Kapitel 107 Poem
jag somnade om och ville inte vakna igen. det kändes som om jag redan hade drömt det där men det kändes ändå verkligt. jag visste inte vad som var fel på mig men om det var något så behövde jag vila mig efter skadan.
Åter igen hörde jag röster som drog mig tillbaka ut ur drömmen och in i verkligheten. jag tittade upp mot det starka ljuset som gjorde ont i ögonen igen. rösterna tystnade och alla tittade på mig. Jag blinkade och dom kom fram till mig. Jag visste inte vad som skulle hända men mitt hjärta ökade takten som om jag var rädd... riktigt rädd.
- Miranda slappna av och stäng ögonen.
Smärtan illade upp genom min ryggmärg. vaknade jag när dom opererade mig? hjärtat gick snabbare och snabbare och jag kände hur jag började gråta.
- Miranda det är okej lugna ner dig.
Jag skakade och kände paniken och smärtan sprida sig i hela kroppen. jag ville somna om och glömma men allt jag kunde tänka på var att jag var vaken. jag visste inte vad dom gjorde vilket gjorde mig mer skräm än jag någonsin skulle ha varit i hela mitt liv. läkaren drog fram en nål och syrgas mask. han tryckte in nålen i min över arm och sedan satte han varsamt på mig syrmasken. jag åkte sakta tillbaka till sömnen och mina drömmar. som tur var att när jag vaknade allt jag minddes var svart. allt förutom smärtan och paniken jag hade kännt.
Jag svalde torrt och sträckte mig efter vattnet. jag nådde inte på bara några millimeter. jag försökte flytta mig men det gjorde för ont så jga låg kvar och sträckte mig.
- Du kan be om hjälp, sa Justin efter några sekunder.
- Aldrig jag ska klara det här!, sa jag lite halv argt.
- Pms eller?
- Nej bara sur över att inte kunna göra vissa saker, sa jag och tittade surt på honom.
han fattade vinken och hjälpt emig att nå vattnet genom att flytta glaset några centimeter så jag nådde. jag drack snabbt upp och log mot honom. jag började komma ihåg smärtan och paniken igen. jag satte i halsen och hostade några gånger. jag höll Justin på en armlängds avstånd. jag hade för ont i kroppen för att putta bort honom så jag visade med fingret att han skulle stå kvar. han såg orolig ut och ville hjälpa men han stod kvar. när jag slutade hosta svalde jag några gånger innan jag tungt la ner armen. Justin kom fort fram och höll om min hand. Han pussade min panna och sedan kysste han mig. han log mot mig fånigt
han satte på radion och någon man pratade om en dikt. jag tittade på Justin som log.
(hoppa fram till 0.06)
Threw Tears I have my fears
Threw breakes I make mistakes
The song of my heart
Is the song that I Love
Cause it's sings your name
and I don't blame
När Avril började sjunga fick jag tårar i ögonen. jag hade lyssnat jätte mycket på den här när det hade varit dagarna efter jul. jag hade helt glömt bort den.
- Jag älskar dig så mycket Justin, sa jag och kysste honom.
Postat av: Sara
Rätt skönt med så kort kapitel!