When nothing goes right go left. if someone say that you can't, turn around and say that yes you can. be the stronger person and have a playful life
Ett år innan jag dör del. 18
Han var som min lille bror och jag ville verkligen skydda honom och jag ville inte göra så mot honom en gång till. Den gången hade inget hänt mellan oss förutom att vi inte pratat med varandra på en månad. Okej det var jätte mycket och sårat mig ännu mer och jag ville inte gå igenom det en gång till. Jag var hundra på att denna gång skulle jag förlora inte bara honom utan henne och resten av mina bröder också.
Veckorna för flöt och avskeddet av Niall hade sattit mig i ett dåligt humör. Lina som fortfarande var min skjutsköterska tyckte lite synd om mig så efterrätterna blev åtminstone en succe. Zayn hade bettet sig lite kontsigt och jag hade hunnit träffa Liam och Harry i några minuter. Båda två bad om ursäkt för min pappa när det egentligen borde vara jag som skulle be om ursäkt. Harry hade fått ett isket rött märke och Liam var hela tiden nära tårarna när vi hade träffats. Det sårade mig mer än att min egen pappa hade knivhuggit mig. Jag var inte så rädd för honom ändå. Jag var på något sätt mer rädd för skolan, tvillingarna och mamma. Det kändes konstigt att medge att man var rädd för sin egen mamma men det var sant. Jag var rädd att hon skulle komma tillbaka.
När killarna åkt så hade Liam lämnat sin nyckel till sin lägenhet och Niall hade gjort likadant. Jag ville inte hem igen och därför hade Danielle fixat med mina saker och kläder och redan börjat leta efter en lägenhet. Den där mardrömmen om döden spelade inte så mycket roll nu även om jag listat ut att den blonda pojken var Niall och den svart håriga var Zayn. Det var fortfarande ett torg och efter att jag drömt den igen några gånger på sjukhuset hade jag även sett resten av gruppen, Danielle och en tjej som stämde in på beskrivningen av Eleanor som jag fått förklarat av Louis. Det var en massa fans runt oss så jag gissade att killarna hade konsert på torget eller spelade in en musikvideo. Även om jag aldrig märkt kameror eller livvakter. Där emot var mysteriet om mördaren kvar. Det var som magvärk när jag tänkte på honom.
- Jenny ät lite, sa Lina och ställde ner en bricka på sängen. Jag hade aldrig haft lust att äta under hela sjukhus vistelsen. Mest för jag visste att det stod massa fans och papparazzis utanför och dels för att jag visste inte om jag orkade.
- Visst Lina... kan du berätta om din man?, frågade jag och började tugga på en macka med ost och skinka.
- Ohh du menar David? Ja han är riktigt stilig och har lika blå ögon som din pojkvän, sa Lina och armbågade mig lätt på armen. Han är dock brun hårig, har lite skägg är lång han är längre än mig, log hon vidare.
Lina var faktiskt ganska lång för att vara en kvinna inte för att tjejer inte är långa men hon var cirka 1.87 eller något men hade den snällaste personligheten av alla som jag mött än så länge.
- Han kommer från Australien så jag älskar hans dialekt. Han blir aldrig av med den fast han har bott här i London i cirka femton år. Vi passar ihop David och jag. Ungefär samma energi som du och din pojkvän har, skrattade Lina.
- Han låter väldigt speciell och snäll, svarade jag dystert.
- Tro mig du ska få träffa honom en dag om du vill, log hon och jag nickade.
Jag åt snabbt upp. Det hade gått veckor som sagt och ärret hade blivit bättre och jag skulle få komma ut redan imorgon. Det skulle bli skönt eftersom jag började bli riktigt trött på dom vita väggarna och dåliga täkningen. Niall och jag hade inte pratat så mycket men Liam och jag hade dagliga konversationer.
Jag andades in doften av Niall. Jag hade övertalat Danielle att sova själv i Nialls lägenhet för i kväll. Imorgon skulle jag sova med henne i Liams. Jag åt lite innan jag la mig i Nialls säng. Allt luktade som honom och det fick mig att sakna honom ännu mer. Denna gång skulle jag inte se honom försen i Juni. Därför hade jag gjort upp med Danielle att vi två skulle full följa min lista så gott det gick. Första uppdraget var imorgon med att äta kräfta, krabba och bläckfisk. Jag hade aldrig ätit det och var ganska intresserad och om det inte smakade gott sa Danielle att hon skulle bjuda mig på sushi.
