Rachelsnoveller

- Ryan upp och hoppa, sa Liam och slet av täcket.
Min nakna kropp rös och jag sprang fram till honom. där han stod i kalsonger och tittade på mig upp i från och ner. jag slet åt mig täcket och mumlade att han var elak innan jag la mig ner i sängen igen.

---

- bered?, frågade han.
Vi stod utanför huset som skulle tillhöra min kusin. klockan var fyra på eftermiddagen och det hade tagit oss fem timmar att komma hit. vi hade åkt vilse och stannat till ibland för att äta. på något sätt hade jag blivit van att äta många gånger efter att ha Niall med sig överallt men jag antar att Liam också var van i så fall som stått ut med honom avsevärt mycket längre. Jag hade på mig slitna jeans shorts och ett rosa linne som nästan skymde dom. om man såg mig på långt håll skulle dom säkert bara tro att jag hade linne på mig. under hade jag badkläder och jag hade det långra håret i en slarvig tofs. Liam tog min hand och jag pressade fram ett leende innan jag knackade. jag vändade i vad som kändes en evighet innan jag hörde någon på andra sidan dörren. hon eller han låste upp vad som verkade som hundra lås och sedan möttes jag av ett leende.
- Hejsan vem söker ni?, frågade kvinnan.
Hon hade en gul klänning som räckte till knäna och hon såg snäll ut. jag litade på henne och på något sätt kände jag mig trygg och jag glömde helt bort att Liam stod bredvid mig och att jag nästan klämde sönder hans hand.
- Paul Sharpe, sa jag och log mot henne.
- Åhh tyvärr han och hans gammel mormor Helga dog för några veckor sedan. jag är så ledsen. Jag är Pauls fru jag heter Hilda. vill ni komma in?, frågade hon och flyttade sig ur dörröppningen.
Liam nickade och log och sedan följde vi med henne in i det lilla huset. hon började förklara allt som hänt sedan min mamma varit med om bilolyckan. det mesta verkade vara bra i deras familj och helt oberörd av vår sjukdom. eller var det bara något påhittat för att dölja att vi var vildsinta. jag svalde och fortsatte lyssna samtidigt som jag tog stöd ifrån Liam hela tiden.

Hilda berättade om deras dotter som var precis som Paul var.
- Vill du möta henne?, frågade hon med ett leende och jag nickade.
Jag följde med till bakgården med Liam bakom mig jag hade släptt hans hand och tittade nu på flickan som satt på gungorna under ett träd. hon hade långt svart hår ner till midjan och när hon tittade upp mot mig såg jag hennes blåa ögon. hon hade en liten näsa och barnsliga ögon. hon var sex år gammal och var verkligen precis som Paul. livfull och helt omöjlig att bestäma över. hon sprang fram till mig och jag log mot henne. hon hade kramat om mig och sedan hade hon berättat en massa historier som Paul berättat för henne. jag log och kände hur jag snart skulle gråta. Hur kunde Sarah vara så oskyldig av sig när jag och Paul hade varit helt tvärtom. alla skyllde på oss när det hänt något och nu satt hon här och höll i mina händer.
- Varför gråter du?, frågade hon och la huvudet på snedden med ett mysitskt leende på läpparna.
- För jag är lycklig, svarade jag och kramade om henne.

Vi satt på stranden igen. Hilda och Sarah hade följt med oss och Sarah lekte i vattnet med Hilda precis på strandkanten och höll ett vakande öga på sin dotter. jag satte med Liam och solade.
- Har du någonsin önskat dig barn?, frågade Liam efter ett tag.
- Jag vet inte. jag har alltid älskat att ha barn runt mig och jag älskar när dom pratar och leker med mig. det är barndomen jag aldrig fick. Men jag har aldrig tänkt på att skaffa en mini me varför undrar du?
- För jag skulle vilja att i framtiden skulle vi ha en mini me av åde dig och mig springa runt i ett fint hus och vara bortskämda och höra Louis roliga historier, Niall skulle lära dom äta allt möjligt, Zayn skulle lära dom dansa och Harry skulle helt enkelt lära dom att le underbart.
- Vad skulle du lära dom?, frågade jag och sjönk ner i hans famn.
- Att uppskatta familjen och du skulle lära dom slåss, sa han med ett skratt och plötsligt saknade jag alla.
Vi satt tysta och beundrade stranden som nästan var tom på folk fast vädret blev varmare för varje dag som gick. När Hilda och Sarah kommit upp ur vattnet köpte vi glass och sedan lärde dom oss små ord på spanska och några på franska och dom var den närmaste familjen jag hade och jag älskade dom även om jag knappt kände dom. men sedan drev mina tankar iväg till det Liam sagt. En mini me av honom och en mini me av mig. jag log åt tanken men tänkte på döds hoten jag fick skulle våra barn också få det?