Rachelsnoveller

Chapter 9. Pass out

”Något du inte vet är något som betyder men än du vet” William Grace

När vi kom till Harrys och Louis lägenhet så väntade killarna på oss utanför. Harry hade sagt till mig att dom inte visste att min bror dött. Det var hemskt att inte berätta för dom men jag ville inte att hela kvällen skulle bli ledsam. Jag skulle alltid sörja William han var en stor del av mig. Vi kramade om varandra innan vi gick in i värmen. Jag la min väska i Harrys rum och när jag kom tillbaka ut hade killarna redan satt på en film och mysat ner sig. Jag tittade på dom ett tag. Dom hade ett perfekt liv med allt dom kunde drömma om. Dom var kända, hade pengar, levde sin dröm, älskade sitt jobb, älskade sin familj. Skulle jag förstör allt det här om jag nu blev bästa vän med dom? Jag gick fram och innan jag hann blinka så hade Niall dragit ner mig i hans famn. Han höll om mig.

- Vad kall du är, sa han och virade runt filten om mig också.

Jag nickade och lutade huvudet mot hans axel. Alla var nu ner pressade i soffan. Niall och jag satt ytterst till vänster och bredvid oss satt Liam sedan Zayn, Louis och längst bort till höger satt Harry. Filmen gick och vi såg på Marley och jag. På något sätt saknade jag mamma och pappa. Jag hade aldrig saknat dom förut och ändå var allt jag kunde tänka på var dom. Mina ögonlock blev tunga och snart somnade jag i Nialls varma famn. Jag vaknade av att någon skrek vilket fick mig att skrika. Killarna tittade på mig innan dom började skratta. Utan att jag vetat om det så hade dom flyttat mig till Harrys famn och satt på en skräckfilm. Det hade varit tjejen som dog som skrek. Skärmen på tv:n var ner blodad och äcklig fast det var ju inte p riktigt intalade jag mig.

- Sovit gott?, frågade Zayn.

Jag tänkte på drömmen jag haft. Det hade varit jag och William som satt på två olika tomter med ett stort brunt staket mellan oss. Vi hade bara pratat och skrattat och precis innan jag vaknat hade vi ställt oss upp och jag skulle precis ta hans hand när skriket hade väckt mig.

- Det var ingen bra dröm, svarade jag bara och sjönk ner i Harrys famn.

- Var det William?, frågade han tyst och la handen på min panna innan han smekte min kind.

- Mm, nickade jag.

- Vad berättar ni inte?, frågade Louis.

- Ohhh har ni förhållande?, busvisslade Niall.

- Nej det är seriösare, sa Zayn och log flörtigare.

- Var är William förresten?, frågade Liam.

Tårarna pressades fram. Jag gömde mig mot Harry och lät tårarna ringla ner för mina kinder. Jag hörde killarna mumla och sedan kände jag tröttheten lägga sig över min kropp igen. Jag kände två starka händer ta tag i mina axlar. Jag tittade oförstående på dom gröna ögonen.

Mumlande var tillbaka och jag tittade trött upp i taket. Det var mörkare än förut och snart hörde jag någon skrika i telefonen.

- Här ge mig telefonen, sa jag lugnt och räckte ut handen mot ljudet.

När jag kände telefonen i handen så satte jag den mot örat. Pappas röst fyllde luren och mamma satt och skrek i bakgrunden.

- Pappa jag mår bra okej. Jag svimmade bara okej. Jag har inte ätit så bra men det har ingen av oss. Det kommer bli bra snälla jag vill stanna här okej. Jag kan inte stå ut med mamma när hon är så där. Säg åt henne att ta lite te och gå och lägga sig. Och pappa jag älskar dig stanna inte för länge hos den där bilen, sa jag snabbt på en gång och jag kände hur torra mina läppar var och min hals.

- Charlie älskling ta hand om dig. Ska jag sjukskriva dig imorgon?

- Nej om jag känner att jag inte kan imorgon ber jag Harry eller Louis eller någon men jag tänker gå jag måste ändå reda ut en sak.

- Okej älskar dig gumman, sa han och jag hörde mamma skrika samma sak i bakgrunden som om jag inte kunde höra henne annars.

- Älskar er mer, svarade jag tungt.

Jag la på telefonen och satte mig försiktigt upp. Jag hade haft stängda ögon medans jag pratat så nu när jag slog upp ögonen såg jag fem killar som förfärat tittade på mig.

