Rachelsnoveller

- Kan jag få lite mer jucie?, frågade Blue och sköt glaset mot Emma.

hon nickade och hällde upp mer, sedan tittade hon mot hallen.

- var är dina pappor?, frågade Emma med ett litet leende.

Blue kände tårarna komma när hon tänkte på sin pappa. Emma log större och gick för att knacka på dörren.. paniken steg i mitt bröst jag skulle hålla henne undan så Dean och Sam kunde göra sitt jobb.

 

Sam tog fram en tändare medans Dean förstörde altaret. det lät något otroligt och snart hörde dom en kvinna skrika högt som om hon varit i smärta och där stod hon. det svarta håret hängde över hennes bleka ansikte i spegeln. hon sträckte handen efter Dean som stod närmast men han slet åt sig en kofot för att sikta in det på spegeln som gick i kras under deras fötter. en glasskärva satt fast vid Deans arm när en förvirrad Emma kom upp i trappan.

Hennes ansikte gick from ett leende, till chock, till ledsam.

hon sa något snabbt och spegeln bakom dom var hel igen. Bloody Mary stirrade återigen på Dean med passionerad blick. Blue kom uppför trappan med ett skrik och sprang fram till Dean. hennes ögon blödde redan.

- Sam bränn ramen!, skrek Dean och lyfte upp Blue.

Emma skrattade grymt medans hon började slå mot Sam. 

- Blue var lugn jag måste hjälpa Sam, sa Dean och ställde ner Blue så långt bort från speglen som möjligt.

 

Blue var rädd och blodet fortsatte att rinna. hon slog armarna om knäna och gömde blicken fårn det hon såg. hon kunde höra hur Dean slog mot någon och hur en kropp kom mot marken innan hon började höra pipandet. Hela världen gungade och hon ville spy.

 

 

Pink såg på Cas som gick fram och tillbaka över stengolvet.

- Blue håller på att dö...

han försvann. Pink for upp frånstolen och tittade omkring sig. Cas hade tagit henne bort ifrån Jades hus såfort Blue och Winchester bröderna gått in i huset. Hon visste inte vart hon var. hon bankade mot väggarna och skrek efter Castiel men hon var helt själv. hon sjönk ner gråtandes på golvet och slog armarna runt knäna innan hon gömde ansikte. hela hennes kropp skakade medans hon väntaed på att tystnaden skulle försvinna.

 

Dean, Sam och Cas stod framför hhuset som stod i lågor. Chang hade försvunnit när dom kommit ner till köket med Blue. köks bordet hade blivit som en säng för hennes lilla kropp. men hon var redan död. hon andades inte, blodet hade fläckat hennes kläder och kinderna. hon var blek och kall vilket fick det att vända sig i Deans mage. Sam hade satt eld på hela huset och nu stod dom ute i kvälls luften och tittade på lågorna som slickade mot träväggarna.

- Vi måste berätta för Pink..., sa Sam.

Cas tog deras händer och snart såg dom Pink sitta mot väggen i det lilla rummet.

- Blue är död, sa Cas.

Pink stirrade upp på dom med röda ögon och blek hy. Hon såg risig ut och helt förstörd ut. Sam föll ner på knä bredvid henne och kramade om henne.

- vad händer med mig nu?, frågade hon skakigt.

- Vi hittar ett hem åt dig du kanske kan bo hos Jade?, sa Dean och sjönk ner bredvid henne.

- du kan hamna i träning om du vill, sa Cas.

- Träning?, snyftade Pink fram.

- Ja bli som dom, sa Cas och pekade mot bröderna.

- okej.... följer du med?, frågade hon.

Han gav henne en lätt nickning.

Pink sprang fram och kramade om Cas innan hon pussade honom lätt på läpparna.

Okej att skriva det sista kapitlet är skit svårt för mig och samtidigt har jag en

massa läxor som måste göras dock tänkte jag sitta imorgon då jag har en kort dag och 

börjar skriva lite åtminstone men senast kommer det på söndag!

bilen stannade framför det stora huset. Dean steg ut och satte handen för ögonen. solen låg och gazade på dom. Blue var trött och hungrirg men dom var åtminstone framme. Sam steg ur bilen också med Blue i famnen. dom hade ett alibi för att komma in och dom hade lärt Blue det så att hon inte pratade bort dom.

Sam och Dean skulle vara ett förälskat par som skulle komma med sin dotter och fråga om toalett åt Sam och kanske något fika åt Blue så att familjen i huset skulle vara upptagen när Dean skulle leta efter ramen. Dom hade satt Cas på att vakta Pink som skulle umgås lite med Jade.

 

Dean knackade på dörren och väntade. snart stod en ung kvinna i dörröppningen. När hon såg Sam bära Blue kom ett leende på läpparna. Blue var kanske inte så stor men hon var för gammal för att bli buren dock var Dean tvungen att säga att Sam såg ganska gullig ut när han gick runt och bärde på henne. 

