Ett år innan jag dör del. 24
Hey If two people are happy together, you leave them the fuck alone!
tweetade jag snabbt, inte direkt riktagt mot Jenny och Niall utan mot Eleanor och Louis och mig och Liam också. det här med Directioners som hatade flickvännerna hade gått för långt!
tweetade jag snabbt, inte direkt riktagt mot Jenny och Niall utan mot Eleanor och Louis och mig och Liam också. det här med Directioners som hatade flickvännerna hade gått för långt!
Jag vaknade med en gäspning och sträckte på mig. varför hade jag somnat om tänkte jag? Niall låg inte bredvid mig och jag tittade förvirrat mot klockan, den visade nio på kvällen. Jag rynkade på näsan innan jag kammade igenom håret med mina fingrar. Sedan steg jag upp men kände ett hugg i magen. Jag tittade förvirrat ner och såg blod, hela sängen var blodig. jag ruskade om mig själv och bytte byxor. jag gick ner för att se vart mark var men det var helt ner släkt i hela huset. Jag gick ut och såg den stjärnfulla himlen, jag ryckte på axlarna och höll armarna om mig själv för att få upp värmen. Jag gick in igen och såg hur dimman följde med in, hade det varit dimma ute?
- Mark kom fram det är inte kul längre!, skrek jag.
Jag gick ut till bakgården och såg den stora kyrkogården. Lika grå och hemsk som vanligt. jag kom ihåg när vi hade begravt farmor. Hennes kista hade varit öppen och det såg ut som om hon sovit. Jag steg in på osäkra ben och jag kände hur kvistar skrapade upp mina bara ben. Jag stirrade ner på dom, hade jag inte nyss haft på mig mina favorit jeans? Jag gick i en knä lång svart klänning som var enkel och hade tre kvarts ärmar. plötsligt tog någon tag i min arm och när jag tittade upp tittade jag in i Zayns bruna ögon som såg så ledsna ut.
- Zayn vad är det?, jag kände paniken växa i bröstet.
- Stackarn hon kommer inte ihåg, mumlade Harry som kom upp på min andra sida.
- Den där krocken måste ha gjort något med hennes minne, mumlade Louis.
- Va? vänta killar vad pratar ni om?, nästan skrek jag och försökte slingra mig ur Zayns grep.
Alla tre tog ett hårt tag om mina armar och tvingade mig framåt fast jag gjorde allt för att stanna. vi var nästan framme vid den lilla kyrkan. dörrarna stod vid öppna.
där inne var det fullt med folk och jag nästan sprang fram nu med dom andra efter mig. när jag kom fram till kistan fick jag panik. Var var Niall och varför var inte kistan öppen som den brukade. jag slet upp locket så blommorna åkte i golvet. Någon skrek och en annan försökte få bort mig men där låg han, det blonda håret som föll över ett hemskt ärr som han hade i pannan. min Niall var död? jag började gråta och lät mig släpas bort. jag vet inte vad som hände men skrik och slagsmål var det enda jag kunde se. Liam brottades med en medelålders man som nu var täckt i blod. Louis gick emot en tjej som var runt tretton år, hon grät och höll sig för magen som om hon var på väg att skratta, han hoppade på henne och det såg ut som han kysste henne på halsen tills jag såg hans blod dränkta ansikte mot mig. Zayn och Harry brottades mot varandra och snart kom en hand flygandes mot mig, den satte sig runt min hals och tvingade in mig i väggen. gråten slutade när jag kämpade för att komma fri.
handen försvann och lika så slagsmålen och kyrkan. jag stod ensam framför sju långa gravstenar. jag smekte dom med handen och läste namnen. ända sedan jag varit liten och min pappa tog med mig hit för att hans kompis dog så älskade jag att röra vid stenarna och läsa namnen. Denna sten var full med blommor som täckte namnet. försiktigt drog jag undan dom.