Första mars
jag log stort mot dataskärmen. Niall vinkade.
- Hej älskling, log han.
- Hej Nialler hur mår du?, frågade jag snabbt.
- Bara bra och du?, oron avspeglade sig.
- Bra, Danielle är en jätte bra andra hands mamma. Hur mår killarna?
- Bättre dom ligger och sover i rummet bredvid. Är du säker på att du mår bra?
- Ja dom fångade in pappa och det var bara bra jag hörde att han hade supit till ordentligt och mördat en liten flicka... tänk på hennes familj. Det var rätt åt honom att han hmande i fängelse. Tvillingarna kan jag inte göra något åt men Lark och jag har fått kontakt igen och det är skönt att ha en gammal vän tillbaka. Jag saknar dig...
- jag saknar dig mer, sa han och gav mig en släng kyss som jag genast besvarade.
- Vet du..... har du märkt något annorlunda med Zayn?
Jag tänkte på tiden under sjukhuset dagen då dom måkt. Jag hade inte vågat diskutera det med Niall förut men nu var jag tvungen. Tanken nästan bombade mitt huvud varje gång.
- ja han verkar lite mer tillbaka dragen bara, svarade han bekymrat.
- Du tror inte att det kan ha att göra med mig?, frågade jag.
- Du vet att oro klär du inte i, skämtade han men skrattet dog snabbt bort. Förlåt men såklart det inte är på grund av dig Jenny!
- Okej älskar dig Niall men jag måste gå.
- Älskar dig mer.
Jag stängde igen datorn och gick ut till Danielle som satt i soffan. Liams lägenhet kändes som mitt nya hem även om jag någon natt då och då sov i Nialls lägenhet. Hon log ett matt leende. Hon hade varit förkyld nu i tre dagar. Jag gav henne en till filt och gjorde lite soppa som hon tacksamt tog emot. Vi satte på en film och jag försjönk ner i en djup sömn med som tur var inga mardrömmar.
Knivhuggen? Jag fingrade på smärtan och märkte nu att ärret under bandaget kändes irriterande under fingrarna. Smärtan ilade i kroppen. Jag slutade fingra på det och bleknade säkert för Niall tvingade Zayn hämta sjuksköterska.man såg klart och tydligt att båda var oroliga och inte visste vad dom skulle göra... vad hade egentligen hänt medans jag sov?
Jag tittade mot Louis som satt kvar i rummet medans min pojkvän och kompis sprang runt i korridoren.
- är dom jämnt så där?, frågade jag och skrattade lite.
- Nej det är oftast jag eller Liam, log han tillbaka.
Han ställde sig upp och gick fram mot min säng där han satte sig och tog min hand. Han såg medlidande på mig.
- jag är ledsen men det var inte ditt fel, sa han.
- Jag vet men...
- det var inte ditt fel Jenny det var aldrig ditt fel.
Tårarna strömmade och Louis kramade om mig. Han hade armarna beskyddande om mig och tröstade mig med lugna ord. När sjuksköterskan kom in med Zayn efter sig så fick Louis gå tillbaka till sitt rum. Sjuksköterskan som heter Lina tog min temperatur och sedan tittade hon till ärret. Hon torkade mina tårar och gav mig vatten innan hon sa att hon skulle komma med lite mat åt mig. Tydligen hade jag varit borta i tre dagar. När Lina gått saknade jag hennes varma händer som värmde mina. Zayn slog sig ner på sängens kant eftersom Niall inte kommit tillbaka och jag hade fortfarande inte sett till Harry eller Liam.
- Hur mår du?, frågade han.
- Mått bättre, mumlade jag. Jag var så himla blyg i hans omgivning.
- Är du blyg, skrattade han och la sin hand på min kind så jag tittade in i hans ögon.
- Nej, sa jag trottsigt även om jag var det.
Niall kom in genom dörren och såg ledsnare ut.
- vi måste åka ikväll...