- ursäkta mig skulle vi kunna få låna en toalett min.. pojkvän här behöver låna en, sa Dean med ett leende.

- Jovisst kom in kom in det är bara jag och Chang hemma. Min lilla dotter.. jag är Emma. toaletten ligger längst in mot vänster precis bredvid trappan, log hon och pekade Sam mot rätt väg.

Dean tog över Blue i sin famn och flickan var inte alls så tung som han trodde hon skulle vara. hon gömde ansiktet mot hans hals och spelade yngre än vad hon var.

- hur gammal är hon?, frågade Emma snällt.

- sex, log Blue.

- du får ursäkta men skulle vi kunna få något vi har inte ätit på länge och lilla Harper börjar bli hungrig eller hur, sa han och kände hur hon nickade.

- Javisst inga problem kom in jag skulle precis ge Chang ett litet mellanmål.

 

köket var stort och fyllt med barnlekt saker. den lilla flickan som satt vid bordet var ungefär fyra år. Dean satte Blue bredvid henne innan han satte sig bredvid Blue. hon tog hans hand och han visste att hon var rädd. Emma tog hand om tjejerna medans Dean ursäktade sig för en tredje gång och gick upp till övervåningen där Sam redan stod och letade efter ramen.

 

- vi kommer aldrig hitta den och jag tror att Ema snart börjar misstänka oss, umlade Sam medans han gick upp på vinden. 

Dean följde efter men svarade inte på det Sam hade sagt. deras plan skulle inte funka och antagligen skulle Jade, Pink och antagligen Blue också dö. 

- jag tror jag har hittat ramen och orsaken till varför vår Mary kom tillbaka...

Dean tittade på spegeln den var en aning rostig och blodig men nog allt var det den. i mitten av rummet stod en stor brasa med en massa märken och texter på annat språk. Antingen hade Emma eller hennes man kallat tillbaka bloody Marys spöke.

Heey sorry jag är verkligen trött och orkar inte skriva har lite av en skrivkramp vet inte riktigt hur sista kapitlet ska sluta en komentera om ni har någon ide och det kanske blir att jag skriver inatt annars :)

sorry sorry att jag inte skrivit något men jag tänkte sitta imorgon kväll och skriva det sista kapitlet som kommer bli ganska långt och antagligen i två delar tror jag... sedan kommer en ny supernatural novell komma ut men jag tror att jag blandar in lite teen wolf i det :) aja här kommer en engelsk novell från denna härliga tjej

---

 

Listen to the song and read.

“If you have any last words, say them to the person that matters most.”

I’d always tell anyone who was willing to listen to me that, and nobody’s more willing to listen than your best friend…right? And when that one,important person in your life disappears…it hurts. Right? Yeah. It does. Especially when it’s your fault they’re gone to begin with.

Everyone says it isn’t my fault Niall Horan committed suicide, that it was his choice, but I should have been there to make him feel less alone, less terrified, less like the only choice he had left was to overdose on the pills in his bathroom cabinet.

Truth be told, I don’t think I’ll ever forget the day I-no, we-all found out. I haven’t even touched the book I was reading when the boys came to break the news since. Liam’s words won’t even leave my head. “He’s gone.”

My not-wanting-to-accept-reality response. “Who?”

His apologetic frown and the, “Niall is.” that sent me into hysterics.

“What? Tell me you’re joking. Right now! You can’t be serious! No!”Screeches and sobs that controlled me for…how long? A few minutes? An hour? More? Less? echoed throughout the empty-except-for-us house.

I remember calming down, being led to the couch, being given a DVD with a yellow sticky note carelessly slapped on. This’ll be my note.

“Wha-what’s this?” I asked Liam, looking up at him with watery, red eyes. It was like the apologetic expression he wore was permanent.

“I’m sorry,”  he told me for the umpteenth time. I knew perfectly well that the DVD in my hands was. Niall’s suicide note— or at least, a replacement for one. I can barely recall putting it in the player, turning the TV on…

All I remember is shaking so badly, running out of tears to cry before I’d finished my pathetic little sob session.

I clutched the necklace I was wearing like a lifeline when he came on the screen, sitting on his bed, looking more worn-out and exhausted than I’d ever seen him. He looked so tired…of living.

