Rachelsnoveller

Jag ville skrika så han kom tillbaka. Jag ville ställa mig och springa efter honom. Slå upp ögonen och se honom le en sista gång sen kan jag dö. Om jag bara fick se honom en gång till så skulle jag kunna leva igen. Jag hörde någon gå utan för rummet. min puls ökade och jag kände smärtan i sidan. Jag ville slå upp ögonen men jag kunde inte. Jag kände hur jag fick tillbaka känseln i fingrarna. sakta grepp jag ett hårdare tag om lakana. Jag blinkade lite lätt men jag såg bara suddigt. Jag blinkade flera gånger menjag såg bara suddigt. åter igen hörde jag röster, en man eller jag tror det var en man kom in.

- Miss McKay hur mår ni?

jag öppnade munnen men inga ord kom. jag försökte flera gånger men inget hände. doktorn sa något men jga hörde inget och jag stängde ögonen igen.

doktorn hade gått in och jag hörde hur han skrek. flera sjuksystrar sprang in och jag försökte följa efter men Scooter tryckte ner mig i stolen igen.

- du får gå in när hon har fått hjälp.

jag nickade och tittade surt ner i marken. Jag behövde henne och hon behövde mig. jag kunde inte låta henne dö. jag måste sätta dit den som gjorde det här och Miranda är den enda som vet efter Lucas gjorde bort sig. jag suckade tungt och ställde mig upp. jag skulle ta en promenad  och gick snabbt ut ur sjukhuset. jag mådde illa bara av själva tanken på ett sjukhus. jag gick med snabba steg mot parkeringen. jag började gå på trottoaren och sedan ner på vägen och mot andra sidan. jag kom fram till en liten paviljong

jag satte mig ner och tänkte på Miranda. hennes skratt fick mig jämnt att skratta. Hennes leende fick mig att må bra och varje gång hon pratade var det som om det bara var det som lät i hela världen. Hennes hud var så mjuk, ögonen var så intensiva

hennes händer när dom smekte mig det var som om dom var gjorda för min kropp. hennes puls ökade så fort jag rörde henne. jag kände det och jag tror att hon kände när min puls ökade varje gång hon kysser mig med sina mjuka läppar. jag tänkte på hennes hår. det korta bruna håret som var så fint men som hon jämnt gömde med peruken jag köpt henne. det bruna håret som låg under, skimrade i solen, det var fylligt och visade vem hon var. Hon var speciell för mig men värdelös för alla andra. det hade hennes far sett till. Jag älskade henne.

Han visste att jag hatade honom nu. Han mjuka läppar mot mina var det bästa jag visste. Han händer i mitt hår eller i mina händer var det näst bästa. Hans ruffsiga hår var för kort att leka med men det var skönt att dra handen igenom det. Han var så snäll och perfekt och han var betydelsefull. inte för att han var känd utan för att han hade ett så stort hjärta. Jag älskade honom.

Jag gick tillbaka till sjukhuset men innan jag kom in blev jag stoppad av mina fans. Jag drog på mig ett fejk leende och började prata med dom. jag skrev autografer och tog några foton. en av tjejerna kunde inte slita blicken av mig och jag skulle precis skriva en autograf när jag såg vad det stod på pappret.

Jag skrev snabbt innan jag försvann in igen. mitt hjärta hade nästan stannat när jag läst det. Jag saknade henne så mycket när hon låg inne i det där rummet och höll på att dö.

- Mr. Bieber hon är vaken nu.

Jag gick in och tappade nästan andan när jag såg henne le mot mig. jag började gråta när jag satte mig ner bredvid henne.

- Jag har saknat dig, viskade jag.

hon nickade och försökte säga något men inte ett ljud kom. hon hostade och försökte igen.

- Det kan ta ett atg för rösten att komma tillbaka, sa doktorn och gick ut.

jag såg att hon vart ledsen så jag kramade snabbt om henne. hon la sin hand på min nacke och kysste mig ömt på läpparna. Hon försökte säga något men jag stoppade henne.

- Vila och jag vet att du förlåter mig redan.

jag kysste henne igen