Ett år innan jag dör del. 13
Jag klappade en på huvudet så den skrattade till. om nu en delfin kunde skratta. det var riktigt gulligt och helt underbart att se. Niall matade den andra och då hände det gulligaste jag någonsin sett. Han tog den försiktigt under hakan och pussade den på nosen. delfinenerna gjorde sedan ett hopp och försvann under vattnet igen. Nill kysste mig snabbt innan vi tog av oss våtdräckterna.
Nialls perspektiv
jag hade släppt av Jenny hos sin pappa. Det tog åt att lämna henne där. Hon hade berättat alla gånger han slagit henne och jag förstod inte hur hon kunde förlåta honom. En gång blev min kompis likadant behandlad men henne hjälpte jag. Varför kunde jag inte göra det nu för? Jenny betyder mycket för mig. Jag kom hem och låste försiktigt om mig. Jag gick direkt in i köket och öppnade skafferiet, kylskåpet och frysen och sedan stängde jag allt igen. Det fanns inget gott att äta och det hade blivit en vana för mig att kolla var tionde minut som det faktiskt skulle finns mer mat nästa gång jag tittade. Jag slog mig ner i soffan och satte på en gammal film. Tankarna var långt borta och jag kunde inte fokusera på något. Min telefon ringde och tjöt ut Gotta Be You signalen.
- Hejsan Babe, sa jag till Louis som ringde.
- Niall... det har hänt en sak....
- vad Lou berätta du gör mig orolig, sa jag och satte mig käpprakt upp i soffan.
- Jo vi måste tillbaka till turnén redan imorgon. Jag är ledsen...
- Lou varför är du ledsen för det? Det är din familj som råkat ut för något om någon här ska vara ledsen så är det den dumma ledningen. Du borde få mer tid... Zayn fick mer tid, sa jag tyst. Jag skämdes för att faktiskt säga så.
- Niall babe... åk till Jenny.
- Men babe.
- Nej åk snälla så möts vi på planet imorgon klockan tio på morgonen jag har redan ringt Liam.
- Okej älskar dig mate, mumlade jag.
- Älskar dig mer irish boy
skrattade Louis och la på.
Zayns perspektiv
Louis log mot mig men jag såg att han fortfarande var sårad. Louis och hans mormor hade stått varandra nära som jag hade sett det. Ingen av oss i gruppen hade hört något om henne och inte heller träffat henne när vi hade familjeträffar med bandet. Det kändes precis som på begravningarna med min familj när jag satt i Louis hus och mötte alla personer som kom och beklagade sin sorg till Tomlinson familjen. Louis systrar verkade inte bry sig speciellt, det var en chock i sig men att se Louis så förstörd gjorde mig rädd. Han hade jämnt varit stark och han brukade inte visa hur sårad han var ännu mindre om han hade ont eller var sjuk. Det var en chock att se honom gråta nästan varje dag sedan vi kom till Doncaster.
Jag tittade bort mot Harry som pratade med tvillingarna och sedan mot Louis som satt precis bredvid mig. Han tog min hand och drog mig närmare.
- Zayn.... du vet när vi kommer tillbaka kan du...
- vad?, frågade jag och ville så gärna se honom le på riktigt.
Det kanske låter helt bögigt men vi alla fem stod varandra riktigt nära. Vi sa jag älskar dig till varandra, kramade, skrattade, grät, pratade om allt med varandra. Vi var verkligen bröder i allt förutom blod.
- skulle du kunna gå hem till Eleanor och ge henne det här?, frågade han och gav mig ett prydligt blått kuvert.
- Visst, sa jag och kramade om honom när jag såg nya tårar komma.
Det skulle verkligen bli skönt att komma tillbaka i London om ens det bara var för två timmar.