“Oh, God, where do I start…” he mumbled to himself for a little while, running his hands through his bleached hair. “I want to apologise for what I’m about to do. I know it’s going to hurt each and every one of you, but…I just can’t do this anymore. I’m sorry. Nobody cares enough. I’m sick of it. I’m so sick and tired of being so alone, so afraid all of the time. I just want it all to stop…” He was on the verge of tears at this point. He looked over at someplace offscreen, leaned over to it to grab something. A bottle of little white pills. He laughed emotionlessly, bringing a fist to his dry, cracked lips to keep from sobbing instead, choking them back. “Look,” he said, showing the camera the label. His smile was wobbly, his eyes heartsick, unhappy, depressed. “Freedom…”

Then he stopped talking for a little while, just stared at the camera. “A friend of mine once told me almost every day that your last words should be spoken to the person that matters most…she knows who she is. I want to apologise specifically to her. I want to tell her that the last thing I want to do is hurt her in any way, and that I appreciate her trying to save me, but it just wasn’t enough…I-I love all of you…I’m so, incredibly sorry.”

And with that, the screen cut to black. I felt numb inside. Empty. Void of anything but a statement that got louder and louder with every passing second:

It’s your fault.

It’s your fault.

IT’S YOUR FAULT.

An hour ago, I came back from the funeral. I don’t remember a single word of it. I couldn’t bring myself to speak a word to anybody. Nobody, not the boys, not his family, not his school friends…nobody deserved pity from the girl who was the reason for his death.

It’s been a week. Seven whole days. It’s seemed like an eternity.

I understand what he meant now, when he said he wanted everything to stop. Cease. Halt. Whatever you want to call it, I want to have it. I want the guilt to end. I know the only way that’s possible. So I march myself upstairs with barely a word to my parents, and pull out an old and dusty jump rope from my closet.

I tie the necessary knot.

I set the noose up in the corner.

I drag the chair from my desk over to that same corner.

I slide my head into the hole and whisper something to nobody.

“I’m sorry I couldn’t save you.”

I kick the chair out from underneath me.

- Vi hinner inte släppa av henne Sam vi måste åka direkt precis som du sa, mumlade Dean.

- Det kan bli farligt och Pink skulle säkert döda oss, sa Sam.

- Nej då hon skulle skrika lite bara... men jag vill följa med, sa jag och gjorde en sur min.

- hon kommer döda oss, sa Sam med ett flin som han riktade mot Dean.

 

Våra läppar masserade varandras och jag var konstigt nog lycklig över att jag satt och kysste en ängel. Han hade slagit vingarna om mig så värmen spreds som nålar i min trötta kropp. Mitt hjärta ville ha mer men min hjärna skrek i från och tvingade min kropp att slita sig ifrån Castiel. Jag vände ryggen åt honom och jag kände hur vingarna lämnade min kropp.

- Förlåt, sa jag.

- Det skulle inte kunna bli något i alla fall jag är över hundra år gammal och du är bara fjorton.

- Jag..jag... jag vet, sa jag till slut.

- Du är trevlig men du är jätte liten.

- Jag vill bara hem okej vi behöver inte prata om det här, mumlade jag.

- Detta kan kännas konstigt.

Cas la pekfingret och långfingret på min panna och sedan sög det till i magen och jag stod i mitt hus igen. Jag undrade var Blue var så jag sprang igenom huset men varken hon eller Winchesters syntes till. Jag skulle precis fråga Castiel när jag märkte att jag var själv. Jag ringde till Jade hon var den enda som skulle förstå mig.

 

- Dean?, Cas lutade sig över Dean som satt vid en rasthållplats på vägen till att hitta ramen.

- Cas skräm mig inte sådär, sa Dean lite argt men såfort han tittade på den andra mannen så började han undra vad det var som var så fel.

- Pink, sa Cas enkelt och lyfte på ögonbrynen.

- vad är det med Pink?, frågade Sam och slog sig ner på andra sidan bänken.

- Vi kysstes.

- Kysstes?, frågade Dean.

- kysstes.

det blev tyst mellan dom tre.

- Vad pratar ni om?, frågade Blue som hoppade upp i Sams knä med ett leende.

- Ingenting, sa Dean snabbt innan Castiel hann berätta för henne.

- Vi är där om en halvtimme Blue snälla var rädd om henne, sa Dean och syftade på bilen.

- Men jag vill inte sitta här längre!, gnydde Blue.

- En hlavtimme det klarar du väl? här lekt med min mobil, sa Sam och gav Blue sin mobil.

- Jag vill inte, sa hon men tog ändå emot mobilen.

- du får en glass sen, sa Dean och var orolig över att Blue skulle förstöra bilen.

- okej, sa hon och log.

- Vadå min skyddsängel skickade dig?!, min röst ekade mellan väggarna i mitt rum.

- hon trodde inte du skulle bli så upprörd hon visste att jag hade räddat dig, sa Castiel och såg förvirrad ut.

- om hon nu var min skyddsängel varför räddade du mig för?!

- Pink lugna ner dig! jag räddade dig för gud gav order om det.

- nej det tänker jag inte och varför ska jag lita på dig enligt min åsikt var det gud som dödade min mamma också!

- nej det var Ödet, sa han och rynkade på näsan.