Chapter 8. The Letter

”Sorg är störst när man är ensam. Låt andra ta hand om dig” William Grace

jag slog försiktigt upp ögonen. Mamma pratade lågt i telefonen, pappa fixade med bilen men jag hade blivit så van av det ljudet att det kändes som en vanlig morgon i vårt hus. Jag andades djupt. Det kändes som om jag hade ett hål i mig. Huvudet gjorde fortfarande ont men för övrigt mådde jag bra. Jag hörde en dusch stängas av och efter några minuter kom Harry ut. Han hade vita Calvin Klein boxers på sig.

- Char?, sa han med sin hesa morgonröst. Klockan var nu ungefär nio på morgonen.

Jag skakade på huvudet.

- Sandra!, skrek Harry och började klä på sig.

Mamma slutade prata, jag hörde hur hon la undan telefonen och sprang upp för trappan. Hon stod i min dörröppning och tittade på mig. Hon sprang fram och kramade om mig. Jag lät henne tro att jag mådde bra, jag lät henne fläta mitt hår, jag lät henne skratta med Harry. Jag ville bara se henne lycklig igen även om jag själv inte var det.

- Älskling jag kommer med värktabletter snart. Harry tack för att du stannade.

Mamma pussade honom på kinden innan hon gick ut. Jag satt kvar helt stilla på sängen och Harry gick fram och tillbaka i mitt rum. Han tittade igenom det och städade upp lite men jag kunde inget annat än bara stirra på honom där han gick. Han hade gett upp allt för att vara här med mig nu.

- Tack för att du stannade, sa jag till slut.

- Allt för dig Char. Vi är bästa vänner och dom lämnar man bara inte sådär. Jo en av sjuksköterskorna gav mig den här.

Han höll fram ett brev som jag tog emot. Brevet var ganska litet och runt det hade William virat sitt halsband. Vi hade två identiska halsband för tvillingar bara att mitt var lila och hans var svart.

Charlie om du läser det här har jag dött. Jag vet inte när du läser det men jag vet att du gör det. Jag dog för att jag hade fått en tumör. Du vet när vi var små precis efter att vår hund dog och jag fick åka in till sjukhuset. Då hittade dom den. Dom kunde inte göra något åt det och nu blev den större men jag ville inte göra något åt det. Förlåt Charlie. Jag vet att jag inte borde lämna dig ensam. Du har Gale och hela skolan emot dig nu. Jag är ledsen för det men ha tålamod Gale slutar snart. Låt dina vänner ta hand om dig. Ha en tjej kväll med Mila jag tror hon skulle gilla det. Ta hand om mamma och pappa från mig. Jag älskar dig Charlie glöm aldrig bort det.

Din bror William

Jag la ner brevet i min dagbok som jag hade gömd. Jag satte på mig halsbandet och sedan mitt eget lila halsband. Harry log mot mig.

- Ska vi ha film kväll hos oss?, frågade han.

- Ja det skulle vara skönt att komma härifrån när mamma och pappa städar ut hos William. Får jag sova över?, frågade jag.

- Såklart, sa Harry.

Jag kramade om honom innan jag drog fram en mindre väska. Jag packade ner lite kläder innan jag gick in i rummet bredvid som var Williams rum. Jag tog upp fotografiet han hade på oss två. Jag tog även hans favorit tröja, jeans och sedan tog jag hans convers skor. Innan jag gick ut sa jag hej då till rummet. Han hade ett ganska normalt rum för att ha varit emo. Han hade blåa mörka väggar, en säng, skrivbord med en laptop och sedan en garderob. Jag hade stökigare i mitt rum och det enda som såg stökigt ut i hans rum var alla skolarbeten som låg över skrivbordet. Jag tassade fram till hans dator och skickade alla bilder till min mejl. Sedan gick jag tillbaka till Harry.

- Mamma jag sover över hos Harry jag har med mig mobilen.

- Ta det försiktigt Charlie.

- Låt henne gå Sandra hon klara sig.

- Älskar er, sa jag och stängde dörren efter Harry.

Chapter 7. Stay

”Jag kan inte lova allting Charlie” William Grace

(Lyssna på Stay med Cher Lloyd mednas ni läser)

jag vaknade av att någon ringde. Jag blinkade några gånger, jag hade somnat i Harrys famn som förut hade varit trygg och varm. När vi hade kommit hem hade jag mått dåligt och Harry hade varit gullig och tagit hand om mig. VI hade somnat snabbt eller åtminstone jag. Hans andetag och hjärtslag hade lugnat mig men nu blev jag orolig av vart enda hjärtslag som jag var rädd att hans hjärta skulle sluta slå.

- Harry kan du svara?, frågade jag lågt.

- Visst, sa han med en hes morgonröst.

