Rachelsnoveller

Dimman var tillbaka och jag gick runt i huset och bara plockade. jag visste vad jag behövde göra för att blli av med dimman. det här var tredje gången jag fått den i mitt liv. den första gången blev jag va med den nästan dirket men andra gången tog det längre tid. jag hade slösat bort ett år då. ett år jag inte kommer ihåg något av. det kunde förklara varför jag visste vissa saker men annars var det bara tomt. nu hade det gått tre månader. jag ville bli av med dimman men jag ville inte betala priset. jag måste ändå berätta för Justin om det så han förstår. men kommer han förlåta mig eftersom jag inte berättat tidigare?

- Justin, skrek jag samtidigt som jag satte mig ner på sängen i vårt rum.
- Vad är det?, frågade han och stack ut huvudet från badrummet.
- kan du komma ett tag jag måste berätta en sak som är ganska viktig, jag vågade inte mötas hans blick när jag sa så. rädd för att se in i hans ögon.
Han satte sig ner och tog min hand samtidigt som han log mot mig. det där leendet skulle försvinna väldigt snart och det högg till i hjärtat när jag tänkte så.
- Justin... jag har en sjukdom som betyder att ibland kommer jag inte ihåg något på flera dagar och ibland månader och som värst år. det är som en dimma som läger sig runt mig och jag kan bara få bort den om jag blir riktigt riktigt arg. men jag vill inte utsätta dig för det. jag är ledsen Justin för jag inte har sagt det tidigare! men jag ville inte såra dig efter mina misstag, jag kände tårarna åka ner för kinderna.
- Miranda det är okej men du måste bli av med den okej? har du ingen medecin?, jag skakade på huvudet.
- Aris lät mig aldrig komma till sjukhuset men en gång smög jag dit men jag kommer inte ihåg det. det är för dimman men jag är helt säker att jag inte har någon medecin.

Vi satt och pratade om det ganska länge och jag förklarade och svarade på hans frågor. han undrade vad som orsakade dimman och jag svarade helt ärligt att jag inte visste. vi satt eoss då i bilen och jag visste att han skulle köra mig till sjukhus. Ashley var hos Justins mormor och morfar. bilen åkte fort och snart stannade han. tyvärr hade jag redan glömt bort vad vi skulle göra där. jag ville inte fråga Justin eftersom jag visste att det var dimmans fel så jag följde bara efter.

- Miranda vet du vad det här är?
- ja det är en sked
doktorn nickade. han hade frågat mig många saker och visat saker som jag skulle vad det var för nåt. Justin höll mig i handen hela tiden.
- Kan du snälla förklara vad jag gör här nu?, frågade jag lite irriterat.
- hur länge räker minnet?, frågade Justin.
- inte så länge som det borde men det finns ingen medecin och hon får så här när det hänt något riktigt stort som kan få henne ledsen. hon måst efå en känslo chock. som att bli arg som hon sa tidigare. det finns tyvärr inget att göra jag är så ledsen Mr. Bieber.'

VI satt i bilen igen och var på väg hem. vi satt tysta hela vägen och det kändes konstigt. mest eftersom jaginte kom ihåg sjukhus besöket och att det kändes som pinsamtystnad. som när man säger något riktigt dumt och den andra tänker på vad den ska svara men det förblir tyst. Justin stannade bilen och vi stod utanför en affär.
- Miranda du vet när jag kysste det där fanet?
- ja hon blonda, sa jag och nickade.
- Jag gillade det och jag bjöd upp henne till mitt rum men vi kysstes bara, sa han och tittade på mig med tomma ögon. han väntade på min reaktion.
Jag var arg över att han inte sagt nåt men jag hade inte velat veta heller. jag vart argare för varje minut som gick. snart hörde juag en knackning på Justins bilruta och där stod Ryan med sitt vanliga leende som retade upp mig ännu mer. hur kunde han vara glad? jag öppnade dörren och började gå iväg från dom. jag hörde hur dom skrek mitt namn och kom i kapp mig. dom tog mina hände roch bad mig stanna. dimman var som bort blåst och allt kom tillbaka. sjukhuset, vårt prat, Ashley, mitt liv. till och med allt jag glömt bort förut kom tillbaka. som hur jag fick MVG i teknik och fysik. eller hur jag blev ovän med Harry när vi var små. allt kom tillbaka som en flodvåg.  dom bad mig stanna och Justin vände mitt ansikte mot hans. hans ögon var ledsna men jag sa inget. jag bara slet mig ur deras grepp och sprang. jag bara sprang allt jag orkade mot parken. det var två kvarter bort men jag stannade inte försen övergångsstället kom.  bilarna flög förbi men jag kunde inte stanna. jag hörde hur dom andra kom emot mig. jag började springa och bilarna stannade och undvek mig med några centimeter. jag sprang vidare och jag hörde hur Justin skrek. jag vände mig om för några sekunder och när jag tittade tillbaka så kände jag en vindstöt från bilen som åkte förbi. ett skrik ekade genom gatan. bilen stannade och det droppade blod från motorhuven. jag tittade omkring mig folk flokades överallt och Justin kom fram. hans ansikte var tårdränkt precis som Ryans. vad hade hänt? jag levde ju. jag sprang snabbt vidare och kom till parken. jag stod vid vattnet och hämtade andan. det gjorde ont fast jag visste inte varför. en liten pojke stod och stirrade på mig. jag log mot honom och gick emot honom. han ryckte i sin mammas tröja.
- what it is Henry?, hennes blonda hår hängde ner i ögonen på henne.
- Mom I see dead people, sa han och stirrade på mig.
hans mamma lyfte blicken mot mig och skrattade.
- det finns inget där Henry sluta leka nu, sa hon och strök sitt hår bakom hennes öra.
jag tittade på dom som om dom var sjuka. jag gick mot vattnet och speglade mig själv. mitt ansikte hade glasskärvor i sig. det droppade blod från såren och axel var nästan helt krossad. jag tittade oroligt tillbaka mot vägen och såg hur mycket folk som stod där.