Rachelsnoveller

- Nej det kommer aldrig bli bra igen Niall. Mamma tvingar mig lämna Irland. jag kommer aldrig tillbaka hit och jag åker till Canada! Jag vill inte åka, snyftade jag mot honom.

- Alison åk...

- hur kan du ens säga det?!, halv skrek jag och ställde mig en meter ifrån honom.

- Jag tänkte bara om Sally och Adam dog.. det kanske är bäst om du och din mamma flyttar och kommer bort från...

- från vad?!

mammas bil körde upp på uppfarten. en flyttbil åkte förbi och visade att vi snart skulle åka. jag frös så det gjorde ont i armarna och benen och nu stod Niall min allra bästa vän i hela världen och bad mig åka när han skulle be mig att stanna.

- jag hoppas du lyckas bra på x-factor, sa jag argt och räckte över ett litet packet som jag haft med mig.

han tänkte säga något men jag hoppade in i bilen och sa åt mamma att köra iväg. hon lydde mig och när Niall helt förstörd stod kvar och tittade efter mig med en medaljon där jag satt in ett foto på honom och mig och på andra sidan stod det

BFF forvere

Niall - Alison

jag höll i ett identiskt. och jag ångrade genast att jag bara stormat iväg. det skulle vara enda gången på riktigt länge som jag såg honom.

 

Ett år senare

 

jag satt i sängen med datorn framför mig. Jag spelade noterna och fiolen lät bättre än på länge. Varje not lät perfekt och när jag försiktigt la ner fiolen på sängen så stängde jag ner datorn. Jag la mig ner i sängen och tog upp fotot på pappa. Pappa som jag aldrig lärt känna för han dog några månader före jag föddes. Jag tog sedan upp en bild på mina far och mor föräldrar. Alla av dom var döda med. Sally och Adam var mina farföräldrar och hade dött för exakt ett år sedan och jag saknade dom otroligt mycket. Jag kände tårarna rinna ner och genast la jag ifrån mig bilderna och hoppade ur sängen. Det knackade på min sovrums dörr. Jag hade en lust att inte öppna men eftersom jag knappt gått ut på ett helt år visste mamma redan att jag var där inne. Jag öppnade dörren och såg en blåögd pojke. Hans blonda hår hängde lite ner i ögonen och han kramade snabbt om mig.

- Niall, viskade jag och skrattade av lycka.

- Jag kom så fort jag kunde... jag är ledsen Alison för jag aldrig tog upp kontakten men allt gick så snabbt efter x-factor och med killarna och jag är så ledsen att jag bad dig åka. Jag ville inte att du skulle göra det, sa han och pussade mig på kinden.

- Jag har saknat dig.

Han nickade. Ett år och vi hade inte pratat med varandra. Jag hade suttit vid internet och sett när han varit på x-factor och jag hade tvingat mamma att ta med mig på finalen. Däremot hade jag inte modet att gå fram till honom efter åt.

- Men jag kom inte själv och du ska förvänta dig ett snöbollskrig, skrattade Niall.

- Du bara för du planerade ett dagen efter jag skulle flytta, sa jag och slog honom på armen.

- Hur är Canada?, frågade han och tittade runt i mitt rum.

Det såg precis likadant ut som det hade gjort i Irland. Alla väggar var ljus rosa och mot samma vägg som jag hade dörren på hade jag mitt stora vita skrivbord med en massa papper och böcker på. Jag hade även hängt en anslagstavla eller närmare tre med en massa bilder. Alla var på mina släktingar och några var på Niall och mig. Den andra väggen mittemot hade jag min garderob som var inbyggd i hela väggen. Jag hade skjutdörrar som gömde undan allt snyggt. Väggen till vänster när man kom in genom dörren hade jag min säng. Den var av mörk ek och mjuk madrass och det var en dubbelsäng där alla mina gosedjur fick plats i. Mot den högra väggen fanns inget förutom fiolen och dess notställ.

- Det är bra.

- Säger du det mina lilla diva. Du har inte gått ut på riktigt på ett helt år och idag var första gången du tog upp din fiol, sa mamma och petade mig med en dammvipa. Killarna där nere börjar bli oroliga gå ner med er så dom inte river huset.

- Tack Lineea, log Niall och kramade om henne.

Jag skrattade och skuttade ner för trappan med Nialls hand i min och medaljongen i min andra. Jag kände mig levande igen. fast jag varit halv galen ett helt år och bara gråtit.

när jag kom ner möttes jag av fyra killar. Liam hade kort och en aning lockigt hår som såg super snyggt ut. Hans bruna ögon log precis som hans mun. Hans födelsemärke fångade mina ögon och jag tittade bort så fort jag insåg att jag stirrade. Louis skrattade lite, han hade brunt platt hår, ett härligt skratt som fick mig att börja le, han hade även starka armar och såg vältränad ut. Zayn hade oljig hud och hans svarta hår stod upp med hjälp av hårgelé. han mörka ögon blänkte och han log mot mig. Harry hade krulligt brunt hår och leendet som nådde ögonen. han blinkade åt mig när jag mötte hans ögon och jag kände hur jag började rodna.

- Hej Alison, sa dom alla samtidigt, jag hade helt glömt bort hur dom låter. jag hade tappat min irländska dialekt och jga hatade det ganska mycket eftersom min mamma fortfarande hade kvar den.

- Hej, sa jag och log men ville gömma mig bakom Niall.

- Så är du med på krig?, frågade Louis.

- Anytime, skrattade jag.

alla nickade och stormade ut till bakgården med deras jackor och mössor i handen. jag satte snabbt på mig kläderna och stängde dörren efter oss. snön låg som ett vit täcke över den annars så gröna grässmattan. Niall kastade en snöboll som träffade mig på kinden. jag skrattade så jag var tvungen att lägga mig ner. när dom andra brast ut i skratt ställde jag mig upp och träffade alla med varsin snöboll i magen. jag skrek och gömde mig bakom en buske när dom alla tog upp en snöboll.

- det är fusk ni är fem mot en jag behöver back up!

- du får Niall och Liam.

- sure!, sa jag och hoppade fram.

 

Nu tid

 

jag låg i sängen med en bild av pappa tryck mot bröstet. Jag grät så jag hade ont i ögonen och gjorde så jag hade svårt att andas. Mamma kom in med en smäll och satte sig på sängkanten.

- Alison jag har fått nog nu! Du ligger bara här och gråter. Enda gången du går ut är om Niall tvingar dig att spela fotboll med grannpojkarna. Du som älskade fotboll förut. Och fiolen har du inte rört sedan Niall var här sist. Du går inte ut överhuvudtaget om jag inte tvingar dig att gå och köpa något och ja jag gick med på hemskolning. Men detta har gått för långt Alison. På måndag börjar du vanligt highschool vare sig du vill eller inte jag står inte ut med dig längre. Du är sjutton och Niall kan inte rädda dig för evigt!, skrek hon och stormade ut.

När hon slängde igen dörren bakom sig så tittade jag på fotot en sista gång innan jag hängde tillbaka det. Jag drog fingrarna över varje bild och stannade på ett på Niall och mig när vi var yngre. Tårarna stoppades och jag tog en sista snyftning innan jag log.

- Nej mamma det kan han inte. Men det kan inte du heller.

Jag torkade bort tårarna och tittade ut över gatan under mig där barn sprang runt bland bilarna och spelade fotboll medans tjejerna satt på sidan och läste en tidning. jag log mot dom och vände mig mot dörren och viskade sakta.

- No one can stop me now cause I have my dream and friends see you on the other side mom