Zayns perspektiv
När Niall inte hade varit med mig och Jenny hade jag känt något. Det hade kittlats i magen på det där speciella sättet och det var nästan så att jag började rodna när hon sagt nej. Vad var det med mig började jag bli kär i henne?
Det hjälpte inte direkt heller att hon var ihop med Niall. Det var inte första gången heller som jag hade blivit kär i Nialls tjej. Han var som min lille bror och jag ville verkligen skydda honom och jag ville inte göra så mot honom en gång till. Den gången hade inget hänt mellan oss förutom att vi inte pratat med varandra på en månad. Okej det var jätte mycket och sårat mig ännu mer och jag ville inte gå igenom det en gång till. Jag var hundra på att denna gång skulle jag förlora inte bara honom utan henne och resten av mina bröder också.
vänta jag lever, jag andas, jag finns kvar. jag måste till Niall.
jag hostade och slog upp ögonen. ljuset stickte sig i mina ögon men han satt där och i rummet satt även Zayn och Louis. vad var klockan egentligen?
Jag blinkade men kunde inte se bättre. Jag hostade lite så deras blickar vändes mot mig. Jag försöker prata men halsen var jätte torr. Niall kom snabbt till min sida följd av Zayn medans Louis satt kvar på sin plats vid det lilla bordet. Niall kramade om mig och kysste mig som om vi inte hade sett varandra på flera veckor. Zayn kramade om mig hårt och gick sedan och hämtade vatten åt mig. När jag svalt tre glas vatten så kunde jag äntligen prata igen men Nialls tårar oroade mig, även bristen på två bandmedlemmar gjorde det.
- var är Harry och Liam?
- Dom är och anmäler din pappa, svarade Zayn nästan lite för snabbt.
- Han kom igång rätt snabbt och sedan rymde. Liam sa att du blivit misshandlad av honom länge... han hörde det från Niall. Vi vill hjälpa dig. Men han riktade in ett bra slag på Harry och mig också, mumlade Louis.
- Hur mår du?, frågade jag snabbt ännu mer oroad.
- Mått bättre, dom fick sy något så jag måste vila i några dagar därför sitter jag här.
- Men Lou du borde ligga i din egen säng, protesterade jag.
- Nej han knivhögg dig. Hur kan jag ligga i mitt rum och undra om du mår bra?, han nästan skrek.
Knivhuggen? Jag fingrade på smärtan och märkte nu att ärret under bandaget kändes irriterande under fingrarna. Smärtan ilade i kroppen. Jag slutade fingra på det och bleknade säkert för Niall tvingade Zayn hämta sjuksköterska.man såg klart och tydligt att båda var oroliga och inte visste vad dom skulle göra... vad hade egentligen hänt medans jag sov?
kort kapitel jag vet men jag hinner inte skriva mer och det kommer inget försen på onsdag kväll om jag har tur att kunna skriva annars blir det torsdag eftersom jag har klassresa att åka på :/
- Det är One Dircetion du kan somna om pappa!, skrek hon tillbaka.
Hon gav oss ett ursäktat leende och bjöd in oss. Vi gick till köket där det var ett berg av disk, knappt någon mat i kylskåpet och det var lite smutsigt här och var. Jag tror det har blivit värre.
Zayns perspektiv
Jag tänkte på brevet som låg i min bakficka. Hur skulle jag ha tid att lämna det till Eleanor och jag undrar vad det stod. Jag hoppas bara att Louis är förståndig. Jenny ställde fram te åt oss och ursäktade att Niall inte var uppe än. Vi små pratade lite och nog märkte vi alla att Jenny tyckte det var pinsamt att leva som hon gjorde. Vad kunde man egentligen säga om det? Jo hör du Jenny du kanske borde städa, skaffa bättre pappa eller rent av flytta ut vad tycker du om det? Jag ville inte heller vara elak mot henne eftersom hon hade det jobbigt. Verkligen jobbigt och jag hade hört från Liam att hennes mamma flyttat och lämnat familjen och att hon förlorat sina enda vänner. Nu var det bara vi kvar.
- så då sa jag nej det är inte sant.
Alla skrattade åt Louis skämt och Jenny slutde bry sig för ett tag.
- så hur mår familjen Lou?, frågade hon och började med disken.
