Kapitel 110 The end
jag gick in och upp för några trappor. jag orkade knappt gå men snart var jag uppe och snart satt jag ner. jag la huvudet i händerna och skakade. jag trodde jag skulle falla ihop eller svimma men inget hände förutom att jag såg suddigt.
så vad tycker ni om slutet?
Justins perspektiv
Jag öppnade ögonen och det kändes som om någon hade hällt grus i dom. jag gnuggade bort sömnen och det mesta av det som kändes som grus. mamma satt gråtandes bredvid mig och Scooter stod längr ebort och pratade lågmält i sin telefon. mamma tittade på mig med röd gråtna ögon.
- Justin jag är så glad att du klarade dig, sa hon och kramade om mig.
- Vilket datum är det?
- den tionde april, du har legat i koma sedan femtonde mars. hon grät och kramade mig igen.
- Vart är Miranda?, frågade jag oroligt.
mamma satt tyst och tittade på mig. hon letade efter orden som inte skulle såra mig men det var redan försent. vad skulle jag göra utan Miranda. hon var mitt liv.
fem år senare
Jag satt med Ashley i knät som höll i det stora fotoalbumet. hon bläddrade och bad mig berätta historier bakom bilderna på mig och Miranda. hon pekade på ett nytt foto det var från när Miranda och jag stått på scen och framfört vår duett första gången.
- Pappa, jag tittade upp på Aaron och nickade.
- När kommer mamma hem?, frågade han.
Hans bruna hår var kort klippt och trotts att han inte var släkt med Miranda så liknade han henne ganska mycket fast mest på sättet han var på. jag rykte på axlarna och skickade över fatet med kakor mot honom. Han log stort och han hade vuxit upp så fort. han var nio år och Ashley var fem. Hennes nu röda hår hade blivit långt och låg över axlarna i långa flätor som jag flätat för en timme sedan. jag la undna fotoalbumet och kittlade henne innan jag ställde ner henne på golvet. jag gick mot köksdörren men blev stoppad av Ashley som tog tag i min hand. jag satte mig ner på huk.
- vad är det?, frågade jag och satte vänstra flätan bakom hennes öra så hon skrattade.
- mamma kommer, sa hon med ett stort leende.
Mirandas perspektiv
när jag steg in genom dörren och såg Justin sitta på huk framför Ashley kunde jag inget annat än att le stort. jag hade fått en mamma dag ledig efter det at jag fått våra tvillingar Dex och Charlie. båda två var nu två år. båda två liknade Justin så mycket att dom såg ut som små kloner. Justins karriär gick bara bättre och bättre men nu satt jag mest och skrev krönikor till tidningen. vi både fortfarande kvar i Canada men nu bodde vi i ett större och närmare Aarons skola.
- Mamma, Ashley hoppade upp i min famn och jag pussade hennes kind.
- Hej älsklingar, sa jag och kysste Justin.
- Kan vi åka till parken nu?, frågade Ashley otåligt och jag nickade med ett skratt.
Justin bärde upp Aaron som började skratta. Justin var verkligen den perfekta pappan när han var här. vi åkte in med Dex och Charlie i sin barnvagn. Justin sprang runt och lekte med Ashley och Aaron med en fotboll medans jag satt på bänken och vaktade tvillingarna.
Mirandas dagbok
10 april
Det är helt otroligt hur tiden har gått fort och hur mycket våra barn växer. jag skulle aldrig ha trott att mitt liv skulle blivit så här br aom jag satt i barnhemmet och Aris skulle sagt det till mig. mitt liv har helt enkelt ändras drasktiskt. från en fattig litet barnhems barn till en känd mamma. det är tur att alla Beliebers nu accepterar mig och Justin. vårt liv tillsammans är perfekt och Justin är helt underbar med våra barn. jag kan inte fatta att vi knappt hade överlevt för fem år sedan. jag hade kollapsat och åkt in i operation i tolv timmar medans Justin blivit skjuten. det var en mörk tid i vårt förhållande men efter det hade jag aldrig åkt in på sjukhuset igen förutom när jag födde tvillingarna.
- Miranda du missar det roliga!, skrek Justin med ett skratt.
Jga sprang bort till Ashley och lyfte upp henne samtidigt som jag ruffsade till Aaron i håret.
- Vad missar jag?, frågade jag och kysste Justin.
Vi lekte och hade kul i det varma vädret.
så vad tycker ni om slutet?
känns lite konstigt att inte skriva om Miranda och Justin längre men snart kommer en ny fast det kanske dröjer ett tag innan den kommer men kolla med jämna mellan rum efter ett nytt kapitel ;)
Kapitel 109 Blurry
- Miranda jag är okej känn, sa han och la min hand på hans bröst.
jag kände hans hjärta slå.
- Baby I hear melodies when your heart beats, sa jag i en viskning och kysste honom.
- är det inte lite för sent för julsånger som du sa, skrattade han svagt och jag skakade på huvudet.
- Kommer han klara sig?, frågade Kenny när vi satt i väntrummet.
jag nickade men jag var inte säker. han hade varit så svag och den här gången kunde han inte spela stark längre.
- Vi är inte säkra men vi hoppas att han blir bättre snart, sa en läkare som kom förbi oss.
jag började skaka och tittade mot Justins rum som låg nära väntrummet. jag oroade mig för honom. jag hade konstant ont i kroppen av att inte ligga och vila men jag brydde mig inte. Justin behövde mig den här gången och jag skulle inte svika honom. Han hade väntat hos mig när jag legat på sjukhuset. varenda gång hade han väntat med oro om jag skulle klara mig och nu satt jag här och jag var frisk och måde ganska bra. jag skulle inte svika Justin. Jag slutade skaka och lugnade ner mig själv så mycket som det gick. jag tittade på dörren och undrade hela tiden om han skulle bli bra. jag skulle inte kunna leva vidare om han dog. aldrig se honom le igen, aldrig kyssa honom, aldrig säga att jag älskade honom och aldrig mer kunna leva med honom. jag torkade snabbt bort tårarna och drog ett djupt andetag och slutade tänka. Kenny la sin hand på min.
- Åk hem och ta hand om dig lite jag ringer om det blir nåt, sa han.
jag tänkte protestera men på hans blick så var det inget att protestera mot. jag nickade sakta och tog Kenny's bil hem. jag åkte sakta och snart var jag hemma. det var som om allt gick i slowmotion när jag kom hem och Justin inte kysste mig välkommen. jag tog en dusch och dorg på mig några kläder som inte var lika varma. det var 35 grader ute fast det bara var mars.
(Mirandas Outfit)Jag gick till kennys bil och åkte iväg för att hällsa på hos Justins morföräldrar. jag stannade bilen och gick in. jag knackade inte eller ringde på utan jag gick bara in och in i köket direkt. Diane satt med Ashley och läste tidningen.
- Hej, sa jag och lyfte upp Ashley och kysste hennes panna innan jag satte mig ner mitt emot Diane.
- Jag hörde det med Justin och dig.
- Det är lugnt Diane du kunde inte gjort nåt, sa jag med ett stort leende för att undvika tårarna som ville rinna ner för Justins skull. jag vaggade Ashley till sömns i min famn för att undvika Dianes ögonkontakt.
- jag kunde bett Justin att inte berätta den där lögnen. Han ljuger aldrig, sa hon.
Jag nickade och tryckte bort sorgen inom mig. kroppen protesterade åt att jag höll i Ashley, åt att jag rörde mig, åt att jag satt och pratade. jag ställde mig upp och gjorde en dålig ursäkt om att jga var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset. Jag gav Ashley till Diane och gick in i Bruce på vägen ut.
- Förlåt, mumlade jag och försvann ut.
jag pressade undan tårarna som försökte komma ut. jag skakade bort dom och tittade på vägen framför mig. jag hade fem minuter kvar till sjukhuset men jag lät mig inte tänka utan jag satte på radion och sjöng med och läste på varenda skylt jag åkte förbi. jag svängde och ökade farten. min mobil började ringa och jag svarade innan jag kollat vem det var.
- Miranda... Justin opereras nu.
- Va?!, jag höll på att köra av vägen men kontrollerade allt snabbt.
- ja han åkte precis in.
- jag är där om tre mintuer.
sa jag och la mobilen i sättet bredvid. jag ökade farten ännu mer och svängde in på parkeringen. jag hoppade ur bilen och låste den samtidigt som jag började springa mot entrén. såklart kryllade det av papparazzis överallt. jag svalde hårt och höll undan tårarna hårdare. jag andades sakta och började gå. jag ville inte prata med dom men jag gick rätt in i havet av dom och gick med bestämda steg mot sjukhuset. dom tog bilder och skrek mitt namn jag bara gick förbi. som vattnet öppnade sig för Mose'. jag gick in och upp för några trappor. jag orkade knappt gå men snart var jag uppe och snart satt jag ner. jag la huvudet i händerna och skakade. jga trodde jag skulle falla ihop eller svimma men inget hände förutom att jag såg suddigt.
Kapitel 108 Your Heart Beats
Threw Tears I have my fears
Threw breakes I make mistakes
The song of my heart
Is the song that I Love
Cause it's sings your name
and I don't blame
När Avril började sjunga fick jag tårar i ögonen. jag hade lyssnat jätte mycket på den här när det hade varit dagarna efter jul. jag hade helt glömt bort den.
- Jag älskar dig så mycket Justin, sa jag och kysste honom.
Dagen efter blev jag utskriven. däremot fick jag inte röra på mig och jag var sängbunden. den dagen tillbringade jag och Justin hela dagen i sängen. vi pratade och såg på film. Ashley var fortfarande hos Justins morföräldrar.
- Justin, sa jag efter ett tag.
- mm... vad är det älskling, sa han och kysste mig.
- Jag behöver asperin kan du åka och köpa för vi har inget hemma, sa jag och tittade bedjande på Justin.
han nickade och kysste mig igen innan han gick ut. jag sjönk ner i sängen och virade inmig i täcket och sedan somnade jag. jag hade inte glömt bort smärtan men jag ignorerade den. jag vaknade hela tiden till och från och sista gången jag vaknade så var klockan sex på kvällen. Justin hade åkt vid två var var han?.
