For Sickness Kapitel 46
Jag hörde flera komma in i rummet. stolarna skrapade mot golvet och snart kände jag Zayns arm runt mina axlar och såg Harry, Louis och Niall sitta på andra sidan. alla log blekt mot mig och jag såg sorgen i deras ögon. det var mitt fel alltihop.
Jag satt i bortre hörnet och låsades sova. Jag hade suttit vaken hos Liam i flera timmar när Harry fått nog och beodrat mig att sova. Jag hade suttit mig i mörkret och lagt en fillt runt mig men jag kunde inte sova. Niall satt med Louis och Zayn i väntrummet och spelade kort medans jag och Harry satt kvar. Harry satt och pratade om deras minnen och jag kunde inte sova när jag inte visste om Liam skulle vakna när som helst eller inte. Jag flyttade på mig lite besvärat när dörren öppnade sig och Zayn hoppade in. Harry pekade på mig och alla tystnade. Jag kisade mot dom och log sedan lite. Niall skulle ta en stol som stod vid mina fötter. precis när han tog tag i stolsryggen flög jag upp. Han skrek till och jag började skratta. sedan kom jag på vart vi var och jag tystnade direkt. Niall kramade om mig och sedan ledde han ut mig i väntrummet.
- Du behöver inte vara hos honom hela tiden, sa han och drog ner mig i hans knä.
- Det var mitt fel, sa jag tyst och la huvudet på hans axel.
- Det var ingens fel Ryan. Du måste sova och äta. Tro mig det var inte ditt fel, sa han igen och vaggade mig i sin famn. Jag ville slå honom för att han var så lugn.
- Kan du berätta något om Liam från era konserter och hur ni skämtar?, frågade jag efter att det varit tyst en stund. Han nickade.
Jag somnade någonstans mellan att Liam skämtade med Harry och hur dom brukade tönt dansa över allt. jag sov utan att dröma något men jag var hela tiden medveten om att han ströck undan mitt hår eller smekte mitt ben eller vaggade mig. jag kände mig som tre år och i mammas famn igen och jag ville vara lite igen. liten och utan problem. Jag hörde Zayns röst och hur Niall försökte flytta sig. Jag grepp hårdare tag om hans axel och han sjönk ner igen och svarade Zayn något. Niall bar upp mig och jag kände hur Zayn tog tag om mig. Niall sa något och innan Zayn satte sig ner med mig i sin famn. Jag la mig tillrätta mot hans axel och njöt av hans värme och hans andhämtning som gjorde mig lugn. Snart föll jag i en djupare sömn som jag ständigt drogs ut ur för varje röst som kom inom hör hål för mig. Zayn viskade saker till mig och jag kunde inte hjälpa att le i sömnen. När han flyttade på sig tog jag ett hårdare tag jag ville inte släppa honom. Han gav upp om att röra på sig och lutade sitt huvud på mitt. Jag slog upp ögonen och såg hans hår. jag kittlade honom så han vaknade och då stängde jag ögonen och låsades sova.
- Om du fortsätter så får du sova själv, sa han retsmat.
- Nej gå inte, mumlade jag och flyttade mig ännu närmare honom.
han skrattade.
klockan var snart två på eftermiddagen när jag vaknade till ordentligt. jag hade somnat hos Niall vid tre på natten och somnat om i Zayn klockan sex på morgonen. När jag vaknade så låg jag på bänken själv. jag for in i Liams rum men han låg fortfarande och sov. rummet var tyst förutom maksinerna. Harry satt i ett hörn med mobilen tryckt mot örat men förutom honom var det ingen där. Harry la på och tittade ner i golvet medans han kliade sig i nacken.
- Var är dom andra, frågade jag hest.
- Dom åkte på intervju dom var tvunga men vi bråkade om vem som skulle vara kvar. Liam förslog lottning.
- Var Liam vaken och ni väckte inte mig?, sa jag argt.
- Du sov äntligen på tre dygn, han lät själv väldigt trött.
- Sluta bråka, sa Liam svagt.
- Du kan alltid hitta jobbiga flickvänner, sa Harry med ett skratt.
- är jag jobbig, sa jag ledsamt och la armarna i kors över bröstet.
- Ja det är du, sa Liam.
Jag gick fram till stolen bredvid honom. han tog min hand och han var så blek och svag. Jag kände tårarna komma men jag pressade undan dom och log stort mot Liam istället.
- Jag är så ledsen för allt det här, viskade jag och hörde Harry lämna rummet.
- Det var inte ditt fel. Bara för han var din släkting var det inte ditt fel, sa han och fingrade på ringen.
Jag log stort och kysste honom lätt på munnen.
- Jag har saknat dig, viskade jag mot hans läppar.
