For Sickness Kapitel 47
- Jag har saknat dig, viskade jag mot hans läppar.
- Hur länge har jag varit borta?, frågade han och kysste mig igen.
- en vecka, sa jag och smekte hans kind.
- Det förklrar varför jag har så ont i ryggen, skrattade han.
Hans hjärta stannade och jag for upp från stolen.
- Liam nej nej! kom tillbaka nej!, skrek jag så det ekade i rummet.
In genom dörren kom hans doktor och flera sjuksköterskor. Zayn drog ut mig ur rummet medans en massa tårar hindrade mig från att se vart jag satte fötterna.
- Ryan andas, sa han och satte händerna på mina kinder.
Jag tittade bort jag ville inte andas om inte Liam levde. Jag ville inte leva utan honom. Hur skulle mitt liv gå vidare om han dog. alla jag älskade dog och jag orkade inte med det. Zayn försökte att se in i mina ögon men jag tittade trotsigt bort.
- Ryan det var inte ditt fel, sa han tyst och drog in mig i en hård kram.
Jag hatade det men jag lät honom krama mig, känna medlidande och trösta mig. jag hatade det men jag lät honom göra det. en del trygghet borde jag ge honom. Så snart han lättade greppet om mig slet jag mig loss och sprang in till toaleten. Jag satte mig ner på toaletlocket och grät mot mina händer. När jag inte orkade längre tvättade jag ansiktet. Jag hade inte haft smink på mig på flera dagar och jag hade bytt kläder några gånger. detta hade jag satt på mig idag. det var ett par blå skinnyjeans, Liam älskade dom och sedan hade jag en stor t-shirt som var Liams. den luktade av honom och jag saknade honom. ligga i hans armar, känna hans läppar mot mina. det gjorde mig galen att veta att han när som helst kunde dö. vara borta för evigt. jag torkade bort några nya tårar och gick ut. jag ville inte till väntrummet och lyssna på när dom andra besviket grät. jag gick ut på sjukhusets trädgård. Jag gick sakta och tänkte på alla glada och sorliga minnen Liam och jag haft. Jag tänkte på mitt fotoalbum som låg hemma. vad skulle jag göra om jag inte fyllde det med bilder av Liam? jag skakade av mig tanken och satte mig under ett träd. jag drog upp knäna mot hakan och la armarna runt dom. Jag suckade och tittade ut över sjukhusets omgivning. Det var stort, grönt och glatt alltså inget som ett sjukhus var på insidan. Jag vilade mig mot trädstammen men när en kall vind blåste upp och fick min tröja att åka ner över armarna så gick jag in igen. jag skulle tagit höger för att komma till Liam men jag kunde itne. Hur orolig jag än var kunde jag inte. jag svängde vänster och kom till barnavdelningen.
- dålig dag?, frågade en sjuksköterska.
Hon var runt tjugoårs åldern, hennes blonda hår räckte till axlarna och luggen var precis över hennes blåa ögon. hon hade rött läppstift som utmärkte dom stora läpparna. hon verkade trevlig och jag nikade sorgset.
- Kom med mig, sa hon och tog min hand i sin.
Jag följde med henne och släppte tankarna om oro för ett tag. bebisar. det var det hon visade. ett rum fullt med nyfödda änglar. jag log stort. hon lyfte upp en flicka.
- Det här är Karen Green, sa hon och la flickan i mina armar.
Jag log och kände tårar komma upp. jag vaggade henne i mina armar och sjuksköterskan tog upp en till.
- och detta är hennes tvilling Marleen, sa hon och vaggade barnet i sin famn.
- dom är så gulliga, sa jag och skrattade när Karen gäspade och slät sin hand runt mitt finger.
- hit går jag jämnt när jag mår dåligt, sa hon.
- Jag heter Ryan föresten, sa jag och log.
- Rachel. Vill du se ditt familjeträd?, frågade hon frånvarande.
Jag nickade och jag la sakta ner Karen i sin lilla säng igen.
Rachels fingrar skrev snabbt på tangent bordet.
- Ahh här jag visste att jag kände igen dig, sa hon och visade mig skärmen.
Jag ville falla av stolen. Jag var verkligen tvilling med Demi. Jag var inte den sexton åringen jag ville vara. Jag var till och med äldre än Liam! Jag var född 20 augusti 1992 Demi hade kommit först och jag en timme senare. dom hade adopterat bort mig till det snälla paret Adams som inte kunde få barn. Jag rös. Jag ville vara sexton! jag var 19. det var tre år äldre! hur kunde dom bara ljuga om min ålder och vart jag kom ifrån. man brukade aldrig ljuga om åldern på ett barn man adopterat och varför hade jga helt plötsligt tappat tre år av mitt liv?