Jag ringde honom på mobilen men det enda som hände var att jag kom till telefonsvararen som vi hade spelat in tillsammans. jag smsade honom två gånger men inget svar där heller. han kanske hade glömt mobilen? men det var nästan omöjligt att tänka så eftersom han jämnt hade den på sig vart han än gick. jag försökte ringa igen mne han svarade inte. jag satte mig upp och började sedan tassa över det kalla golvet mot köket. telefonen började precis ringa när jag skulle ta upp den.
- Ja hallå det är Miranda, sa jag nästan lite otåligt.
- Miranda... jag kommer och hämtar dig, sa Kenny.
han la på innan jag hann göra något. men jag klädde snabbt på mig och ställde mig utanför huset för att vänta på Kenny. han kom efter några minuter och jag hoppade in i bilen. min kropp skrek efter att få vila men jag till lät den inte det. jag var orolig.
- Kenny vad har hänt?
- Justin har blivit skjuten.
tankarna åkte runt i huvudet så att jag fick ännu värre huvudvärk. had ehan blivit skjuten? när, var, hur, varför? allting bara åkte runt och jag tittade skräckslaget mot Kenny. som nickade medans han körde sitt fortaste till sjukhuset. när vi kom in hjälpte han mig ur bilen och sedan bärde han in mig. mest för jag var så blek så han trodde jag skulle svimma. när vi kom in fick han nummret till rummet som Justin låg i. jag sprang dit och öppnade dörren. han låg där och det såg ut som om han sov.
- Justin, sa jag med skakande röst.
- Varför händer allt dåligt oss?, frågade han ironsikt.
jag skrattade samtidigt som tårarna rullade ner för mina kinder.
- Miranda jag är okej känn, sa han och la min hand på hans bröst.
jag kände hans hjärta slå.
- Baby I hear melodies when your heart beats, sa jag i en viskning och kysste honom.
- är det inte lite för sent för julsånger som du sa, skrattade han svagt och jag skakade på huvudet.
Kapitel 107 Poem
jag somnade om och ville inte vakna igen. det kändes som om jag redan hade drömt det där men det kändes ändå verkligt. jag visste inte vad som var fel på mig men om det var något så behövde jag vila mig efter skadan.
Åter igen hörde jag röster som drog mig tillbaka ut ur drömmen och in i verkligheten. jag tittade upp mot det starka ljuset som gjorde ont i ögonen igen. rösterna tystnade och alla tittade på mig. Jag blinkade och dom kom fram till mig. Jag visste inte vad som skulle hända men mitt hjärta ökade takten som om jag var rädd... riktigt rädd.
- Miranda slappna av och stäng ögonen.
Smärtan illade upp genom min ryggmärg. vaknade jag när dom opererade mig? hjärtat gick snabbare och snabbare och jag kände hur jag började gråta.
- Miranda det är okej lugna ner dig.
Jag skakade och kände paniken och smärtan sprida sig i hela kroppen. jag ville somna om och glömma men allt jag kunde tänka på var att jag var vaken. jag visste inte vad dom gjorde vilket gjorde mig mer skräm än jag någonsin skulle ha varit i hela mitt liv. läkaren drog fram en nål och syrgas mask. han tryckte in nålen i min över arm och sedan satte han varsamt på mig syrmasken. jag åkte sakta tillbaka till sömnen och mina drömmar. som tur var att när jag vaknade allt jag minddes var svart. allt förutom smärtan och paniken jag hade kännt.
Jag svalde torrt och sträckte mig efter vattnet. jag nådde inte på bara några millimeter. jag försökte flytta mig men det gjorde för ont så jga låg kvar och sträckte mig.
- Du kan be om hjälp, sa Justin efter några sekunder.
- Aldrig jag ska klara det här!, sa jag lite halv argt.
- Pms eller?
- Nej bara sur över att inte kunna göra vissa saker, sa jag och tittade surt på honom.
han fattade vinken och hjälpt emig att nå vattnet genom att flytta glaset några centimeter så jag nådde. jag drack snabbt upp och log mot honom. jag började komma ihåg smärtan och paniken igen. jag satte i halsen och hostade några gånger. jag höll Justin på en armlängds avstånd. jag hade för ont i kroppen för att putta bort honom så jag visade med fingret att han skulle stå kvar. han såg orolig ut och ville hjälpa men han stod kvar. när jag slutade hosta svalde jag några gånger innan jag tungt la ner armen. Justin kom fort fram och höll om min hand. Han pussade min panna och sedan kysste han mig. han log mot mig fånigt
han satte på radion och någon man pratade om en dikt. jag tittade på Justin som log.
(hoppa fram till 0.06)
Threw Tears I have my fears
Threw breakes I make mistakes
The song of my heart
Is the song that I Love
Cause it's sings your name
and I don't blame
När Avril började sjunga fick jag tårar i ögonen. jag hade lyssnat jätte mycket på den här när det hade varit dagarna efter jul. jag hade helt glömt bort den.
- Jag älskar dig så mycket Justin, sa jag och kysste honom.
Kapitel 106 Head To Head
jag sprang emot hennes rum. om hon var bra skulle hon le mot mig och säga att hon älskade mig så fort jga kom innan för hennes dörr. jag slet up dörren. hon hade stängda ögon och andades knappt precis som förut. hon var mindre blodig och det högg till i mitt hjärta. hon hade en förmåga att hamna på sjukhus men den här gången var det värst av alla. hon kanske aldirg mer skulle öppna sina ögon och aldrig mer säga att hon älskade mig. jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. jag tog hennes hand som var alltför kall för att hon skulle vara levande.
- Miranda vakna snälla. jag vill inte säga det mer, jag orkar inte snälla älskling vakna!
Jag ville öppna ögonen men det gjorde ont. när mina ögonlock åkte upp och det ljusa rummet gjorde så jag fick ont i ögonen så ville jag spy. jag tittade åt höger. spöket jag stod och stirrade ner på mig. hennes violeta ögon var vänliga och hon viskade något innan hon kysste min hand och försvann. hade jga blivit mental sjuk nu också? jag tittade på min hand som hon hade kysst och fingradeöver det ljusa märket jag hade fått. det såg ut som ett födelsemärke fast det var för ljust så man nästan inte såg det. dörren öppnades och jag tittade så snabbt upp att jag fick ont i nacken. jag masserade den medans jag la mig ner igen. dörren stängdes igen och ingen hade kommit in. jag kanske fortfarande sov fast du skulle jag inte kunna tänka som jag gjorde nu. eller jag kanske sov?
- Miranda jag har varit så orolig!
jag rykte till och tittade på Pattie som satt bredvid mig.
- Förlåt jag menade inte att skrämma dig. Justin har precis somnat och jag ville titta till dig.
- Hur länge..., min hals var alldeles torr.
- Hur länge du har legat här? (jag nickade). Ungefär en vecka.
- Då missade jag Justins födelsedag. snälla säg at than inte var här då!, sa jag lite ledsamt.
- Nej han var hemma och sov för det mesta men hans syskon kom.
Vi satt tysta ett tag och jag kom och tänka på spöket igen. hade det verkligen varit jag. hon hade samma violeta ögon som mig men det var för ljuset i rummet. hon såg även mycket friskare ut och mådde säkert bättre än vad jag gjorde. dörren öppnades igen. den här gången kom Justin in han tittade ner i golvet och såg trött ut. när han tittade upp så log han blekt. Pattie lämnade oss ensamma men det kändes dött i rummet. det hade aldrig varit så här tyst i ett rum med oss.
- Miranda jag är ledsen. inget av vad jag sa var sant jag trodde inte du skulle reagera sådär. jag är så ledsen om jag hade varit tyst skulle du inte blivit påkörd, han grät.
- Det är inte ditt fel förra gången var det värre.
- hur kan något vara värre än det här?
- Jga var död i flera minuter då fast dom fick tillbaka mig. jag hamnade i koma i flera veckor. jag var praktiskt tagit död.
Han grät och jag visste inte vad jag skulle säga.
- Justin jag hörde dig och jag lovar jag ska göra allt jag kan för att inte hamna här igen. någonsin jag förstår att det inte är lätt och du har dina turnéer så du kan inte vara här. jag är ledsen Justin, jag älskar dig.
Han kysste mig och lutade sin panna mot min. han andades sakta och jag kysste honom igen. han kröp ner i min säng.
jag somnade om och ville inte vakna igen. det kändes som om jag redan hade drömt det där men det kändes ändå verkligt. jag visste inte vad som var fel på mig men om de tvar något så behövd ejga vila mig efter skadan.
Kapitel 105 Crash'd
- what it is Henry?, hennes blonda hår hängde ner i ögonen på henne.
- Mom I see dead people, sa han och stirrade på mig.
hans mamma lyfte blicken mot mig och skrattade.
- det finns inget där Henry sluta leka nu, sa hon och strök sitt hår bakom hennes öra.
jag tittade på dom som om dom var sjuka. jag gick mot vattnet och speglade mig själv. mitt ansikte hade glasskärvor i sig. det droppade blod från såren och axel var nästan helt krossad. jag tittade oroligt tillbaka mot vägen och såg hur mycket folk som stod där.
- Mom I see dead people, sa han och stirrade på mig.
hans mamma lyfte blicken mot mig och skrattade.
- det finns inget där Henry sluta leka nu, sa hon och strök sitt hår bakom hennes öra.
jag tittade på dom som om dom var sjuka. jag gick mot vattnet och speglade mig själv. mitt ansikte hade glasskärvor i sig. det droppade blod från såren och axel var nästan helt krossad. jag tittade oroligt tillbaka mot vägen och såg hur mycket folk som stod där.
