Ett år innan jag dör del. 30
"Om jag inte kan få henne ska ingen få henne"
sedan mörknade det och jag kände min kropp slå emot sanden. jag kände händer som trycktes mot min mage och jag hörde mig själv kvida till och stöna under smärtan.
på några minuter hade natten gått från underbar till ett helvete, jag kände den kyliga vinden slita i mig när dom drog av mig tröjan och insepkterade såren på magen. jag hörde dom ropa efter hjälp. jag kände smärtan och jag hörde röster men jag kunde inget annat. detta var värren än själva knivvhugget tänkte jag förtvivlat.
Zayns perspektiv
vi låg i sanden och hade det trevligt. Jenny hade blivit sitt vanliga jag och igen och Niall hade berättat om minnesluckorna och ibörjan hade det skrämt mig men inte lika mycket nu. Jenny låg och höll Niall i handen och inspektera stjärnorna som speglades i hennes ögon. det var lite kyligt och jag frös men skulle gärna kunna ligga här hela natten ändå tills morgonen om så både Jenny och Niall ville det. mina känslor för Jenny hade inte riktigt sloknat men min vänskap med Niall betydde mer än en flicka för mig. Niall klagade ljudligt för femte gången om att det var kallt men det fick mig bara att skratta.
- Jenny mår du bra?, frågade Niall till slut efter tionde gången av att klaga.
- ja faktiskt, log hon och kysste honom.
det högg till i magen men jag sköt undan känslan och fokusrade på månen som lysste i mina ögon. en förvuxen nattlampa som aldrig skulle slokna tänkte jag och kvävde ett fniss. mina tankar spelade nästan ingen roll. jag låg här på stranden i hawaii, jorden, universum. jag log. jag var här med dom jag älskade, på grund av att jag jobbade med något som jag älskade. hur kunde det ha blivit så här stort? plötssligt försvann Jenny från min sida och jag tittade in i Nialls blåa förvånade ögon. jag tittade oförstående på honom innan jag satte mig upp och såg Luke stå med Jenny i hans famn. knivskaftet stack ur hennes kropp och hon hostade, hon gjorde inget motstånd ens men jag såg hur hon förtvivlat försökte.
- Släpp henne!, skrek jag högt men han skrattade bara.
- Om jag inte kan få henne ska ingen få henne, sa han giftigt.
Hennes ögon stängdes och snart kastade Luke henne ifrån sig. han sprang iväg och Niall hade tårar rinnandes ner för kinderna. jag drog upp hennes huvud i mitt knä, hon stönade och kved av smärtan. hon hade långa sår på magen och jag kände hur blodfläken vid mina ben vxte, det betydde bara att Luke hade skadat hennes rygg också. Niall skrek hennes namn om och om igen och jag fattade att denna gång var det jag som var tvungen att vara modig och vuxen. Liam fanns inte här, han och Danielle låg i hans hotell rum och sov. Harry och Louis såg film med Paul. det var bara vi här och jag fick vara vuxen. blodet tömdes snabbt från hennes kropp och hon blev kall och blek i mitt knä. jag var tvungen att tänka snabbt eftersom det röda blodet skrämde mig mer än vad jag ville erkänna. jag tryckte min hand mot hennes mage och hörde henne stöna igen av smärta. hon var vid iv åtminstone sa den lilla rösten i mitt huvud.
- Okej Niall ring någon vi måste få hjälp snabbt!, sa jag högt och drog av mig tröjan och knöt den runt såren.
- Ve-e-em?, stammade han fram i gråten.
- någon, sa jag och knöt tröjan hårdare. jag torkade av handen på sanden.
det var inte smart gjort då min hand nu både var täckt i blod och sand. jag torkade bort svetten med baksidan av handen och fokuserade på Jenny som knappt andades. Niall kom tillbaka och jag hade inte ens märkt att han gått iväg. han berättade att han ringt Liam och Paul och att alla var nu på väg.