 Jag öppnade munnen för att säga något men det kom inte så jag stod där med öppen mun och stirrade på Castiel. Jag såg ut som en idiot. jag stängde munnen och gick ut ur rummet men så fort jag kommit till trappan stod han framför mig igen. Jag puttade undan honom så jag kunde springa ner men han väntade på mig nere vid trappans fot också. Jag var frustrerad så jag återigen puttade bort honom och sprang ut i det kalla vädret. Cas tittade på mig från brevlådan.

- Kan du bara sluta okej Cas?!

- men jag...

- Nej Cas jag tänkre går till Jade och sätta mig ner och se på någon av hennes dåliga serie. jag tänkte koppla av och glömma pappa som var helt oduglig. Jag tänker glömma mamma som dog och jag tänker glömma Ashley, Ashley, Blue, Sam, Dean och mest av allt tänker jag glömma dig Cas okej?! jag orkar inte tänka mer på någonting jag är så himla ensam ända sedan ni tre stormade in i mitt hus.

Jag skiter i om Bloody Mary tänker döda mig på vägen eller om några dumma tonårs killar som är fulla tänker våldta mig! Jag orkar inte så bara LÄMNA MIG I FRED OKEJ!

Cas steg undan och lät mig springa iväg. Han hade sett sårad ut och jag kände mig tusen gånger värre nu när jag sårat en ängel som hjälpt mig flera gånger förut.

 

Jag snubblade snart fram av utmattning. jag hade inte alls gått till Jade som jag först tänkt. jag hade ställt mig precis vid dörren med ryggen tryggt mot väggen jag hade hört hennes mamma och pappa ligga och titta på en komedi medans Jade tittat på Criminal Minds. jag hade stått där i några minuter tills mitt hjärta bultade normalt igen. sedan hade jag börjat springa igen och nu visste jag inte vart jag var och jag var för utmattad för att tänka.

jag ramlade ner på den svala asfalten precis när det började regna. Jag frös och ville hem men då skulle alla mina problem komma igen. jag kände tårarna och la mig på rygg och tittade upp på himlen. det gjorde ont så fort några regndroppar träffade mig i ögonen men efter några blinkningar var det okej igen. 

jag tittade på kullerstenen bredvid mig som blivit riktigt blöt.

jag log stort och kände ett lugn komma även om jag var genomblöt och kände håret klibba mot min hud. Jag slutade känna regndropparna och tittade upp. Cas satt bredvid mig och jag visste att jag låg under hans vinge även om jag inte såg den. Jag sträckte upp handen och mötes av en mjuk vinge.  Jag satte mig upp och lutade mig mot Cas. Åter igen kände jag regndorpparna och jag tog hans hand i min.

- Förlåt Cas de tvar inte meningen att skrika på dig.

- Nej det var väldigt dumt.

jag lutade mig framåt och tänkte pussa honom på kinden men precis när jag skulle pussa honom vände han på huvudet så mina läppar nuddade hans mjuka läppar.

 

Dean satt och åt medans jag stirrade på min mat. Sam tittade runt omkring oss innans hans ögon landade på mig.

- Varför äter du inte Blue?

- Jag... Jag kan inte.

- Sure You can, mumlade Dean medans han tog en ny tugga

Sams telefon ringde så han försvann från bordet och jag började peta lite i min mat. jag hade tagit några små tuggor när Sam kom tillbaka.

- Dom har hittat ramen men vi måste åka nu för dom ska snart flytta den igen.

- Men denna donna då?, frågade Dean med en pekning åt mitt håll.

- Jag kan följa med vad ska vi göra?, frågade jag med ett stort leende.

Dean log vänligt och gav en tallrik åt Blue. Hon log och satte sig vid bordet för att äta upp äggröran och bacon. Pink kom med ett glas juice och sedan satte sig både hon och Dean ner. Pink såg bekymrad ut och Blue undrade varför. Hon kände tårarna komma när hon tänkte på sin pappa men vad skulle hon göra?

 

Castiel stod utanför huset och tittade på solen som kommit upp, Sam hoppade ur bilen.

- Har du hittat något nytt?, frågade han snabbt.

- Ramen har flyttats, mumlade Castiel bittert.

- Vet du vart någonstans?, det lät som om Sam inte hade sovit alls den natten.

Men det var sant han hade inte sovit en blund. Han och Dean hade stannat över för att Pink bad dom. Hon trodde fortfarande att dom var poliser och det var den enda täckmanteln dom hade. Dean hade tagit soffan och Sam hade tagit en av fåtöljerna. Dean hade sovit djupt hela tiden medans Sam legat vaken och undrat vad som skulle hända med dom två systrarna nu. Hade dom ens någon annan familj? Det var inte precis som om Sam och Dean kunde ta hand om dom eftersom dom hela tiden åkte runt i bilen och slogs mot monster. Det var inte som om Cas kunde ta hand om dom två heller. Bobby kanske men han var precis som Dean och Sam... en jägare han också.