Jag gick tillbaka samtidigt som kylan åkte upp för min ryggrad. det gjorde ont att sätta ner fötterna men snart var jag framme. jag andades tungt samtidigt som jag tittade över bilen. en blå mustang. föraren satt och pratade med polisen han hade en filt runt sig och en kopp med varmt kaffe. jag rynkade på näsan av lukten från blod och kaffe. jag gick fram till Justin som satt och grät lite längre bort. Ryan hade lagt sin arm runt Justins axlar och Pattie satt framför honom med händerna på hans knän. hon mumlade något och Justin svarade. jag gick fram fast det bran i mina fötter. jag satte mig bredvid dom och jag såg hur Justin tittade upp nästan hoppfullt att se mig helt oskadd. men nu satt jag här som ett spöke som är mellan verklighet och död. jag gickk bort mot min kropp. hon såg inte ut som mig. hennes hår var mörkt efter allt blod som fastnat. hennes ansikte var blekt och uttryckts löst, hon låg slappt mot marken och hade stängda ögon. det låg blod runt henne men jag såg hur hon andades och snart hördes en hostning samtidigt som det började kittlas i min hals.
- Vi måste operare henne snabbt och länge, sa en ambulansman samtidigt som dom lyfte upp mig p en bår. jag nuddade min hand och kände kylan och jag sjönk sakta ner på båren. jag satt vid mina egna fötter och torkade bort mina tårar med baksidan av min hand.
när vi kommit in till sjukhuset satte jag mig bredvid Justin i väntrummet. jag la mitt huvud på hans axel men han kände inget. jag var ett spöke som väntade på om min kropp skulle dö eller leva.
Justins perspektiv
Jag kände kylan runt mig och jag tappade andan så fort en sjuksköterska gick förbi. Som om den nästa skulle komma fram och säga att Miranda skulle klara sig. Jag sjönk ner och la mig ner. Oförmögen att ens sitta upp. Jag kunde inte tänka klart och hela tiden kom jag ihåg hur hon hade stannat och tittat mot mig. Hennes hår hade flugit i vinden och sedan när hon vände sig om och bilen kom. Hela min värld hade stannat när jag såg henne falla till marken. Om inte Ryan hade stoppat mig skulle jag springa ut till henne och också bli påkörd.
- Justin du måste äta något, hon kommer bli bättre!, Mamma tittade argt på mig eftersom jag hungerstrejkade ända tills jag skulle få information om Miranda. jag skakade på huvudet.
- Justin hon mår bra. jag pratade nyss med läkarna och hon hade svåra skador men hon kommer bli bra tror dom.
- Tror dom måste veta!, skrek jag och flög upp från bänken jag satt på.
jag sprang emot hennes rum. om hon var bra skulle hon le mot mig och säga att hon älskade mig så fort jga kom innan för hennes dörr. jag slet up dörren. hon hade stängda ögon och andades knappt precis som förut. hon var mindre blodig och det högg till i mitt hjärta. hon hade en förmåga att hamna på sjukhus men den här gången var det värst av alla. hon kanske aldirg mer skulle öppna sina ögon och aldrig mer säga att hon älskade mig. jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. jag tog hennes hand som var alltför kall för att hon skulle vara levande.
- Miranda vakna snälla. jag vill inte säga det mer, jag orkar inte snälla älskling vakna!
Kapitel 104 For sickness
- tror du inte att det är lite sent för julsånger det är ju endå slutet av februari.
- Det är aldrig för sent som för dig att sluta tänka, sa han och blinkade mot mig.
jag himlade med ögonen och sjönk ner bredvid honom. han började sjunga på mistletoe och jag sjöng med och log mot honom. Ashley skrattade och log stort mot oss.
Dimman var tillbaka och jag gick runt i huset och bara plockade. jag visste vad jag behövde göra för att blli av med dimman. det här var tredje gången jag fått den i mitt liv. den första gången blev jag va med den nästan dirket men andra gången tog det längre tid. jag hade slösat bort ett år då. ett år jag inte kommer ihåg något av. det kunde förklara varför jag visste vissa saker men annars var det bara tomt. nu hade det gått tre månader. jag ville bli av med dimman men jag ville inte betala priset. jag måste ändå berätta för Justin om det så han förstår. men kommer han förlåta mig eftersom jag inte berättat tidigare?
- Justin, skrek jag samtidigt som jag satte mig ner på sängen i vårt rum.
- Vad är det?, frågade han och stack ut huvudet från badrummet.
- kan du komma ett tag jag måste berätta en sak som är ganska viktig, jag vågade inte mötas hans blick när jag sa så. rädd för att se in i hans ögon.
Han satte sig ner och tog min hand samtidigt som han log mot mig. det där leendet skulle försvinna väldigt snart och det högg till i hjärtat när jag tänkte så.
- Justin... jag har en sjukdom som betyder att ibland kommer jag inte ihåg något på flera dagar och ibland månader och som värst år. det är som en dimma som läger sig runt mig och jag kan bara få bort den om jag blir riktigt riktigt arg. men jag vill inte utsätta dig för det. jag är ledsen Justin för jag inte har sagt det tidigare! men jag ville inte såra dig efter mina misstag, jag kände tårarna åka ner för kinderna.
- Miranda det är okej men du måste bli av med den okej? har du ingen medecin?, jag skakade på huvudet.
- Aris lät mig aldrig komma till sjukhuset men en gång smög jag dit men jag kommer inte ihåg det. det är för dimman men jag är helt säker att jag inte har någon medecin.
Vi satt och pratade om det ganska länge och jag förklarade och svarade på hans frågor. han undrade vad som orsakade dimman och jag svarade helt ärligt att jag inte visste. vi satt eoss då i bilen och jag visste att han skulle köra mig till sjukhus. Ashley var hos Justins mormor och morfar. bilen åkte fort och snart stannade han. tyvärr hade jag redan glömt bort vad vi skulle göra där. jag ville inte fråga Justin eftersom jag visste att det var dimmans fel så jag följde bara efter.
- Miranda vet du vad det här är?
- ja det är en sked
doktorn nickade. han hade frågat mig många saker och visat saker som jag skulle vad det var för nåt. Justin höll mig i handen hela tiden.
- Kan du snälla förklara vad jag gör här nu?, frågade jag lite irriterat.
- hur länge räker minnet?, frågade Justin.
- inte så länge som det borde men det finns ingen medecin och hon får så här när det hänt något riktigt stort som kan få henne ledsen. hon måst efå en känslo chock. som att bli arg som hon sa tidigare. det finns tyvärr inget att göra jag är så ledsen Mr. Bieber.'
VI satt i bilen igen och var på väg hem. vi satt tysta hela vägen och det kändes konstigt. mest eftersom jaginte kom ihåg sjukhus besöket och att det kändes som pinsamtystnad. som när man säger något riktigt dumt och den andra tänker på vad den ska svara men det förblir tyst. Justin stannade bilen och vi stod utanför en affär.
- Miranda du vet när jag kysste det där fanet?
- ja hon blonda, sa jag och nickade.
- Jag gillade det och jag bjöd upp henne till mitt rum men vi kysstes bara, sa han och tittade på mig med tomma ögon. han väntade på min reaktion.
Jag var arg över att han inte sagt nåt men jag hade inte velat veta heller. jag vart argare för varje minut som gick. snart hörde juag en knackning på Justins bilruta och där stod Ryan med sitt vanliga leende som retade upp mig ännu mer. hur kunde han vara glad? jag öppnade dörren och började gå iväg från dom. jag hörde hur dom skrek mitt namn och kom i kapp mig. dom tog mina hände roch bad mig stanna. dimman var som bort blåst och allt kom tillbaka. sjukhuset, vårt prat, Ashley, mitt liv. till och med allt jag glömt bort förut kom tillbaka. som hur jag fick MVG i teknik och fysik. eller hur jag blev ovän med Harry när vi var små. allt kom tillbaka som en flodvåg. dom bad mig stanna och Justin vände mitt ansikte mot hans. hans ögon var ledsna men jag sa inget. jag bara slet mig ur deras grepp och sprang. jag bara sprang allt jag orkade mot parken. det var två kvarter bort men jag stannade inte försen övergångsstället kom. bilarna flög förbi men jag kunde inte stanna. jag hörde hur dom andra kom emot mig. jag började springa och bilarna stannade och undvek mig med några centimeter. jag sprang vidare och jag hörde hur Justin skrek. jag vände mig om för några sekunder och när jag tittade tillbaka så kände jag en vindstöt från bilen som åkte förbi. ett skrik ekade genom gatan. bilen stannade och det droppade blod från motorhuven. jag tittade omkring mig folk flokades överallt och Justin kom fram. hans ansikte var tårdränkt precis som Ryans. vad hade hänt? jag levde ju. jag sprang snabbt vidare och kom till parken. jag stod vid vattnet och hämtade andan. det gjorde ont fast jag visste inte varför. en liten pojke stod och stirrade på mig. jag log mot honom och gick emot honom. han ryckte i sin mammas tröja.
- what it is Henry?, hennes blonda hår hängde ner i ögonen på henne.
- Mom I see dead people, sa han och stirrade på mig.
hans mamma lyfte blicken mot mig och skrattade.
- det finns inget där Henry sluta leka nu, sa hon och strök sitt hår bakom hennes öra.
jag tittade på dom som om dom var sjuka. jag gick mot vattnet och speglade mig själv. mitt ansikte hade glasskärvor i sig. det droppade blod från såren och axel var nästan helt krossad. jag tittade oroligt tillbaka mot vägen och såg hur mycket folk som stod där.
Kapitel 103 Her first Laugh
jag hade inte sovit ordentligt sedan vi fått hem Ashley så nu tänkte jag sova en stund. och innan jag viste ordet av så hade jag somnat utanalla onödga tankar före och utan att oroa sig vad som skulle hända om jag inte vaknade direkt. jag log i sömnen och vände mig om.
förlåt för kort inlägg kommer ett nytt imorgon förhopningsvis ör det längre men jag lovar inget :P
dagarna rusade förbi och det kändes som om jag bara var fast i mina tankar. snart var det julafton och den härliga känslan av kärlek och lukten av lussebullar och kanel gjorde mig lugn men ändå satt jag i tankarna. jag pratade med Justin och tog hand om Ashley men det var som om jag var borta. jag kom inte ihåg någonting. det vart ny år och jag satt och räknade raketer medans Justin satt och underhöll Ashley. han sjöng för henne oftas och det var så himla söt när han gjorde det. snart kom min konsert med alla och jag var säkert jätte trevlig och framåt och jag sjöng säkert jätte bra. vi tog många bilder och hade jätte kul men jag kom inte ihåg något av det. snart fyllde Justin år. det kändes som en svart dimma låg runt mig och jag inte kunde komma ut men när jag tänkte på Justin var det som om Dimman försvann för några sekunder. ohc det var dom sekunderna jag kom ihåg.