Han svarade samtidigt som han drog handen igenom håret. Jag låg kvar i sängen och tittade på honom där han gick av och an i rummet. Han sa några meningar, nickade och sedan sa något igen innan han la på. Jag tittade på honom och jag behövde inte veta mer. Jag slängde ett par mjukis byxor och en tröja åt honom eftersom han bara sovit i kalsongerna. Själv hade jag på mig ett par hotpants och ett linne så när vi sprang ut till bilen märkte jag knappt kylan. Klockan var fyra på morgonen. Bilen startade och Harry tog min hand innan vi åkte iväg.

Jag sprang igenom korridoren. 300...325....332...336... jag stannade och slog försiktigt upp dörren 337. när jag kom in såg jag William. Han var blek och såg trött ut. Jag kände illamåendet och fick huvudvärk. Han hade slangar och maskiner runt sig och doktorer pratade i ett mummel från andra sidan rummet.

- William?

- Charlie, hans röst var bruten och fylld med smärta men inte sån smärta som betyder att man har ont. Mer en sådan smärtan som när man vet att man inte kommer få se dom man älskar igen.

- Lova att överleva, viskade jag.

- Det kan jag inte, sa han och skakade på huvudet. Känner du?, frågade han sedan och la handen på mitt hjärta.

Alla olika känslor strömmade igenom kroppen. Och smärtan i huvudet blev värre och jag ville spy. Jag lyckades pressa fram ett leende och nickade fast tårarna nu strömmade ner för mina kinder. Det här kanske var sista gången jag såg min bror. Han visste det redan men jag ville inte att det skulle vara så. Vi var syskon han skulle överleva. Jag la min hand på hans allt för kalla kind. Han tog min hand och kysste min handflata. Hela rummet stod stilla när tvillingarna sa farväl till varandra. Dom visste det också. Jag ville veta vad som var fel på honom. På mig som inte kunde säga farväl.

-Jag vakar över dig, sa William.

- Jag älskar dig, log jag.

Han log ett tunt leende och tog ett sista rostlande andetag. Maskinen tystnade. Pumpen slutade pumpa luft till hans lungor. Mamma skrek och pappa tog henne i hans famn innan han tog ut henne. Om jag ändå hade vetat felet. Jag skrek och lät tårarna falla ner. Mitt hjärta föll i bitar, känslorna gick över gränsen och tårarna bara rullade ner. Jag skrek hans namn om och om igen. En sköterska försökte få ut mig men jag stretade emot allt jag kunde. Doktorerna började med hjärtmassage, rädd som jag var slet jag mig ur hennes grepp och sprang fram till min bror.

- Få ut miss Grace, röt en doktor.

- Char kom.

Harry lyfte upp mig och bar ut mig. Det flimrade framför ögonen. Jag hade svårt att andas och jag skakade där jag låg i Harrys famn.

- Char andas... stanna här hos mig, jag såg hur Harry rörde på munnen men jag hörde Williams röst.

Det gjorde ont i kroppen som om jag förlorat något. Men en bit av mig fattades. Harry höll om mig och när vi kom ut i korridoren hörde jag inget, det var som om hörseln lagt av. Harry satte försiktigt ner mig på en bänk. mamma sprang fram och satte sina händer på mina tårfyllda kinder. hon sa något men jag bara stirrade på rum 337. Hon skrek. Hörseln var inte tillbaka men när hennes tårar blev värre och pappa kom och la en hand på hennes handled förstod jag. dom var oroliga för mig. Harry kramade om mig och jag gömde mitt ansikte mot hans hals. jag ville försvinna så som William gjort. Han var den populära det skulle varit jag. Om han ändå hade hållit ut. Han skulle ha stannat här hos mig.

Chapter 6. Hurt

”Det var aldrig meningen” William Grace

Jag låste fast cykeln och gick in i sjukhuset som var full med folk. Föräldrar som höll sina barn i handen. Tonåringar som satt i grupper och pratade. Gamla par som viskade mot varandra, doktorer som var inne i en intressant konversation och sjuksystrar som skrattade åt doktorerna. Jag gick fram till receptionen.

- Hej jag letar efter William Grace?, sa jag.

- Jag låter doktorn hämta er miss...

- Grace, svarade jag och nickade och ställde mig lite mer avsides så hon kunde hjälpa alla andra som stod i kön bakom mig.

Jag såg folk som kom springandes och sedan ett larm. Jag nöp mig själv och stängde ögonen. Detta måste vara en dröm. Vad gjorde William här egentligen? Någon kramade om mig och hennes naglar skrapade mot mina kinder när hon la dom där. Jag öppnade ögonen och tittade in i mammas blåa ögon som var tårfyllda. Hon kramade om mig och grät mot min axel. Jag ville inte släppa henne när hon var så här. Jag hade inte sett henne så upprörd sen vår hund dog och det bara för hon råkat köra på honom. William och jag hade älskat den hunden men nu kändes det nästan läskigt att hon var så upprörd.

