Rachelsnoveller

mycket riktigt satt Justin och Chaz och tittade till den sittandes Ryan som
hade blivit slagen. skuggpersonen var borta och jag såg att Justin försökte hitta mig
med blicken. jag kved till och han hittade mig direkt.
jag låg i hans famn och såg in i hans bruna ögon innan jag förlorade medvetandet.

(läs medans du läser nedanstående text)

jag vaknade med ett ryck. solljuset som strömade in genom
bilens rutor gjorde det svårt för mig att se. jag försökte röra mig
men det gjorde för ont i magen och armen. jag vred på huvudet för
att se vem som körde men jag såg ingenting.
jag lyfte armen och gnuggade mig i ögonen. var det här en hemsk dröm
eller hände det här verkligen. det var då jag hörde sorlet av röster.
jag hörde inte vad dom sa och det var då jag insåg att jag knappt hörde
något alls runt mig. jag tittade mot det andra framsättet.
ett leende spred sig över hans ansikte och jag såg hur han sa
"Michelle du har vaknat. ta det lungt vi är snart framme"
jag försökte le men det gick inte bra och det slutade med att
jag gjorde en grimars och sedan la mig ner igen.
bilturen so jag var vaken under kändes som flera timmar.
när vi kom fram hade jag nästan fått tillbaka hörseln.
- Justin, hostade jag fram.
han tittade ner på mig som bärdes i hans famn.
han nickade och tittade sammanbitet på mig.
- jag älskar dig.
- och jag älskar dig.
han ställde ner mig och jag kände hur jag fick ont i benen
nästan dirket. Chaz hade sprungit in för att hämta hjälp.
han gav mig en snabb kyss innan två sjuksköterskor
kom ut och hjälpte mig in. chaz ställde sig bredvid Justin
och dom båda vinkade och sa att dom skulle komma förbi
senare. men jag ville inte vara ensam.

jag låg i den hårda sängen och hade svårt att andas.
det stod en doktor bredvid mig och tog tester.
- vad heter du?
- Michelle.. ehh.. Jane Davis
-  var lever du?
- på Overland street.
han nickade och gjorde några anteckningar. sedan nickade
han och sa något lågt til sjuksyster som stod bredvid.
jag hade ett bandage runt mina revben och ett gips runt handleden.
en sprucken läpp och några blåmärken och jag tänkte hela tiden.
jag har sett värre ut. så jag log och försökte se ut som vanligt.
doktorn förvsann och sjuksköterskan sa något men jag hade för ont
för att lyssna. hon såg säkert min min och gav mig något smärtstillande.
Justin kom in ganska snabbt och han nästan sprang fram till min säng.
- Michelle hur mår du?
det tog ett tag innan jag fattade frågan men jag satt att jag mådde bra.
han log stort.


han drog fram en stol som stod mot väggen och satte sig ner.
han strök mig över kinden och tog tag i min hand.
- hej, han log nog ännu bredare än vad han gjorde för några sekunder sen.
- hej, svarade jag svagt.
- ska jag ringa din pappa? frågade justin lite oroligt.
- nej, jag skulle inte vilja oroa honom i onödan, svarade jag och tittade bort
från hans blick, det kändes som om jag skulle kunna börja gråta när som helst.
- jag tror inte det är så bra om du inte berättar för honom, det här är inte någon
liten olycka som senare kommer fixa sig michelle. hans röst var mjuk men jag kunde
höra hur orolig han egentligen var.
- jag mår bra nu, då finns det ingen anledning att oroa honom om allt gick bra, svarade jag
och kände hur smärtan började komma tillbaka. jag försökte att inte tänka på det
och att inte be justin trycka på smärtstillandeknappen.
det verkade som om justin visste att jag inte mådde så bra ändå.
- michelle... han visste nog inte hur han  skulle fortsättta på meningen
så han satt bara tyst och tittade på mig.
- jag mår bra justin, jag lovar, svarade jag. jag ljög och det hördes ganska tydligt på min röst
och det verkade som om justin hörde det med.
han öppnade munnen för att säga något men tvekade och blev tyst igen.
han hade nog ingen anning om vad han skulle säga, det visste inte jag heller.
så vi vart tysta en stund. tillslut så bröt han tystnaden.
- jag tror inte du mår så bra ändå michelle och att ljuga om det gör det inte bättre heller.
jag kände klumpen i halsen och hur tårarna började rulla ner för mina kinder.
jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt eller hade så ont i kroppen att jag
bara ville blunda och somna och vakna för att upptäcka att det bara var en dröm.
tanken på min mamma och bror började komma fram mer och mer nuförtiden
och det verkade som om jag hade ett stort hål i bröstet som inte kunde försvinna.
jag var inte redo att berätta allt det här men justin var min bästa vän, han var mer än det.
jag hade aldrig känt så här för någon annan i hela mitt liv, och om jag inte kunde prata
med honom om det här vem kunde jag då prata med.
utan att jag behövde öppna min mun för att försöka förklara varför tårarna inte slutade
rinna ner för mina kinder så reste han sig upp och sate sig bredvid mig i sängen 
och kramde om mig. 
det verkade som om han förstod allt, han strök mig över håret. 
- om några år kommer du titta tillbaka och då vet jag att du kommer ångra dig
om du inte ringer din pappa.
men... jag fick inte berätta klart för han fortsatte på sitt.
- jag vet också att inom sin tid kommer du berätta allt för mig, allt du just 
nu inte verkar våga berätta. jag vill bara att du ska veta att vad du 
än säger så kommer jag inte vända ryggen åt dig och gå därifrån, jag 
är här för att stanna.
- det känns inte som om det kommer att hända... jag avslutade meningen, det var inte
precis det jag hade tänkt säga men det var det som hade kommit ut ur min mun.
-never say never, sa han och log lätt.