- Hur länge har jag varit borta?, frågade han och kysste mig igen.
- en vecka, sa jag och smekte hans kind.
- Det förklrar varför jag har så ont i ryggen, skrattade han.
Jag satt i bortre hörnet och låsades sova. Jag hade suttit vaken hos Liam i flera timmar när Harry fått nog och beodrat mig att sova. Jag hade suttit mig i mörkret och lagt en fillt runt mig men jag kunde inte sova. Niall satt med Louis och Zayn i väntrummet och spelade kort medans jag och Harry satt kvar. Harry satt och pratade om deras minnen och jag kunde inte sova när jag inte visste om Liam skulle vakna när som helst eller inte. Jag flyttade på mig lite besvärat när dörren öppnade sig och Zayn hoppade in. Harry pekade på mig och alla tystnade. Jag kisade mot dom och log sedan lite. Niall skulle ta en stol som stod vid mina fötter. precis när han tog tag i stolsryggen flög jag upp. Han skrek till och jag började skratta. sedan kom jag på vart vi var och jag tystnade direkt. Niall kramade om mig och sedan ledde han ut mig i väntrummet.
- Du behöver inte vara hos honom hela tiden, sa han och drog ner mig i hans knä.
- Det var mitt fel, sa jag tyst och la huvudet på hans axel.
- Det var ingens fel Ryan. Du måste sova och äta. Tro mig det var inte ditt fel, sa han igen och vaggade mig i sin famn. Jag ville slå honom för att han var så lugn.
- Kan du berätta något om Liam från era konserter och hur ni skämtar?, frågade jag efter att det varit tyst en stund. Han nickade.
Jag somnade någonstans mellan att Liam skämtade med Harry och hur dom brukade tönt dansa över allt. jag sov utan att dröma något men jag var hela tiden medveten om att han ströck undan mitt hår eller smekte mitt ben eller vaggade mig. jag kände mig som tre år och i mammas famn igen och jag ville vara lite igen. liten och utan problem. Jag hörde Zayns röst och hur Niall försökte flytta sig. Jag grepp hårdare tag om hans axel och han sjönk ner igen och svarade Zayn något. Niall bar upp mig och jag kände hur Zayn tog tag om mig. Niall sa något och innan Zayn satte sig ner med mig i sin famn. Jag la mig tillrätta mot hans axel och njöt av hans värme och hans andhämtning som gjorde mig lugn. Snart föll jag i en djupare sömn som jag ständigt drogs ut ur för varje röst som kom inom hör hål för mig. Zayn viskade saker till mig och jag kunde inte hjälpa att le i sömnen. När han flyttade på sig tog jag ett hårdare tag jag ville inte släppa honom. Han gav upp om att röra på sig och lutade sitt huvud på mitt. Jag slog upp ögonen och såg hans hår. jag kittlade honom så han vaknade och då stängde jag ögonen och låsades sova.
- Om du fortsätter så får du sova själv, sa han retsmat.
- Nej gå inte, mumlade jag och flyttade mig ännu närmare honom.
han skrattade.
klockan var snart två på eftermiddagen när jag vaknade till ordentligt. jag hade somnat hos Niall vid tre på natten och somnat om i Zayn klockan sex på morgonen. När jag vaknade så låg jag på bänken själv. jag for in i Liams rum men han låg fortfarande och sov. rummet var tyst förutom maksinerna. Harry satt i ett hörn med mobilen tryckt mot örat men förutom honom var det ingen där. Harry la på och tittade ner i golvet medans han kliade sig i nacken.
- Var är dom andra, frågade jag hest.
- Dom åkte på intervju dom var tvunga men vi bråkade om vem som skulle vara kvar. Liam förslog lottning.
- Var Liam vaken och ni väckte inte mig?, sa jag argt.
- Du sov äntligen på tre dygn, han lät själv väldigt trött.
- Sluta bråka, sa Liam svagt.
- Du kan alltid hitta jobbiga flickvänner, sa Harry med ett skratt.
- är jag jobbig, sa jag ledsamt och la armarna i kors över bröstet.
- Ja det är du, sa Liam.
Jag gick fram till stolen bredvid honom. han tog min hand och han var så blek och svag. Jag kände tårarna komma men jag pressade undan dom och log stort mot Liam istället.
- Jag är så ledsen för allt det här, viskade jag och hörde Harry lämna rummet.
- Det var inte ditt fel. Bara för han var din släkting var det inte ditt fel, sa han och fingrade på ringen.
Jag log stort och kysste honom lätt på munnen.
- Jag har saknat dig, viskade jag mot hans läppar.
- Hur länge har jag varit borta?, frågade han och kysste mig igen.
- en vecka, sa jag och smekte hans kind.
- Det förklrar varför jag har så ont i ryggen, skrattade han.
