Rachelsnoveller

Louis frös till och stirade argt på Fem som hånlog tillbaka.

- Men det är sant jag ville hela tiden ha dig Shaf. Cari är inte så "kärleksfull" som vissa här tror, sa han arogant och tittade ner på Louis.

- Snälla Fem vad vill du mig jag har inte gjort något alla mobbare, jag gjorde ingenting okej inget, tjöt jag fram.

- du stoppade dom, mumlade Zayn.

Fem nickade och drog upp en kniv från jeansfickan och lekte med den innan han försiktigt skärde upp handflatan och sträckte fram den till Fizzy som glupskt slickade upp blodet. 

- Jag trodde du sa att han var en fågel, sa Niall.

- Tekniskt sett är han en han har ju vingar som du ser... han är en drake dock.

Fizzy slickade sig runt munnen och viftade med svansen som en lucklig hund innan han kröp ihop vid Fems fötter och somnade. Jag visste inte vad jag skulle tycka om Fem längre. han hade jämnt varit så snäll och omtänksam visst han hade sina dåliga stunder men det var för alla mobbare. han var en bra student eller i alla fall trodde jag det. hans speciella gåvor var att göra omvärlden annorlunda han använder magin helt fel mn han måste vara god inerst inne frågan är bara varför just Cari det fanns ungefär fem andra tankeläsare och om han var ute efter henne för att få mig så vad var så speciellt med mig? var det bara för att jag hade något att säga i dom två största gängen i skolan. det var ju bara löjligt. 

jag tittade omkring mig för att försöka lista ut en plan till att komma här ifrån. natten var snart förbi och Cari började vakna till. bojorna runt killarnas handleder var borta och nu satt dom vid den stora stenen som ett par frågetecken. Zayn tittade hela tiden upp bland träden och man kunde höra fågelkvitter längre bort. jag trodde att detta år skulle bli ett bra år på skolan men jag hade tappat lusten helt att lära mig om magi för första gången på länge ville jag bara vara normal. normal familj, normal tjej, normalt liv, normalt allt. det var egentligen inte så mycket begärt så varför kunde inte jag blivit granntjejen som blivit född till vanlig människa eller åtminstone som pojken över gatan som föddes till varulv. höjd punkt varje full måne. han hade berättat att det inte var så hemskt och han hade ett normalt liv förutom varje natt när det var full måne.  han hade jobb, en familj och han va mycket lyckligare än jag. vad hade jag? en mamma som jobbar med att laga mat på en underbar magisk resturang, pappa är advokat och min lilla syster sitter och pluggar bara för att hon ska lyckas komma in på den här skolan. jag tröttnade på det livet jag skulle vilja vara en vanlig tjej. helt plötsligt började jag gråta utan förvarning. Zayn drog in mig i en varm kram och jag var riktigt glad över att han var min kusin.

- vill du veta min hemlighet, mumlade Zayn så att ingen annan hörde. jag nickade.

- Jag bad Andy följa efter dig överallt och jag tror att Niall satte Sean på att göra samma sak. hur det här än slutar så har du dom två och dom lovade på sina liv att ta dig här ifrån levande. och Shaf jag älskar dig jag skulle inte kunna haft en bättre kusin och du hade rätt om allt. jag använder min kraft för mycket men du vet hur det blir när man är ledare, skrattade han och pussade mig på pannan.

- vill du veta min hemlighet, frågade jag och kände hur han nickade.

- Min hemliga kraft är ljus jag har vett det hela tiden jag har bara inte velat erkänna det eftersom det inte är en så stor kraft men när jag säger ducka lova att du dukar okej Zayn ajg älskar dig och du är som min bror jag vill inte att du ska råka illa ut, sa jag och kramade hårt om honom.

Fem slet mig ifrån Zayns grepp och jag kände illamåendet som steg i halsen när han drog ner mig på stenbordet och kysste mig. jag hörde Harry skrika något och sedan hur Cari kved till bredvid mig. sedan vart det svart.

 

När jag vaknade så var jag ensam. inte helt kanske men jag var inte i gläntan längre och det var någon bredvid mig. Jag tittade upp ch såg Fizzy stå lutandes över mig med tungan ute ur munnen och leendet som såg ganska ondskefullt ut. jag satte mig upp med en bulltande värk i kroppen. jag tittade omkring mig och förutom Fizzy så var det bara jag och ett spår av blod. jag visste inte om det var mitt eller någons annans. jag satte mig upp och fick putta undan Fizzy från mitt knä. 