Jag ville inte in och träffa honom. Såklart jag ville se honom, krama honom och prata med honom igen men jag ville inte se honom i sjukhussängen.

- Älskling snälla kom in nu, sa mamma för femte gången.

Jag skakade på huvudet och kände tårarna strömma ner för kinderna. Jag var snorig och håret var tovigt. Jag hade sovit över här sedan i går. Jag och mamma hade delat säng medans pappa suttit med William. Jag kände mig äcklig och mina känslor var på gränsen att brista. Jag hade smått smsat med Harry men knappt sagt något om situationen jag satt i. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna och gick in. Det såg inte ut som jag tänkt mig. William låg i sängen i sin kofta som han gillade mest. Inga slangar, inga maskiner som pep. Jag satte mig ner bredvid honom och våra föräldrar lämnade rummet för att låta oss vara själva.

- Charlie jag är ledsen att jag inte sa till Gale.

- Nej tänk inte på det. Jag... det var mitt fel. Om jag inte kommenterat skulle det aldrig hänt. Snälla William lova mig att du blir bättre.

- Det kan jag inte. Känner du det inte, frågade han och la sin hand på mitt hjärta.

Jag skakade på huvudet och började gråta igen.

- Charlie jag älskar dig.

- Jag älskar dig mer, viskade jag.

För första gången sedan vi var små sa vi att vi älskade varandra. Mamma kom in igen.

- Din vän är här för att skjutsa hem dig. Jag ringer om det händer något, sa hon.

Jag kramade om William och sedan gick jag ut ur sjukhuset och såg Harry vänta på mig. Han hade pappas svarta Audi bakom sig och ett fånigt leende på läpparna. Han kramade om mig innan han skjutsade hem mig.

Chapter 5. No way

”Snälla förlåt” William Grace

Helgen kom snabbt och snart stod jag på stranden som låg en timme och en halv timme bort. Jag hade cyklat så det hade snarare tagit dubbel så lång tid. Min mobil pep till.

”Charlie kom igen. Jag är ledsen men mamma är orolig kom hem”

Det var William, jag hade knappt pratat med honom mest för jag var arg. Han sa jämnt emot Gale men inte den här gången. Ändå kände jag mig orolig över något. Jag och min bror stod varandra nära det var därför jag var arg. Men så fort någon av oss blev sjuk kände den andra och om någon slogs sig kände den andra det. Denna oro visste jag att något var fel men jag blev ännu mer orolig av den första oron. Jag ville inte att något skulle ha hänt William när jag inte var hemma.

- Char var gör du här?, frågade en mörk röst bakom mig.

Hans gröna ögon log mot mig och hans smilgropar passade honom. Jag rös eftersom han kallat mig Char. Jag har aldrig fått något smeknamn. Inte ens William hade gett mig ett.

- glömmer mina bekymmer du då?, frågade jag och fortsatte att stirra ut över vattnet.

- Är här med killarna och spelar fotboll vill du vara med?

- Förlåt men jag har lite ont i revbenen men jag räknar gärna mål. Jag kan vara domare, log jag och följde med honom.

Efter att jag hälsat snabbt på alla så satte jag mig ner och dömde matchen. Det var Niall, Zayn och Liam mot Harry och Louis. Alla sprang till den oranga minibussen och tog ut sina saker och sedan sprang dom ner till mig igen och matchen började. Jag kunde inte fotbollsregler men jag hade ändå spelat det så många gånger att jag fattade när man skulle göra straffspark.

Harry och Louis hade vunnit med fem mål och mesta av dom var straffsparkar. Jag hade straffat Zayn för att kallat mig en dålig domare. Men jag var ju en dålig domare också. Harry sprang fram och kramade mig. Han skrattade och jag drog in hans härliga doft innan han släppte mig.

- har du med dig kameran?, frågade han.

Jag tog upp den ur min väska. Det var jämnt ett måste för mig att ha med kameran. Jag visste inte varför men jag kände mig konstig om jag inte visste att den låg i väskan. Harry fingrade på den och sedan satte han på den. Han filmade mig där jag vinkade och log mot honom.

- Så Charlie Grace hur känns det att bli intervjuad av dom snyggaste killarna på jorden.

- Hmm... jag vet inte. Fast ni är ju inte snyggast. Bieber är snyggare och sedan har vi Zac Efron, Channin Tatum, Liam Hemsworth, Alexander Ludwig, Alex Pettyfer, Logan Lerman, Jake Gyllenhaal...

