For Sickness Kapitel 18
- jag mår bra, sa hon med en tjock stämma och tittade ner på hennes händer.
- Ryan du mår inte alls bra vi vet det. kan du inte bara vara ärlig, sa jag.
Ryans perspektiv
jag visste inte vad jag skulle säga. Vadå skulle jag sätta mig och skrika att jag mått dåligt för jag hade bet Mila att hoppa. Jag mådde dåligt för att jag saknade Justin och pappa. För jag saknade mitt liv och mina drömmar. För jag saknade någon att lita på och trodde på som jag kunde prata med. Som trodde att jag inte var så hemsk och som stöttade mig. Vad skulle jag säga. Att jag inte brydde mig längre att jag väntat på att dö fast jag egentligen inte försökte. Tystnade låg i rummet och jag tittade argt på Justin. Jag tittade på Liam efter några sekunder. Han log blekt och hade sin hand bredvid min. jag tog hans hand och log blekt tillbaka. Efter allt jag hade gjort under det att jag bott hos dom så förtjänade han förklaringen. Jag älskade honom och även om jag inte ville säga det älskade jag fortfarande Justin.
- Jag mår inte bra. För sanningens skull så bryr jag mig inte hur långt jag går jag bryr mig inte om jag dör. Det som hände Mila var så. Pappa han ville... jag bara...
- Ryan snälla dö inte, sa Liam och jag såg tårar trilla ner från hans ögon och jag hörde gråten som satt fast i halsen på honom.
Jag kunde bara skaka på huvudet och titta ner. Jag vågade inte möta Justins ögon det var knappt som jag vågade möta Liams. Om han grät hur skulle då Justin se ut. Jo som om någon slitit ut hans hjärta. min mobil ringde. jag tittade på Liam som hade den i bakfickan. jag tog emot den men släppte inte hans hand utan greppet snarare hårdnade.
- Ja hallå?, sa jag och försökte låta oberörd av vad som nyss hade hänt.
Jag kom ut ur sjukhuset på kvällen. Liam satt med mig inne i mitt rum hela tiden. Han var orolig och ville hålla mig sällskap. Läkarna hade inte fattat vad jag hade gjort för att blöda så där och för att vara ärlig kommer jag inte heller ihåg vad jag gjorde. Men det var väl lika bra? Liam körde oss hem men det var helt tyst i bilen. Jag skakade av mig en äcklig känsla och tittade mot Liam.
- Jo Liam när du var borta ett tag för att äta skrev jag en sång om oss och hur jag känner och jag hoppas du känner likadant, sa jag och gav honom pappret.
Han stannade bilen och tog upp den och började läsa.
- Vi borde sjunga den här tillsammans på nästa konsert jag har med killarna.
- Men... det vore underbart så du känner likadant?, frågade jag.
- Såklart jag gör lilltjejen, sa han och kysste mig.
Resten av vägen så pratade vi om hur det hade varit förut och nu kändes allt bättre och jag tror faktiskt att jag mådde bättre över huvudtaget. Som om jag faktiskt kunde överleva det här. när vi var hemma. eller deras hem eftersom mitt fortfarande låg öde kvar. jag ringde Selena och pratade med henne med Liam på andra sidan bordet som höll min hand. jagg var stolt över honom över hur mycket kärlek han faktiskt kände.
Justins Perspektiv
Jag satt hemma och försökte tänka. Ryan hade inte dödat Mila och det var ju svaret jag ville ha men jag ville inte veta hur mycket hon fortfarande kände. Hur hon ville ta livet av sig för att jag stack. Men hon har det bättre med Liam. Och jag var väl aldrig riktigt rätt för henne men jag älskar henne. Även om hon är en mördare. Jag slog på tv:n och fastnade på femman. Ryan satt där i soffan och det såg ut som om hon grät fats jag visste att hon inte gjorde det.
- Så hur kändes det med allt det här runt dig?, frågade Ellen.
- Jag tror inte att jag någonsin ville dö men om jag någonsin gick för långt så skulle jag inte bry mig så mycket, sa Ryan och såg helt lugn ut.
Jag tänkte på hur Liam säkert stod där bakom och sedan hur han såg ut när hon berättade det på sjukhuset. Jag hade blivit förstörd. Det kändes hemskt att se henne sådär. Jag älskade henne men hur kunde jag vara rätt för henne om jag hela tiden skyllde på henne om morden. Sedan tänkte jag på Liam igen.
- Och här har vi One Direction, sa Ellen och log stort när alla fem killarna kom ut.
Ryan ställde sig och kramade om alla och dom små pratade lite och Ryan log igen. Liam satte sig bredvid henne och la armen om henne och viskade något så att hon log större. fan vad jag älskade den där tjejen. tänkte jag och tittade på när dom alla pratade.
- Och nu ska dom framträda en låt, sa ellen.
Alla nickade och gick upp på scenen. Ryan satt kvar och tittade på dom med stora ögon. man märkte lång väg hur stolt hon var över dom alla. sången började och direkt visste jag hur Liam sjöng den för henne.