- Miranda?, Justin tittade på mig.
- Förlåt jag var fast i tankarna igen vad sa du?, jag log mot honom och samtidigt släpptes dimman runt mig.
- Ja sa att vi kan åka bort på min födelsedag. Scooter sa att det inte var något problem och mormor och morfar kan ta hand om Ashley.
- Visst vart ska vi?
- Överraskning, sa han och bet sig i läppen.
- jag trodde det var du som fyllde år, sa jag och kysste honom.
Han tittade på mig lite sexigt så jag skrattade och skakade på huvudet.
Jag plockade runt i köket och kände en han på min axel. jag ände mig om och såg Justin med Ashley i famnen. han log mot mig och jag nickade. Justin tyckte att det alltid var lika kul att titta när jag matade Ashley. vad är de tmed killar och bröst egentligen? det gick snabbare den här gången och jag kysste Ashley på pannan innan jag räkte över henne till Justin igen. jag tittade på honom med blicken 'besviken' han nickade långsamt och gick ut i vardagsrummet. efter ett tag hörde jag hans skratt och det pirrade i hela kroppen. jag diskade klart och gick ut till honom. Han sjöng en liten vers av sin julsång.
- tror du inte att det är lite sent för julsånger det är ju endå slutet av februari.
- Det är aldrig för sent som för dig att sluta tänka, sa han och blinkade mot mig.
jag himlade med ögonen och sjönk ner bredvid honom. han började sjunga på mistletoe och jag sjöng med och log mot honom. Ashley skrattade och log stort mot oss.
förlåt för kort inlägg kommer ett nytt imorgon förhopningsvis ör det längre men jag lovar inget :P
Kapitel 102 Forgivness
Tårarna slutade inte och hon tittade bara häpet på mig som om hon var rädd för mig. Jag satte mig ner bredvid henne och la armarna om henne. Efter ett tag tog hon ett hårt tag om mig och torkade sina tårar.
- Förlåt Justin det var inte meningen det var bara en sån hemsk dröm, sa hon och kysste mig.
Hon berättade och jag kände hur det blev kallt inombords.
Mirandas perspektiv
Justin hade varit borta ända sedan jag berättat om mardrömmen. Det var en vecka sedan och nu satt vi i hans mormors och morfars kök och jag hade Ashley i min famn. Det kändes lite tomt att inte Justin var närvarande men det var skönt att vara själv på något sätt.
- Mår du bra Miranda?
- Ja då Diane det är lugnt jag oroar mig mer för Justin, sa jag med ett snett leende.
Hon nickade bekymrat och sedan gick hon ut ur rummet. Jag hörde hur hon pratade lite med Bruce och sedan kom dom tillbaka. Dom satte sig mitt emot mig och jag la ner Ashley i hennes vagn.
- Ni vill höra mardrömmen va?
Båda nickade och jag började berätta. Det kändes skumt att berätta den igen. Det var obekvämt mne jag gjorde det endå och jag förklarade så gott jag kunde. Dom lyssnade och nickade då och då. När jag var klar tittade båda på mig som om jag inte hade berättat klart.
- Det var en väldigt smärtsam tid för Justin och det måste känns svårt för honom att du drömt det.
- Så det är sant hade det verkligen hänt Justin förut samtalet vi hade i slutet?
Båda nickade och jag tyckte synd om Justin. Det måste verkligen varit svårt att bli lämnad av sin pappa så ung. jag visste delvis att hans mamma och hans pappa var skilda sedan han var tio månader. Men det måste känns hemskt att gå igenom det en gång till och den här gången komma ihåg det. Jag ställde mig upp och gick mot vardagsrummet där han satt med ansiktet i händerna. Han kallsvettades. Jag tittade på honom och satte mig ner och lutade mitt huvud mot hans axel.
- Jag är ledsen Justin.
- Det är lugnt du visste inte. Kan vi bara aldrig nämna det igen?
Jag nickade och kysste honom.
jag skulle snart upp på scen igen och det kändes otroligt bra. jag längtade att möta alla igen. jag saknade Frank. han hade blivit min pappa och det kändes lite synd att inte ha träffat honom på en evighet. trotts allt hade jag inte träffat honom på nästan ett år och det kändes som om jag växte ifrån alla som jag kände förut. förutom min syster som var lite svår att växa ifrån.
*Lynn du får komma til Canada och möta din systerdotter*
jag skickade smset och log åt bildne jag skickat med den. det var bilden som Justin hade lagt ut på twitter och onormalt nog så accepterade alla hans fans att han hade fått en dotter med mig. det var roligt att det fanns så många som älskade Justin.
* Jag kommer så fort jag kan. knaske hinner till slutet av December annars ses vi i January*
* Yay*
skickade jag som svar och gäspade sedan stort. jag låg i Justins säng och jag drog täcket långt upp över huvudet. jag had einte sovit ordentligt sedan vi fått hem Ashley så nu tänkte jag sova en stund. och innan jag viste ordet av så hade jag somnat utanalla onödga tankar före och utan att oroa sig vad som skulle hända om jag inte vaknade direkt. jag log i sömnen och vände mig om.
Kapitel 101 Alone in the Backyard
Jag nickade och informerade mamma innan jag tog ett smygfoto av Miranda. Hon tittade ner på Ashley och lät det bruna håret falla ner över halva sitt ansikte. Ashley log och tittade upp i sin mors ögon. Jag loggade in på twitter och la ut bilden och skrev:
Our Healthy Baby Girl Bieber
Justins perspektiv
mamma hade kommit in med Scooter i hälarna när jag sagt att det var okej för dom att komma in och möta min dotter. Scooter log stolt och tog henne i sina armar.
- Hon liknar verkligen dig Miranda, sa han med ett skratt.
Mirandas perspektiv
Jag nickade. Det hade varit något i min släkt som fick alla flickor att se likadana ut. Därför såg det ut som jag var tvilling med Lynn och var även som en kopia av Sofie min döda syster och min döda mamma. Jag visste inte vad som fick oss att se likadana ut men jag var stolt över det. Jag hade ont i armarna och huvudet. Jag la mig ner i sängen och log mot dom andra. Jag märkte Justins blick men jag skakade på huvudet och log mot Pattie och Scooter.
Den kvällen kom jag hem till det nya huset. Det var litet och mysigt och det var helt tyst överallt. Det var skönt och jag la mig direkt i den stora dubbelsängen som stod i Justin och mitt sovrum. Han la sig ner bredvid mig och jag la mig i hans famn. Han viskade något och kysste min panna och sedan sov jag tungt.
Den långa korridoren var mörk och instängd och luktade lik. Den fräna lukten av sprit letade sig in mot mig och gjorde så jag ökade stegen mot dörren på andra sidan. Jag fumlade med låset och ramlade nästan mot det kalla golvet när dörren öppnades. Jag tittade ut över omgivningen. Trädgården var liten och hade vita staket runt sig. Längst bort mitt emot mig stod en basketplan. Ganska liten och öde. Mot huset lutade blommor och buskar och en sommarstol som såg ut att vara övergiven åt kylan. Jag gick ut på gräset som knastrade av frosten när jag satte ner foten. Jag hörde hur gräset knastrade borta vid basketplanen. Jag gick snabbt och tyst dit. Det var nästan omöjligt att inte bli rädd att bli upptäckt. Jag saktade in och tittade in bakom stolpen. En ensam pojke satt där. Han hade en basketboll mellan händerna som han kastade upp och fångade. Han låg på nu på marken och kastade upp bollen igen. Han grät. Stora tårar föll ner från hans kinder och jag gick lite närmare honom. Han såg så ensam ut att det gjorde ont att se honom där. Jag satte mig på huk och kände något hårt under mina fötter. Jag tittade ner. Jag stod på en påse. Jag öppnade den och såg ett fotografi. En man stod och höll om pojkens axlar. Båda hade leenden på läpparna och lekfulla ögon.
- Leave me alone, en väsande röst kom från pojken som sakta kröp mot mig nu.
Jag ställde mig upp. Hjärtat bankade hårt i bröstet som om den ville springa här ifrån. Jag stannade kvar. Pojken kom närmare och närmare med samma väsande röst som sa samma sak. Tillslut började jag baka bakåt. Hjärtat gjorde så jag ville spy och rymma där ifrån.
- Men var den där mannen?, jag stannade igen och pekade mot fotografiet.
- Jeremy, rösten lät frågande.
Jag såg det nu. Den lilla pojken såg exakt ut som Justin när han var liten. Jag kände hur hjärtat lugnade ner sig och jag andades normalt igen medans jag nickade. Justin ryckte på axlarna igen sedan mörknade blicken mot mig. Han växte och blev större och äldre. Han kom emot mig och för varje steg växte han ett år. Snart stod han framför mig. Han var precis likadan som han var nu i verkligheten.
- Ingen vill ha dig Miranda jag kom bara tillbaka för barnet. Tror du jag vill ha dig?, ett skratt kom och han såg arg ut.
- Men jag...
- En ensam flicka som är barn till en våldtäktsman och en död familj. En som bara är ute efter pengar, fortsatte han och jag kände tårarna.
- Justin lämna mig ifred.
Han skakade på huvudet och jag skrek till honom att försvinna. Han tog ett starkt grepp om min handled och tvingade mig att sätta mig ner. Han tittade in i mina ögon och sedan sparkade han mig. Jag kämpade efter andan.
Justins Perspektiv
Miranda hade pratat i sömnen så jag hade gått ut efter att ta lite kvällsmat. Jag satte mig framför tv:n och slog på första bästa kanal. Det var en kriminal serie på och jag satte mig bekvämt. Det tog inte lång tid innan jag hörde snyftningar. Snart skrek Miranda. Hon skrek att någon skulle försvinna och låta henne vara. Jag blev rädd och sprang fort till vårt rum. Hon var ensam men hon hade en mardröm och en riktig illa sådan.
- Miranda det är lugnt det var bara en mardröm, sa jag och väckte henne.
