Kapitel 29 From the bottom of my heart
- Vila och jag vet att du förlåter mig redan.
jag kysste henne igen
Jag blev bättre till och från och ibland var jag borta i flera dagar. men varje gång visste jag att Justin skulle sitta där. Han skulle vara tårögd och orolig och han skulle bli lika glad varje gång jag kysste honom för att visa att jga mådde bra. Jga hade ännu inte fått tillbaka rösten och jag hade blivit opererad fem gånger och dom sa att dom kanske var tvungna att operera två gånger till. Jag ville helst inte efter som jag gillade inte tanken på att jag kanske inte skulle vakna upp igen. Justin försökte övertyga mig men jag hade skakat på huvudet och pekat på raden där det stod att jag hade en liten chans att inte vakna upp igen. Han hade tagit bort pappret skrivit något och sedan gett det till läkaren. Jag visste att han hade skrivit under på att dom skulle operera mig.
- Miranda sluta vara sur du kommer överleva!
jag skakade argt på huvudet. och tittade bort från Justin. Jag ville inte opereras. Jag kom ihåg när jag var liten så sa jag jämnt till Aris
the last thing I think about before I fall asleep is: will I wake up again?
jag vände mig mot Justin igen och tittade honom djupt in i ögonen.
- the last thing I think about before I fall asleep is: will I wake up again?
Jag hade fått tillbaka min röst men justin hade nog inte hört det. Han la huvudet på sängen och gömde ansiktet i täcket. Jag la min hand på hans huvud och viskade samma sak igen. Han tittade upp och höll min hand.
- The last thing i think about before i fall asleep is: will I ever see her again?
Jag fick tårar i ögonen. Jag kysste honom och la mig sedan tungt ner. Jag hade ont i kroppen igen och jag såg att Justin blev orolig fast han försökte gömma det. Jag suckade tungt och började massera min högra hand.
“Sitting next to you doing absolutely nothing means absolutely everything to me.”
Jag började sjunga den meningen om och om igen. Justin skrattade lite och sedan började han sjunga på
hurtful med Eric Hassle.
doktorn kom in och tog med mig in i operationsalen. Jag var inte rädd längre men ändå
tänkte jag, tänk om jag aldrig vaknar igen?