- Nej men jag arbetar på det.

Cas försvann lika snabbt som Sam sett honom. Det enda dåliga med änglar var att dom kom och gick som dom ville. ändå var Sam glad över att dom hade Castiel som vän. han hade get upp så mycket för att kunna hjälpa Winchester bröderna.

ursäkta att jag aldrig skriver men jag tänkte göra det i helgen!

har haft fullt upp med skolan så tänkte sitta och skriva jätte mycker i helgen åt er :D

- varför är du så lugn för?, frågade Sam. Hans blick vandrade över allting förutom Pink som förvirrad satt på köksstolen.

- hur ska jag vara då?, frågade hon enkelt och tänkte på sin döda pappa, döda mamma, sina lilla syster som låg i sängen på övervåningen i hennes säng och hade tagit en timme att somna.

- Sluta Sam ser du inte att hon är ledsen, sa Dean lite varsamt men fortfarande i samma arga ton som han brukade ge sin bror.

- Lyssna på mig ramen finns fem timmar här ifrån, sa Castiel som stod vid dörren.

- Men jag då? och Jade och Blue det kan vara vem som helst av oss här näst. pappa var inte ens i rummet eller i närheten när vi lekte runt, sa Pink förtvivlat och tänkte på dom döda kropparna.

deras kroppar som inte rörde på sig, blodet som rann ner från ögonen och öronen och deras miner som avspeglade ren skräck i försökte att försvinna från bloody mary. do svarta ådrorna på golvet, på asfalten som såg ut som sot men som var omöjligt att ta bort. hur länge hade hon inte legat på knä i deras badrum för att ta bort det. hon använde allt hon trodde skulle ta bort det ändå var ådrorna kvar i badrummet i deras hus, i skolan flicktoalett och på asfalten där ute. hon var rädd för att se den lilla flickan eller vuxna kvinnan som alla pratade om. hon var rädd att se det långa svarta håret, dom vita kläderna och det hemska förvridna ansikktet som hon redan sett en eller två gånger när hon hade vänt sig om och hittat en spegel bakom sig.

- Andas det kommer bli bra vi åker och bränner ramen.

- VILKEN RAM DETTA SKA INTE ENS HÄNDA OKEJ?! hon finns inte, spöken finns inte.

- Dom finns och vi dödar dom, sa Dean som nu lagt upp fötterna på bordet och trumade med tummen på bordet.

Blue kom ner för trappan, hon kunde inte somna om en gång till, hon hade redan försökt flera gånger och det var inte bättre heller att dom väsnades på nedervåningen. Blue visste att hon inte fick gå ner och sätta sig bredvid sin syster, lägga armarna om henne och sedan berätta om sin korta mardröm det var därför hon nu satt bestämd på det sista steget i trappan och hade lagt sig ner så det var någe sånär bekvämt för henne och sedan stängde hon ögonen och bara lyssnade på deras röster. när hon hörde Dean säga att monstren fanns så kunde hon inte hjälpa att fnysa lite men ingen i det andra rummet reagerade.

 

Blue vaknade av ljudet av en bil som lämnade uppfarten. hon rusade till fönstret och såg Sam åka iväg. 

- BLUE GÅ BORT FRÅN FÖNSTRET!, skrek Pink.

- Men varför?, stammade hon.'

Pink svarade inte bara drog iför gardinerna och gick med Blue in till köket där Dean stod och gjorde frukost åt dom. Blue var förvirrad men hon sa inget.

Jade letade igenom sina lådor medans jag satt och såg på. på senaste tiden hade jag blivit mer och mer paranoid, jag visste att hon var ute efter mig och att undvika speglar var riktigt svårt. Jade drog fram något som liknade en bok men det var hennes sminklåda som hon designat alldeles själv. hon hade på senaste tiden klagat över någon som följt efter henne, jag visste inte vad jag skulle tro på. jag fick ett sms från pappa som bad mig komma hem eftersom poliserna ville förhöra mig. det hade kommit nya poliser som ville fråga ut och jag ställde gäna upp så länge dom listade ut morden på Ashley gånger två.

- Jade klarar du dig?, frågade jag och kramade om henne.

- Ja gå iväg till din familj nu!

- men du är ensam hemma är du säker jag kan övertala pappa om det är så, sa jag.

