till slag kom i magen och medans jag skrek och fäktades med armarna och benen kändes det som om jga bara drogs längre och längre ner i slagsmålet.

- Shh det var bara en mardröm, sa en hes röst och jag låg lutad emot honom.

Han luktade alkohol men jag brydde mig inte det var killen som hade hållit mig vid liv.

- Harry, sa jag och slog armarna om honom med tårar i mina ögon.

Jag log mot honom och trotts mina mörka ringar under ögonen, alla blåmärken, den brutna foten och mitt hår som var så himla smutsigt och äckligt att jag nästan fick kvälningar av det så kände jag mig vacker bara Harry tittade på mig. jag tittade in i hans gröna ögon och kände fjärilar komma när han lutade isg fram och försiktigt kysste mig. dörren öppnades någon minut efter och in kom mamma och pappa båda med gråten i halsen och röda ögon. Harry lämnade rummet men gav mig en drömlik blick innan han försvann ut.

- Mamma jag mår bra, sa jag när hon pussade mig över ansiktet och kramade om mig.

- Sandra lugna ner dig du kväver vår lilla flicka.

Mamma flyttade sig snabbt ifrån mig som om hon faktiskt trodde hon skulle kväva mig efter vad pappa sagt. min kropp skakade till och jag hörde mamma förstört börja gråta igen. jag räkte ut handen mot henne och hon tog den och jag kramade om henne igen. allt för att få henne att sluta gråta.

- mamma du kommer inte förlora mig igen jag lovar!, viskade jag vill henne.

- Åhh Clives hon kommer älska det nya huset och vår överraskning.

Jag tittade på mina föräldrar men ingen sa ett ord utan släppte in Harry i rummet igen och lämnade oss två. Jag kramade åter om honom igen som om jag var rädd att han plötsligt skulle försvinna framför mig som han hade gjort förut. han kramade mig tillbaka.

 

Chapter 18. A month later

 

Harrys perspektiv

 

Det var två veckor kvar tills Charlie skulle sluta skolan och få sommarlov. Sandra och Clive höll kontakten med oss en gång om dagen och till och med Gale har börjat frågat efter henne. Mila och Louis är dom enda som på något sätt har gått vidare då dom nu har varit i hop i en vecka. Killarna och jag hade sagt börjat arbeta igen, men än så länge var det bara intervjuer och radio program. Vi sjöng inte än och alla förberedelser för den nya skivan var undan stoppade. Jag kunde knappt fatta att inget hade hänt på en månad. Polisen arbetade hårt efter att dom tittat på telefonsamtalet från Savannah. Tyvärr hade vi inte hört något mer från henne och jag fruktade att samma person som skadat Savannah hade skadat Charlie. Jag la ansiktet i händerna och suckade. Jag var ensam i hela lägenheten precis som vanligt. Killarna sysselsatte sig och Louis var jämnt med Mila men jag. Var hade jag tagit vägen? Jag drog upp vodka flaskan från golvet och svalde flera klunkar tills det brände i hela halsen. Jag tittade upp i taket som snurrade över mig. När jag skulle ta flaskan till munnen igen var den tom. Jag reste mig upp och snubblade fram till köket. Jag rotade i skåpen och fann två andra vodka flaskor. Det enda bra som var att efter alla fester vi hade i Louis och min lägenhet hade vi jämnt sparat spriten. Jag öppnade locket på den första flaskan och drack snabbt tills den var halv tom.

- Harry?!, Louis skrek och mig.

Jag tittade på honom förvånat och blinkade flera gånger eftersom jag såg suddigt av all alkohol. Han tog flaskorna ifrån mig och jag sträckte mig efter flaskorna igen och kände tårarna komma.