Tårarna slutade inte och hon tittade bara häpet på mig som om hon var rädd för mig. Jag satte mig ner bredvid henne och la armarna om henne. Efter ett tag tog hon ett hårt tag om mig och torkade sina tårar.
- Förlåt Justin det var inte meningen det var bara en sån hemsk dröm, sa hon och kysste mig.
Hon berättade och jag kände hur det blev kallt inombords.
Kapitel 100 Baby Girl Bieber
jag nickade och gjorde som läkaren sagt. snart hörde jag ett barnskrik och hur Ryan skrattade.
- Miranda du klarade det.
Justins perspektiv
Jag hade slängt mobilen i soffan efter att Miranda lagt på. jag letade efter mamma men hittade varken henne eller Scooter någonstans. jag var tvungen att ta mig till Miranda men jag kunde inte bara åka även om jag ville. jag sprang till studion och såg Kenny sitta och vänta på mig. han ställde sig snabbt upp när han såg mitt ansikte och att jag var väldigt andfådd efter att ha letat efter mamma.
- Justin vad har hänt?, han lät orolig.
- Miranda... Barnet... Jag försökte... Jag måste... Miranda, jag kippade efter andan samtidigt som jag skulle förklara.
Kenny tog snabbt tag i min arm och vi kom ut i korridoren igen. Jag tittade på vänster och han åt höger en av dom roliga sidorna men just nu orkade jag inte skratta åt det efter som jag var så orolig för Miranda. jag visste att hon hade Ryan men jag förstod att hon måste vara livrädd. jag hörde hur Kenny pratade men jag var helt i egna tankar. jag kände en arm om mina axlar och hur någon ledde mig mot utgången. jag tittade upp och mötte Scooters oroliga ögon. han öppnade dörren och sedan satte jag mig i bilen. mamma satte sig bredvid mig och Kenny satte sig i framsättet med Scooter. hade jag hamnat i chock?
- Justin vi är framme Ryan möter dig okej?, frågade mamma och tittade på mig.
jag var blek och nickade så man knappt såg det. Kenny hjälpte mig ut och följde med mig in i sjukhuset och sedan la Ryan en hand på min rygg och log mot mig.
- Det är inget att oroa sig för. Miranda är jätte glad och hon väntar på dig, sa han och klappade mig på axeln.
Mirandas perspektiv
jag väntade i det ljusa rummet. Dom hade precis tagit ut Ashley och hon var så söt. Jag tittade på dörren när jag hörde Ryan prata med någon. In kom Justin, Ryan och Kenny. Justin såg väldigt blek och rädd ut men jag kramade snabbt om honom samtidigt som jag kysste honom på kinden. Han tog ett hårt tag om mig och tryckte mig närmare honom.
- det är inte precis som jag kommer försvinna, viskade jag
- det vet man aldrig, viskade han tillbaka och sedan kysste han mig.
Jag hade nästan glömt känslan av hans läppar mot mina även om det bara hade varit två dagar sedan vi hade kysst varandra.
- Så får vi se Ashley?, frågade Kenny.
Ryan nickade ivrigt åt oss och sprang iväg ut ur rummet. Jag skakade på huvudet, han var som ett uppspelt barn på julafton så fort det kom till Ashley. Han var gudfadern det hade jag och Justin bestämt för länge sen och Ryan tyckte så mycket om henne och kallade henne redan Baby Girl Bieber. Jag tyckte det lät otroligt gulligt att komma från honom som annars är så tuff av sig. Snart hörde man hur någon lugnt kom tillbaka och in genom rummet kom han med Ashley i sina armar. Han gav henne till Justin som satte sig ner på min sängkant. Han mumlade till henne och log fånigt åt henne.
- Kan vi få vara själva ett tag?, frågade jag och dom andra två nickade åt mig.
När dom stängt dörren så satte jag mig närmare Justin och log åt honom innan jag kysste honom. Vi små pratade lite och Justin tittade hela tiden på Ashley. Jag kunde knappt fatta heller att vi hade ett barn tillsammans. Dom där nio månaderna verkade inte existera längre och det kände som om det bara var igår som vi gifte oss. Ashley hade fötts den tionde november och var en frisk liten flicka med nästan askblond hår. Hon hade Justins hasselbruna ögon och sedan hans leende. Men hon liknade mig otroligt mycket.
- Hon är så vacker precis som sin mamma, sa Justin efter ett tag.
Jag log och kysste honom igen. Det kändes otroligt varmt i hjärtat att Justin satt här med mig just nu.
Justins Perspektiv
Miranda verkade lite borta men jag kunde inte skylla på henne. Hon hade varit ensam eller nästan ensam hon hade haft Ryan med sig men annars hade hon varit helt ensam när hon födde Ashley. Hon hade medgivit att hon varit rädd men nu var jag här. Jag hade gjort i ordning allt för detta ögonblick. Jag hade köpt ett litet hus ganska nära mormor och morfar och gjort i ordning allting. Jag hade två nycklar i mina jeans med mig och jag skulle ge den ena till Miranda. Min mobil pep till och Miranda tog Ashley i sin famn medans jag tittade vem som skickat sms till mig. Det var mamma.
- Miranda hur länge ska du och Ashley stanna här?
- Jag skrivs ut i kväll och hon skrivs ut i morgon kväll, sa hon och log.
Jag nickade och informerade mamma innan jag tog ett smygfoto av Miranda. Hon tittade ner på Ashley och lät det bruna håret falla ner över halva sitt ansikte. Ashley log och tittade upp i sin mors ögon. Jag loggade in på twitter och la ut bilden och skrev:
Our Healthy Baby Girl Bieber
Kapitel 99 You Did It
Jag kysste honom och sedan tittade jag ut över vattnet och såg fåglar som satte sig på vattenytan och flöt runt i cirklar. träden fällde några löv och Justin plockade en blomma och satte den bakom mitt öra.
Det instängda rummet låg i mörker och Justin låg och sov vid min sida. han andades mjukt och höll om mig. det var varmt och tryggt men endå visste jag att idag skulle han åka i väg i en vecka innan han kom tillbaka igen. Jag ställde mig upp och tittade mot kalendern. den mörka månaden November hade börjat. Jag rös över kylan som sakta åkte igenom min pyjamas. jag kunde inte fatta att Ashley snart skulle komma och jag började bli rädd. jag var van vid bebisar och vi hade gjort i ordning allting men ändå verkade det som om det fattades tusen saker i vårt liv.
- Miranda somna om hon är tre på morgonen.
Jag la mig ner i Justins famn igen. Han kysste mig på halsen och jag kände hans varma andedräkt mot huden. jag somnade snart om och lät mig bli lugn av min dröm.
Jag satt i Ryans rum och hjälpte honom att spela klart en nivå som var super svår. jag hade tråkigt eftersom Justin åkt för två timmar sedan. Jag var kvar i Canda och vi funderade på att flytta hit när Ashley fötts. Justin hade kollat hus men jag vet inte om han kommer överraska mig med något eller berätta.
- Nej Ryan slå med spaden, sa jag frustrerat och sjönk ner i sängen igen.
Han skrattade och jag började tänka igen. Ryan satte på spotify men det blev int emycket bättre eftersom han spelade sorliga låtar. snart kände jag en tår rulla ner för min kind och sedan en till. jag torkade argt bort dom och kände hur rodnaden skött upp i ansiktet på mig.
- Miranda det är en vecka han kommer tillbaka innan Ashley kommer.
- Det vet du inte, hon kanske blir tidig, sa jag och torkade bort mer tårar.
- Jag är hundra procent säker att han kommer vara där okej.
Jag nickade och tårarna slutade äntligen rinna. jag böt låt och satte på en mer popig låt. efter den kom Airplanes och jag tänkte på Kim och Kimberly. jag saknade hela mitt crew. Jga smsade Frank och bad om att få träffa alla igen och han sa att jag skulle ha en konsert i Januari när Ashley var född. jag skrev att jag längtade redan nu. Ryan va rmitt uppe i spelet så han märkte inte när jag gick in på hans dator. jag gick in på twitter men Justin hade inte twittrat något eller skrivit något på Facebook. jag gick in på alla möjliga sidor men det stod ingenting om Justin. till slut gick jag in på en fan blogg.
Justin Dumps Miranda for a crazy Fan
This Is The News from me to you and tonight we gonna talk about Bieber. He was seen kissing a fan. when we asked if it was true, he ignored us and didn't answer. Is he giving up on Miranda and his unborn child for this fan or is this just something that Bieber couldn't stop and now is embarrassed about?
Jag tappade andan när jag läste vidare och det kom upp flera bilder på tjejer som han kramade men den första bilden när han kysste den där blonda flickan så kändes det som om mitt hjärta slutade slå. jag mådde illa. och precis då ringde min mobil. det var Justin. jag gick ut ur rummet och in i badrummet.
- Hej Justin, sa jag och försökte låta så glad som möjligt.
- Miranda jag kan förklara, han lät ledsen.
- Förklara vad?, jag lät mindre glad men fortfarande nyfiken på om han skulle berätta.
- Kyssen, snälla Miranda lägg inte på jag kan förklara!
- Vad att det va rhon som kysste dig och du inte ville!
- Men jag...
- Justin lägg av du skulle sagt till pressen sanningen nu vet jag inte vad jag vill längre!
- men....
- Sluta säg Men Justin! Det är Inte Kul Längre! först Selena, sedan dina fans och min pappa och Chaz vad fan ska hända nu då! jag är så arg Justin.
- Miranda jag älskar dig snälla låt mig få en till chans.
jag stod tyst och hade tappat andan.
- miranda är du kvar?
- Justin mitt vatten gick precis.
Jag la snabbt på och sprang ut till Ryan. jag förklarade ganska osammanhängande eftersom jag hade fått panik. han lugnade mig och körde in mig till sjukhuset.
Jag låg i förlossningsrummet. jag svettades och Ryan höll min hand. han ryckte till då och då när jag tryckte hårdare.
- Dåligt tillfälle men vad var det jag sa, sa jag ansträngt.