- Jag måste ta frisk luft, sa jag stelt och Rachel nikade.
- om du vill komma tillbaka någon gång så heter jag Rachel Adams, sa hon och log.
Världen snurrade runt mig när jag förvirrat gick tillbaka till Liam. jag kände mig lite ensam.
- Ryan!, skrek Harry oroligt.
Jag tittade upp. Jag var nära att snubbla när jag såg att Liams doktor stod med dom. det var mer dåliga nyheter, räckte det inte med att jag förlorat tre år. eller ska jag ignorera det och låsas vara sexton fortfarande. jag tror jag låsas. Jag gick in i Harrys famn och lyssnade halv örat på vad doktorn sa.
- Vi har lyckats rädda honom.... han måste stanna här..... Ryan måste hem...... Någon måste se efter henne, det finns en risk för att hon gör sig själv illa, sedan var han borta.
Jag ville inte höra men jag lät Harry dra ut mig ur sjukhuset, sätta mig i en bil och köra till Sel.
- Ta hand om dig nu Lill tjejen, sa han och pussade min panna innan han åkte iväg.
Sel stod bakom mig och drog snart in mig i en omfamning innan vi gick i i huset. Jag lättade mitt hjärta om allt som hänt på sjukhuset. hur jag tappat tre år och hur mina föräldrar varit dumma nog att ljuga för mig. eller hur dum jag var som föll för det. jag grät mot hennes axel och jag tjatade om hur idiotisk jag var, berättade mer om Liam och mig, berättade om gammla minnen och alla nya och jag stammade mig igenom hälften men ändå lät hon mig prata på. Hon log och nickade och sköt in kommentarer. hon lyssnade verkligen. Zayn kom snart in genom dörren och sjönk ner bredvid Sel och visade att jag skulle fortsätta. Jag gjorde det. jag berättade allt om mina förvirrade känslor allt som hade hänt mellan gruppen, hur mina ögon jämnt blev svarta och jag berättade min hemlighet för dom. inget stoppade mig inte ens stammningen. där emot berättade jag inte vilka jag dödat eller att jag ens dödat någon. När jag var klar var jag så upprörd att Zayn och Selena drog in mig i en står kram.
- Let the sadness kill me, viskade jag till dom
- Hur länge har jag varit borta?, frågade han och kysste mig igen.
- en vecka, sa jag och smekte hans kind.
- Det förklrar varför jag har så ont i ryggen, skrattade han.
Hans hjärta stannade och jag for upp från stolen.
- Liam nej nej! kom tillbaka nej!, skrek jag så det ekade i rummet.
In genom dörren kom hans doktor och flera sjuksköterskor. Zayn drog ut mig ur rummet medans en massa tårar hindrade mig från att se vart jag satte fötterna.
- Ryan andas, sa han och satte händerna på mina kinder.
Jag tittade bort jag ville inte andas om inte Liam levde. Jag ville inte leva utan honom. Hur skulle mitt liv gå vidare om han dog. alla jag älskade dog och jag orkade inte med det. Zayn försökte att se in i mina ögon men jag tittade trotsigt bort.
- Ryan det var inte ditt fel, sa han tyst och drog in mig i en hård kram.
Jag hatade det men jag lät honom krama mig, känna medlidande och trösta mig. jag hatade det men jag lät honom göra det. en del trygghet borde jag ge honom. Så snart han lättade greppet om mig slet jag mig loss och sprang in till toaleten. Jag satte mig ner på toaletlocket och grät mot mina händer. När jag inte orkade längre tvättade jag ansiktet. Jag hade inte haft smink på mig på flera dagar och jag hade bytt kläder några gånger. detta hade jag satt på mig idag. det var ett par blå skinnyjeans, Liam älskade dom och sedan hade jag en stor t-shirt som var Liams. den luktade av honom och jag saknade honom. ligga i hans armar, känna hans läppar mot mina. det gjorde mig galen att veta att han när som helst kunde dö. vara borta för evigt. jag torkade bort några nya tårar och gick ut. jag ville inte till väntrummet och lyssna på när dom andra besviket grät. jag gick ut på sjukhusets trädgård. Jag gick sakta och tänkte på alla glada och sorliga minnen Liam och jag haft. Jag tänkte på mitt fotoalbum som låg hemma. vad skulle jag göra om jag inte fyllde det med bilder av Liam? jag skakade av mig tanken och satte mig under ett träd. jag drog upp knäna mot hakan och la armarna runt dom. Jag suckade och tittade ut över sjukhusets omgivning. Det var stort, grönt och glatt alltså inget som ett sjukhus var på insidan. Jag vilade mig mot trädstammen men när en kall vind blåste upp och fick min tröja att åka ner över armarna så gick jag in igen. jag skulle tagit höger för att komma till Liam men jag kunde itne. Hur orolig jag än var kunde jag inte. jag svängde vänster och kom till barnavdelningen.
