Rachelsnoveller

Justins perspektiv

mamma hade kommit in med Scooter i hälarna när jag sagt att det var okej för dom att komma in och möta min dotter. Scooter log stolt och tog henne i sina armar.

- Hon liknar verkligen dig Miranda, sa han med ett skratt.

Mirandas perspektiv

Jag nickade. Det hade varit något i min släkt som fick alla flickor att se likadana ut. Därför såg det ut som jag var tvilling med Lynn och var även som en kopia av Sofie min döda syster och min döda mamma. Jag visste inte vad som fick oss att se likadana ut men jag var stolt över det. Jag hade ont i armarna och huvudet. Jag la mig ner i sängen och log mot dom andra. Jag märkte Justins blick men jag skakade på huvudet och log mot Pattie och Scooter.

Den kvällen kom jag hem till det nya huset. Det var litet och mysigt och det var helt tyst överallt. Det var skönt och jag la mig direkt i den stora dubbelsängen som stod i Justin och mitt sovrum. Han la sig ner bredvid mig och jag la mig i hans famn. Han viskade något och kysste min panna och sedan sov jag tungt.

Den långa korridoren var mörk och instängd och luktade lik. Den fräna lukten av sprit letade sig in mot mig och gjorde så jag ökade stegen mot dörren på andra sidan. Jag fumlade med låset och ramlade nästan mot det kalla golvet när dörren öppnades. Jag tittade ut över omgivningen. Trädgården var liten och hade vita staket runt sig. Längst bort mitt emot mig stod en basketplan. Ganska liten och öde. Mot huset lutade blommor och buskar och en sommarstol som såg ut att vara övergiven åt kylan. Jag gick ut på gräset som knastrade av frosten när jag satte ner foten. Jag hörde hur gräset knastrade borta vid basketplanen. Jag gick snabbt och tyst dit. Det var nästan omöjligt att inte bli rädd att bli upptäckt. Jag saktade in och tittade in bakom stolpen. En ensam pojke satt där. Han hade en basketboll mellan händerna som han kastade upp och fångade. Han låg på nu på marken och kastade upp bollen igen. Han grät. Stora tårar föll ner från hans kinder och jag gick lite närmare honom. Han såg så ensam ut att det gjorde ont att se honom där. Jag satte mig på huk och kände något hårt under mina fötter. Jag tittade ner. Jag stod på en påse. Jag öppnade den och såg ett fotografi. En man stod och höll om pojkens axlar. Båda hade leenden på läpparna och lekfulla ögon.

- Leave me alone, en väsande röst kom från pojken som sakta kröp mot mig nu.

Jag ställde mig upp. Hjärtat bankade hårt i bröstet som om den ville springa här ifrån. Jag stannade kvar. Pojken kom närmare och närmare med samma väsande röst som sa samma sak. Tillslut började jag baka bakåt. Hjärtat gjorde så jag ville spy och rymma där ifrån.

- Men var den där mannen?, jag stannade igen och pekade mot fotografiet.

- Jeremy, rösten lät frågande.

Jag såg det nu. Den lilla pojken såg exakt ut som Justin när han var liten. Jag kände hur hjärtat lugnade ner sig och jag andades normalt igen medans jag nickade. Justin ryckte på axlarna igen sedan mörknade blicken mot mig. Han växte och blev större och äldre. Han kom emot mig och för varje steg växte han ett år. Snart stod han framför mig. Han var precis likadan som han var nu i verkligheten.

- Ingen vill ha dig Miranda jag kom bara tillbaka för barnet. Tror du jag vill ha dig?, ett skratt kom och han såg arg ut.

- Men jag...

- En ensam flicka som är barn till en våldtäktsman och en död familj. En som bara är ute efter pengar, fortsatte han och jag kände tårarna.

- Justin lämna mig ifred.

Han skakade på huvudet och jag skrek till honom att försvinna. Han tog ett starkt grepp om min handled och tvingade mig att sätta mig ner. Han tittade in i mina ögon och sedan sparkade han mig. Jag kämpade efter andan.

Justins Perspektiv

Miranda hade pratat i sömnen så jag hade gått ut efter att ta lite kvällsmat. Jag satte mig framför tv:n och slog på första bästa kanal. Det var en kriminal serie på och jag satte mig bekvämt. Det tog inte lång tid innan jag hörde snyftningar. Snart skrek Miranda. Hon skrek att någon skulle försvinna och låta henne vara. Jag blev rädd och sprang fort till vårt rum. Hon var ensam men hon hade en mardröm och en riktig illa sådan.

- Miranda det är lugnt det var bara en mardröm, sa jag och väckte henne.

Tårarna slutade inte och hon tittade bara häpet på mig som om hon var rädd för mig. Jag satte mig ner bredvid henne och la armarna om henne. Efter ett tag tog hon ett hårt tag om mig och torkade sina tårar.

- Förlåt Justin det var inte meningen det var bara en sån hemsk dröm, sa hon och kysste mig.

Hon berättade och jag kände hur det blev kallt inombords.