- Kunde varit bättre, mormor vakar över oss som vanligt, log han.
- Hur mår du då?
- Bättre, log han och han menade det faktiskt. Hur mår du då?
- Vet inte riktigt... jag menar jag är ledsen ganska mycket och jag har förlorat mycket mer. Men jag försöker vara glad. Jag sover fortfarande dåligt och pappa har börjat dricka igen lite men han är tjurig. Men han bättrar sig säkert.
Man såg den falska förhoppningen och jag hoppades verkligen att hon och Danielle skulle flytta ihop snart!
Nialls perspektiv
jag vaknade av rösterna på botten våningen. Det hetiska, arga och så hörde jag skrik. Jag fumlade med handen över sängen nej Jenny låg inte där. Jag hoppade upp, om hennes pappa hade rört henne. Tankarna gick runt och jag blev mer och mer arg och mer rädd. När jag kommit in i köket så höll Zayn och Liam i Jenny, dom skyddade henne medans Harry och Louis släppade ut en man med grå sprängt hår och öl mage.
- vad händer?, frågade jag med oro i rösten.
- Han kom in full och började slåss, stammade Harry fram av ansträning.
- Gick det bra?, frågade jag med blicken på Jenny.
- Nej, mumlade Zayn
Jenny ramlade till golvet, Harry förlorade greppet om Mr. Horner som slog Harry på kinden och Louis i magen innan han sprang iväg. Liam hade fallit på knä bredvid Jenny... blodet... hennes blod täckte golvet vad skulle jag göra om jag förloarde henne?
Jennys perspektiv
jag kom ihåg Niall, pappa och flera utav slagen. Hur golvet kändes skönt under min trötta kropp och hur jag flöt in i drömmarnas land det var så skönt och välkommnande.
jag hade svårt att andas men jag brydde mig inte. det kände svårt att ens röra sig, att orka leva men spelar det någon roll? Jag hade väl ändå ingen?
Jag älskar dig Jennysnälla kom tillbaka!
Niall... Niall...Niall...Niall... Niall...
vänta jag lever, jag andas, jag finns kvar. jag måste till Niall.
jag hostade och slog upp ögonen. ljuset stickte sig i mina ögon men han satt där och i rummet satt även Zayn och Louis. vad var klockan egentligen?
- Zayn.... du vet när vi kommer tillbaka kan du...
- vad?, frågade jag och ville så gärna se honom le på riktigt.
Det kanske låter helt bögigt men vi alla fem stod varandra riktigt nära. Vi sa jag älskar dig till varandra, kramade, skrattade, grät, pratade om allt med varandra. Vi var verkligen bröder i allt förutom blod.
- skulle du kunna gå hem till Eleanor och ge henne det här?, frågade han och gav mig ett prydligt blått kuvert.
- Visst, sa jag och kramade om honom när jag såg nya tårar komma.
Det skulle verkligen bli skönt att komma tillbaka i London om ens det bara var för två timmar.
Jag vaknade av att någon knackade på min sovrumsdörr. Klockan var runt elva på kvällen, det var den tuppluren tänkte jag för mig själv. Jag steg upp och rättade till min stora t-shirt. Jag tassade över till dörren och låste upp. Jag tittade in i ett par väl kända blåa ögon . Jag log stort och ryckte in honom i mitt rum innan jag låste. Pappa sov säkert inte men det fanns en chans att han skulle kunna komma in ändå. Dumma honom som går i sömnen han har skrämt mig flera gånger på det sättet.
- Niall vad gör du här hon är elva på kvällen, protesterade jag.
- Jag åker imorgon, mumlade han.
Det slog till inom mig, ungefär som det gjorde när jag märkte att jag aldrig skulle träffa mamma igen. Inte ens nu har jag fått något svar av henne. Skulle Niall lämna mig nu också? Jag kunde inte rå för det när tårarna började rulla. Niall drog in mig i en varm kram och pussade mig försiktigt på pannan.
- förlåt jag menade inte att göra dig upprörd, skrattade han.
- Förlåt att jag förstör vår sista kväll genom att gråta, mumlade jag in i hans tröja.
- Gumman det är lugnt.