 

Charlies perspektiv

 

efter att Savannah försökt att ringa hade jag inte sett henne igen. Men skriket och hennes gråt var det enda jag hörde sent på kvällarna och ändå till natten kunde jag höra henne. Jag visste inte om hon fortfarande levde eller om det var min hjärna som spelade mig spratt det var ju ändå jag som utsatte henne för faran. Erica kom dagligen till mig och gav mig nya skador hela tiden och det blev bara värre och värre. Jag höll på att tappa hoppet, det enda bra som var i källarna där jag låg var att jag hade Williams halsband runt min hals. Tanken på Harry, mamma och pappa var nog det enda som faktiskt höll mig vid liv när det kändes som om jag skulle dö.

- åhh Charlie du är sååå tapper vet du. Jag har listat ut din plan du skulle förföra mina pojkar och sedan förstöra deras karriär.

Erica spottade på mig innan hon sparkade mig på låret.

- Du... borde... verkligen... sluta... se... dom... eller... prata.... med... dom.

För varje nytt ord sparkade hon mig hårdare och hårdare. Jag stönade och hostade upp blod. Tårarna rann från mina röda ögon och jag visste att jag snart inte skulle orka med hennes tortyr. Jag försökte få kontroll över min andning men det var nästan omöjligt. Jag rullade över så jag låg på rygg och kippade efter andan. Snart hörde jag ett skrik, ett brak och någon som skrek något åt någon annan. Det kändes som om jag var i slutet av en tunnel och dom var flera kilometer bort. Jag hörde fotsteg och skriken hade lagt sig. Hostningar, röster och skor som gick på stengolvet var det enda som jag hörde.

- Charlie grace?, när personen hade fått en liten nickning så hörde jag nästan leendet på rösten.

- Vi har letat efter dig.

Jag stängde ögonen, jag ville inte se eller höra något från mitt fängelse. Jag kunde inte tro att jag skulle bli räddad nu. Mannen som bar mig gjorde så jag kände mig varm och trygg och fick mig att tänka på Harry. Han var så försiktig att jag knappt kände smärtan och för första gången på några dagar somnade jag.

 

Zayns perspektiv

 

Vi skulle ha konsert men den hade ställts in. Harry satt på scenen längre bort och var försjunken i tankar. Jag visste inte om jag skulle vara ledsen eller orolig för honom.

Eftersom han var yngst i bandet så kändes det ändå konstigt hur det var han som drack sig medvetslös varje dag. Min mobil ringde till.

- Zayn här, mumlade jag.

- Hejsan jag heter Meredith Martin och vi har fått in Charlie Grace på vårt sjukhus. Ditt nummer stod på listan som vi skulle ringa om hon någonsin kom in. Så jag förväntar mig att du är här om en timme, sa kvinnan.

- Jag kommer direkt.

Jag la snabbt på och sprang fram till killarna.

- Killar dom har hittat Char, sa jag och såg hur alla fick leenden.

- Harry! Dom har hittat Char!, skrek Louis.

Men Harry reagerade inte.

 

Chapter 17. I'm Savannah

 

”No idea” William Grace

 

Clives perspektiv

 

jag hade börjat montera upp dom största sakerna tillsammans med flyttgubbarna. Min mobil pep till.

- Ursäkta mig det är min fru, sa jag lugnt och dom nickade.

Jag svarade och hörde Sandras upprörda röst på andra sidan luren. Hon pratade snabbt och osammanhängande. Ibland slängde hon i svenska ord.

- Sandra älskling vad har hänt?

- Charlie är försvunnen.

Jag stannade upp och stirrade framför mig. Min älskling borta för alltid precis som min kära son? Detta kan bara inte hända, inte nu, inte så nära, snälla låt det inte vara sant.

 

Harrys perspektiv

 

jag steg in i rummet bredvid där Sandra satt och grät. Jag gick fram och kramade om henne och viskade att vi skulle hitta hennes dotter. Hon nickade och började få tillbaka sin normala andning medans tårarna försvann. Det var hemskt att Char försvunnit så snabbt efter Williams död.

- Harry ni kan gå Clive kommer hem snart jag klarar mig, sa hon och ställde sig upp.

- Är du säker Sandra?

Hon nickade stumt och snyftade till. Jag nickade och sedan gick jag och killarna hem igen. Vi satt tysta i soffan.