Ryan svarade inte utan bara tittade längtansfullt på dörren. snart kom läkaren in och hon förklarade sakta hur allt skulle gå till. jag fick bedövning och fick ligga i säkert två timmar till. jag hade fortfarande ont i ryggen och jag tror att Ryan hade ganska ont i sin hand. snart kom läkaren in igen.
- Okej nu är det dags.
- Nej Justin har inte kommit än, sa jag med panik i rösten.
- Vi kan inte vänta längre.
Jag grät genom hela förlossningen och Ryan pratade uppmuntrande med mig. sjuksköterskorna runt oss gick runt i rummet och läkaren försökte få ut Ashley. jag låg där i vad som kändes som en evighet och jag var rädd. jag höll Ryans hand krampaktigt och jag hade ont i hela kroppen. jag orkade inte mer och allt jag kunde tänka på var Justin och hur mycket jag ville ha honom där.
- Miranda krysta nu en sista gång.
jag nickade och gjorde som läkaren sagt. snart hörde jag ett barnskrik och hur Ryan skrattade.
- Miranda du klarade det.
Kapitel 98 My Birthday
Ryan somnade snart men jag och Justin satte oss med ryggen mot honom och pratade lågmält om vad som kunde ha hänt på Chaz party. vi hade inte sett Ryan på en och en halv dag så jag hade mina funderingar.
jag vaknade och masserade mina tinnigar. jag orkade inte med allt som hade hänt. Chaz hade kommit och skrikit ut Justin och Ryan. han hade till och med slagit Ryan. Han hade get mig en kallblick och sedan gått där ifrån. efter det satt vi nästan aldrig inne. vi gick runt i staden och dom visade mig runt samtidigt som vi skrev autografer och tog foton. annars satt vi i parken eller trädgården och bara pratade. Vi hade nu inte sett Chaz på jätte länge och Ryan hade blivit bättre efter sin baksmälla. Jag slutade massera och tittade framför mig. klockan var sju på morgonen och Justin sov tungt bredvid mig. Idag fyllde jag sjutton år.
- Grattis!
Ryan hoppade fram bakom dörren och jag nickade mot honom. Jag stod och bakade tårta åt mig själv som oftas Mecky gjorde. det högg till i hjärtat när jag tänkte på Mecky. Jag forsatte och Ryan sjönk ner på en stol bakom mig. Han pratade och jag nickade och mm:ade och pratade lågt. snart var jag klar och visade Ryan vad jag hade gjort.
Han log åt mig och klappade händerna.
- Vad står på här nere? Wow har du gjort den, Justin kom ner med sömnen fortfaranade över sig.
- Ja man måste ju baka, sa jag och log.
Vi satte oss ner och jag började skratta.
- Tårta till frukost, mums!
killarna log mot mig och började äta.
Vi gick till biografen. vi skulle se en film som jag inte kunde namnet op men verkade intressant. Jag tog en stor popcornoch läsk och sedan satte jag mig ner i mitten och tog Justins hand när han satte sig bredvid mig. filmen började och så klart kom Alex Pettyfer upp i när bild. Det var Beastly vi skulle se. jag blev helt tagen av filmen och rynkade på näsan när Vanessa Hudgens sa nej till alla presenter men jag fattade varför. jag hade ätit upp nästan alla popcorn och läsken var slut när Justin viskade i mitt öra att han älskade mig. just då kände jag mig mest fet och äcklig men jag kysste honom ändå och log. när filmen var slut gick vi till parken. det hade blivit mörkt och månen speglade sig i vattnet. jag räknade stjärnorna ett tag innan jag tittade in i Justins ögon. jag log mot honom och sedan satte vi oss ner på bänken som jag suttit på förut när jag hade pratat med Aleu.
- Mirana jag skulle vilja sitta här med dig för evigt.
- Inte jag tänk att bli gammal på en bänk, sa jag och han skrattade.
- Grattis Miranda på sjutton års dagen.
Jag kysste honom och sedan tittade jag ut över vattnet och såg fåglar som satte sig på vattenytan och flöt runt i cirklar. träden fällde några löv och Justin plockade en blomma och satte den bakom mitt öra.
Kapitel 97 The Hangover
den var varm och skön och jag kände tårar falla ner för mina kinder.
- Jag älskar dig Justin.
- Och jag Dig Miranda, sa han och kysste mig.
Ryans perspektiv
Jag stängde dörren till huset och gick mot min bil. Jag åkte snabbt hem och tog en dusch innan jag tog på mig ett par säckiga jeans och en grå tröja. jag drog en keps över håret och drog sedan till Chaz. jag ve tinte om jag gillade honom eller inte längre men vi har alltid varit bästa vänner så det är lika bra att fixa ihop banden mellan oss.
Jag steg in genom dörren samtidigt som en tjej sprang ut. hon spydde på gården och musiken dånade i hela huset så fönstren skakade. Jag gick in och gick mot köket. jag tog ett glas och drack. vanlig cola tack och lov. man ska börja lugnt. jag gick in i vardagsrummet och hittade mest tjejer som dansade och dom flesta var riktigt fulla redan. Jag tog en plats p ådansgolvet och började dansa med en söt brunhårig tjej.
- Hejsan har vi inte träffats tidigare?, frågade hon med en honungslen röst.
- Nej tyvärr har vi inte det, sa jag och la mina armar runt henne.
hon fnissade och kysste mig. Hela min kropp villle ha mer när hon gick undan och ut i köket. jag följde efter men blev stoppad av Chaz. han räckte mig ett glas som jag genast började dricka ur. han började prata om Miranda och sedan Nathalie. jag nickade, instämde och slängde in kommentarer mellan alla glas jag drack av alkoholen.
Chaz perspektiv
När Ryan var till räkligt full skickade jag in honom i ett rum med tjejen som han pratat med förut. Han behövde något lugnande och själv stod jag och pratade med en kort blond tjej som knappt ens hade rört alkoholen. snart stängdes musiken av och en sport kille kom fram med en öltunna.
- SUPTÄVLING!!
alla andra började skrika och samlade runt tunnan och det gjorde jag också. snart såg jag Ryan komma ner och tjej bakom honom fixade till bh:n och drog upp dom alltför korta shortsen.
- Du kom upp, skrek killen till tjejen bakom Ryan.
Hon sprang lyddigt upp och ställde sig bredvid den korta tjejen jag hade pratat med. båda två drack och drack och det såg ut som Ryans tjej snart skulle svimma. den korta tjejen sprang snart ut och alla skrattade och kladde händerna åt Ryans tjej. Han tog henne i sina armar och kysste henne innan dom drog upp till sitt rum igen.
Mirandas perspektiv
(nu tid)
Jag gick genom huset och stannade vid fönsrtet som man såg ut genom gatan. jag såg hur Ryan kom emot huset och jag sprang fort ner. Jag öppnade dörren och hjälpte honom in. Han hade en baksmälla och var helt borta. Jag la honom i soffan och hämtade vatten och la en ispåse på hans svettiga panna.
- vad har hänt?, frågade Justin som kom oroligt emot mig.
jag satt på knä framför Ryan och tittade upp när Justin stod bredvid mig.
- Han är ganska bakfull.
Ryan somnade snart men jag och Justin satte oss med ryggen mot honom och pratade lågmält om vad som kunde ha hänt på Chaz party. vi hade inte sett Ryan på en och en halv dag så jag hade mina funderingar.
Kapitel 96 Back with you
- Jo Chaz har fest får jag gå?, han såg ledsen och gald ut.
- Sure go ahead, sa jag och log.
Justin nickade frånvarande. Ryan nickade och hem till sig. jag tittade på Justin och när han tittade in i mina ögon kysste jag honom passionerat. jag log mot hans läppar.
- När åker du igen?, frågade jag och ställde mig upp.
- Vi ska åka dagen efter du fyllt år, svarade Justin och följde efter mig.
- V?, frågade jag.
- Ja vi två, sa han och skrattade.
jag tänkte på det ett tag och sedan nickade jag och log. Vi gick ut på bakgården där Sam sprang runt samtidigt som Diane kastade en boll till honom. Justin kramade om sin mormor och jag satte mig bredvid. Min rygg gjorde ont och Diane räckte mig bollen. Sam hoppade runt vid mina fötter och jag kastade den färg glada bollen mot äppelträden. Han sprang efter den och kom glatt tillbaka med en i munnen.
Justin skrattade åt något och sedan vandrade min blick ifrån mig till Sam och sedan från Diane till Bruce som nyss kommit ut. och till sist stannade på min blick på Justin. han tittade ut på gatan och när jag gick till honom och tittade över hans axel såg jag hur ett par fans stod utan för huset. dom hade en stor banderoll där det stod
We support Justanda We are so Happy over Baby Amy <3
Justin gick ut och jag följde efter lite bakom honom. Han gick fram till tjejerna som var cirka tio stycken som alla började skrika när dom såg honom.
- Hejsan tjejer, sa han och kramade om den som stod närmast.
- Hej Justin, sa alla samtidigt och rodnade allihopa.
- Justin berättade du om Amy på twitter?, frågade jag.
- Nej men Ryan sa det i en intervju igår och vi är så glada för er skull, sa tjejen som Justin hade armen om.
- Justanda är ett snyggt parnamn, sa han och blinkade mot dom.
Jag log och sedan tog vi några bilder och både jag och Justin skrev våra autografer över banderollen. alla tjejerna var jätte trevliga och dom var verkligen speciella. inte för alla hade likadant blont hår eller att alla rodnade hela tiden. det var mer hur det skilde ett år från alla och längde gick också lite lekfullt mellan åldrarna. alla hade bruna ögon och ett söt leende som nådde ögonen. jag kom på mig själv att min blick fastnade på den minsta flickan. hon hade ljus gröna ögon och hade det blonda håret i flätor.
- Aleu är det du?, frågade jag och satte mig ner på huk framför flickan som nickade.
jag tog henne i min famn och kramade om henne.
- Jag har saknat dig Aleu.
- Och jag dig Miranda, sa hon och log stort.
- Och ni känner varandra, sa Justin och log samtidigt som han höll på med hennes flätor.
- Vi träffades i parken för ett tag sedan, Sa Aleu entusiastikt.
jag skrattade och pussade henne på kinden och sedan stod vi där och pratade i flera timmar.