- nej bara gå okej jag klarar mig annars smsar jag dig jag lovar!, sa hon och låste efter mig när jag stod utan för hennes fram dörr. jag väntade fem minuter så jag hörde att hon låste allt i huset. det var det enda som var bra med hennes hus. om man stod tryckt mot väggen bredvid framdörren kunden man höra hur alla låsen i huset låstest och hur hennes sovrums dörr hårt smälldes igen och hur hennes tak lampa tändes så att alla affischer på snygga killar från tv-serier lystes upp och tv som sattes igång och dvdn som började spela hennes favorit avsnitt på någon konstig mördar serie som hon älskade att se på medans hon klippte sönder några av sina kläder och sydde fast dom med varandra. ungefär hälften av det visste jag att hon skulle göra jag behövde inte stå tryckt mot väggen för att lyssna till det. oftast älskade hon att ha saxar med sig som både vapen och om hon hade tråkigt klippte hon sönder saker. en gång klippte hon sönder en av vaktmästarens soptunnor.

 

jag gick längs vägen hem. vi bodde en timme ifrån varandra men ikväll kändes det som minst fem timmar. jag var rädd för mörkret idag, varje person som gick förbi mig kändes det som om han eller hon skulle vända sig om och rycka in mig i en gränd och slå mig. när det var cirka en halv timme kvar hade jag pratat med Jade i en kvart. hon tittade tydligen på criminal minds och var i färd med tt berätta hur underbar Reid var i den serien. jag skrattade eftersom hon fick mig att tänka på annat än bloody mary, alla perosner, mörkret.

- Hej vad vacker du är, sa en kille och knuffade ut mig på vägen samtidigt som en bil kom men jag hoppade precis i tid undan.

- Men vad gör du?!, skrek jag till både av rädsla och chock.

- jag sa vad vacker du är, hans grepp om min handled hådnade.

han drog mig mot grändne och alla sjuka videos spelades upp framför mina ögon. hans händer mot min strupe så jag inte kunde andas, det kom två till killar som drog i mina kläder, som tog tag i mitt hår och ryckte i det så jag skrek av smärta. killens händer släppte ner mig på marken igen så jag kunde dra in ny luft men jag blev liggande på marken hostandes och försökte panikslaget dra in ny luft. jag kände en spark i magen som fick min kropp att tumla runt och mina ögon som hittade den stjärn klara natten. jag visste att jag skulle dö men aldrig att jag skulle dö så här.

- låt henne vara, hörde jag någon säga lugnt.

jag såg att det var mannen från trädgården. Han såg ut som en ängel från gatuljusen som regnade ner över honom. han gick säkert fram emot mig och lyfte upp mig från marken.

- ohh är du hennes pappa eller?, skrattade en av killarna och riktade ett slag mot honom.

- I'm an angel you ass!, sa han och backade undan.

 

Jag gick runt i huset, pappa var inte hemma han hade gått för att leta efter Pink men varken han eller min syster var tillbaka. Jag började bli rädd eftersom det var riktigt mörkt ute och för ungefär en halv timme sedan hade någon skrikit utan för huset, jag försökte intala mig att det var en inbillning eftersom det regnade och ibland kunde jag höra hur vinden skrek... dörren flög upp och jag skrek till och kände tårarna jag var seriöst jätte rädd och detta var första gången jag var hemma ensam.

- Blue ta det lugnt jag är här, sa Pink och slog armarna om mig.

- Du har blivit slagen, sa jag och tittade på henne.

- Du borde tacka Castiel för det han räddade mig... och du jag tror han kan vara vår skyddsängel.

- jag sa ju att vi hade en, sa jag och sköt fram hakan ed ett litet nervöst skratt.

- Pink... Blue?, mannen från trädgården kom in.

- Tack Cas för att du lät mig lugna henne... Har du letat efter pappa?, frågade hon.

- han är död. han ligger där ute.

Jag kände hur benen gav vika och allt blev svart.

 

Dean och Sam kom in genom dörren. dom hade följt efter Pink och skulle precis ha ingripit i slagsmålet när Cas kom in och räddade henne. efter det hade dom följt efter båda två på vägen hem hade dom sett liket som låg på vägen. han hade sett sig själv i pölens blanka spegel bild. Dean tittade upp och såg systrarna Night stå lutade ut genom dörren, Cas stod framför honom. Sam fick ta hand om flickorna medans dom andra två männen fick ta hand om liket.

- Jag är verkligen ledsen, sa Sam.

- Det var ditt jobb att skydda oss!, skrek Blue. DU lät pappa dö och nu kommer vi att vara hemllösa, bortappade och helt försvunna, grät hon.

- Sam snälla kan jag bara få natta Blue så kan ni tre komma in på en kopp med te sen.

 

- mamma, skrek Blue och hoppade upp i Rae Michelles knä.

Lilla tre åriga Blue var så full av liv att Rae Michelle och Chris hade fullt upp och samtidigt så var Pink så lugn. Rae Michelle var så stolt över sin först födda dotter, Pink var sju år och hade blivit så glad över att få en syster så hon hade döpt henne. Rae Michelle älskade färgen rosa och när Pink hade kommit ut hade hon haft rosa kinder och läppar så Chris hade hållit med när hon sa att bebisen i hennes famn såg ut som en Pink. Blue hette så eftersom Pink skämtade om att hon såg ut som en liten smurf när hon föddes. Rae Michelle log mot sina barn som sprang runt på gården. Blue kunde verkligen inte sitta still.