- Har inte vi en intervju nu?, frågade Liam trött.

- Jo, sa Louis enkelt.

- Vi går inte eller hur?, frågade Niall.

- Inte försen vi vet att Charlie mår bra, svarade Zayn som lät ännu tröttare.

Tiden gick och snart hade vi suttit där tysta i en halvtimme. Egentligen var det här jätte löjligt. Ett helt pojkband som förlorar lusten att jobba bara för att en tjej försvunnit. Det var säkert flera tusen tals fans som gärna skulle ta Charlies plats, eller några hundra som dog eller försvann varje dag men vi brydde oss inte om dom. Hur hemskt det än var kunde vi inte få Char ur våra tankar. Snart satte Louis på tv:n han hade det säkert jobbigt. Han var äldst och skulle se efter oss andra jag undrar hur han känner över det som hände med Charlie. Efter några minuter av tystnad så kändes det inte längre värt att titta på tv. Jag ställde mig upp och mumlade ett svagt jag går ut och går. Sedan var jag ute i den friska luften, omedvetet gick jag till starbucks. Mila stod där med sin hästsvans och svarta glasögon.

- Hej Harry din vanliga?, frågade hon med ett leende.

Jag nickade och sjönk ner på stolen framför disken.

- Mila vet du något om Charlie?

- Nej jag trodde hon var med er. Hon pratat bara om er ska du veta. Hon avgudar er. Ni har blivit hennes bröder och det har ingen annan kille klarat av att göra förut. Coolt va? Aja men nej Charlie har inte varit här på evigheter förutom när jag inte jobbar. Vi brukar inte ens sms eller något jag tar för givet att hon kommer hit under raster och luncher från skolan vadå då. Förlåt att jag bara pratar.

- Hon är försvunnen. Hon blev kidnappad igår.

Orden lät tunga och Mila nickade tyst. För att vara 21 år gammal så såg hon ung ut. helt plötsligt kände jag hur hon passade perfekt med Louis även om det var en helt fel tanke nu med tanke på situationen. Hennes bästa vän var försvunnen och vi var alla riktigt deprimerade.

min mobil ringde till.

- ursäkta Mila jag kommer snart.

- Gå in på lagret, sa hon sakta och öppnade dörren åt mig.

Jag satte mig ner på en av lådorna sedan svarade jag.

- Harry Styles?

- Hejsan jag heter Savannah och jag är vän med Charlie eller inte vän vän men jag vet vart hon är. Snälla kom till....

jag hörde en annan tjej i bakgrunden. Hon skrek och jag hörde Savannah skrika innan kontakten bröts.

 

 

Chapter 16. She'll come home

 

”mom, dad one day she'll come home again but don't forget her” William Grace

 

Sandras perspektiv

 

Harry hade ringt för några minuter sedan och sagt att han skulle komma över. Jag ryckte på axlarna åt tanken eftersom han hade Charlie med sig. Min man Clive stod nere med bilen. Han höll på att lägga in några kartonger. Vi hade redan skickat iväg lastbilen och snart skulle även Clive åka utan mig då jag skulle vänta på Harry. Första gången jag träffat honom var på sjukhuset när han så söt hade tagit hand om min dotter. Harry hade varit så charmig hela tiden när Charlie sovit och Clive varit och hållit på med bilen.

- Vi ses senare raring, sa Clive och kysste mig.

Jag vinkade hej då och ställde dörren på glänt. Jag började små städa och kom till Charlies rum. Hennes mobil låg på fönsterbrädet och jag la försiktigt ner den i min ficka.

 

Efter en halv timme hörde jag hur dörren öppnades och hur Harry skrek efter mig. Jag torkade av mina händer på förklädet jag hade runt midjan och flätade om mitt långa svarta hår. Jag kom in i hallen och såg Harry stå med fyra andra pojkar.

- Sandra, han suckade lite när han sa mitt namn.

- Stig in stig in stå inte där ute varför har ni inga jackor, ni kommer bli förkylda.