Han kysste mig ömt innan vi la oss ner i min säng. Jag ställde klockan och sedan la jag mig i hans trygga famn. Jag kunde inte tänka på något annat förutom hur skönt det kändes att ha Niall hos sig på natten. Jag lekte med hans hand och lyssnade på hans hjärtslag. Jag ville inte förlora honom... det var den 28 Januari och klockan var ett på morgonen.
Bara 342 dagar och ungefär tolv timmar kvar.
Alltså 8 dagar, elva månader och tolv timmar.
Jag tryckte mig närmare Niall som somnat. Jag kunde inte tänka så här jag skulle bli sinnes sjuk om jag fortsatte räkna mina dagar. jag måste göra detta till något bra, något kul. det är inte alla som får veta när dom ska dö. så från och med nu ska jag vara glad!
Liams perspektiv
jag tittade mot Danielle som sov. Jag var tvungen att åka och hämta killarna på flygplatsen innan vi skulle hämta Niall och sedan göra något i en timme innan vi åkte vidare. Jag pussade henne på kinden, pannan och sist munnen innan jag bäddade om henne och rättade till lappen där jag sa adjö på och så gick jag ut, låste dörren och satte mig i bilen. Det tog inte så lång tid att hämta Louis, Harry och Zayn.
- allt bra med er?, frågade jag lite orolig över dom.
- Visst varför skulle vi inte?, frågade Harry och gav mig ett leende.
- Ni ser bara så...
- trötta ut, skrattade Louis som avslutade min mening.
- Precis, mumlade jag.
Jag stannade bilen. Klockan var sju så Niall borde vara vaken och jag visste att han igår packat och dragit till Jenny. Jag tittade bak mot dom andra och sedan mot huset. Det lös på nedervåningen i ett fönster på övervåningen. Vi steg ur bilen och Louis som blev sitt glada jag på en sekund hoppade upp och knackade på dörren. Vi hörde hur något ramla i golvet, en man svära och Jenny skrika att hon öppnar dörren. När hon öppnade var hon mörk under ögonen, trassligt blont hår, pösig tröja och bara ben. Jag hoppas att det har blivit bättre i huset nu.
- Hej killar, log hon.
- Vem är det?, frågade en man argt.
- Det är One Dircetion du kan somna om pappa!, skrek hon tillbaka.
Hon gav oss ett ursäktat leende och bjöd in oss. Vi gick till köket där det var ett berg av disk, knappt någon mat i kylskåpet och det var lite smutsigt här och var. Jag tror det har blivit värre.
jag smekte den försiktigt över ryggen men den simmade snabbt iväg. jag tittade storögt efter den. snart simmade en till haj bredvid mig och en till. det kändes inte riktigt säkert, jag kände någon grabba tag i min arm och såg att det var Niall. Jag log mot honom och märkte hur efter jag hade hamnat vår lilla grupp. jag simmade med Niall vid min sida upp mot öppningen. när vi bröt igenom vatten ytan så kom två delfiner upp efter oss.
Jag klappade en på huvudet så den skrattade till. om nu en delfin kunde skratta. det var riktigt gulligt och helt underbart att se. Niall matade den andra och då hände det gulligaste jag någonsin sett. Han tog den försiktigt under hakan och pussade den på nosen. delfinenerna gjorde sedan ett hopp och försvann under vattnet igen. Nill kysste mig snabbt innan vi tog av oss våtdräckterna.
Nialls perspektiv
jag hade släppt av Jenny hos sin pappa. Det tog åt att lämna henne där. Hon hade berättat alla gånger han slagit henne och jag förstod inte hur hon kunde förlåta honom. En gång blev min kompis likadant behandlad men henne hjälpte jag. Varför kunde jag inte göra det nu för? Jenny betyder mycket för mig. Jag kom hem och låste försiktigt om mig. Jag gick direkt in i köket och öppnade skafferiet, kylskåpet och frysen och sedan stängde jag allt igen. Det fanns inget gott att äta och det hade blivit en vana för mig att kolla var tionde minut som det faktiskt skulle finns mer mat nästa gång jag tittade. Jag slog mig ner i soffan och satte på en gammal film. Tankarna var långt borta och jag kunde inte fokusera på något. Min telefon ringde och tjöt ut Gotta Be You signalen.
