Rachelsnoveller

- Okej älskar dig Niall men jag måste gå.

- Älskar dig mer.

Jag stängde igen datorn och gick ut till Danielle som satt i soffan. Liams lägenhet kändes som mitt nya hem även om jag någon natt då och då sov i Nialls lägenhet. Hon log ett matt leende. Hon hade varit förkyld nu i tre dagar. Jag gav henne en till filt och gjorde lite soppa som hon tacksamt tog emot. Vi satte på en film och jag försjönk ner i en djup sömn med som tur var inga mardrömmar.

Långa skuggor föll mot asfalten när vi gick fram på ett litet led. Det var jag som hade svårt att andas, det var jag som var skadad.... tror jag. Jag gick i mitten och framför mig gick en kille, han var lång, lockigt hår men när han vände sig om var det lockiga håret inte kvar. Det hade bytits ut till platt grått hår, dom intensiva gröna ögonen var ledsna och greppet om min hand lossnade när mannen eller killen när han föll mot marken. Vi fortsatte gå men jag tittade bakåt mot mannen men han var borta och en stor ödslig kyrkogård med stora gravstenar var allt man såg. Världen var grått och det fanns ingen färg, ändå såg jag hur en liten flicka knäböjde vid en av gravarna. Tårarna hade runnit och nu pistolskott och världen skiftade till rött när flickan föll ner med ett leende mot gravstenen. Jag tittade framåt igen. Istället för den lockiga killen som skulle ha hållit min hand stod nu en kille som var lång, brunet och hade som ett bieber hår. Hjärtat ökade i takten och jag visste att jag gillade honom även om jag inte kunde säga vem han var. Han log mot mig och droh mig fram så vi gick sida vid sida. Bakom mig gick en svart hårig kille med bruna ögon, han vinkade stilla innan ett tåg kom. Det höga tjutet och hans skrik blanade sig och sedan blev det svart. Det fanns inget bakom oss nu. Ingen att säga hej då till då var det bara dom två framför oss och vi kvar. Mörkret jagade oss genom en stor äng. Blommor och gräs piskades mot mina bara ben när jag sprang. Den brun håriga killen framför oss föll. Jag hoppade över honom men stannade vad skulle hända med honom? ”Spring!” jag hörde inte hans skrik men jag läste på läpparna och sedan kom tårarna inte bara jag grät utan killen som höll min hand gjorde det också. Killen som hade fallit sögs in i mörkret och jag hörde ett rov djur. Den röt och klorna slet sönder vår kompis. Han skrek inte men jag hörde den ständiga gråten. Då såg jag dom. Det var inget mörker det var alla olika djur med svarta ögon och svart päls. Varulvar, hundar, hästar, stora odjur med långa klor, till och med gulliga små djur sprang med dom. Killen som höll min hand släppte och puttade mig fram mot den blonda. Han dog men inte av rov djuren. Han gjorde en svepande gest och mörkret försvann. Han vinkade mot oss innan en ljuspelar sköt ner över honom, långt där uppe i himlen var ett rymdskepp. Detta spårade verkligen ut när han åkte upp i pelaren och skeppet försvann utan ett ljud. Den blonda satte mig ner i gräset och torkade bort blodet jag fått på benen och mitt näsblod innan han kysste mig. Do intensiva blåa ögonen log mot mig och hans händer var varma mot in kalla hud. Sedan var vi på torget. Stenen under min mörbulltade kropp var sval och kulan som låg under min hud brände som om hela jag var en stor eldslåga. Han viskade att han älskade mig innan han dog med mig. Fem över ett var det som han dog men jag väntade, försökte andas. Det var bara jag kvar nu.... inte en själ var på torget inte ens han som hade skjutit vad hade hänt med dom. Jag tittade upp, jag ställde mig på skakiga ben men smärtan var så stor att jag såg suddigt. Ändå avtecknade sig gestalterna hela tiden. Dom ropade på mig och jag sprang dom till möttes. Alla som log, alla döda... jag såg riv märken, en sönder trasad kropp efter att ha blivit påkörd av ett tåg, gamlingen som dränktes av blod från den lilla flickan, killen som blivit bort förd av ljuset var inte där men den blonda log mot ig. Han hade fått en kula i pannan, i magen och en vid axeln. Han stönade när han gick mot mig. ”nu är det din tur Jenny” rösten var mörk och han förvandlades till mannen som hade skjutit mig första gången. Blodet som rann blandades i munnen och lämnade en smak av järn efter sig. Kniven hade trängt igenom huden på en sekund och nu låg jag där, alla killar tittade ner på mig med hemska grin över hela ansiktet. ”dags att äta” viskade den svart håriga. Tänderna mot min brinnande hud gjorde ont och jag kände hur mitt eget kött slets av från benen. Tårarna strömmade ner på mina smutsiga kinder och skriket som aldrig dog bort i min strupe. den lilla flickan gick mig till möttes men dom röda ögonen, svarta håret och kroppen som gick släpit gjorde mig rädd. "kom" viskade hon.

jag vaknade med ett skrik och tårarna strömmade ner, jag trasslade mig ur det svettiga sängkläderna och stormade in i badrummet. jag drack kallvatten tills jag inte orkade mer men det hade inte hjälpt. nu skakade jag av kylan men drömmen var så hemsk. dom skulle dö, alla skulle dö. jag satte mig gråtandes ner mot elementet. jag hade inget minne av att ha somnat i Nialls lägenhet...

- Jenny?, Nialls röst lät hemma och trygg.

- Niall?, frågande kom så fort att jag ställde mig upp och letade mig in i vardagsrummet där han stod.

jag torkade bort tårarna och drömmen var som bort blåst.

- säg hej då Jenny.

han skött mig fast det hade inte kännts försen jag slog i väggen bakom mig. det bultade i huvudet när han knäböjde sig bredvid mig. han ryckte på axlarna och sköt mig igen tills hela min värld bestod av mörker och smärta och sorg...

- Jenny du måste vakna... lyssna på mig vakna!, Danielle skrek panikslaget bredvid mig.

jag öppnade ögonen och tittade in i hennes. hon kramade om mig hårt och tröstade mig när jag började gråta på riktigt. två mardrömmar efter varandra det hade aldrig hänt förut. och att jag dött i båda var ett rekord. hela min kropp skakade men Danielle höll i mig.

- mardröm, viskade jag till henne och fick en kort nickning tillbaka.

- jag hoppas att dom kommer tillbaka snart, viskade Danielle till mig.

- jag med, viskade jag tillbaka och kunde äntligen krama om henne.

tystnade var kkompakt och gjorde mig osäker.

- förlåt för att jag har mardrömmar jag menade inte att skrämma dig så mycket. det var ovanligt i drömmen och jag blev bara så rädd.

- vad hände?

- dom dog...