Kapitel 26 Birds
det var idag begravningen skulle vara.
Jag satte på mig en klänning, sminkade mig och fixade till peruken som jag hade haft hela tiden efter som så många varit runt mig. jag tog min väska och sedan gick jag ut. En man som hette Lucas skulle skjutsa mig och vara min egna "livvakt". det kändes anorlunda men jag litade på honom. vi körde ett tag och när vi äntligen kom fram var dett det finaste huset jag någonsin hade sett. det var litet, vit och hade väggar som stacket. jag gick sakta in och såg att Lucas följde efter. innut i var det en stor gård med en fontän i mitten och små grus vägar från varje väderstrek. det var små fyrkanter av gräs så det såg ut som en flagga. det stod personer i små grupper och pratade men jag gick rakt fram och in i vardagsrummet. där inne var det stort och ljust. det var varmt och längst fram var en kista med levande ljus runt. ett stort poträtt visade hur Sofie hade sett ut. hon var en kopia av mig eller jag var kopian av henne efter som hon var äldre. jag tittade ner i golvet och satte mgig längstbak i raden av stolar. Lucas satte sig längre bort och snart såg jag honom inte för allt folk som kom in. en kvinna satte sig bredvid mig och log stort.
- Miranda McKay det var längesen, hon log fortfarande.
- du får ursäkta mig men vem är du?
- åhh det är ingen fara mitt barn jag är din mors äldsta vän. jag är här i stället för henne. hon ville vara kvar i svergie istället för att gå på sin dotters begravning.
- vad heter hon.... min mamma.
- Marlene McKay, lika vacker som du och Sofie var.
jag nickade och sedan började begravningen.
*
Så jag var en kopia på mamma också? jag stod framför fontänen och tittade ner i vattnet. dom flesta personerna här kom framoch beklagade sorgen men jag sa att det inte var något att beklaga jag kände inte Sofie ändå. kanske lite kallhjärtat men det var ju sant.
jag hörde ett skott och personer som skrek men jag stod stelt kvar vid fontänen. personen som hade skjutit kom fram till mig. den kramade mig och viskade förlåt. jag föll till marken och det gjorde så ont. någon skrek och personen som satte sig ner bredvid mig log men grät.
det sista jag såg var fåglar
Jag satte på mig en klänning, sminkade mig och fixade till peruken som jag hade haft hela tiden efter som så många varit runt mig. jag tog min väska och sedan gick jag ut. En man som hette Lucas skulle skjutsa mig och vara min egna "livvakt". det kändes anorlunda men jag litade på honom. vi körde ett tag och när vi äntligen kom fram var dett det finaste huset jag någonsin hade sett. det var litet, vit och hade väggar som stacket. jag gick sakta in och såg att Lucas följde efter. innut i var det en stor gård med en fontän i mitten och små grus vägar från varje väderstrek. det var små fyrkanter av gräs så det såg ut som en flagga. det stod personer i små grupper och pratade men jag gick rakt fram och in i vardagsrummet. där inne var det stort och ljust. det var varmt och längst fram var en kista med levande ljus runt. ett stort poträtt visade hur Sofie hade sett ut. hon var en kopia av mig eller jag var kopian av henne efter som hon var äldre. jag tittade ner i golvet och satte mgig längstbak i raden av stolar. Lucas satte sig längre bort och snart såg jag honom inte för allt folk som kom in. en kvinna satte sig bredvid mig och log stort.
- Miranda McKay det var längesen, hon log fortfarande.
- du får ursäkta mig men vem är du?
- åhh det är ingen fara mitt barn jag är din mors äldsta vän. jag är här i stället för henne. hon ville vara kvar i svergie istället för att gå på sin dotters begravning.
- vad heter hon.... min mamma.
- Marlene McKay, lika vacker som du och Sofie var.
jag nickade och sedan började begravningen.
*
Så jag var en kopia på mamma också? jag stod framför fontänen och tittade ner i vattnet. dom flesta personerna här kom framoch beklagade sorgen men jag sa att det inte var något att beklaga jag kände inte Sofie ändå. kanske lite kallhjärtat men det var ju sant.
jag hörde ett skott och personer som skrek men jag stod stelt kvar vid fontänen. personen som hade skjutit kom fram till mig. den kramade mig och viskade förlåt. jag föll till marken och det gjorde så ont. någon skrek och personen som satte sig ner bredvid mig log men grät.
det sista jag såg var fåglar
