Rachelsnoveller

Jag log mot honom lite blygt och han log tillbaka stort.

Läraren kom in och lektionen börjaed och såklart pratade vi om sjukdomar.

Jag hatar allt som har att göra med sjukdomar och inte bara för att jag är rädd för att dö utan också

för att jag har verkligen en fobi för dom. mamma brukar skämta om att jag är Hypokondriker.

---

Kapitel 2.

Det var den tredje Januari och jag var rädd igen. ett år och två dagar...

drömmen hade inte slutat utan den hade utvecklats. För den här gången dog inte den blonda utan istället så kom mannen som sköt mig fram och satte sig bredvid mig fortfarande med pistolen riktad mot alla andra. Ingen rörde sig.

blodet i min hals gjorde det svårt att andas och ännu mindre prata. jag hostade och kände det varma blodet komma förbi mina tänder och rinna ner för kinden.

- Jenny... Jenny... min kära Jenny. Du är verkligen en dum blondin vet du det? En dum blondin som försöker rädda

din pojkvän men vad hindrar mig från att döda honom efter att du har dött?, frågade han.

Jag försökte sträcka mig mot honom men inget hände jag kunde inte styra över min egen kropp.

- Jenny.

Sedan hade jag vaknat. Hade den blonda överlevt och vem var mannen?

Jag fick ångest och panik över mina tankar när jag letade igen skolkatalogen för en blond pojke som kunde stämma in

på honom i drömmen, En svart hårig pojke som också liknade honom i drömmen och till sist så letade jag efter mannen som skjutit mig men allt jag hittade var en blond pojke som var tolv, en svart hårig pojke som var fjorton och för blek och mannen jag hittade var Mr. Albert som var över sextio. jag sjönk ner i sängen och tittade på klockan den var tre på morgonen men jag kunde inte somna om och jag ville inte till skolan heller. jag skrev en lapp till mina föräldrar och sedan drog jag ut på en promenad. Hoodien jag hade på mig var mjuk mot huden och mörk blå så jag försvann lite i mörkret. Jag hade även på mig svarta mjukisbyxor och mitt blonda hår hade jag sattit upp i en hästsvans. jag störde mig inte all på mörkret eftersom jag redan visste när jag skulle dö. Det kanske var dumt att tänka så för visste kunde jag väl dö förre också? det var ju jag som betämde när jag skulle dö och ingen annan.

Jag hade nu kommit igenom en park och jag hade aldrig trott att London var så stort som det faktiskt var.

jag närmade mig en liten butik och jag sneglade på klockan som var på insidan. klockan var redan fem på morgonen.

sedan fastnade ögonen på en affisch.

smsade hon snabbt även omd et var tidigt på morgonen. Jag sneglade på klockan som var snart halv fem.

"Hey kan jag komma hem till dig en stund?" frågade henne och fick ett YEP tillbaka. Så jag skyndade hem till henne och Lark, det tog knappt en timme men när jag kom fram svetades jag nästan ihjäl och jag var fortfarande på bistert humör men träningen fick mig på bättre humör.

- Urk in i duschen med dig, sa Lory när hon öppnade dörren.

Jag lydde så när jag var klar i hennes dusch så fick jag låna ett par jeans och underkläder + ett vit linne som rävkte ner över rumpan på mig. Hon flätade mitt hår och sminkade mig lätt.

- Så nu är du snygg nog att visa folk för, skrattade hon.

- Hon är väl jämnt snygg? Eller? visst är jag snygg också du skulle helt klart dejta mig eller hur?, frågade Lark som nu stod i dörröppningen.

- Åh snälla sluta, skrattade jag.

- Jag vet att du är galen i mig, så vad gör vi idag?

Lory var snabb att katsa en kudde efter honom innan hon argt snäste åt honom att lämna oss två ifred. Jag hade inget emot Lark när han beteede sig så där. Jag tyckte faktiskt bättre om honom då. Hans ego var så speciellt och så stort att jag trivdes i hans omgivning när han hade det framme än när han gömde sig bakom sin syster.

- Ni ska till skolan och jag ska lägga mig i dinsäng och sova, log jag mot Lark som för att retas.

- Hur var drömmen?, frågade Lark och blinkade mot mig.

Jag slutade le på en gång och kände hur det blev svårt att andas. Jag kom ihåg känslan av att mitt eget blod strömmade ner för min kind. Hur jag kvävdes av mig själv. Hur mannen viskade mitt namn och hur alla runt oss inte ens gjorde något. Lark slutade le och Lory nickade mot honom. Det var som dom jämnt böt skift när dom var med mig som om det var ett jobb. När det var kul, killar och party var det Lory, när det var tråk, drömmar, seriöst eller tårar då var det Lark. Jag avskydde hur dom inte kunde blanda. det var som om dom inte tålde det den andra tålde att höra.

- tell me , sa han och drog in mig i en kram.

Jag styrde oss mot Lorys allt för hårda säng och sedan tittade jag in i hans ögon.

- Jag dog igen. Men känslan att kvävas av mitt eget blod gör att det är svårt att glömma fattar du? Jag har aldrig varit svag. Aldrig letat efter bråk eller ens gått närheten av ett slags mål. Jag fruktar döden och nu känns det som jag blir påtvingad den. Som om det är meningen att jag ska veta hur jag dör. Jag vet när, var och hur. Lark jag vet inte om jag någonsin kommer att våga träffa den där söta blondinen eller den där mysteriska svart håriga perosnen. och vem det nu är som vill döda mig vet jag inte ens vem det är...

- Andas Jenny, sa han lungt och kramade om mig igen.

- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.

Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.

- Jag tänker inte låta dig dö heller...