Jag vinkade in dom till köket och satte på te. Med dom sista muggarna och redskapen som vi hade i köket satt nu pojkarna med varsin tekopp i handen.

- så hej jag tror inte vi har träffats jag är Sandra, log jag mot dom andra.

- Jag är Liam, det här är Niall, Zayn och Louis, sa då Liam och pekade på dom andra som halv vinkade mot mig.

- Så var är Charlie?, frågade jag och tänkte på hur min dotter inte varit med dom.

Harrys perspektiv

 

vi tittade på varandra en lång stund innan Liam tog till orda och berättade steg för steg vad som hade hänt. Jag kände mig riktigt dålig då jag hade trappat bort hennes enda barn. Hon skulle inte ha behövt förlora Charlie. Om papparazzisarna aldrig varit där, Zayn aldrig blivit arg, vi gått ut och ätit, om Charlie inte hade tvingat Stan att svara, om vi åkt bil hem istället. Allt var mitt fel, det var vårt fel att Charlie försvunnit. Sandra skulle hata oss. När Liam pratat klart tittade Sandra på oss var och en innan hon nickade. Hon tog en klunk te och ursäktade sig sedan för att dra upp sin mobiltelefon och antagligen ringa Charlies pappa.

 

Charlies perspektiv

 

När jag vaknade satt Savannah vid min sida igen. Hon hade tagit med sig en bok och satt och tuggade på en brödbit medans hon läste och väntade på att jag skulle vakna.

- Annah?, frågade jag.

- Charlie shh... Erica är utanför dörren här skriv ett nummer här någon som jag kan ringa och som kan hjälpa dig.

Hon sköt fram boken och en penna som hon gömt i skon. Jag skrev snabbt upp det första numret jag kom på och när hon fått det vek hon sidan och bläddrade tillbaka och vek där och bläddrade framfår och vek där med. Hon upprepade två gånger och snart var det sju vikningar och sedan gömde hon pennan och var precis klar när Erica kom in.

 

 

Chapter 15. I'm Going To Help You

 

"Even in the darkest place can you find the smallest light" William Grace

 

Jag vaknade med huvudvärk och sprucken läpp. Till en början hade jag inte ont alls men sedan började jag sakta röra mig över det kalla sten golvet. Smärtan brann upp i varje muskel och jag la mig sakta på ryggen. Smärtan la sig lite men den fanns fortfarande kvar. Den var inte lika isande som smärtan jag känt av William men den var inte långt ifrån. Det var mörkt i rummet och väldigt smutsigt då jag tittade på mina handflator som var fulla med smuts, om det var damm var det äckligt men jag trodde snarare att det var sand. Jag tittade runt lite och trodde jag var ensam tills jag hörde några prata.

- Kom igen hon vaknar snart.

- Men det är ju äckligt!

- Savannah sluta.

Jag hostade och då såg jag tjejerna som pratat. Tjejen som jag antog var Savannah såg ut att vara runt tretton år, ljus hud, blåa ögon och blont hår. Hon såg svensk ut från det mamma brukade berätta om. Savannah var också väldigt kort och otroligt vacker även om hon hade en blåtira. Den andra tjejen var raka motsattsen. Mörk hud, svart hår, bruna ögon, lång och någoting med henne skrek fara. Som att jag skulle hålla mig undan henne.

 

Zayns perspektiv

 

Jag skulle inte blivit arg och stormat ut. Jag och Louis hade spenderat tiden åt att prata och se en film för att lugna nerverna. När vi satt i hans kök och pratade tänkte jag att så snart hon och killarna kom igenom dörren skulle jag springa fram och berätta hur ledsen jag var. För det var jag, jag ångrade att jag blivit arg. Jag borde hjälpt henne, skyddat henne precis som Louis och jag lovat. Men när dörren öppnades och bara tre killar kom in kändes det som om tiden stannat. När Liam förklarat vad som hänt stannade mitt hjärta och jag ville bara gråta. Jag hann inte ens säga förlåt och nu var hon borta. Vi hade svikit henne.

