Rachelsnoveller

- Harry vakna, viskade jag och skakade lätt om honom.

- vad?, frågade han hest och tittade in i mina ögon så att mitt hjärta stannade.

Den gången när jag bad Zayn ge en lapp till Eleanor, det stod att jag älskade någon annan men att jag fortfarande älskade henne. hon ville fortsätta vara vän och det ville jag också men jga hade insett att mitt hjärta tillhörde pojken bredvid mig.

- jag tror dom är klara där inne, sa jag och nickade mot Jennys rum.

- tror du hon lever?, frågade han sorgset.

- såklart dummer hon har ju oss, blinkade jag skämtsamt.

 

 

När jag vaknade var hela kroppen stel men ingen annan var vaken. Harry och Louis hade försvunnit från soffa men jag kunde ändå inte flytta mig eftersom Zayn låg med huvudet i mitt knä. dörren till Jennys rum var öppen och först gled min blick bara över den men andra gången stannade den och jag stirrade häppet på den öppna dörren, det betydde att hon mådde bra eller hur. jag skakade om Zayn som slog upp ögonen och mumlade om fem minuter till innan han såg dörren han också. Vi kom båda två på fötter och gick in. rummet var ganska stort och det stod en stor soffa som sträckte sig över hela vänstra väggen, Louis låg och sov i den och sedan vra det en matta bredvid som lyste upp rummet i lite rött. det påminde mest om blod men jag slog bort tanken.  sängen var sedan och Jenny såg verkligen liten ut. precis som förra gången tänkte jag och rös. sedan mot vänster så var det två åter igen röda fåtöljer och ett bord med blommor och vatten. Harry satt i en av fåtöljerna och såg otroligt glad ut, han satt ooch läste i en tidning och när han märkte oss la han snabbt ner tidningen och blev seriös.

- Det står inget om oss i tidningen jag bara tänkte att det var något att vara glad över.

- hur mår hon, frågade Zayn.

- doktorn sa att hon hade inre blödningar, hon har opererats flera gånger. hjärtat har stannat två gånger och dom sa att hon fortfarande är nära döden. dom ska ha kvar henne här i en vecka och om hon fortfarande inte vaknat flyttas hon hem till sjukhuset hemma i London där dom får avgöra, sa Louis lågt.

- så hon kan fortfarande dö?, viska jag skakigt.

- ja och hon kan höra dig också, svarade han surt.

 

 

Hon låg på Londons bästa sjukhus. vi var tvunga att fortsätta med turnéerna och intervjuerna. kändislivet fortsatte till skillnad från mitt privatliv. Mamma hade åkt in från irland och bodde hos mig, min bror hade också kommit men han hade vara stannat i några dagar. mamma uppmuntrade mig så mycket som möjligt, hon satt även tillsammans med mig på sjukhuset. jag ville helt enkelt bara inte vara ensam.

vi var bakom scen och höll på att göra iordning. jag tog på det bästa leendet jag hade, Liam la armen om mig och viskade att allt skulle gå bra. vi steg ut på scenen och fansen skrek. jag log större och vinkade.

 

 

Jag hade många konstiga drömmar medans jag sov där. jag kände när dom flyttade på mig, när dom oppererade mig, jag hörde när dom pratade och jag kunde få mitt eget hjärta att skena iväg. jag kände aldrig när jag dog men jag hörde varje gång att jag gjort det. det var läskigt hur hela min värld bestod av känsla och hörsel. jag hade jämnt litat på synen och nu när den var borta var jag rädd. jag kunde inte heller prata även om det låg tusen frågor på tungan. jag visste inte hur lång tid jag hade legat i sängen, efter vad som kändes år för min kropp så öppnade jag ögonen. det var en så stor kraftansträgning att jag faktiskt stängde ögonen direkt. jag blinkade några gånger och kände hur trött min kropp var men hur kunde den vara det jag hade ju bara sovit eller hur?

- Jenny... jenny mår du bra?, frågade en kvinnlig röst.

kvinnan påminde lite om Niall så jag tittade oförstående på henne.

- Jag är Nialls mamma du kan ta det lugnt ingen kommer skada dig igen.

- var är jag?, frågade jag med gråten i halsen. jag var rädd.

- åhh men lilla gumman du behöver inte vara rädd. vi har väntat ganska länge på att du ska vakna, det är i slutet av december. 

- vilket datum, sa jag med tårarna trillande ner för mina kinder.

- tjugoåttonde älskling.

hon kramade om min hand och jag blev genast lugnare.

nästan bara en vecka kvar tänkt ejga och grät ut mot hennes axel.