Zayn satte handen för min mun innan jag hann rada upp minst fem kändisar till. Killarna skrattade och jag tog bort hans hand. Jag skakade lite lätt. Jag var verkligen inte van vid att folk var så snälla mot mig, rörde mig skämtsamt och kärleksfullt. Jag var inte van.

- Så Char vad händer i livet?

- Livet leker ser du inte det?, skrattade jag och puttade ner Zayn från stenen bredvid mig.

Harry himlade med ögonen. Vi böt plats och jag intervjuade dom. Dom var hur gulliga och snälla som helst och i slutet så sa dom alla samtidigt.

- Till alla Directioners vi älskar er kom ihåg att vara er själva Love you!

Jag log och stängde av. Min mobil pep till och jag tittade ner det var från mamma.

”älskling William mår inte bra så vi är på sjukhuset kom så fort som möjligt. Jag vet att du är med dina nya kompisar men snälla älskling kom”

Jag var nära att svimma.

- Jag måste gå förlåt, sa jag och la mina saker i min väska innan jag hämtade min cykel.

Jag vinkade snabbt till dom och sedan cyklade jag direkt till sjukhuset. Jag visste väl att det vara något som hade hänt. Oron välde över mig nu precis som illamåendet. Jag ville bara komma fram så jag visste vad som hade hänt.

Chapter 4. Why didn't you help?

”Om du ändå visste. Jag ska berätta tids nog hoppas du överlever eller snarare jag” William Grace

När jag vaknade på morgonen var det kallt för att vara vår. Jag tittade på klockan. Det var fyra timmar tills skolan började men jag skulle inte ha en chans att somna om. Jag hoppade in i duschen och för första gången tittade jag ner på tatueringen som var på högra skulderbladet och som gick upp mot axeln. Det var tre kinesiska tecken. Det som var längst upp som syntes bäst och det som Zayn sett var det kinesiska tecknet för Styrka

under den satt tecknet för kärlek som jag älskade mest för det såg så praktfullt ut. Under kärlek var det sista tecknet för evighet. Jag visste inte varför jag hade valt den men nu kändes det rätt och tatueringarna gjorde inte så ont nu heller som dom gjort precis efter jag gjort dom. Jag satte på mig kläder och sedan torkade jag håret och lockade det. Det tog en evighet eftersom det var så långt men när det var klart såg det jätte bra ut. Jag fixade väskan, åt frukost och tittade lite på tv. Ingen var vaken och skolan började om en timme vilket betydde att mamma skulle vakna när som helst. Jag skrev en snabb lapp åt henne och sedan började jag gå mot skolan. Jag hade iPoden på och hörlurarna var i öronen. Det var One Direction som sjöng What Makes You Beautiful. Dom var otroligt bra och jag fattade inte att jag träffat dom in real life. Efter en halv timme var jag framme i skolan som var nästan öde.

Nu var det fem minuter kvar tills skolan började. Alla sprang i korridoren, skrek och skrattade. Jag hatade det och ännu mer nu när iPoden låg i skåpet. Jag hatade skolan, jag hatade London.

- Öj Hora vad gör du i den här delen av skolan?, frågade Gale.

Han var lång, välbyggd och snygg, något mörk i huden... solbränd kanske, korthårig, brunhårig, söt. Grå skjorta, sexigt uppknäppt, mörkblåa jeans. Jag vet jag ska vara rädd för honom och tycka han är hemsk men han var skolans snyggaste kille och den mest populära efter William.

- Hora jag pratar med dig eller har allt sex gjort dig döv?, frågade han.

- Man blir inte döv av sex, sa jag och tittade in i hans ögon.

Han skrattade innan han knöt knytnäven och slog till mig på kinden så blodsmaken kom. Jag bet ihop och tittade på honom men han puttade in mig i väggen så jag tappade böckerna. Skolklockan ringde och folket började röra på sig. Alla utom Gale som tryckte mig hårt mot väggen. Han hade armen vid min hals och höll på att kväva mig. I ögonvrån såg jag William. Han stod vid skåpen och tittade på oss. Snart släppte Gale mig och jag sjönk ner mot marken och hostade och kippade efter andan. Han sparkade mig så jag låg platt på marken. Tårarna brände och han sjönk ner bredvid mig.

- Det här är varför man inte horar runt, Bitch.

Hans mörka röst skrattade och lämnade mig kvar liggande på golvet. William gick bara förbi mig när Gale försvunnit. Han tittade inte ens på mig. Jag samlade snabbt ihop mina saker och gick till mitt skåp. Jag tog ut mina saker och lämnade skolan. Jag gick direkt till Starbucks där Mila tog hand om mig. Hon gav mig värktabletter och lät mig sitta på lagret och hjälpa till bakom kassan. Jag mådde jätte dåligt men jag visste att något var fel på William. Och ett ännu större fel på Gale.