Charlies perspektiv

 

Erica som var den mörkhyade tjejen slog mig hårt i magen och ställde sig på min hand som jag hade utslagen mot golvet. Jag kved till och det flimrade till framför ögonen. När Ericas skratt tystnat och hon försvunnit kom Savannah in.

- Charlie eller hur?, frågade hon och hon fick en halv nickning av mig.

- Förlåt för allt. Jag skulle aldrig göra det här men Ericas familj betalar för min mammas operation och pappa är aldrig hemma. Jag vill inte se henne dö och Erica sa att om jag inte hjälpte henne skulle hon inte betala operationen. Jag är så ledsen.

Jag skakade på huvudet och la försiktigt min oskadad hand på hennes kind som om jag sa förlåt åt henne. Jag frågade om vatten och hon nickade snabbt och gav mig en vattenflaska, en macka och sedan plåstrade hon försitkigt om mig.

- Jag ska få ut dig Charlie.

- Se bara till att Erica inte ser att det är du. Jag skulle gärna hjälpa till med operationen annars. Jag vet hur det känns att förlora någon.

- Du är alldeles för snäll.

Jag nickade och log mot henne innan jag kramade om henne. Jag hade haft fel Savannah var femton år och faktiskt inte den kortaste i klassen, hon var även riktigt smart och hon förtjänade verkligen inte hot av en så hemsk person som Erica

 

Chapter 14. Lost

 

"He Seems mad but he doesn't mean it" William Grace

 

Jag visade dom ärren. Vart enda ett. Det var åtta på vardera arm, två vid magen, fem på vardera vrist och fem på insidan av låren. Det var 33 ärr. Harry kramade om mig i ett försök att få mig att sluta gråta.

- Jag kan tyvärr inte bara lägga ner fallet. men du ska få en livvakt som skydd mot alla upprörda fans och i morgon i domstolen så vittnar du.

Simon hade för första gången pratat sedan jag kommit in i rummet. Han verkade riktigt snäll och han la en hand på min axel innan han gick ut tillsammans med Advokaten.

- förlåt Zayn jag menade aldrig..

- Sluta Charlie bara släpp det.

Han lät trött och sur och han stormade ut med Louis efter sig. Harry kramade om mig för hundrade gången och pussade mig försiktigt på kinden. Liam och Niall satt och tittade ner i golvet.

 

En timme senare

 

Varken Zayn eller Louis var tillbaka och jag kände mig fortfarande hemskt och ful. Jag hade praktiskt taget tagit av mig alla kläder för att visa dom ärr som betydde att jag ville dö. Efter det hade Harry försökt uppmuntra mig men det gick inte. Liam och Niall försökte till och med att skämta om hur snygg min kropp var men det funkade inte det heller fast dom fick ett litet leende från mig.

- Okej så klockan är över tolv jag har inte fått mat från två timmar tillbaka och jag är super hungrig, stönade Niall.

- Vi går ut och äter?, föreslog Harry.

- Låter bra. Jag tror ändå att vi måste få den här damen på andra tankar, sa Liam och log mot mig.

Jag nickade mot dom och medans vi alla gick ut och ner till Liams bil kunde jag inte tänka annat än vart Zayn och Louis tagit vägen. Men jag visste ju inte ens vart dom andra bodde. Jag hoppade in i bilen och vi åkte till Nandos. Efter vi ätit och pratat i över en timme så åkte vi vidare till Starbucks med Paul och Stan efter oss. Stan hade blivit min livvakt och han påminde mycket om min morbror borta i Sverige. Vi beställde snabbt våra drycker och gick sedan ut igen.

 

Harrys perspektiv

 

När vi var på väg hem hade Paul tagit bilen och Stan gick alldeles för långt bort. Däremot hade Charlie tvingat honom att svara när hon fått reda på att det var hans dotter som ringt. Men av den ljumna luften och solen som låg på oss såg det ut som om hon mådde bättre. Vi gick och skrattade precis som vanliga tonåringar borde göra en ledig dag. Men den trevliga stunden försvann snabbt när vi svängde in på gatan som skulle leda till att våran lägenhet låg tre kvarter bort annars skulle det vara en omväg på närmare sju kvarter. Inne på den nya gatan stod flera hundra Directioners och protesterade.