Liams perspektiv
Jag kastade mig ur sängen och drog på dom första par byxor och tröja som jag såg. Danielle var snabb som följde efter och sedan tog vi varandras händer. jag kunde inte fatta att detta hade hänt. vi hade väl varit försiktigta?
vi tog hissen ner och missade precis Paul, Louis och Harry som sprungit ut. vi sprang efter och skyndade ner för trapporna mot stranden. jag såg dom tydligt i månens ljus. jag var rädd men lugn. det var konstigt men Danielle bröt ihop bredvid mig och jag fröstod att jag var tvungen att ta rollen som den vuxna. den som jag jämnt tog ända sedan gruppen bildades. detta var mitt ansvar, de thade alltid varit mitt ansvar.
vi föll på knä bredvid Zayn som blivit blodig. det röda syntes tydligt i natten men det skrämde mig inte. Louis böt plats med honom och tog bort tröjan som täckte tre djupa sår. blodet hade slutat flöda men nu när trycket försvann pressades det upp igen och rann ner för hennes mage. stackars Jenny vad hade hänt? Harry stod och tröstade Zayn och Niall och Danielle rusade in i Nialls famn och dom kramade varandra. det hade varit do som stod henne närmast och jag visste inte ens hur jag skulle kunna hjälpa dom...
Paul ringde sjukhuset som medelade att dom kunde komma om en halv timme men att vi var tvungna att ta med henne bort från stranden. vi såg parkeringen som enda chansen och berättade för ambulansmännen att vi skulle vänta där. nu skrämdes jag. hhur skulle i få bort henne här ifrån utan att hon dog?
- Louis kan du bära henne?, frågade jag plötsligt och märkte inte ens att det var jag som pratat. jag lät så annorlunda.
han nickade sammanbittet.
- Okej, sa jag och drog av mig min tröja. jag knöt den på samma sätt som Zayn gjort fast jag blötte ner min av havsvattnet. jag hoppades att det skulle ta bort det mest infekterade bakterierna.
Jag hjälpte Louis att lyfte henne men han puttade snabbt bort mig och gick på ostadiga ben mot parkeringen. Han var modig och starkare än någon annan av oss. när vi kom mot parkeringen satte han sig med ryggen mot vägen jag fattade varför. vem skulle kunna stå ut med att stirra mot horisonten och ändå aldrig se räddningen?
Louis perspektiv
Jag kände hur hon andades tungt. hur hennes kropp krampade och jag kände hur ina tårar började komma. jag tryckte argt undan dom. Jag såg hur rädd Liam var, hur förstörd Niall och Danielle var. Zayns blodiga ansikte oh fläkade jeans, hur Harry desperat försökte få honom på andra tankar. hur Paul verkade mer borta och ledsam än vanligt. det var bara jag kvar och jag skulle inte visa mig rädd eller svag detta hängde på mig. det var ren kraftansträngning att bära Jenny över stranden. mina fötter fastnade i grenar och jag skadade av kylan men när jag kände asfalten under mina fötter slappnade jag av. jag satte mig med rygen mot vägen. jag orkade inte spana efter hjälpen det kunde dom andra göra. jag skulle skydda Jenny från vinden som envist drog i våra kläder. hon viskade något och jag tryckte undan tårarna igen. jag utade mig över henne och smekte hennes kind. jag log och viskade sakta.
- bara lite till Jenny sedan kommer allt bli bra.
en kvart gick och Jenny kunde knappt andas. om hon hade det svårt förut så var det nästan omöjligt nu. varför tog det så lång tid för och skulle det ta lika lång tid tillbaka. hon skulle dö innan hon ens såg sjukhuset. ytterliagare tio minuter släpade sig förbi och då hände det. hennes kropp skakde till och paniken i mitt bröst växte. hon fick inte luft. hon tog ett ssta rostlande andetag innan hjärtat stannade på henne. jag skrek och det var första gången någon av dom andra tittade på mig. alla förstod varför.
- Snälla Jenny dö inte!
skrek jag och släppte ner henne på marken. jag gjorde hjärt-lungräddning på henne. jag räknade högt till tio medans jag tryckte vid hennes hjärta sedan la jag läpparna mot hennes mun och andades tre gånger in i hennes mun. hon fick inte dö nu och precis då hörde vi alla sirenerna som sa att räddningen snart var här och jag hoppades att det inte var försent.
