Rachelsnoveller

Tårarna slutade inte och hon tittade bara häpet på mig som om hon var rädd för mig. Jag satte mig ner bredvid henne och la armarna om henne. Efter ett tag tog hon ett hårt tag om mig och torkade sina tårar.

- Förlåt Justin det var inte meningen det var bara en sån hemsk dröm, sa hon och kysste mig.

Hon berättade och jag kände hur det blev kallt inombords.

---

Mirandas perspektiv

 

Justin hade varit borta ända sedan jag berättat om mardrömmen. Det var en vecka sedan och nu satt vi i hans mormors och morfars kök och jag hade Ashley i min famn. Det kändes lite tomt att inte Justin var närvarande men det var skönt att vara själv på något sätt.

- Mår du bra Miranda?

- Ja då Diane det är lugnt jag oroar mig mer för Justin, sa jag med ett snett leende.

Hon nickade bekymrat och sedan gick hon ut ur rummet. Jag hörde hur hon pratade lite med Bruce och sedan kom dom tillbaka. Dom satte sig mitt emot mig och jag la ner Ashley i hennes vagn.

- Ni vill höra mardrömmen va?

Båda nickade och jag började berätta. Det kändes skumt att berätta den igen. Det var obekvämt mne jag gjorde det endå och jag förklarade så gott jag kunde. Dom lyssnade och nickade då och då. När jag var klar tittade båda på mig som om jag inte hade berättat klart.

- Det var en väldigt smärtsam tid för Justin och det måste känns svårt för honom att du drömt det.

- Så det är sant hade det verkligen hänt Justin förut samtalet vi hade i slutet?

Båda nickade och jag tyckte synd om Justin. Det måste verkligen varit svårt att bli lämnad av sin pappa så ung. jag visste delvis att hans mamma och hans pappa var skilda sedan han var tio månader. Men det måste känns hemskt att gå igenom det en gång till och den här gången komma ihåg det. Jag ställde mig upp och gick mot vardagsrummet där han satt med ansiktet i händerna. Han kallsvettades. Jag tittade på honom och satte mig ner och lutade mitt huvud mot hans axel.

- Jag är ledsen Justin.

- Det är lugnt du visste inte. Kan vi bara aldrig nämna det igen?

Jag nickade och kysste honom.

 

jag skulle snart upp på scen igen och det kändes otroligt bra. jag längtade att möta alla igen. jag saknade Frank. han hade blivit min pappa och det kändes lite synd att inte ha träffat honom på en evighet. trotts allt hade jag inte träffat honom på nästan ett år och det kändes som om jag växte ifrån alla som jag kände förut. förutom min syster som var lite svår att växa ifrån.