- Charlie han är sinnessjuk du är helt otrolig. Kom igen nu ställ dig bakom kassan jag måste på toa, sa Mila och kammade mitt hår med sina fingrar.

- Tack för att du är min vän Mila, hon log innan hon pussade mig på pannan.

Jag ställde mig bakom kassan eller snarare satt sedan jag tog ur min stora pall från lagret. Jag lekte runt lite och snokade runt lite. Det plingade till i klockan över dörren när någon steg in. Min blick lyftes och in kom Gale. han tittade på mig i några sekunder. Han bara tittade och jag kunde skymta ett leende. "Han är ju störd" hann jag tänka innan det åter plingade i dörren och in kom Harry. Harry skyndade sig fram och kramade om mig sedan hörde jag hur folk skrek där ute.

- Gale vad vill du ha jag ska stänga, sa jag.

- det du brukar ta, svarade han stöddigt.

Jag gav honom svart kaffe och blanade med grädde och socker. Jag brukade inte dricka det men det gick snabbast och göra. Han betalade och sedan gick han och Harry vände skylten till stängt. Han såg att jag ogillade Gale.

- Vem var det?, frågade han när jag skött fram hans latte.

- en kille som mobbar mig.

- varför?, frågade han och blev med ens arg, ledsen och besviken.

- jag vill inte prata om det.

Sedan kom Mila ut och vi tre började prata och lära känna varandra bättre. det kändes skönt att koppla bort sina problem och bara prata.

Chapter 3. This is my brother

”Jag tar din hand för som tvillingar är vi bättre som ett par” William Grace

Skolan slutade och jag pustade ut. Skolgården som bestod av asfalt hela vägen till parkeringen och det var inte ens mycket avstånd var redan full av glada ungdomar som pratade med varandra. Jag drog upp väskan längre upp på axeln och gick med snabba steg ifrån skolan. Någon satte krockben för mig så jag ramlade ner mot marken. Jag skrapade upp handflatorna som sved och jag kände tårarna.

- det borde lära dig något din hora, sa killen som satte krockben på mig.

Han spottade framför mig innan jag försiktigt ställde mig upp igen. Benet gjorde ont men jag lyckades övertyga mig om att jag kunde gå hem. Det var en halv timme men ingen skulle störa mig det gjorde dom aldrig, det var bara i skolan. Jag pressade undan tårarna precis när såg någon ställa sig framför mig. Jag tittade ner i marken så jag såg inte vem det var. Personen satte handen på min axel och det fick mig att titta upp. William stod framför mig. Han svarta hår var kortare och hängde ner i hans ögon så han knappt såg. Han var lite av ett emo. Han hade luggen för vänster ögat, piercing i läppen och en annan piercing i högra ögonbrynet. Han hade svarta slim jeans på sig och en tajt svart tröja på sig. Han var sotig runt ögonen.

- Gick det bra eller ska jag prata med Gale igen?, frågade han.

- Äh lägg av. Jag överlever eller hur, sa jag och slet mig ifrån min brors grepp.

Problemet var att så fort jag gick förbi honom tog han tag i min handled. Han tittade ner på min handflata där små blodstrimmor började komma. Han drog upp plåster och plåstrade om mig medans folk gick förbi oss. Min populära bror står med mig nollan och skämmer ut sig inför hela skolan. Han tog min hand i sin och sedan gick vi hand i hand ut från skolans område. Första gången jag känt mig trygg. Ingen gjorde något när William gick med mig. Så syskonen Charlie och William Grace skulle nog klara sig i framtiden också. Hoppas jag.

En bil stannade bredvid oss när vi kommit cirka tio minuter i från skolan. Bilen var som en mini buss och den var orange. William la armen runt mina axlar och det kändes som om jag genast blev mycket mindre. William är från början äldst av oss två och han är även fem centimeter längre än mig men nu kändes det som det snarare var en meter längre och som om han var min pappa och jag var tre igen. Dörren öppnades och jag såg Liam och Harry sitta och skratta innan dom såg William då dom blev seriösa.

- Charlie mår du bra?, frågade Harry.

- Såklart varför skulle jag inte?, log jag.

- Undrade bara för...

- jag är hennes bror du behöver inte oroa dig, sa William.

Harry skrattade och nickade.

- Vill ni ha skjuts?

- Sure, sa William och hjälpte mig in i bilen först.