- Hejsan Babe, sa jag till Louis som ringde.
- Niall... det har hänt en sak....
- vad Lou berätta du gör mig orolig, sa jag och satte mig käpprakt upp i soffan.
- Jo vi måste tillbaka till turnén redan imorgon. Jag är ledsen...
- Lou varför är du ledsen för det? Det är din familj som råkat ut för något om någon här ska vara ledsen så är det den dumma ledningen. Du borde få mer tid... Zayn fick mer tid, sa jag tyst. Jag skämdes för att faktiskt säga så.
- Niall babe... åk till Jenny.
- Men babe.
- Nej åk snälla så möts vi på planet imorgon klockan tio på morgonen jag har redan ringt Liam.
- Okej älskar dig mate, mumlade jag.
- Älskar dig mer irish boy
skrattade Louis och la på.
Zayns perspektiv
Louis log mot mig men jag såg att han fortfarande var sårad. Louis och hans mormor hade stått varandra nära som jag hade sett det. Ingen av oss i gruppen hade hört något om henne och inte heller träffat henne när vi hade familjeträffar med bandet. Det kändes precis som på begravningarna med min familj när jag satt i Louis hus och mötte alla personer som kom och beklagade sin sorg till Tomlinson familjen. Louis systrar verkade inte bry sig speciellt, det var en chock i sig men att se Louis så förstörd gjorde mig rädd. Han hade jämnt varit stark och han brukade inte visa hur sårad han var ännu mindre om han hade ont eller var sjuk. Det var en chock att se honom gråta nästan varje dag sedan vi kom till Doncaster.
Jag tittade bort mot Harry som pratade med tvillingarna och sedan mot Louis som satt precis bredvid mig. Han tog min hand och drog mig närmare.
- Zayn.... du vet när vi kommer tillbaka kan du...
- vad?, frågade jag och ville så gärna se honom le på riktigt.
Det kanske låter helt bögigt men vi alla fem stod varandra riktigt nära. Vi sa jag älskar dig till varandra, kramade, skrattade, grät, pratade om allt med varandra. Vi var verkligen bröder i allt förutom blod.
- skulle du kunna gå hem till Eleanor och ge henne det här?, frågade han och gav mig ett prydligt blått kuvert.
- Visst, sa jag och kramade om honom när jag såg nya tårar komma.
Det skulle verkligen bli skönt att komma tillbaka i London om ens det bara var för två timmar.
jag älskade idéen om att bo ensam med Danielle och jag kunde se hur enkelt mitt liv skulle bli även om jag knappt kände henne än. jag svarade och det visade sig vara pappa som ville ha hem mig till lunch. ett plus i kanten nu var väl att han skulle bry sig mer när mamma inte var i närheten. När jag kom hem så luktade det rent och mat. jag satte mig och åt och hade en normal konversation med pappa. tänk att allt har ändratsen vecka senare
Jag städade i mitt rum. jag var helt rastlös men Niall hade lovat att ge mig en överraskning. än så länge hade vi bara gjort en sak på "vår" lista och det var att vi tagit ett foto när vi kysst varandra. den var nu min bakgrund på mobilen och även hans bakgrund på hans mobil. Jag hade inte träffat Lory eller lark och det enda som inresserade mig förutom att man fick sovmorgon nu var att jag hela tiden kunde göra vad som helst. Pappa arbetade nästan hela tiden nu för att få ihop med pengar. Han sparade till något möjligt vis en resa som jag säkert skulle se fram emot.
- Älskling vad tänker du på?, Niall kom in i mitt rum.
- åhh förlåt jag märkte inte att du kom, log jag och märkte att jag fastnat i en ställning där jag dammade av spegeln.
- du är inte ledsen va?, frågade han och hans irländska dialket gjorde att det pirrade i mig.
- Nej jag bara tänker på lite saker.... som den där överraskningen, sa jag och kramade om honom.
han skrattade innan han kysste mig.
Ögonbindeln satt åt lite men det spelade ingen roll. Nialls hand passade perfekt i min och känslan av att han styrde mig mot överraskningen gjorde att det kliade i mig. Ett leende kom på läpparna när jag hade vatten. Den doften som svepte in oss var färsk och luktade regn. Jag skrattade och förde handen till ögonbindeln men Niall stoppade mig och ledde mig vidare.