- Titta mamma vad jag kan göra!, skrek Pink och ställde sig på händerna så att det långa brunetta håret föll ner i gräset.

- Underbart älskling!, sa hon och klappade händerna. Pink kan du se efter Blue jag ska bara in och hämta lite vatten det är så varmt här ute.

- Visst mamma.

 

Chris var lutad över köksbänken och drack en öl.

- snälla Chris inte när barnen är hemma

- Lugna ner dig Rae inget kommer att hända... det är bara en öl, sa han med ett leende och kysste sin fru innan han gick ut för att hämta posten.

Rae Michelle skulle precis gå tillbaka till sina döttrar när hon hörde ett skrik och hur något gick sönder. Förvirad och rädd sprang hon ut samma väg som hennes man hade gått. på vägen låg en bil upp och ner och hennes man stod vid vägkanten och stirrade på paret i bilen som skrek på hjälp. Rae Michelle slog till Chris på armen innan hon sprang fram och föll på knä vid bilen.

- Jag ska hjälpa er kan ni säga vad ni heter?, frågade hon lugnt. Hon var skjutsköterska och just detta hade hon varit med om många gånger.

- Jag heter Justin och detta är min syster Yasmine.

- Allt kommer gå bra Justin jag heter Rae Michelle men kalla mig Rae, log hon bestämt.

hon granskade deras skador och satte sedan upp sitt hår i en tofs för att enklare kunna utföra sitt arbete.

- Rae akta dig!, hörde hon sin man skrika innan en otrolig smärta sköt upp för ryggraden.

 

 

Sakta strök han handen över gravstenen.

- Saknar dig Rae älskling jag hann aldrig säga att jag älskar dig men jag gör det. så otroligt mycket och jag kan inte hjälpa det men varje dag så gör jag Pink mer och mer besviken men Blue blir bara på bättre och bättre humör hon. På senaste tiden har livet blivit så komplicerat, Pinks vänner Ashley och Ashley har dött. du vet ju hur dom brukade sitta i trädgården och ha tebjudning. nu är dom döda och ett par skumma poliser har kommit för att utreda. Jag är rädd för Pink... så otroligt rädd att hon litar mer på dom än på mig. Jag måste gå nu flickorna kommer snart hem från skolan. Älskar dig.

Crhis Night gick sakta bort från sin frus grav. detta var en vardagsrutin han hade. Varje dag gå upp klockan nio, städa huset, köpa mat, tvätta och sedan gå ut jobba lite i baren och sedan direkt i väg till kyrkogården. samma rutin som började för fem år sedan. När hans dotter trodde han var ute och söp och bråkade satt han egentligen och drack vid sin frus grav och berättade om sina problem. men han skulle inte få någon hjälp eftersom han ständigt behövdes hemma även om Pink inte såg det.

- Hej vad gör du?, skrek Pink till mot mannen som gick över vår bakgård.

- Jag hjälper till med döden på Ashley och.... Ashley, sa han och såg förvirrad ut.

- Måste inte du fråga om lov först?, frågade jag då och tittade upp mot honom.

han tittade frågande på mig och påminde lite om en hundvalp. det var något med ögonen eller något som fick honom att verka omännsklig men vad tänkte jag med.

Pink drog in mig i sin famn men jag tittade fortfarade in i hans ögon och härmade honom med att lägga huvudet på snedden. jag gav honom ett stort leende innan jag öppnade munnen men stängde den snabbt då han sträckte fram handen mot oss. Jag tog den och skakade hand med honom fast Pink hade bakat bakåt och gjort så jag nästan ramlat, jag fattade inte varför hon ogillade mannen han verkade verkligen snäll. lite missförståd men snäll. jag bestämde mig snabbt för att jag gillade honom.

- Blue Madison Line Night och Pink Clovis Night?, den frågande tonen lät det som om han gissade.

- Ja Clovis hette våran mamma, sa Pink argt.

Jag petade henne på höften jag tyckte inte alls om hennes tonfall till mannen.

 

Blue verkade irriterad på sin syster inspekterade Castiel snabbt. det hade inte alls varit meningen att dom skulle hitta mig här Dean hade sagt åt mig att vänta eftersom han hade fler frågort men flickorna hade helt överraskat mig. deras närvaro var överallt i huset så jag kunde inte riktigt tala om vart dom var men det var Blues ögon som nu borrade sig in i mig. Pink var inte alls nöjd med min närvaro inte ens att jag uttalade hennes namn. oftast hade dom flesta lugnat ner sig eftersom dom trodde vi var gamla vänner som dom glömt bort. Pink var en svårt person ändå hade hon gjort mycket gott. jag s¨g det runt omkring henne. hennes aura och nu försökte hon skydda sin syster som alla andra dagar också. jag visste inte vad jag skulle göra.