Vi hade kommit hem på cirka fem minuter men så snabbt vi började röra på oss och bilen kommit en bit hördes det sirener. Vi körde åt sidan och jag kunde inte hjälpa det så jag började skratta så mycket att jag grät. Louis tog hand om situationen då det var han som hade kört.

Men snart var vi åter på vägen och William satte handen för min mun. Jag kittlade honom och han skrattade till. Liam, Harry, Zayn och Niall stirrade på oss.

- Vad?, frågade William och fixade till sitt hår.

- Ni är så lika, sa Niall efter ett tag. Han lät som en fem åring vilket var så gulligt.

- Vi är tvillingar Niall, skrattade jag.

Bilen stannade. Vi böt nummer med varandra och sedan gick William och jga in i huset där mamma stod och lagade mat och Pappa satt framför tv:n med en öl. jag himmlade med ögonen och kramade om min bror innan jag smet in i mitt rum.

Chapter 2. And you are?

”Nästa gång kanske du ser vad som sitter framför dig” William Grace

Jag nickade till svar och drog ner min väska från bordet och slog ihop läroboken som knappt hjälp något. Dom satte sig ner och jag hamnade emellan den irländska och han med lockigt hår. Plötsligt fick jag en impuls att gömma mig bakom mitt långa svarta hår som föll ner till stolen. Jag hade gröna ögon och även fräknar precis som Mila fast hennes syntes tydligare men det skulle mina göra när jag väl började sola. Mina ögon var ganska stora och det enda jag gillade var att jag hade någe så när stora läppar som var nästan röda helt naturligt. Jag gillade också att mina tänder var vita. Min kropp gillade jag inte även om William hela tiden tjatat om att jag var jätte smal. Jag slutade inspektera mig själv och lät min blick falla över pojkarna runt mig och jag märkte att dom stirrade på mig där jag hade stirrat ner i golvet i några minuter.

- oj sa ni något?, frågade jag.

- Haha vad heter du?, frågade han med födelsemärket.

- Charlie. Ni får ursäkta jag är inte van att ha folk runt mig, sa jag och kände rodnaden. Det här är varför jag inte får killar jag låter som en idiot när jag pratar med dom.

- Jag heter Liam. Det här är Niall (det var han med irländsk uttal), Harry (han med lockigt hår), Zayn (svart håriga) och Louis (han som såg ut att vara lite äldre än dom andra).

- Hur kommer det sig att en vacker flicka som du inte är van vid folk?, frågade Louis och log flörtigt mot mig.

- Tja det är mer min bror som är den populära. Men jag har Mila och jag gillar ändå inte att vara runt folk, jag rynkade på näsan och tittade ner i bordet.

- Vad höll du på med när vi kom in?, frågade Zayn härnäst.

- Förutom en läxa om något krig så filmade jag för engelskan. Jag ska visa den på skolavslutningen och jag fick kändisar som uppdrag. Den går ganska bra jag behöver intervjua en till sedan är jag så gott som klar, log jag.

- Du kan ju intervjua oss, log Harry.

Jag stirrade oförstående på honom ett tag. Sedan hörde jag hur Niall skrattade till vänster om mig. Jag tittade oförstående på dom alla. Visst jag lyssnade inte på den nyaste musiken och det mesta var amerikanskt om inte svenskt eftersom min mamma kommer därifrån. Jag höll knappt koll på Englands nya artister även om William hade det.

- Du vet inte vilka vi är?

Jag skakade lätt på huvudet men ändå kände jag håret försvinna och avslöja tatueringen. Zayns ögon fastnade på den men jag var snabb att täcka över den igen. jag såg att Zayn hade flera tatueringar också. Jag tänkte inte del med mig av min riktigt än. jag hade precis träffat dom ändå störde jag mig på hur han reagerat. Då ska han bara vänta och se min bror.

Killarna tittade förvånat på mig när jag slutligen åter frågade vilka dom var.

- Vi är One Direction.

- Låt mig gissa X-factor?, frågade jag.

- Ja du ser, log Louis.

- Nej det var William som tjatade om er. Nu får ni ursäkta men jag måste hinna tillbaka till skolan.

Sa jag som redan ätit upp. Jag tog upp väskan och skulle precis ta min kamera som stod på bordet när Harry tog upp den.

- Harry ge mig inte kvarsittning snälla jag måste gå, sa jag och höll ut handen.

Han tog en penna från Zayn och sedan skrev han något innan han la ner kameran i min väska. Mila hämtade min disk och jag vinkade hej då innan jag lämnade starbucks. När jag kommit ifrån den och var inne på skolgården drog jag upp kameran. Harry hade skrivit med sin fina handstil:

Dream Big you never know who you find see you next time Charlie xx

När jag tittade näramare såg jag att han skrivit sin autograf. jag skrattade till och gick in på nästa lektion.