När vi gått in igen var vi ganska kalla så vi sjönk ner i soffan och Justin la en filt runt oss och jag sjönk ner i hans famn. den var varm och skön och jag kände tårar falla ner för mina kinder.
- Jag älskar dig Justin.
- Och jag Dig Miranda, sa han och kysste mig.
Kapitel 95 Emotions
- Och vad har vi här?, den välbekanta rösten som jag hörde fick mig att kolla upp.
- Det var Mirandas idé.
- Jag tar på mig all ära, sa jag och kysste honom i dörröppningen.
Justin var äntligen hemma
Jag började gråta och kysste honom igen. mitt humör gick upp ner under kyssen. jag blev arg först efter som han tog så lång tid på sig att komma hit. jag blev glad för han höll om mig. jag var ledsen för han snart skulle åka igen. jag var avundsjuk för alla Beliebers fick honom. när han avslutade kyssen så log han mot mig. jag började skratta och torkade bort tårarna. jag satte mig ner igen och Justin började äta på den kladdkakan som var kvar.
- detta är riktigt gott, sa han med munnen full.
- vi hjälpte varandra, sa Ryan och log stolt.
Jag himlade med ögonen och tittade på Ryan. han hade suttit bredvid mig för det mesta och han hade mest rört om och plockat fram. men jag var glad för den minsta lilla hjälp jag kunde få. jag började plocka undan medans killarna pratade och Justin åt. snart var jag klar och väntade på att plocka undan Justins tallrik.
- Miranda jag hörde om....
- Jag vill inte prata om det.
Jag visste inte vad han hade hört eller vad han tänkte säga men jag ville inte prata om det vad det nu var. jag kom att Chaz hade berättat om kyssen. jag frös till is och det märkte Justin.
- Jo om kyssen Miranda ta det lugnt jag tror på dig, han kysste min panna.
jag log blekt och slappnade av så gott jag kunde. känslorna började fara runt i kroppen igen.
Vi gick alla upp till Justins rum och jag kom på att jag snart skulle fylla år. det kändes skönt att snart bli sjutton så man inte blev som en av dom på 16 and pregnant. Mecky hade blivit erbjuden att vara med men hon hade tackat nej. och nu blev jag glad över det. men jag höll min graviditet ganska hemlig på grund av alla beliebers som man inte visste skulle göra. dom kunde bli allt från super galda till jätte arga. Justin vågade inte chansa och jag fortstod honom. tänk att förlora sin ofödda dotter. jag började gråta helt hysteriskt.
- Men gumman vad är det?, frågade han och kramade om mig.
- Förlåt jag bara tänkte lite, sa jag och lugnande ner mig själv igen.
han nickade och pussade mig på kinden innan Ryan satte på en film och jag fick sitta i Justins knä. han smekte min mage och då och då mumlade han något och jag kunde känna hur hon sparkade till och Justin började skratta och såg jätte glad ut. han satt så hela filmen även om jag och Ryan konsentrerade oss på filmen kändes det lugnt att höra Justins mumel och skratt. även om jag fick lite ont för varje spark så gjorde det inget efter som jag fick höra Justin skratta igen. filmen var snart slut och Justin smekte min mage med sitt pekfinger. ryan tittade på oss och la en hand på min mage och precis då sparkade hon och Ryan log förtjust. jag skrattad eåt hans min och Justin återgick till att smeka mig medans Ryan började spela xbox. där inne på Justins rum satt vi fem timmar. jag visade Ryan hur man spelade och Justin satt och mumlade till barnet samtidigt som han aldrig släppte hans hand från min mage. de tvar riktigt gulligt.
Ryans mobil började ringa och han svarade med ett stelt Hallå?. han svarade kort och jag förstod nästan direkt att Chaz ringt. han satt så några minuter sedan la han på.
- Jo Chaz har fest får jag gå?, han såg ledsen och gald ut.
- Sure go ahead, sa jag och log.
Justin nickade frånvarande. Ryan nickade och hem till sig. jag tittade på Justin och när han tittade in i mina ögon kysste jag honom passionerat. jag log mot hans läppar.
Kapitel 94 Kladdkaka och kärlek
jag twittrade lite och sedan tittade jag på vad dom andra skrivit och såg även att jag fått flera nya followers och jag följde några av dom tillbaka. efter det stängde jag av datorn och la mig i sängen. jag somnade snart och jag tänkte på Justins leende och att han snart skulle komma hem.
Jag vaknade och gnuggade ögonen samtidigt som jag gäspade stort.
- vad gullig du är när du är trött.
- Tack, sa jag och gäspade igen.
Jag satte mig upp och kände hur magen blivit större. jag suckade och gick in i badrummet. jag duschade och satte på mig kläder. mamma kläder var riktigt bekväma men jag saknade mina mode kläder. när jag kom ut igen borstade jag håret och sedan tittade jag på Ryan.
- vad ska vi göra idag?
- inget speciellt vad vill du göra?
- vet inte men jag vill ha kladdkaka.
- Till frukost?
- mhm, sa jag och nickade.
Jag ställde mig up och gick till datorn där jag drog ut ett recept. Ryan kom snabbt med ner til köket och hjälpte mig att baka säkert sju formar kladdkakor. medans dom stod i ugnen så gjorde vi glasyr, grädde och tog fram strössel och maränger och chokladbitar att ha på. när äggklockan ringde så var jag först till ugnen att ta ut dom. Ryan stod och göll i en stor bricka som jag lastade alla kladdkakor på. han skrattade när jag travade dom på varnadra. vi ställde ner dom på bordet och lät dom svalna i fem minuter innan vi började dekorera dom.
jag tog en bit av varje och sedan åt jag samtidigt som Ryan tog två bitar av dom närmaste. vi satt där tills jag ätit så mycket jag orkat. det var en kvar. fast Ryan hade även han ätit ganska mycket. vi satt och skrattade medans vi pratade.
- Och vad har vi här?, den välbekanta rösten som jag hörde fick mig att kolla upp.
- Det var Mirandas idé.
- Jag tar på mig all ära, sa jag och kysste honom i dörröppningen.
Justin var äntligen hemma
Kapitel 93 Aleu
jag var fullt uppe i mina tankar att jag inte såg den snabba bilen som missade mig med några centimeter. jag log åt föraren och han vinkade ursäktande mot mig. alla i Canada var verkligen jätte snälla. jag kom på mig själv att vilja bo här efter att jag fått Ashley. tänk vad skönt för Justin att ha nästan hela familj på samma ställe.
Jag gick bort mot affärerna. allt såg ut precis som hemma. allt var gammal men ändå så nytt. jag hälsade på alla och Canda var verkligen trevligt. Stratford välkomnade mig precis som den jag var och jag hade aldrig blivit så välkomnad förut. jag gick saktare och kom mot en park. vattnet låg stilla och träden som höjde sig över den lekte i vinden. folk gick med sina barn och pekade på fåglarna som flög över parken. alla stannade och log mot mig och jag log tillbaka. jag satte mig snart på en stor bänk och tittade mot det stilla vatnnet. på gräset framför satt en tre barnsfamilj. mamman och pappan satt i en vild diskusion medans den äldsta pojken satt och läste för den yngsta flickan. mellan barnet som var en blond tejej med långa flätor gick runt filten. hon blev inte yr utan fortsatte och gick snabbare och snabbare. snart stanade hon och tittade ner i vattnet mot sin spegelbild. hennes flätor hamnade i vattnet och när hon ställde sig upp så droppade vatten från dom. hon gick mot mig och satte sig på bänken. hon klättrade upp efter som hon var för kort och det var ganska gulligt. hon log mot mig och sträckte fram sin hand mot mig. jag skakade den och hon fnittrade till.
- Jag heter Aleu, sa hon och drog ut vattnet från håret.
- Jag heter Miranda.
- Du är trevlig.
- Du med Aleu, sa ja goch log stort mot den lilla flickan.
- Du är gift med Bieber eller hur?
- ja det är jag, sa jag och skrattade lite smått.
- Jag är fem hur gammal är du?, hon la huvudet på sneden.
- Jag är sexton men fyller sjutton om tre veckor.
- jag trodde du var äldre, sa hon och rätade på sig.
- många tror det, sa jag och började små skratta igen.
Hon satt och tittade in i mina ögon och hennes ljus gröna såg ut precis som mina. jag tänkte henne med brunt hår och kom att tänka på att hon liknade mig ganska mycket.
- Aleu kom tillbaka hit!, skrek hennes mamma.
- Hejdå Miranda.
hon kramade om mig och sprang ifrån mig.
familjen såg glad ut och jag saknade Mecky. jag ställde mig upp och vinkade hej då till Aleu innan jag lämnade parken. jag gick tillbaka till huset och in till Ryan som fortfarande spelade. jag slog till honom p huvudet.
- Du borde få fyrkantiga ögon.
han kände efter och log stort mot mig.
- Men det har jag inte så haha, han lät lite små sur men visade ändå det stora leendet.
jag var tillbaka till det stora huset och Ryan kom in efter mig. jag stängde dörren till Mecky och Chaz rum och även dörren till Aarons rum. jag suckade och tänkte en vecka sedan kommer Justin. jag saknade honom och behovet att se honom igen växte. jag saknade honom. jag tog fram datorn och gick in på en blogg. en stor bild på Justin dök upp och det stod hur mycket tjejen älskade Justin. jag kommenterade och sedan tittade jag en extra gång på bilden innan jag gick in på twitter istället. jag twittrade lite och sedan tittade jag på vad dom andra skrivit och såg även att jag fått flera nya followers och jag följde några av dom tillbaka. efter det stängde jag av datorn och la mig i sängen. jag somnade snart och jag tänkte på Justins leende och att han snart skulle komma hem.
