Kapitel 106 Head To Head
jag sprang emot hennes rum. om hon var bra skulle hon le mot mig och säga att hon älskade mig så fort jga kom innan för hennes dörr. jag slet up dörren. hon hade stängda ögon och andades knappt precis som förut. hon var mindre blodig och det högg till i mitt hjärta. hon hade en förmåga att hamna på sjukhus men den här gången var det värst av alla. hon kanske aldirg mer skulle öppna sina ögon och aldrig mer säga att hon älskade mig. jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. jag tog hennes hand som var alltför kall för att hon skulle vara levande.
- Miranda vakna snälla. jag vill inte säga det mer, jag orkar inte snälla älskling vakna!
Jag ville öppna ögonen men det gjorde ont. när mina ögonlock åkte upp och det ljusa rummet gjorde så jag fick ont i ögonen så ville jag spy. jag tittade åt höger. spöket jag stod och stirrade ner på mig. hennes violeta ögon var vänliga och hon viskade något innan hon kysste min hand och försvann. hade jga blivit mental sjuk nu också? jag tittade på min hand som hon hade kysst och fingradeöver det ljusa märket jag hade fått. det såg ut som ett födelsemärke fast det var för ljust så man nästan inte såg det. dörren öppnades och jag tittade så snabbt upp att jag fick ont i nacken. jag masserade den medans jag la mig ner igen. dörren stängdes igen och ingen hade kommit in. jag kanske fortfarande sov fast du skulle jag inte kunna tänka som jag gjorde nu. eller jag kanske sov?
- Miranda jag har varit så orolig!
jag rykte till och tittade på Pattie som satt bredvid mig.
- Förlåt jag menade inte att skrämma dig. Justin har precis somnat och jag ville titta till dig.
- Hur länge..., min hals var alldeles torr.
- Hur länge du har legat här? (jag nickade). Ungefär en vecka.
- Då missade jag Justins födelsedag. snälla säg at than inte var här då!, sa jag lite ledsamt.
- Nej han var hemma och sov för det mesta men hans syskon kom.
Vi satt tysta ett tag och jag kom och tänka på spöket igen. hade det verkligen varit jag. hon hade samma violeta ögon som mig men det var för ljuset i rummet. hon såg även mycket friskare ut och mådde säkert bättre än vad jag gjorde. dörren öppnades igen. den här gången kom Justin in han tittade ner i golvet och såg trött ut. när han tittade upp så log han blekt. Pattie lämnade oss ensamma men det kändes dött i rummet. det hade aldrig varit så här tyst i ett rum med oss.
- Miranda jag är ledsen. inget av vad jag sa var sant jag trodde inte du skulle reagera sådär. jag är så ledsen om jag hade varit tyst skulle du inte blivit påkörd, han grät.
- Det är inte ditt fel förra gången var det värre.
- hur kan något vara värre än det här?
- Jga var död i flera minuter då fast dom fick tillbaka mig. jag hamnade i koma i flera veckor. jag var praktiskt tagit död.
Han grät och jag visste inte vad jag skulle säga.
- Justin jag hörde dig och jag lovar jag ska göra allt jag kan för att inte hamna här igen. någonsin jag förstår att det inte är lätt och du har dina turnéer så du kan inte vara här. jag är ledsen Justin, jag älskar dig.
Han kysste mig och lutade sin panna mot min. han andades sakta och jag kysste honom igen. han kröp ner i min säng.
jag somnade om och ville inte vakna igen. det kändes som om jag redan hade drömt det där men det kändes ändå verkligt. jag visste inte vad som var fel på mig men om de tvar något så behövd ejga vila mig efter skadan.
