Rachelsnoveller

jag tyckte det var konstigt att jag skrivit så efter som hon
redan var död. hon var min största hjälte och pappa skulle ta hand om mig.
men varför hade jag skrivit som om hon skulle dö.

Lunchtid
Jag satt på soffan medans Lina stormade in med Sam bakom sig.
jag vände huvudet mot dom och tittade på dom med en trött blick,
Lina skrek och det var då jag vart medveten om den långa kniven i min hand.
Sam tog den ur min hand och tittade på mig.
jag vinglade framåt och kände järn smak i munnen.
telefonen ringde och Sam hjälpte mig upp medans Lina svarade.
- Va vad sa du?, frågade hon.
jag visade att jag ville ha telefonen och hon räckte mig den
ganska snabbt så telefonen blev suddig för mina ögon.
jag hörde rösten och förstod att det var pappa.
- Hej pappa, sa jag och hörde hur full jag lät.
- MIchelle du åker om en månad och inte någon dag för sent förståt.
- Jajamensan pappa.
jag tryckte av samtalet och letade med blicken över rummet.
jag skrattade lite och sedan tittade jag ner på såret.
det var inte stort och blödde inte men det brände på något
sätt. jag kan inte förklara det men det stack i såret som ett brännmärke.

jag tittade på klockan som var över dörren. halv sju jag skulle
klara mig till skolan innan sju vad bra tänkte jag
och log för mig själv. skolan som verkade
så grå hade jag börjat gilla även om jag knappt hade
några vänner så had ejga jämnt min musik med mig och jag vet
att det ser jätte löljigt ut när jag går runt och mimar för mig själv
eler när jag gör små danssteg eller helt klart sjunger lite högt.
men jag bryr mig inte jag älskar musik så varför förneka det och
om ni vill stirra så stirra jag menar wtf!

Morgon
med hjärtat i halsgroppen så stod jag i lektionens salen.
usch vad jag hade det här.
jag hade inte min musik och jag började nästan gråta
så fort vi började prata om hur man är mot varandra.
jag ville ut. jag gick ut lite tidigare så det var därför jag stod här nu i
vardagsrummet med en kniv.
jag skakade om handen men ändå var kniven otäckt stilla.
jag la den mot huden och kände den kalla stålen.
jag lät den glida över armen. sedan en gång till på samma
ställe, jag log när jag kände smärtan.
Jag ville dö.
Jag ville dö.
jag visste att det inte var för att mamma dött
eller att Linus dött. det var inte för att jag var
långt bort från alla jag älskade.
det var för att jag hatade mig själv. jag pressade
ner kniven mot huden och började glida med den igen. det gjorde för ont så jag tappade kniven.
jag skakade och sedan sprang jag mot köket.
jag skrek i ren panik när jag såg mitt eget blod på min arm.
jag satte en handduk för såret och pressade den.
jag kände hur jag fick mer och mer panik. jag satte mig flämtande
på kakelgolvet. jag snyftade och höll hårt i handduken.
jag hatade mig själv.
jag tänkte på kniven och kände hur jag ville prova igen.
jag ville faktiskt dö.

när jag hade tagit hand om såren kände jag mig lugn även fast jag gick
runt som om jag var full och knappt kände hur mina fötter nuddade golvet.
det var Då Lina och Sam kom in springande.
det var då pappa ringde och jag såg kniven.
jag skrattade och jag kände hur jag sjönk ner i mörkret.
jag fick dom att lova att inte berätta för någon.
Lina flyttad ein och Sam var med mig hela tiden.
han och Lina var med mig så jag inte skulle skära mig.
det gjorde jag ändå det var precis som att röka för mig.
jag rökte inte och jag drack inte heller.
jag skärde mig och varje gång jga hade gjort
det ville jag göra det igen och igen som en
läskiig karusell som man så gärna ville komma bort från
men ändå åka igen för man gillade adrenalinet som kom.