Rachelsnoveller

då kom jag på lappen som jag förtvivlat tog upp och knappade in nummret på min mobil. hjärtat skenade iväg medans jag väntade på svar. det kanske var för sent, han kanske sov?

"är det okej om jag ringer dig sötnos? xx Niall" jag höll på att svimma men jag skickade ett ja tillbaka. Niall Horan från One Direction skulle ringa mig! mig! Jenny Horner! och när jag hörde ringsignalen väntade jag lite innan jag svarade jag kunde inte verka desperat precis.

---

- Hej Jenny, hörde jag honom säga och mitt hjärta stannade nästan.

- Hej Niall förlåt om jag väckte dig med mitt smsande, sa jag och bet mig i läppen. detta var varför jag inte pratade när jag var med någon.

- Det är lugnt, jag tänkte faktiskt på dig vet du.

- gjorde du verkligen det?, frågade jag och hörde mig själv låta överraskad.

- Ja... jag vet att det låter konstigt men jag gillar verkligen dig, jag hörde nästan hur han rodnade.

- Jag gillar dig också och inte bara för musiken, säger jag och försäkrar honom att det inte är för att han är känd som jag gillar honom.

- vad sägs som att träffas?

- gärna för mig, sa jag och började gå runt i rummet. det kändes kvavt och jag öppnade fönstret.

- vad sägs som imorgon?

- super vi ses då utan för konsert hallen som du sjöng i idag.

- visst ses då Jenny.

Vi la på och jag hoppade runt av glädje det kändes så bra. dörren öppnades på nedervånginen och jag hörde pappas berusade röst. såklart hade han druckit, inte långt efter hörde jag även mammas röst som var en aning ostadig. Jag ville låsa in mig i garderoben som jag brukade göra men nej. jag ställde mig vid dörren och tittade ner, jag hade en bra sikt ner för trappan där jag såg pappa som tvingade sig upp. Jag vart så rädd att hjärtat skenade iväg allt för snabbt. pappa nådde upp och tittade på mig det var allt som behövdes. ett slag i ansiktet, en knuff, en spark och allt blev svart.

 

Jag vaknade igen liggande på soffan. Såklart hade mamma tagit hand om mig som alla andra gånger. Hur många gånger till skulle det bli så här? Jag satte mig upp men kroppen protesterade så mycket att jag ville spy. Jag tittade på klockan den var tolv på dagen. Tack och lov för ingen skola. Jag tog en snabb dusch och undvek speglarna noggrant. Jag klädde på mig i ett par ljusblå jeans med ett vitt skärp som matchade det vita linnet jag hade på mig och en mörk kofta. Jag kammade håret och flätade det. Sedan satte jag mig framför spegeln. En blåtira, ett blåmärke vid halsen och en ömmande smärta i magen. Det brukade ändå vara värre så jag sminkade över allt och log när blåtiran inte var mer än en skugga.

- kom igen Jenny bakom varje mörkt hörn kommer ju jämnt en gata med lampor runt sig, log jag till mig själv.

Jag stod utanför konserthallen och fingrade på blåtiran med ena handen och på den ömmande delen av magen med den andra handen. det kändes som jag skulle spy men jag brukade få mer stryk när pappa är full. oftast låsas vi inte om det men detta gjorde ont speciellt nu när jag skulle träffa Niall också. Han skulle komma snart så fingrandet ökade i takten och snart ryckte jag till av smärta. jag tog ner handen och såg att den var full i smink. det fanns ingen tid att fixa det så jga gick in på badrummet i lokalen och tog bort allt smink. Jag skämdes lite över att första gången träffa Niall skulle jag vara osminkad och ha en stor blåtira i ansiktet.

När jag steg ut såg jag honom stå där. Hans blonda hår lös i solskenet och han hade ett par beiga chinos på sig med en grå kofta och han hade också ett väldigt stort häng på byxorna. jag skrattade lite så att han vände sig om. först log han men när han såg hur hemsk jag såg ut så försvann leendet och han kom snabbt fram till min sida. han smekte min kind och sköt undan mitt hår från ansiktet.

- Vem har gjort det här?, frågade han både argt och sårat.

- Pappa, mummlade jag och jag såg hur arg Niall blev. Men han var full och visste inte om det jag lovar Niall snälla, sa jag bedjande.

- Hur länge har det här hållt på då?, han lät lite dryg när han frågade.

- Det började väl när jag var omkring åtta och han kom hem full för första gången och sedan dess så har han jämnt slagit mig när han varit full. Men det är bara då och han menar det inte.... han älskar mig.

det sista jag sa var mer en viskning för mig själv att lita på att pappa fortfaranade var pappa som älskade mig. jag tänkte på våra minnen tillsammans när vi åkte och fiskade eller alla gånger han sett på när jag hade dansat eller uppträdt på skolan. hans leende var det som fick mig att stå ut faktiskt.

Niall tog min hand och vi började gå runt medans vi pratade lågmält om våra liv förvarandra. jag skämdes över hur jag la ut hela mitt liv framför hans fötter utan att hans än frågat. jag ville att han skulle förstå mig och älska mig för den jag var så varför ljuga och berätta om ett perfekt liv. det enda jag höll undan var att jag var synsk om jag nu var det. Niall var snabb att bre ut sitt liv för mig också och när han tystnade satt vi på en bänk i någon park som var flera timmar bort från mitt hus. ingen annan var där bara vi och fåglarna som kvittrade. jag frös lite över vädret som började bli mullet. oftast var det bra väder i Januari och blev värre i Februari och Mars men vädret hade redan börjat skifta.