mot kvällen fick jag komma ut ur sjukhuset men dom skulle ha kvar Micthel i två veckor eftersom han var några veckor för tidig. Den natten somnade jag i Liams famn och jag sov riktigt bra eftersom min stora mage försvunnit ganska snabbt även om jag hade fortfarande ganska många kilon kvar som jag skulle bli tvungen att träna bort. Jag hatar att träna men då kan jag åtminstone dansa igen. Jag saknar att dansa
Demis perspektiv
Jag log och stormade in i Liams lägenhet. Niall tittade upp lite frånvarande men fick genast ett jätte stort leende på läpparna när han såg att det var jag.
- Niall jag har goda nyheter, sa jag och slängde mig ner på soffan berdvid honom.
- Det är ju underbart!
Han slog av tv:n och vände sig mot mig och gav mig en lätt kyss.
- Ni ska snart åka igen och jag vet att Ryan kommer vara jätte ledsen för det men kan inte ni tar med er henne och jag tar hand om Mitchel jag är ju endå hans gudmor och du kan hjälpa mig från Ryans sida. Hon har inte mått så bra med all hennes vikt så få henne på bra humör bara, sa jag och log.
- Är du säker att du kan ta hand om Mitchel själv, frågade Niall och tog min hand.
- jag är hundra Niall, sa jag och kysste honom.
Niall skrattade och log mot mig men nickade som om han höll med mig.
- Hej Liam är inte du hos Ryan?, frågade han utan att titta bakåt.
- Nej jag trodde du var, sa Liam och pekade mot Zayn.
- Jag trodde Harry eller Louis var där.
- Nej vi är här, skrattade Louis och kom ut ur sovrummet.
- Vem är där då?, frågade jag.
Liam och zayn sprang ut ur dörren och man hörde hur dom sprang ner för trappan.
Ryans perspektiv
Jag satt i sjukhus rummet med Mitchel i famnen han grät.
- Nej Mitchel snälla gråt inte, jag vaggade honom fram och tillbaka.
- Snälla shh jag är här, jag pussade honom på pannan.
- Du vänjer dig snabbt, sa sköterskan som kom in.
- Tack antar jag, sa jag och log.
Hon sträckte fram ett par armband till mig.
- Rosie ville ge dig dom här för du berättade dom där sagorna för henne i morse.
- Åhh tack jag tänkte gå och hälsa på henne innan jag går men tack, sa jag och satte på mig dom.
Sköterskan gick och jag la ner Mitchel i den lilla sängen han hade fått.
In genom dörren kom Liam och Zayn båda med oroliga uttryck i ansiktet. jag skrattade och gick fram och kramade om dom.
- Följ med jag ska til Rosie.
- Hur länge har du varit här?, frågade Zayn.
- Jag kom vid tio och träffade Rosie och sedan tog jag hand om Mitchel i cirka sju timmar nu. hatar att var aifrån honom men jag lovade Rosie att berätta en till saga, sa jag och tog deras händer och drog med dom till några dörrar längre bort.
- Hon har cancer och är helt galen i One Direction. hon kände igen mig direkt efter att du och jag är ihop så jag vill överraska henne med er om det är lugnt vilket det är. Nej ni har inget att säga om det så bara följ med och sluta streta emot hon är åtta, sa jag väldigt snabbt men dom lyssnade.
Rosie fick varsin kram från Liam och Zayn och sedan satt vi och pratade när hon helt plötsligt fick ögonkontakt med mig.
- Kan du läsa askungen nu?, frågade hon med ett leende.
- Såklart Rosie, sa jag och satte mig bredvid henne i sängen.
Liam och Zayn satte sig vid våra fötter och jag började berätta. Liam log hela tiden och när jag nästan var klar somnade Rosie. Jag pussade henne på pannan och killarna följde tyst efter mig. jag stängde dörren tyst och vinkade mot Rosies sjuksköterska Mary.
- Hon sover nu men vaknar säkert om någon timme, sa jag och Mary nickade.
Jag gick tillbaka till Mitchels rum och lyfte upp honom. han var vaken och log stort medans jag vaggade honom. Liam satte sig ner bredvid mig medans Zayn lutade sig mot väggen. Jag hade bett dom om att vi skulle ta reda på vem fadern var. dom hade acceptera men dom ville inte veta. jag skulle där emot få veta om två veckor. exakt samma dag som dom skulle landa i Sverige.