- dålig dag?, frågade en sjuksköterska.
Hon var runt tjugoårs åldern, hennes blonda hår räckte till axlarna och luggen var precis över hennes blåa ögon. hon hade rött läppstift som utmärkte dom stora läpparna. hon verkade trevlig och jag nikade sorgset.
- Kom med mig, sa hon och tog min hand i sin.
Jag följde med henne och släppte tankarna om oro för ett tag. bebisar. det var det hon visade. ett rum fullt med nyfödda änglar. jag log stort. hon lyfte upp en flicka.
- Det här är Karen Green, sa hon och la flickan i mina armar.
Jag log och kände tårar komma upp. jag vaggade henne i mina armar och sjuksköterskan tog upp en till.
- och detta är hennes tvilling Marleen, sa hon och vaggade barnet i sin famn.
- dom är så gulliga, sa jag och skrattade när Karen gäspade och slät sin hand runt mitt finger.
- hit går jag jämnt när jag mår dåligt, sa hon.
- Jag heter Ryan föresten, sa jag och log.
- Rachel. Vill du se ditt familjeträd?, frågade hon frånvarande.
Jag nickade och jag la sakta ner Karen i sin lilla säng igen.
Rachels fingrar skrev snabbt på tangent bordet.
- Ahh här jag visste att jag kände igen dig, sa hon och visade mig skärmen.
Jag ville falla av stolen. Jag var verkligen tvilling med Demi. Jag var inte den sexton åringen jag ville vara. Jag var till och med äldre än Liam! Jag var född 20 augusti 1992 Demi hade kommit först och jag en timme senare. dom hade adopterat bort mig till det snälla paret Adams som inte kunde få barn. Jag rös. Jag ville vara sexton! jag var 19. det var tre år äldre! hur kunde dom bara ljuga om min ålder och vart jag kom ifrån. man brukade aldrig ljuga om åldern på ett barn man adopterat och varför hade jga helt plötsligt tappat tre år av mitt liv?
- Jag måste ta frisk luft, sa jag stelt och Rachel nikade.
- om du vill komma tillbaka någon gång så heter jag Rachel Adams, sa hon och log.
Världen snurrade runt mig när jag förvirrat gick tillbaka till Liam. jag kände mig lite ensam.
- Ryan!, skrek Harry oroligt.
Jag tittade upp. Jag var nära att snubbla när jag såg att Liams doktor stod med dom. det var mer dåliga nyheter, räckte det inte med att jag förlorat tre år. eller ska jag ignorera det och låsas vara sexton fortfarande. jag tror jag låsas. Jag gick in i Harrys famn och lyssnade halv örat på vad doktorn sa.
- Vi har lyckats rädda honom.... han måste stanna här..... Ryan måste hem...... Någon måste se efter henne, det finns en risk för att hon gör sig själv illa, sedan var han borta.
Jag ville inte höra men jag lät Harry dra ut mig ur sjukhuset, sätta mig i en bil och köra till Sel.
- Ta hand om dig nu Lill tjejen, sa han och pussade min panna innan han åkte iväg.
Sel stod bakom mig och drog snart in mig i en omfamning innan vi gick i i huset. Jag lättade mitt hjärta om allt som hänt på sjukhuset. hur jag tappat tre år och hur mina föräldrar varit dumma nog att ljuga för mig. eller hur dum jag var som föll för det. jag grät mot hennes axel och jag tjatade om hur idiotisk jag var, berättade mer om Liam och mig, berättade om gammla minnen och alla nya och jag stammade mig igenom hälften men ändå lät hon mig prata på. Hon log och nickade och sköt in kommentarer. hon lyssnade verkligen. Zayn kom snart in genom dörren och sjönk ner bredvid Sel och visade att jag skulle fortsätta. Jag gjorde det. jag berättade allt om mina förvirrade känslor allt som hade hänt mellan gruppen, hur mina ögon jämnt blev svarta och jag berättade min hemlighet för dom. inget stoppade mig inte ens stammningen. där emot berättade jag inte vilka jag dödat eller att jag ens dödat någon. När jag var klar var jag så upprörd att Zayn och Selena drog in mig i en står kram.
- Let the sadness kill me, viskade jag till dom