Dean gick in på gården och såg Castiel stå vid flickorna.. Han reagerade inte så mycket utan ökade på stegen för att komma fram och rädda ängeln från situationen. Cas hade aldrig varit bra i sådana här pratsituationer. Ibland var det rent ut sagt skrattretande hur han pratade med folk. Dock såg Dean att Blue hade fått ett tycke för honom men hur Pink reagerade på helt andra sidan. Castiel såg Dean och rörde sig bakåt från systrarna. Pink slappnade av men Blue stelnade till. man såg tydligt vilka relationer som fanns på gården mellan fyra personer. Cas gick fram till Dean och viskade lågt till honom men nyheterna var inte bra och Dean ville helst förstöra något eller svära men flickorna var där och stirrade på dom. Sam kom in springandes med systrarnas pappa efter sig.

- Pappa lägg av dom försöker reda ut allt om Ashley!, skrek Pink desperat innan deras fulla pappa hann säga något.

- Det är som Colvis helt om igen!, skrek han upprört och man hörde likheten mellan dottern och fadern.

- Du kan vara lugn Mr. Night jag tänker inte skada dom, log Dean.

- Så fan heller!, sa han och riktade en smäll mot Dean som stod närmast.

 

Jag tittade upprört på pappa som slog sig igenom dom tre männen. Tårarna sköt upp i ögonen och jag kände hur jag kanppt kunde hålla det inom mig längre Pinks armar runt mig försvann och jag sprang in på mitt rum och stängde in mig. Ljudet från dom hördes förtfarande så jag smög in till Pinks rum och la mig i hennes säng. det luktade som henne och på något sätt tänkte jag på mamma. hennes bruna hår som föll elegant till axlarna, det stora leendet, gröna ögonen och dom mjuka händerna som brukade läggas på mina kinder när jag vart ledsen. hennes lena ord som tröstade mig. allt jag hade var Pink nu...

 

- Men fyfan lägg av NU SER DU INTE ATT BLUE BLIR LEDSEN DET BLIR PRECIS SOM NÄR MAMMA DOG OM IGEN. UPPFÖRD DIG SOM EN PAPPA NÅGON GÅNG INTE BARA EN GÅNG I MÅNADEN! det är ju fan du som ska vara vuxen, sa jag skakande och kände gråten stocka sig i halsen.

Männen stirrade på mig och jag såg att Dean blödde näsblod, Sam hade fått några rejälla slag på kinden och axeln medans pappa såg ut som skit som vanligt efter hans dagliga slagsmål som han jämnt hann duscha bort innan jag kom hem med Blue. Mannen som var här först såg också nästan helt opåverkad ut förutom gräsfläckar på benen. alla stirrade på mig och det kändes som om jag var mamma och tittade på mina tre småpojkar.

- Bara för att mamma dog betydde det inte att vi slutade finnas pappa. Jag fick ta ansvar för allt. jag betalar maten, räkningarna, spriten som du jämnt köper. Jag ser på när du slåss och kommer hem blodig, full med gräsfläckar varenda dag och ber dig att snygga till dig så att Blue inte ska märka. Hon är nio pappa.... nio hon förtjänar något bättre än den som du är. Ibland önskar jag att det va rdu som dog och inte mamma. hon skulle ha behandlat situationen bättre.  Dean... Sam snälla bara lista ut vad som hände med Ashley och Ashley!

Jag gick upprört där ifrån jag visste exat vart jag kunde hitta min lilla syster. min säng, gömd under täcket och hon tror att hon inte syns. hon tänker på mamma och på mig men tankarna på pappa är som bortblåsta. jag hade rätt och jag visste att om pappa var full skulle han ändå komma ihåg mina ord vart enda ett. jag ville bara att Ashley och Ashley inte skulle ha dött för inget.

 

Castiel tittade mot marken långt där nere. Sam och Dean satt vid bilen och alla tre männen tänkte. hur skulle dom kunna hjälpa. efter att Pink skrikit färdigt så hade deras pappa försvunnit och Winchester bröderna var snabba att göra detsamma. Cas hade däremot tittat till tjejerna som sov bredvid varandra. 

- Cas vad menar du med att du inte vet Vi har redan dödat henne, sa Dean irriterad efter en stund.

- Hon har kommit tillbaka det enda som återstår är att hitta samma spegel igen och bränna ramen, suckade Castiel.

- Vi måste rädda Pink och Blue vem var det mer som Pink berättade om?

- Jade Sammon och deras pappa, suckade Dean.