Kapitel 92 Oh Canada
Jag reste mig argt upp och stormade ut ur rumemt och in i badrummet. rädd för att säga något annat som jag senare skulle ångra. Jag älskade Justin och jag visste att arbetet var viktigt. Jag var glad att han skickat Scooter men jag var arg att han inte trodde att jag kunde ta hand om mig själv.
jag tvättade ansiktet och sjänk ner på golvet. kaklet svalde mina varma händer och jag lugnade mig något. jag var irriterad och försökte att inte tänka på något men det gick inte bra alls. jag svalde och försökte se varför jag blivit arg. det gick inte och jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. mitt hår hade växt under tiden. det hade blivit mörkt brunt och nådde mina axlar. det var tjockt och jag hade blivit ganska mullig sedan jag blivit gravid. mina ögon var svarta i ljuset. jag blinkade någr agånger och snart var dom tillbaka till ljus gröna. jag öppnade dörren och gick tillbaka till rummet. Ryan satt och spelade något spel men Scooter var försvunnen. Jag sjönk ner på sängen och tittade på när Ryan spelade.
- Nej åk till vänster och slå till monstret i magen.
Ryan gjorde som jag sa och sedan vann han levlet. han log stort mot mig och gav mig en high five. jag log stort tillbaka och sedan gick jag ner till köket. jag tittade mig omkring och sedan gick jag ut till gården. Justins hund kom fram springandes till mig och jag klappade honom och satte mig ner i gräset. Bruce kom och satte sig på stolen bakom mig.
- Miranda du är en snäll flicka.
- Tack så mycket, sa jag och log.
- Justin älskar dig verkligen, jag har aldrig sett den pojken lyckligare.
- Jag älskar honom också, sa jag och klappade Sam igen.
- fast jag tycker det är lite tidigt med barn.
- Det är det men jag är van vid att ta hand om barn. Aaron har jag tagit hand om ända sedan han kom till barnhemmet. jag saknar honom otroligt mycket.
- Jeremy tar väl hand om honom.
- jag vet han är en bra pappa och jag är glad att tar hand om Aaron.
Bruce log stort och klappade mig på axeln.
- Du är en förståndig ung kvinna det kan bli något stort med dig.
jag visste inte var jag skulle svara så jag tittade bort på äppelträden som stod på bakgården några meter ifrån mig. jag ställde mig upp och tog ner ett äpple.
utan att jag tänkte på det gick jag ut på gatan och tog en promenad. jag var fullt uppe i mina tankar att jag inte såg den snabba bilen som missade mig med några centimeter. jag log åt föraren och han vinkade ursäktande mot mig. alla i Canada var verkligen jätte snälla. jag kom på mig själv att vilja bo här efter att jag fått Ashley. tänk vad skönt för Justin att ha nästan hela familj på samma ställe.
Kapitel 91 come home soon
- Om kyssen som jag inte ville göra och sedan hur jag gick där ifrån?
- ahh fast hans sida av hur du kysste honom och hur han blev besviken på dig.
- äsch han ljuger det är det enda han någonsin har gjort efter att Justin och jag har gift oss.
Ryan nickade och sedan la jag mig ner igen. tankarna var som en virvelvind och jag blev alldeles yr.
Jag tittade stint framför mig. Chaz hade berättat allt för Justin men han hade berättat precis samma historia som han berättat för Ryan. Justin hade skickat ett sms till mig och det var att vi skulle prata när han kom hem. han var arg och hade inte svarat på mina sms. Ryan hade lagt en arm om mina axlar och jag var för trött för att ta mig ur hans grepp. jag rörde mig stelt och kände mig illamående. hur kunde han lita på Chaz efter allt Chaz hade gjort. jag var arg och det enda jag kunde tänka på var att sova mig igenom dom tre veckorna som återstod. tänk att tiden hade gått så snabbt och at jag och Justin snart varit tillsammans i ett år. jag rös vi tanken och försökte ställa mig upp men Ryan tvingade mig att sätta mig ner igen. han hade varit tyst ända sedan Justin ringt mig och sedan bet om att få prata med Ryan.
- Ryan kan du hämta något att dricka?, frågade jag och svalde.
Han nickade och försvann ner för trappan. jag bäddade ner mig och drog in Justins lukt. jag slöt ögonen och tänkte på när vi hade legat i kuddrummet efter att mitt ben fortfarande gjorde ont. hur rädd han blev när jag fått ont. hur vi hade somnat i det och sedan hur jag fick klädpanik när jag vaknade.
mellan allt tänkande och ljudet av hur Diane, Bruce och RYan höll på nere i köket så somnade jag. jag drömde inget speciellt och när jag vaknade kom jag bara ihåg det svarta tom rummet i hjärnan där jag oftas brukade komma ihåg drömmarna. rummet luktade varm choklad och grädde. jag tittade upp och fick se Ryan sitta med ryggenemot mig. han drack ur en mugg och den andra stod på golvet bredvid honom. grädden hade nästan smält bort men koppen var fortfarande varm. jag tog upp koppen och satte mig ner bredvid Ryan. han log så stort han förmådde men jag såg fortfarande ränderna på hans kinder som visade att han nyss hade gårtit.
- det var ingens fel att Chaz gjorde som han gjorde, sa Ryan och sedan tog han en till klunk.
Vi satt där tills vi båda hade druckit upp. orden hängde fortfarande i luften men vi brydde oss inte om dom. allt hade stannat och snart hörde vi en knackning nere på dörren. det var redan kväll och jag chansade på att hon var runt åtta. någon öppnade och jag hörde hur dom pratade med varandra innan en av dom började gå upp för trapporna. in i rummet kom Scooter. han såg inte ut att ha sovit och han var orakad.
- Miranda säg att Chaz ljuger, han lät skakig på rösten.
- Så klart han ljuger. Han älskar mig och vill inte att jag och Justin ska vara tillsammans. Han kysste mig precis som han brukade våldta mig. Allt är Chaz fel och nu kan ingen stoppa att jag och Justin kommer göra slut. Han litar inte på mig längre och det är Chaz fel!, min röst var kall och hård.
- Miranda, Justin skickade mig för han kunde inte sluta med sin konsert. Han vill veta att du mår bra och att allt bara var en bluff. Han litar inte på Chaz längre.
- Jag mår bra så du kan berätta för Mr. Popstjärna att allt är bra och berätta att jag vill ha hem honom så fort som möjligt, min röst lät likadant och jag blev nästan rädd för mig själv.
Jag reste mig argt upp och stormade ut ur rumemt och in i badrummet. rädd för att säga något annat som jag senare skulle ångra. Jag älskade Justin och jag visste att arbetet var viktigt. Jag var glad att han skickat Scooter men jag var arg att han inte trodde att jag kunde ta hand om mig själv.
- ahh fast hans sida av hur du kysste honom och hur han blev besviken på dig.
- äsch han ljuger det är det enda han någonsin har gjort efter att Justin och jag har gift oss.
Ryan nickade och sedan la jag mig ner igen. tankarna var som en virvelvind och jag blev alldeles yr.
Jag tittade stint framför mig. Chaz hade berättat allt för Justin men han hade berättat precis samma historia som han berättat för Ryan. Justin hade skickat ett sms till mig och det var att vi skulle prata när han kom hem. han var arg och hade inte svarat på mina sms. Ryan hade lagt en arm om mina axlar och jag var för trött för att ta mig ur hans grepp. jag rörde mig stelt och kände mig illamående. hur kunde han lita på Chaz efter allt Chaz hade gjort. jag var arg och det enda jag kunde tänka på var att sova mig igenom dom tre veckorna som återstod. tänk att tiden hade gått så snabbt och at jag och Justin snart varit tillsammans i ett år. jag rös vi tanken och försökte ställa mig upp men Ryan tvingade mig att sätta mig ner igen. han hade varit tyst ända sedan Justin ringt mig och sedan bet om att få prata med Ryan.
- Ryan kan du hämta något att dricka?, frågade jag och svalde.
Han nickade och försvann ner för trappan. jag bäddade ner mig och drog in Justins lukt. jag slöt ögonen och tänkte på när vi hade legat i kuddrummet efter att mitt ben fortfarande gjorde ont. hur rädd han blev när jag fått ont. hur vi hade somnat i det och sedan hur jag fick klädpanik när jag vaknade.
mellan allt tänkande och ljudet av hur Diane, Bruce och RYan höll på nere i köket så somnade jag. jag drömde inget speciellt och när jag vaknade kom jag bara ihåg det svarta tom rummet i hjärnan där jag oftas brukade komma ihåg drömmarna. rummet luktade varm choklad och grädde. jag tittade upp och fick se Ryan sitta med ryggenemot mig. han drack ur en mugg och den andra stod på golvet bredvid honom. grädden hade nästan smält bort men koppen var fortfarande varm. jag tog upp koppen och satte mig ner bredvid Ryan. han log så stort han förmådde men jag såg fortfarande ränderna på hans kinder som visade att han nyss hade gårtit.
- det var ingens fel att Chaz gjorde som han gjorde, sa Ryan och sedan tog han en till klunk.
Vi satt där tills vi båda hade druckit upp. orden hängde fortfarande i luften men vi brydde oss inte om dom. allt hade stannat och snart hörde vi en knackning nere på dörren. det var redan kväll och jag chansade på att hon var runt åtta. någon öppnade och jag hörde hur dom pratade med varandra innan en av dom började gå upp för trapporna. in i rummet kom Scooter. han såg inte ut att ha sovit och han var orakad.
- Miranda säg att Chaz ljuger, han lät skakig på rösten.
- Så klart han ljuger. Han älskar mig och vill inte att jag och Justin ska vara tillsammans. Han kysste mig precis som han brukade våldta mig. Allt är Chaz fel och nu kan ingen stoppa att jag och Justin kommer göra slut. Han litar inte på mig längre och det är Chaz fel!, min röst var kall och hård.
- Miranda, Justin skickade mig för han kunde inte sluta med sin konsert. Han vill veta att du mår bra och att allt bara var en bluff. Han litar inte på Chaz längre.
- Jag mår bra så du kan berätta för Mr. Popstjärna att allt är bra och berätta att jag vill ha hem honom så fort som möjligt, min röst lät likadant och jag blev nästan rädd för mig själv.
Jag reste mig argt upp och stormade ut ur rumemt och in i badrummet. rädd för att säga något annat som jag senare skulle ångra. Jag älskade Justin och jag visste att arbetet var viktigt. Jag var glad att han skickat Scooter men jag var arg att han inte trodde att jag kunde ta hand om mig själv.
