Rachelsnoveller

Jag gick tillbaka samtidigt som kylan åkte upp för min ryggrad. det gjorde ont att sätta ner fötterna men snart var jag framme. jag andades tungt samtidigt som jag tittade över bilen. en blå mustang. föraren satt och pratade med polisen han hade en filt runt sig och en kopp med varmt kaffe. jag rynkade på näsan av lukten från blod och kaffe. jag gick fram till Justin som satt och grät lite längre bort. Ryan hade lagt sin arm runt Justins axlar och Pattie satt framför honom med händerna på hans knän. hon mumlade något och Justin svarade. jag gick fram fast det bran i mina fötter. jag satte mig bredvid dom och jag såg hur Justin tittade upp nästan hoppfullt att se mig helt oskadd. men nu satt jag här som ett spöke som är mellan verklighet och död. jag gickk bort mot min kropp. hon såg inte ut som mig. hennes hår var mörkt efter allt blod som fastnat. hennes ansikte var blekt och uttryckts löst, hon låg slappt mot marken och hade stängda ögon. det låg blod runt henne men jag såg hur hon andades och snart hördes en hostning samtidigt som det började kittlas i min hals.

- Vi måste operare henne snabbt och länge, sa en ambulansman samtidigt som dom lyfte upp mig p en bår. jag nuddade min hand och kände kylan och jag sjönk sakta ner på båren. jag satt vid mina egna fötter och torkade bort mina tårar med baksidan av min hand.

när vi kommit in till sjukhuset satte jag mig bredvid Justin i väntrummet. jag la mitt huvud på hans axel men han kände inget. jag var ett spöke som väntade på om min kropp skulle dö eller leva.

 

Justins perspektiv

Jag kände kylan runt mig och jag tappade andan så fort en sjuksköterska gick förbi. Som om den nästa skulle komma fram och säga att Miranda skulle klara sig. Jag sjönk ner och la mig ner. Oförmögen att ens sitta upp. Jag kunde inte tänka klart och hela tiden kom jag ihåg hur hon hade stannat och tittat mot mig. Hennes hår hade flugit i vinden och sedan när hon vände sig om och bilen kom. Hela min värld hade stannat när jag såg henne falla till marken. Om inte Ryan hade stoppat mig skulle jag springa ut till henne och också bli påkörd.

- Justin du måste äta något, hon kommer bli bättre!, Mamma tittade argt på mig eftersom jag hungerstrejkade ända tills jag skulle få information om Miranda. jag skakade på huvudet.

- Justin hon mår bra. jag pratade nyss med läkarna och hon hade svåra skador men hon kommer bli bra tror dom.

- Tror dom måste veta!, skrek jag och flög upp från bänken jag satt på.

jag sprang emot hennes rum. om hon var bra skulle hon le mot mig och säga att hon älskade mig så fort jga kom innan för hennes dörr. jag slet up dörren. hon hade stängda ögon och andades knappt precis som förut. hon var mindre blodig och det högg till i mitt hjärta. hon hade en förmåga att hamna på sjukhus men den här gången var det värst av alla. hon kanske aldirg mer skulle öppna sina ögon och aldrig mer säga att hon älskade mig. jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. jag tog hennes hand som var alltför kall för att hon skulle vara levande.

- Miranda vakna snälla. jag vill inte säga det mer, jag orkar inte snälla älskling vakna!