Rachelsnoveller

- Hörni var är Yvannie?, frågade jag efter ett tag. Hur kunde jag bara glömma min syster så där?

- Hon är... med...., dom tittade på varandra.

Jag ställde mig upp och gick mot badrummet, jag ringde upp mamma och tre signaler gick fram innan jag hörde hennes trötta röst. Klockan var sent på kvällen eller snarare tidigt på morgonen.

- Vet du var Yvannie är?, frågade jag snabbt.

- Nej du hade ansvaret för henne.

Mamma la på utan att säga något mer. Tårarna började rulla ner för kinderna igen. Jag skickade sms till Liam att jag åkte hem. Men när jag stannade utanför huset var allt släckt och ingen syntes till. Yvannie tände jämnt alla ljus och spelade hög musik när hon var ensam hemma bara för några minuter också. Hon hatade tystnaden och mörkret. Ändå sprang jag in i huset och letade genom rummen. Inget, inte ens det minsta tecknet på var hon kunde vara. Jag tittade efter medelanden på telefonen men inget. Tårarna gjorde det svårt att se när jag sprang ut igen. Jag tog bilen och åkte till vännen jag släppt av hennes hos igår. Jag knackade på med hjärtat i halsgroppen. om hon inte var här vart skulle jag då leta? Mamman till vännen öppnade och log stort mot mig.

- Hej är Yvannie kvar?, frågade jag.

- Nej hon gick hem efter två timmar här hon ringde någon man och åkte med honom hem. Jag hade aldrig sett honom förut. Men det är väl en vän till dig, log hon. Vill du komma in?

- Nej tack, log jag och hoppade in i bilen igen.

Jag fick panik, för vem var mannen? var var min syster? och hur skulle jag hitta henne nu? Tårarna  rullade snabbare och snabbare så jag var tvungen att stanna bilen efter ett tag.

Jag tänkte på alla ställen hon älskade och vart hon brukade vara då slog det mig, jag startade bilen och åkte iväg. tårarna var som bort blåsta och när jag äntligen parkerade bilen så satt hon där i knät på Gale.

- Yvannie kom hit, sa jag med den snällaste rösten jag kunde.

Hon tittade upp så det röda håret flög runt henne. Hon log och pussade Gale på kinden innan hon hoppade ner från hans knä. Hon hoppade in i bilen när jag pekade åt henne. Sedan sjönk jag ner bredvid Gale.

- Jag är ledsen Charlie men hon ringde och hon var rädd för hon kunde inte få tag i dig.

- Jag vet tack Gale, log jag och pussade honom på kinden.

Yvannie och Gale var som syskon dom med. Gale hade kommit in i våra liv igen, dagen efter Harry hade gjort slut faktiskt och han hade hjälp oss mycket och Yvannie älskade honom.

- Jag hörde om Zayn och jag är ledsen, mumlade han.

- Du får ha det så bra Gale men jag måste tillbaka nu till honom. Tack för att du tog hand om Yvannie vi ses nästa vecka, sa jag och oussade honom en gång till på kinden innan jag hoppade in i bilen.

Yvannie tittade ledsamt på mig innan hon tittade ut genom förnstret igen. Hon var verkligen ingen sju åring just nu. Hon verkade så stor att jag själv inte kunde fatta det.

Jag åkte direkt till sjukhuset och Yvannie följde efter och höll mig hårt i handen. Louis bärde upp henne i sin famn och satte sig ner med henne på en bänk i väntrummet. Hon log och han skrattade medans han strök undan en hår lock ur hennes ansikte. Hur kunde alla växa utan att jag såg det?

- Hur mår Zayn?, frågade jag eftersom jag varit borta i yttligare två timmar.

- Vi vet inte hans hjärta... dom fick återuppliva honom en gång och sedan gick dom direkt till cellförgiftningen. Vi vet lika lite som du men dom sa att det är 60% chans för honom att dö.

- Men 40 procent är bra eller hur?, sa jag mot Liam och när han skakade på huvudet kändes det som om hela världen skakade till.

Om inte Zayn klarade sig vad skulle hända då?

Harry kom fram till mig och tog mig in i ett litet konferans rum så att dom andra inte skulle höra oss. Han kysste mig lätt innan han kramade om mig.

- Char jag vet att det är fel tidpunkt, fel ställe och allt är fel just nu. Men jag kan inte förlora dig okej jag älskar dig för mycket, mumlade han i mitt öra så hans läppar kittlade mitt öra.

- Jag älskar dig också, sa jag och kysste honom igen.

- Så Charlie Yvannie Grace vill du gifta dig med mig?