Ett år innan jag dör del. 17
Jag tittade mot Louis som satt kvar i rummet medans min pojkvän och kompis sprang runt i korridoren.
- är dom jämnt så där?, frågade jag och skrattade lite.
- Nej det är oftast jag eller Liam, log han tillbaka.
Han ställde sig upp och gick fram mot min säng där han satte sig och tog min hand. Han såg medlidande på mig.
- jag är ledsen men det var inte ditt fel, sa han.
- Jag vet men...
- det var inte ditt fel Jenny det var aldrig ditt fel.
Tårarna strömmade och Louis kramade om mig. Han hade armarna beskyddande om mig och tröstade mig med lugna ord. När sjuksköterskan kom in med Zayn efter sig så fick Louis gå tillbaka till sitt rum. Sjuksköterskan som heter Lina tog min temperatur och sedan tittade hon till ärret. Hon torkade mina tårar och gav mig vatten innan hon sa att hon skulle komma med lite mat åt mig. Tydligen hade jag varit borta i tre dagar. När Lina gått saknade jag hennes varma händer som värmde mina. Zayn slog sig ner på sängens kant eftersom Niall inte kommit tillbaka och jag hade fortfarande inte sett till Harry eller Liam.
- Hur mår du?, frågade han.
- Mått bättre, mumlade jag. Jag var så himla blyg i hans omgivning.
- Är du blyg, skrattade han och la sin hand på min kind så jag tittade in i hans ögon.
- Nej, sa jag trottsigt även om jag var det.
Niall kom in genom dörren och såg ledsnare ut.
- vi måste åka ikväll...
Zayns perspektiv
När Niall inte hade varit med mig och Jenny hade jag känt något. Det hade kittlats i magen på det där speciella sättet och det var nästan så att jag började rodna när hon sagt nej. Vad var det med mig började jag bli kär i henne?
Det hjälpte inte direkt heller att hon var ihop med Niall. Det var inte första gången heller som jag hade blivit kär i Nialls tjej. Han var som min lille bror och jag ville verkligen skydda honom och jag ville inte göra så mot honom en gång till. Den gången hade inget hänt mellan oss förutom att vi inte pratat med varandra på en månad. Okej det var jätte mycket och sårat mig ännu mer och jag ville inte gå igenom det en gång till. Jag var hundra på att denna gång skulle jag förlora inte bara honom utan henne och resten av mina bröder också.
