Ett år innan jag dör del. 11
jag knackade på dörren jag sett Liam och Danielle gått in igenom. jag skulle inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta viskade jag medans jag väntade på att dörren skulle öppnas. Tänk om jag är utstängd från alla nu? tanken sprängde sig igenom mitt försvar och tårarna kom. jag ville inte vara ensam. inte igen, inte nu. jag ville skrika men jag fick bara fram mer tårar.
precis när jag tänkte gå hörde jag fotsteg, dom var tunga och släppades fram. Liam öppnade dörren och såg mig. Jag ångrade genast att jag inte pratat med Niall istället. Men Liam sa inget han ropade på Danielle och drog in mig i en kram. När danielle kom så bad hon Liam att gå och lägga sig igen.
precis när jag tänkte gå hörde jag fotsteg, dom var tunga och släppades fram. Liam öppnade dörren och såg mig. Jag ångrade genast att jag inte pratat med Niall istället. Men Liam sa inget han ropade på Danielle och drog in mig i en kram. När danielle kom så bad hon Liam att gå och lägga sig igen.
- Jenny vad har hänt?, frågan var så snäll, ynklig att jag nästan ville slå till henne.
- Mamma är borta, mumlade jag och torkade bort mina tårar.
- var då vart är hon?, hennes röst lät panikaktig.
- borta, hon lämnade oss. jag vill inte vara ensam med honom, hulkade jag fram mellan gråten.
- ensam med vem gumman kom in berätta, sa hon och drog med mig in i lägenheten och satte mig i den bruna soffan. hon lindade in mig i en varm filt och gav mig te.
jag började om från början om hur jag gått hem till Lory och Lark och dom berättat att dom inte längre var tvillingar eller att dom egentligen aldrig varit det och att dom nu dejtade. om hur deras föräldrar berättat och hela tiden jobbade så dom skulle inte bry sig som mycket om deras adoptivbarn ändå. jag berättade hur fel det kändes och hur mycket jag hatade Lory. hela hennes attityd och hur hon behandlade folk. jag berättade om Lark och Danielle märkte direkt hur bra vän jag var med honom. sedan berättade jag om alla fyllebråken hemma, om mamma som flyttat och jag inte ens visste vart hon var nu. och jag visste att mamma aldrig skulle komma tillbaka hur pappa skulle bli nykter och sluta slå mig. hur han skulle ta tag i våra liv och hur allt skulle bli bra. jag berättade hur illa jag mådde och hur jag ibland längtade till döden. att jag ibörjan varit rädd men nu accepterade jag det. jag berättade även hur jag kände för henne och killarna och om listorna som Niall och jag skrivit. när jag berättat klart satt Liam med oss och klockan var elva. mest för att Liam kommit och jag fått börja om lite. vi satt och åt frukost och Danielle log svagt mot mig.
- vad sägs om att när killarna åker igen drar du och jag iväg och letar ny lägenhet åt oss två? jag behöver också ett nytt ställe att bo på, log hon stort.
- Det låter faktiskt som en bra plan, sa Liam.
- Mm om pappa tillåter det, mumlade jag eftersom jag inte ville vara den negativa.
- äsch jag kan ha ganska bra argument hos föräldrar, skämtade Liam.
- sant faktiskt, log Danielle och kysste sin pojkvän.
jag log mot dom, det perfekta paret, min telefon ringde och jag visste redan att det antingen var pappa eller Lark. jag sa hej då till paret och började gå hem. jag älskade idéen om att bo ensam med Danielle och jag kunde se hur enkelt mitt liv skulle bli även om jag knappt kände henne än. jag svarade och det visade sig vara pappa som ville ha hem mig till lunch. ett plus i kanten nu var väl att han skulle bry sig mer när mamma inte var i närheten. När jag kom hem så luktade det rent och mat. jag satte mig och åt och hade en nrmal konversation med pappa. tänk att allt har ändrats.