Chapter 1. Five Boys

"alla särskilt min syster behöver ibland hitta personer som kan ändra ens liv. Jag hoppas bara att hon hittar dom snart." William Grace

Jag kammade håret så det föll över märket från igår. Det var egentligen inget märke det var en tatuering som mina föräldrar inte fick veta något om. Klockan var nu fem i nio och jag var snart tvungen att sitta i pappas stora bil annars skulle jag inte få skjuts till skolan. Jag kom på att jag måste filma in lite till min film som jag skulle ha på skolavslutningen. Jag filmar om kändisar. Än så länge hade jag en intervju med Jessie J och Enrique Iglesias. Båda var ganska korta men det räckte gott och väl om jag skaffade en tredje artist. Och i London fanns det gott om dom. Jag sprang ner för trappan slängde på mig väskan och en tunn jacka innan jag sprang ut till bilen som väntade på mig. Pappa var en stolt ägare till en svart Audi. Jag tyckte han var hopplös som hade en sån men han älskade den och tillbringade mycket mer tid med den än med mig och min bror William.

Vi var tvillingar på sexton år och tyvärr hade jag dragit nitlotten och blivit flicka. Mamma hade alltid velat haft två pojkar och så hade pappa men när jag kom såg gav dom mig namnet Charlie.

- Charlie sluta tänka du måste hjälpa mig, sa pappa och slog till mig på armen.

- Sväng höger här, sa jag trött och masserade armen där han slagit.

Han svängde snabbt och skolan syntes framför oss. Turen var på min sida då det bara tog tio minuter att åka bil till skolan.

Jag stängde skåpet. Tredje lektionen klar och nu ska jag ha lunch. Än så länge hade jag inte sett William men jag var in förvånad eftersom han var faktiskt den populära av oss två och jag var den mobbade. Eller inte riktigt mobbade men visst det hände att folk knuffade runt mig, drog undan stolar eller sa något elakt. Till lunch var det potatis och någon sorts fisk. Stannade inte för att ta reda på vad det var. Jag gick tillbaka till skåpet och tittade när vi började sedan tog jag min väska och böckerna till nästa lektion sedan gick jag till närmaste Starbucks. När jag kom in log Mila mot mig. Hennes koppar röda hår var uppsatt i en lång hästsvans och glasögonen var fortfarande dom stora runda och såg ut som Harry Potter glasögon fast nördigare. Hennes fräknar lyste det om eftersom hon solade säkert 12 timmar mer än jag. Hon hade på sig den gul, gröna uniformen och var snabb att vinka mot mig.

- Så Charlie vad vill du ha idag?, frågade hon.

- Konstigt nog är jag sugen på hallon te och blåbärs paj, log jag.

Ho nickade och knappade in några siffror och sedan betalade jag och satte mig ner lite längre bort från dörren. Jag drog upp min kamera medans jag väntade. Jag slog upp den och eftersom det var en liten gammaldags videokamera. Jag började filma kassan där Mila stod och pratade med en blond hårig pojke. Jag flyttade kameran över dörren som precis öppnades men min blick drogs till dom nyanlända och jag lät kameran zooma in på dom fem. Han som gick längs fram hade lockigt brunt hår, stort leende och ljusa ögon som utstrålade självsäkerhet. Slitna chinos och en vanlig vit t-shirt över. Han var snygg tills jag såg dom andra fyra. Alla lika snygga. Den som gick bredvid honom till höger var en liten kortare kille. Hans blonda hår låg platt och föll ner i hans allt för blåa ögon. Bakom honom stod en kille som såg lite äldre ut. Han hade brunt platt hår, ett härligt skratt som fick mig att börja le, han hade även starka armar och såg vältränad ut. Den killen som nu gick fram till kassan, han hade oljig hud och hans svarta hår stod upp med hjälp av hårgelé men det såg ut att falla ihop snart efter som han var ganska svettig. När hans mörka ögon svepte över lokalen men jag var snabb att vända bort blicken däremot inte kameran. Den sista av dom hade brunt hår som var platt ungefär som den blonda fast lite längre. Hans bruna ögon log precis som hans mun. Hans födelsemärke fångade mina ögon men jag tittade snabbt bort då killarna beställt klart. Vart hade jag sett dom ifrån. Så snart jag såg att dom letade bord stängde jag av kameran och Mila kom med min beställning. Jag log och tog några snabba klunkar av teet.

- Hej kan vi sitta med dig?

Jag tittade upp för att mötas av dom där allt för blåa ögonen. Han lät irländsk och jag var nära att sätta i halsen.