- Ner med Charlie

- Hon förtjänar inte våra killar!

- Rädda Zayn, Charlie till smutsen.

Och mycket värre saker skrek dom genom gatan. Ju närmare vi kom desto mer av fansen såg oss. När alla dom närmsta såg oss så tystnade dom och tittade på oss ett tag. Tystnade var närmare pinsam, Charlie som nu stod halvt gömd bakom mig och Liam syntes fortfarande för fansen.

- Där är hon!, skrek någon av tjejerna.

Ena sekund var Charlie vid min sida och i nästa var hon försvunnen.

 

Gatorna hade blivit utrymda, genomsökta och avspärrade. Poliserna hade fortfarande inte hittat henne och Stan satt nu och pratade i en låg diskussion med Paul som kommit direkt. En av poliserna kom emot mig. Han höll upp två föremål i bevispåsar. Den ena var hennes favorit diadem som var blodigt och det andra var hennes lila tvillinghalsband. Jag vet inte varför men jag blev glad över att det var det lila för jag visste hur mycket det svarta betydde för henne. Allt hade varit funnet två gator bort men Charlie hade förblivit försvunnen. Vi gick alla ledsna hem och hittade Zayn och Louis i köket.

- Var är Charlie?, frågade Louis och blinkade retsamt mot mig.

- Försvunnen, sa Liam lågt och slog sig ner bredvid Zayn.

Louis stirrade tomt framför sig och Niall la sig tyst i soffan. Liam började sakta gråta medans Zayns ansikte var stelt. Jag dömde mig själv. Jag hade jämnt tagit hand om Char och nu var hon borta. När jag tittade upp stod Zayn framför mig han anklagade mig precis lika mycket som jag själv gjorde. Han hade inte ens behövt säga det.

- Du lät dom ta henne! Vi hade lovat!

- Zayn jag menade aldrig.

Zayn höjde handen och slog till migoch skulle precis hoppa på mig igen när Louis och Liam höll honom tillbaka. Han brottades med dom och ville slå mig igen. jag klandarade honom inte utan bara masserade kinden och såg hur han argt försökte komma ur greppet på dom andra.

- Zayn lugna dig!, skrek Niall från soffan och rusade till min sida.

- Nej det är hans fel jag ska döda honom!

skrek Zayn argt.

 

 

Chapter 13. But He Didn't Do Anything

 

"They Always Do Something" William Grace

 

Jag vaknade på morgonen av att någon satte sig på min säng. Mitt rum var fortfarande fyllt av kartonger. Vi skulle flytta idag, i eftermiddag. Jag rös vid tanken jag hade inte ens sagt hej då till Mila eller ens sagt till killarna att jag skulle flytta ifrån dom.

- Älskling vad har hänt?, frågade mamma och la handen på min panna som om hon skulle kolla febern om jag var sjuk.

- Ingenting, sa jag lugnt och gäspade.

- Vad är då det här?, frågade mamma på svenska.

När hon frågar på svenska är det riktigt dåligt. Jag tittade på tidningen hon lagt i min hand. Framsidan var en bild av Zayn och Louis när dom hade stått och lutat sig själva mot väggen. Det stod read more page 14. jag himlade med ögonen och ville inte läsa men min nyfikenhet tog över och om det hade varit ingenting skulle inte mamma kommit upp och väckt mig. Jag var ju ändå ledig.

 

Zayn Malik accused of abuse

 

when we first saw Charlie it was a monday morning and she was in Harry Styles arms. We later found out that they walked poor Charlie to school: Libarty Saints highschool. Late on a tuesday a week later we found the same Charlie but now with Zayn Mailk. They stood i the middle of the street. She had cuts and bruces and our Mr. Tomlinson didn't do anything to stop Mr. Malik from hurting her.