- Fizzy kan du ta mig tillbaka?, frågade jag och masserade min högra tinning

han nickade på huvudet och lufte lite från marken med sina stora vingar. Jag följde efter när han flög iväg. det var ändå säkert på något sätt hur Fizzy flög över mig, hur Andy och Sean fanns någonstans bredvid mig i trädkronorna. Fizzy flög ganska sakta och röt till och från och gjorde något som jag tror var att skratta.

- Du Fizzy du är ganska snäll eller hur?, frågade jag när han landade med en duns på marken bredvid mig.

han ruskade på huvudet och gläffte.

 

jag var tillbaka i gläntan där Fem satt på stenen och skrattade. Louis satt vid Cari och kramade om henne. hon skakade och jag var så glad över att hon satt upp och hade öppnat ögonen. Zayn satt med Harry och Liam och det såg ut som dom lindrade varandras skador. Niall satt ensam i utkanten åp andra sidan och ingen av dom hade sett mig än. jag såg en rörelse i trdäkronan och Andy tittade fram med ett leende. jag pekade mot Fem och han nickade tyst. jag visste inte ens vad jag menade med det men Andy hade något planerat.

- Fem! detta är mellan dig och mig låt dom andra gå!, sa jag högt och klev rakt fram mot honom.

- Som du vill, han viftade bort dom andra med handen och jag såg Sean hoppa ner och föra bort dom.

- Fem kom du måste se en sak, sa jag och vinkade honom närmare mig.

jag knöt handen och höll fram den mot honom. han tittade på mig som om jag var en idiot innan han försiktigt öppnade min hand. ljuset som kom var bländande och ett leende hamnade på mina läppar. ju mer han öppnade handen desto staarkare blev ljuset.

ett skrik ekade genom gläntan och Fizzys gämer stämde in. det gjorde ont i att Fizzy dog men samtidigt kunde jag inte slita blicken ifrån dess mästare. Andy hade hoppat ner från trädet med en kniv i handen. kniven hade åkt igenom hans rygg och igenom så man såg spetsen precis där hjärtat brode sitta. Fem hostade upp blod på riktigt de här gången och tittade ner mot kniven. Andy drog ut den och Fem ramlade ner mot marken så att löven flög upp. Jag kände tårarna medans jag vände mig mot Fizzy som livlöst låg någon meter bort. hans stora huvud glänste när solens första strålar kom in genom träden.

 

 

- Du vet Harry jag har alltid älskat att se soluppgången, mumlade jag.

Fizzy låg vid våra fötter. Niall hade återupplivat honom. jag snurrade på förlovningsringen och log mot Harry.

- Du vet att  Zayn och dom andra kommer att komma upp hit när som helst?

- Jag vet det och då ska vi berätta, log jag.

vi hade precis förlovat oss. jag älskade Harry otroligt mycket och hans kraft funkade inte ens på mig längre. flera satt för att det var för att vi älskade varandra men jag säger att det är för att han kan kontrollera den. vilket han kan han har blivit betydligt bättre än Liam. Det var då vi såg dom. Niall och Liam kom upp först. Andy följde efter och pratade om om olika trollkonster. jag hade lagt av med magi precis som jag hade tänkt för fem år sedan. Jag ägde ett café och Harry jobbade med småbarn. Harry hade däremot inte lagt av med magin men det gjorde inget så länge han inte tvingade mig använda den. Louis och Cari kom efter hand i hand. hennes mage hade växt större och det var så fint att dom två skulle starta en familj.

- Så berätta den stora nyheten!, skrek Cari glatt.

- Harry och jag är förlovade, sa jag och log.

- Du vet att om du krossar hennes hjärta kan jag en trollformel och jag är inte rädd att använda den, skämtade Zayn.

Fizzy slog glatt svansen i marken och jag kliade honom bakom örat. Andy slog sig ner och drog ner Niall i sitt knä. Liam satte sig bredvid dom och log mot mig. VI var alla en familj efter att Fem dött. på något konstigt sätt kom vi alla överens igen och gängen var nerlagda. Skolan stängde igen efter att dom hittat Fem. Men vi var alla lite lyckligare, hade en lite lyckligare framgång och en mycket lyckligare realtion med varandra. allt som allt så älskade vi varandra. Det spelade ingen roll vad vi hade gått igenom det som spelade någon roll var att vi var inte rädda längre och vi kunde äntligen vara oss själva. inga regler, inga gäng, bara oss.