Rachelsnoveller

Jennys perspektiv

Jag skakade när jag kom bakom scenen, jag letade rätt på omklädningsrummet och slog mig ner i soffan. Jag kammade igenom håret två gånger och stirrade på mig själv i spegeln. Något saknades och jag visste exakt vad. Jag hade varit lite borta i några dagar och det var för att min bror skulle komma hem. Jag sa jämnt att jag var enda barnet för oftast kändes det som det. Min bror skickade aldrig brev, ringde eller gjorde sig påmind men ändå fanns han där. När vi varit yngre var det vi två som lekt med pinnar, vi hade varit pirater Long John Jenny hade han kallat mig. Efter piratlekarna var klara så var jag sju. Då lekte vi prins och prinsessa och Mark blev jämnt drake och prinsen. Jag kom ihåg alla gånger jag skrattat åt honom eftersom han var tvungen att slåss mot sig själv. Mark skulle komma hem när som helst. Till det tomma huset men jag hade lagt en lapp där som berättade var jag var varje dag i en vecka. Imorgon var sista dagen sen skulle han inte kunna hitta mig längre. Jag kände tårarna bränna men jag gjorde inget som fick dom att rulla. Jag snurrade på ett halsband som jag hade fått av honom. En silver kedja med en guld ring. Det stod våra namn på utsidan och på in sidan stod det jag älskar dig min kära lilla syster i skrivstil. Jag var tio när jag fick det, samma dag som han åkt. Han gav det som minne om han inte skulle komma tillbaka. Han skulle dra ut i krig, vart någonstans visste jag inte och jag ville inte fråga heller. Men varje dag efter det i två år väntade jag på att han skulle komma tillbaka. Alla nätter som jag låg i soffan vid dörren, alla gånger som jag blev rädd när någon ringde för jag var så rädd att dom skulle meddela hans död. Men ingen ringde, inget brev, ingen knackade på dörren. Han kunde lika gärna vara död.

- Argh vart är din besättning Long John Jenny?, frågade någon skämtsamt.

Jag tittade upp från halsbandet och såg honom. Dom gröna ögonen tindrade, det blonda håret som räckte ner till kindbenen. Hans näsa var lite mindre och hade ett ärr på vänster sida. Det hade han fått av min pinne när vi var mindre. Han var lång och lutade sig mot dörrkarmen. Han hade militärkläderna på sig fortfarande och dom bruna kängorna gnisslade mot golvet när han rörde på sig. Tårarna började rinna ner och jag sprang fram och kramade om honom så vi nästan slog i golvet. Han backade och slog emot väggen på korridoren. Jag grät och klamrade mig fast vid honom som om han skulle lämna mig igen. Han tröstade mig och sedan viskade han.

- Jenny min kära lilla syster.

Jag log och tänkte på minnet första gången han sagt så. Jag hade varit åtta och han hade lärt mig att cykla men jag ramlade och skrapade upp knät. Han hade plåstrat om det och viskat samma ord. Mark var sju år äldre än mig och vi hade egentligen bara samma mamma. Mamma som nu lämnat mig. Tänkte hon någonsin på oss?

- Jenny!, skrek Niall.

Jag torkade bort tårarna och släppte mark ur kramen men jag höll om hans hand. Jag ville ha närkontakt så att jag visste att det inte var en dröm.

Zayns perspektiv

när låtarna var slut så tackade vi för oss och vinkade hej då åt fansen. Vi gick runt och skämtade och gratulerade varandra över hur bra det varit. När vi kom till omklädningsrummet så såg vi Jenny. Hon var i famnen på en man som var mycket längre än henne. Han hade blont hår och gröna ögon och påminde lite om den lilla tjejen som han hade i sina armar. Niall skrek hennes namn och hon släppte mannen. Jenny hade tagit hans hand och dragit honom mot oss. Han hade militärkläder och lät sig ledas av Jenny.

- Killar detta är min bror Mark, sa hon med ett leende som fortfarande visade tårarna.

- Trevligt att mötas, sa Mark och stärkte fram sin lediga hand för oss att skaka.

Vi hälsade snabbt innan vi alla gick in i rummet.

Jennys perspektiv

jag delade med mig av historier för Mark hela kvällen. Det var skönt att prata av sig och jag berättade allt. Hur pappa hade uppfört sig värre efter att Mark åkt. Hur mamma sedan lämnat oss, om mina vänner, om Niall och One Direction. Hur mardrömmarna blev värre. Och han delade med sig av sitt liv. Hur han fått vänner i armén, hur han träffat en flicka och var förlovad. Hur han skulle flytta hit till London snart så vi kunde vara närmare varandra. Vi var båda lyckliga och jag gav honom en kram och viskade hur mycket jag älskade honom.

- Men Jenny det låter ju som jag ska åka igen, skämtade min bror.

- Men jag hann aldrig säga det första gången, log jag när han rufsade om mitt hår.

Vi gick in i huset. Det var väldigt tomt men jag hade inte sålt det. för många minnen både dåliga och bra. Vi gick direkt upp för att sova eftersom klockan var snart tolv. När vi låg i sängen så kändes det inte som en dröm längre.

- Jenny är du lycklig med dom?, frågade han.

- Ja väldigt faktiskt. så du behöver inte ta fram din hammare eller vad var det du skämtade om innan du åkte?

- yxa faktiskt, log han stort.

- Jag älskar Niall och jag älskar dom andra också som mina bröder. Men Niall är verkligen den perfekta pojkvännen. Du behöver inte skydda mig mot dom, du kan hjälpa dom skydda mig från världen om du vill, log jag innan jag somnade tungt.