Harry Styles
äkta vän och älskad son och bror
Jag tittade på den bredvid
Liam Payne
älskad bror och pojkvän
du kommer alltid att finnas i våra hjärtan
Men det här måste vara ett sjukt spel tänkte jag och tittade på den tredje graven
Danielle Peazer
en äkta dansare
hoppas att du hittar änglar som dansar
Snyftande tittade jag på dom andra
Louis Tomlinson
ärad storebror och älskad son
Zayn Malik
hoppas du får det bra bland änglarna
Eleanor Calder
låt aldrig något stoppa dig
Jag tittade på den sista jag ville inte se namnet. jag bet mig hårt i läppen och drog undan blommorna
Niall Horan
vår irländska hjälte
tårarna strömmade ner för mina kinder och gjorde det svårt att andas. jag strök med handen över hans grav och till slut satte jag mig ner, den svarta klänningen såg gul ut i solljuset och mitt hår var mer som ett fågelbo än det blonda spikraka håret som jag brukade ha. texter flimrade för mina ögon. hat, hat och prisord för One Direction.
- Niall jag behöver dig, grät jag fram och la mig ner på hans grav som om han skulle hålla om mig en sista gång.
Jag kände en kall hand läggas på min och hur någon låg precis bredvid mig. Jag öppnade inte ögonen utan fortsatte låsas om att det var min Niall. Den kalla vind pusten vid min nacke fick mig att slå upp ögonen. Ett par blåa armar höll om mig.
- Mark det är inte kul att skämta på en kyrkogård, sa jag tungt och vände mig om.
- om det inte är Mark då?, log Niall.
Han hade nästan inga tänder kvar men det blonda håret låg klistrat mot hans ärriga panna. Han log brett och öppnade sin famn. han saknade tre fingrar på hans vänster hand och han ville hålla om mig. han nickade uppmuntrande. ett skrik steg i min strupe och jag kom snabbt på fötter medans jag sprang iväg från honom.
Jag vaknade med ett skrik. Niall var snabbt vid min sida men jag höll honom undan. jag tittade på honom, letade efter något märke att detta fortfarande var en dröm men inget. hans fingrar var tillbaka, lika så hans tänder och han såg precis ut så som han gjorde vanligt vis. Havs luften fick mig att rycka till. Jag hade haft minnes luckor förut när jag var tolv tror jag. jag kom inte ihåg att jag fyllt tretton, att mamma hade lagts in på sjukhus, hur min faster och kusin kom och hälsade på eller att jag hade tagit pappas bil och kört på grannens katt. jag fick veta detta på sjukhuset när jag vaknade. det hade gått ett år utan att jag mindes det. jag hoppades att det inte var så illa den här gången. mina tabletter låg i badrumsskåpet. därför var det så konstigt med detta rum. Dom ljusa väggarna, det stora fönstret och balkongen. dubbelsängen som var så mjuk och Niall i shorts och ett vit linne.
Nialls perspektiv
Jenny vaknade med ett skrik bredvid mig. Jag hade väntat att hon skulle vakna igen. Hon hade varit helt borta på planet, man kunde inte prata med henne över huvudtaget men Danielle sa att hon var flygrädd. Jag gick med på det men när Jenny nu låg skrikandes försökte jag hjälpa men hon avvisade mig och tittade sig förvirrat omkring.
- Niall var är vi?, frågade hon sorgset.
- Hawaii... men det vet du för vi anlände imorse. det minns du va?, sa jag oroat.
- Niall förlåt så mycket! men jag har haft minnesluckor hela året. förlåt men det är bara början av april så det kommer lösa sig, log hon.
- älskling det är början av juni, sa jag och fick nästan panik.
- du sa vad?, nästan skrek hon.
- ja tionde juni.
hennes ögon tårades. det enda hon hade pratat om sedan mars var hennes mardrömmar, nu föll allt på plats det var därför hon var så borta. minnes luckor stackars Jenny.
- kommer du inte ihåg något alls?, frågade jag.
- nej bara alla mardrömmar, viskade hon.
- och vad visar dom?, frågade jag och kramade om henne.
- framtiden, viskade hon.
