Rachelsnoveller

Jag stod inte ut med att se Niall gråta, se Zayn så full av blod och vara så upprörd. när vi hade lämnat dom hade vi skrattat, skämtat om att se upp om det kom några fans och sagt att dom inte skulle bada för det kanske skulle komma en haj. men det hade hänt något värre. Jag kanske inte kände Jenny så mycket men det kunde inte sluta så här. Jag trodde att det skulle sluta med att Jenny gifte sig med Niall. alla visste hur mycket han älskade henne, han skulle korsa berg och hav för henne. han skulle säkert gå genom eld och bli skjuten flera gånger om om det räddad henne. jag hade aldrig varit så kär. Visst vad Caroline och jag hade haft var bra men sen blev det aldrig bättre. Lou och jag har en annan känsla tror jag? jag måste prata med honom, om Jenny lever så ska jag personligen se till att jag pratar ut med Lou om alla känslor jag haft. 

Hur kunde Lou sitta där, så stark, modig och göra så att hon lever när jag skakar av skräck bara genom att övertala Zayn att hon kommer överleva. det var aldrig min uppgift att vara stark, att vara yngst kanske hade sina fördelar tänkte jag och kom ihåg alla gånger som dom andra skyddat mig. alla gånger någon mobbade mig, fans sa något elakt eller om det hände något. som när min syster blev sjuk, när mamma hamnade på sjukhus, hade inte dom alltid varit där? var det inte nu min tur att vara med dom och stötta dom? varför var jag så rädd.

 

När vi hörde sirenerna tänkte jag bara lite till. Men Louis hade redan sagt att hon dött. hon hade lämnat oss. men han kämpade för allt i världen. Niall hade brutit ihop i Danielles famn och dom grät mot varandra. Liam hade gått över och tröstat dom. Zayn och jag kramade om varandra. det var skönt att veta att man ändå inte var riktigt ensam. Ambulansen stannade, två män kom ut dom gjorde något och Louis skrek gång på gång. Paul hade plötsligt förvunnit och det enda som jag såg förbi tårarna var en suddig värld som berättade att ambulansmännen höll på att rädda Jenny. jag hörde ett rosligt andetag och hur Lou skrattade. hon levde. Louis drog med mig och Zayn och vi omfamnade dom andra som satt ner på den svala asfalten. 

 

 

När vi kramat varandra var nästan alla killar halv täckta med blod men ingen brydde sig längre. Min bästa vän levde igen.

- Ursäkta mig men vem ska följa med? bara en får plats, sa en av ambulansmännen.

- Niall åkt du, log jag.

- Nej åk du jag åker med killarna, sa han och kramade om mig en gång till.

jag hoppade in bredvid mannen som hette Tobias. han pratade lugnande med mig men jag kunde bara fokusera på hur liten Jenny såg ut. hon såg bättre ut men sjuk, så sjuk jag hoppades att det inte var så här hon dog i drömmen. Bilen stannade och Tobias puttade in mig på sjukhuset. det var litet men hela byggnaden lös vitt. Tobias puttade in mig i väntrummet och jag såg hur tre doktorer sprang in i Jennys rum följt av tre sjuksköterskor. jag tyckte det var lite överdrivet men samtidigt visste jag inte hur hon mådde. Tobias satt tillsammans med mig tills Liam och killarna kom. Han lämnde sitt nummer och gick sedan. han hade rodnat, han var gullig men jag skulle aldrig lämna Liam. om Jenny överlevde skulle jag förklara exakt hur jag kände för honom. jag ville gifta mig med honom.

 

När vi satt i bilen var vi alla tysta. vi körde såfort vi kunde men jag hoppades hela tiden att vi skulle se sjukhuset inom några sekunder. när vi väl kom fram så sprang vi alla in och uppför en trappa, Niall ledde oss ganska mycket och snart såg vi Danielle sitta bredvid en av ambulansmännen. Var det Tobias han hette?

vi slog oss ner och mannen försvann snabbt. han tyckte det var pinsamt tror jag eftersom han rodnade som en idiot. Vi grät allihopa, det gick en timme, två timmar. dom andra somnade. Liam och Danielle tog den stora soffan, Niall satt på golvet framför dom och sov lutad mot soffan. Zayn sov på golvet bredvid Niall med huvudet i Nialls knä. Harry och jag hade tagit den andra soffan som var mitt emot, Harry hade somnat mot min axel. jag höll hans hand i min och jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. jag älskade Harry, hur hans hår alltid kittlade mig när han låg på min axel, hur varma  hans kramar var, våra långa pratstunder, hans blickar. jag älskade honom men jag vågade aldrig säga något. tanken att Larry Stylinson skulle vara verklig skrämde mig lite. men det var sant jag älskade pojken som sov mot min axel. Ifall Jenny klarade sig skulle jag säga hur mycket jag älskade att se hans ögon tindra, hur jag älskade att höra hans röst först av allt på morgonen, hur jag älskade att hans hår var lockigt av sig själv och hur han alltid drog handen genom det. hur jag älskade att vara nära honom, hur jag älskade att sent på kvällarna var det bara han och jag.

- Harry vakna, viskade jag och skakade lätt om honom.

- vad?, frågade han hest och tittade in i mina ögon så att mitt hjärta stannade.

Den gången när jag bad Zayn ge en lapp till Eleanor, det stod att jag älskade någon annan men att jag fortfarande älskade henne. hon ville fortsätta vara vän och det ville jag också men jga hade insett att mitt hjärta tillhörde pojken bredvid mig.

- jag tror dom är klara där inne, sa jag och nickade mot Jennys rum.

- tror du hon lever?, frågade han sorgset.

- såklart dummer hon har ju oss, blinkade jag skämtsamt.