 

På bilden såg man Zayn och mig. Han hade det där hårda greppet om min handled det var när jag hade försökt att slita mig ur hans grepp. Man såg vart enda sår jag hade gett mig själv. Såklart röda små linjer mot min bleka hud. Han såg arg ut och tårarna han hade fått syntes inte alls på bilden. Jag stod och stirrade argt in i hans ögon. I mitt ansikte spelade sorg, smärta och ilska. Men detta ögonblick hade varit det där gulliga ögonblicket jag lagt min hand på hans kind så han släppt min handled och smekt mig lugnande.

 

What will happen to poor Charlie? A fan asked. Let's just say the fan took it in her own two hands and accused him. Tomorrow this will go to court.

 

Jag slängde tidningen i mammas händer medans jag sprang runt i rummet och letade efter några kläder. Det gick snabbare än jag trott och jag tog på mig Williams svarta supra skor medans jag sprang runt och skrek nej nej det här kan inte hända nej. Låt mig bara säga när jag sprang fram till mamma och pussade henne på kinden och sa att jag skulle komma hem ikväll så såg hon ganska häpen ut. Jeans jackan for på och jag hoppade på min cykel.

Alla tankar for runt och när jag äntligen kom fram till deras lägenhet så hade jag tänkt ut exakt vad jag skulle säga.  Jag gick in i hissen och så fort den öppnades rusade jag mot dörren och öppnade den men frös till i dörröppningen. Där inne satt alla killar i soffan med Zayn i mitten. Mitt emot dom satt Simon Cowell och vad jag tror var en advokat. Alla stirrade på mig, nu var orden ner svalda och jag stod där och tittade tillbaka p dom som en idiot. Harry visade snabbt att jag skulle komma in, såjag stängde dörren och satte mig i hans knä.

- Så vill fröken berätta för oss vad som har hände igår?, frågade advokaten. det lät som han pratade med en treåring och när jag rynkade på näsan hörde jag Niall skratta lite lågt.

- Det var inte Zayns fel. han har inte gjort något, det är jag som skär mig själv. det är inte misshandel om det är självförvållat.

- Varför du ser ut som en tjej som har allt, sa advokaten och tittade på mina märkeskläder, Williams supra skor och det dyra halsbanden runt min hals.

- För när han dog har jag inget kvar längre, sa jag lågt.

Killarna visste precis vem jag menade medans jag lämnade dom två vuxna männen med frågande uttryck.

 

 

Chapter 12.Gale

 

"Say what if but then run away" William Grace

 

Jag svarade inte utan gick direkt förbi honom. Han hade sett mig i tårar så många gånger förut men den här gången hade jag fått nog. Han skulle inte se mig gråta en gång till. Inte ens om det inte var hans fel den här gången. Men när jag var precis bredvid honom var jag ändå rädd för vad han skulle göra och min handled gjorde fortfarande förfärligt ont speciellt nu när Louis hade tagit av bandaget och den kalla vinden slet i mig.

- Charlie förlåt för allt.

Gales röst var inte den där starka hånfulla rösten längre. Den lät svag och hes som om han hade skrikit i flera timmar och gråtit. Jag blev nästan chockad över hur han lät.

- Ett förlåt räcker inte, sa jag surt och stirrade honom in i hans ögon.

- Låt mig gott göra dig, svarade han snabbt.

- Tänk om du sårar mig igen då? Hur vet jag att du inte kommer göra det för Gale du har varit elak mot mig ända sedan jag började skolan och det enda som höll dig borta var min bror. Jag vet inte om jag någonsin kommer lita på dig och om jag gör det ska du skatta dig lycklig. För jag vet inte om jag någonsin kommer tycka att det är okej det som du gjorde

Han svarade inte när jag sa så. Jag skakade på huvudet och bet mig i läppen. När jag sedan fortsatte att gå följde han efter. Jag försökte ignorera honom och det ledde till att jag tittade på allting förutom honom. När jag svängde vid slutet av gatan såg jag att jag var tillbaka där jag börjat. Men det kunde stämma eftersom jag svängt ganska mycket och varit förblindad av mina tårar. Jag såg Louis stod och pratade med Zayn. Båda var försiktigt lutade på huset som om dom var spända men dom såg båda riktigt upprörda ut. När dom såg mig och Gale kände jag hur han tog min hand. Gale försökte ge dom ett leende men fick inget tillbaka. Jag hade redan berättat allt elakt han gjort mot mig så jag visste att dom två inte skulle förlåta Gale i första taget.

