Rachelsnoveller

jag nickade och drog in röken men vart tvungen att hosta som en galning. han skrattade vilket fick mig att pröva igen. det smakade hemskt och jag fattade int ehur man kunde fastna för det. jag drog in och klarade av att inte hosta den här gången.
- Okej dra in och sedan gör du så här, sa han och visade mig.
jag gjorde som han sa men det kom ändå inga ringar. precis då fick Zayn sms.
- Vi måste in igen, sa han och släkte våra cigaretter.

---

Zayn gick in först och sedan möttes vi av Louis skratt och Niall som låg på marken med luvan långt över ansiktet. Zayn skakade på huvudet och hjälpte Niall upp och sedan började vi alla gå ut. ingen verkade bry sig så mycket om att jag luktade rök eftersom jag hade varit med Zayn. Liam stannade mig så vi blev ensamma i rummet. han kysste mig men tittade sedan argt på mig.
- Har du rökit?, han lät arg och irriterad. jag märkte direkt att han tog på sig den där pappa rollen som alla fansen hade pratat med mig om.
- jag provade, sa jag oskyldigt och försökte slingra mig ur hans grepp.
- Ryan du vet att det är mycket oansvarigt att röka, sa han och han lät precis som min pappa brukade göra när jag gjort något dumt som att snatta i gallerian eller nåt sånt.
- Varför tjatar du på mig och inte Zayn då, det var ju han som erbjöd, sa jag argt och tittade envist på honom.
- Ryan det där var riktigt lågt av dig, sa Liam.
- Jaha och vem är det som beter sig som om han är min pappa då? jag trodde du var minpojkvän men jag kanske har misstolkat allt, sa jag argt.
- Ohh någon som hånglade med sin farsa, sa Louis och skrattade ingen. vi hade inte märkt att dom andra kommit in. jag undrade hur mycket dom hade hört förutom min kommentar om att han betede sig som min pappa. det stack till i hjärtat när jag tänkte på pappa så jag tittade ursinnigt på Louis som genast tystnade. jag visste direkt när jag tittade tillbaka på Liam och han ryggade undan att mina ögon blivit svarta.
- vad är du rädd att jag ska skada någon, frågade jag med tårarna riktigt nära.
- jag...
- vad tror du verkligen att jag kunde göra någon illa i det här rummet. DET var lågt Liam riktigt lågt. att du ens tänkte tanken, tårarna rann och det kändes som om jag grät olja.
- men jag...
- jag hade trott det om Justin eller Anton eller Selena. men dig. du känner mig bättre än någon annan. du har sett mig helt förstörd över något som varit mitt fel. två gånger. du vet hur HAN behandlade mig och nu beter du dig som om allt verkligen var mitt fel. Hur kan du ens tänka..., rösten darrade och jag kunde inte säga något mer.
Niall hostade lite medans Louis, Zayn och Harry stod tysta och såg på mig och Liam. jag visste att mina ögon fortfarande var svarta men det fanns inget jag kunde göra nu när jag var arg. jag höll tillbaka den kittlande känslan jag hade kännt den för mycket. jag ville inte skada någon och om jag slppte den känslan om bara för en sekund visste jag vad som skulle hända. blod bad. jag rös och vände mig ifrån Liam och gick ut genom dörren jag nyss kommit in genom. jag gick argt ifrån konsert huset. allt hade varit bra men nu. jag visste inte vart jag skulle. jag var bara så arg att jag skakade i hela kroppen. till slut efter at jag gått i kanske en timme så satte jag mig ner i en park. bänkarna var utslitna och såg ut att snart ramla ihop men jag state mig ändå där. jag torkade argt bort tårarna vilket gjorde att det kom ännu mer. men jag torkade bort igen och tvingade mig att vara glad.

jag ställde mig upp och gick mot hotellet. jag öppnade motvilligt dörren bara för att veta att ingen hade kommit hem. jag suckade och satte mig framför datorn. jag loggade in på Tumblr som alltid fick mig på bra humör. jag tittade omkring lite och skrattade åt några dåliga skämt som var precis min humor. jag kände inte längre den kittlandekänslan och jag visste att mina ögon inte längre var svarta. jag log och stängde av datorn. jag tittade på mobilen ingeting. jag tittade i resten av vår våning men inte ett enda tecken på att killarna varit här sedan imorse eller kommit hem medans jag satt och skrattat. jag började bli riktigt orolig. varför hade jag börjat skrikit, varför hade mina ögon blivit svarta, varför hade jag jämnfört Liam med Justin?

Liams perspektiv

klockan var ett på natten och vi var alla ute och letade efter Ryan. jag gick med Harry som hela tiden sa att det inte var mitt fel, Zayn hade gått med Niall och Louis och dom hade verkat lite deprimerande. jag vet att jag egentligen inte skulle gått ut på Ryan sådär och jag tror det blev värre med Louis kommentar om hennes pappa. det kan inte vara lätt att vara föräldralös och sedan få såna där kommentarer.
- Liam sluta skylla på dig själv vem som helst skulle reagera sådär.
- Men vi gör ju inte det på Zayn, sa jag lågt och sparkade iväg en sten.
Harry tystnade och la en arm runt min axel och jag visste redan då att jag skulle få världens föreläsning. jag suckade och tittade ut på gatan. snart kom vi till en park medans Harry fortsatte prata på så satte jag mig på en bänk som såg ut att falla ihop.
- Och Zayn har ju ändå sagt som nyårs löfte att sluta och jag tror att Ryan är en sån tjej som provar och sedan aldrig gör det igen, fattar du?
jag log mot honom mest för att verkade förstå situationen jag var med i. oftas var det jag som hjälpte resten av killarna när dom hade tjejproblem. Harry klappade mig på axeln och jag lutade armbågarna mot knäna och la ansiktet i händerna. var kunde hon vara. jag hörde gruset knastra under skor. jag tittade upp och såg hur Ryan sjönk ner bredvid mig. hon log. och med lampan bakom oss såg det ut som om det var dag bakom henne och det riktigt lös om henne och jag kom ihåg varför jag älskade henne.

- Förlåter du mig?, viskade jag.
Harry hade gått bort mot träden och höll på att smsa dom andra om att möta oss där.
- Jag vet inte? Förlåter du mig?, hon lät hes och jag såg att hon höll inne gråten.
- Såklart jag gör, sa jag ochkramade om henne.
hon grät igen och vi satt så helt stilla och höll om varandra tills Harry kom tillbaka. Hon torkade tårarna och kysste mig på näsan innan hon log igen.