- Gale du kanske borde gå hem, sa jag stelt.

Han nickade och kramade om min hand innan han gick.

- Charlie, sa Zayn dystert och tittade mot min handled.

Han tog den i sitt grepp och jag puttade inte ens undan honom. Jag lät honom inspektera skärsåret och när han sköt upp ärmen på min jeans jacka avslöjades ännu mer sår. När han skulle kavla upp ärmen på den andra armen så gömde jag den bakom armen vilket var tecken nog för honom att förstå att jag skärt mig där också.

- Han dog Zayn. Han lämnade mig. Jag känner knappt något längre och det här får mig att känna igen. Det håller mig levande, sa jag tyst mot hans frågande blick.

- Så behöver det inte vara.

- Nehe och det vet du?!, skrek jag upprört och försökte slita åt mig min hand men det gick inte.

- Ja. två stycken har lämnat mig här ensam. Två stycken jag litade på och som stöttade mig och jag tål inte att förlora en till.

Arga tårar kom upp i hans ögon och jag stod sorgsen och lät min hand smeka hans kind. Greppet om min handled blev lite lättare när han såg att jag inte tänkte kämpa emot. Han strök försiktigt tummen över såret så det sved till och smärtan klistrade sig på båda våra ansikten.

- Oi! Guys papparazzis, sa Louis.

I ena sekunden såg jag bara blixtrar och hörde journalister stå och fråga en massa frågor och i nästa sekund sprang vi alla tre upp för trapporna och in i Louis och Harrys lägenhet. Det skulle vara första bilden som fansen skulle se av mig.

- Dom kommer hata mig, sa jag lågt och slog armarna om mig själv.

- Du har oss och vi skyddar dig, sa Zayn och kramade om mig bakifrån.

- Lovar ni?

- Forever and ever until we die, svarade Louis och kramade om mig han också.

 

Chapter 11. Cut me open

 

”Sluta” William Grace

 

Blodet kom igenom och det svartnade för ögonen. Jag la nya servetter på och sedan gick jag till skolsystern. Hon tog hand om såret och jag sa att jag hade råkat gått in i en bänk. Hon trodde det inte på långa vägar och det såg jag. Ändå kom jag inte på något bättre att säga. Hon stoppade blodet, la en salva och la förband runt.

- Vem ska jag ringa?, frågade hon och viftade med telefonen i luften.

Jag tog första numret jag tänkte på. Hon hjälpte mig ut och sedan väntade hon med mig tills Den orangea minibussen körde upp på skolans parkering. Jag tackade henne och hoppade sedan in bredvid Louis.

(det är en gammal bild på Louis men han är så himla underbar *svimmar*)

När vi sedan satt i lägenheten så hade vi satt oss i köket och Louis gjorde i ordning te till sig själv för jag drack inte te. när han satte sig ner så visade han att han ville se mitt sår. Han tittade på min handled och vred den och inspekterade.

- Varför skär du dig?, frågade han.

Jag slet undan handleden.

- det gör jag inte alls lägg av.

Han skakade på huvudet.

- om du vill dö kan du väl göra det lika snabbt som William gjorde det.

Jag stirrade på honom innan jag rusade ut genom lägenheten. Jag sprang och sprang. Mina ben blev trötta och jag sakta av farten men snart sprang jag igen. Jag tittade ner i marken då jag sprang in i någon.

- förlåt, sa jag och tittade upp.

Gale tittade ner på mig och satte en av mina hårslingor bakom mitt öra.

- Hej.