- bara lite längre älskling.
jag nickade och följde efter honom längre in. efter ungefär tjugo meter så satte han mig ner. stolen var mjuk och läderaktig. jag skrattade och drog av mig ögonbindeln. jag var omringadav det stora blå vattentankerna. vi satt i en tunnel helt omgiven av vatten. fiskarna skimrade i flera olika färger.
- wow det är underbart, sa jag och tittade runt omkring mig.
det var verkligen vackert, jag ställde mig upp och gick mot närmaste "vägg" jag lät handen lägga sig mot den svala ytan och log lite fånigt. ett par fiskar åkte snabbt emot min hand och folkades runt den. små bubblor rymde från deras munnar och jag vart helt förtrollad.
Vår middag var helt underbar och allting såg så fint ut när det reflekterade vattnet. det var som om vi själva var en del utav det, mest för skuggorna som landade på oss fick oss att se blå och böljande ut och dels för att fiskarna stal vår uppmärksamhet hela tiden.
- är du redo för din andra överraskning, log han stolt.
- ännu en?, frågade jag förvånat men följde efter honom.
(lyssna medans ni läser)
vi gick tunneln ut och när vi kom in i det andra rummet stod två stycken personer ur personalen och väntade på oss. båda hade på sig våtdräkter och räckte fram ytterligare två åt oss. jag log mot Niall medans jag drog på mig min. ena kvinnan ur personalen hjälpte mig på med en lätt dykarutrustning. egentligen gav dom mig bara ett par glasögon och visade mig tecken jag skulle andvända när jag ville ha luft. dom satte upp mitt hår i en fläta och sedan följde vi med dom mot mitten av rummet. det var som ett hål ner i golvet. det var mörkt men stort och någonmeter längre ner såg man vattnet och några fiskar som simmade runt i lugnan ro och trodde att ingenting skulle hända, dom hade ingen aning om att fyra personer skulle hoppa ner till dom och förstöra deras trista liv.
Den första kvinnan som hjälpt mig på med utrustningen hoppade ner i hålet först. hon höll för näsan och tog djupa andetag ända tills man hörde ett plask. Jag tittade ner i hålet lite rädd men sedan kom hon upp igen och visade att det fanns en brett utrymme att komma upp på. Niall hoppade i efter med ett stort leende på läpparna, sedan hoppade den andra kvinnan och jag stod ensam kvar här uppe. jag fick lite panik över att vara i en så stor tank. jag repiterade signalerna i huvudet innan jag satte mig ner och höll för näsan och lät mig själv falla genom hålet. jag ville skrika men jag kvävde det och fokoserade bara på hur skönt det var med den fria luften runt en tills jag kände hur jag bröt igenom vatten ytan. jag simmade direkt uppåt då det kändes som något skulle ta tag i mig och dra mig längre ner. när jag kom upp log jag och kände hur fritt det var. inga problem utan bara jag och det stora blå som jag delade med tre andra personer och tusentals fiskar.
- är ni redo nu? vi ska simma neråt så vi kommer fram till tunnelns glass och sedan simmar vi mot öppningen som finns så kommer vi till det stora fisk rummet. där ifrån signalerar vi vidare vart vi ska okej?.
vi nickade alla. vi drog in så mycket luft vi kunde innan vi simmade ner åt. det var helt otroligt att känna vattnet runt en men ju längre ner vi kom desto mer huvudvärk fick jag. jag vissade att jag behövde luft och tog ett djupt andetag innan jag log och simmade vidare. det var onaturligt tyst här under vilket gav mig tid att se allt och ta in det. Niall lekte runt bland ett stimm med fiskar och kvinnorna simmade bakom mig med inget bekymmer alls att Niall lekte runt. jag höll på att simma in i glaset när en stor fisk simmade under min fingertoppar och jag ryckte till. jag signalerade fort till luft, paniken välde in över mig men jag lugnade ner mig när jag såg Niall dansa med ett par sköldpaddor. han brydde sig verkligen inte. han kom simmandes mot mig och pressade sina läppar emot mina. jag log och kysste honom tillbaka, vi tog ny luft och simmade in i det andra rummet. det var mörkare vatten, eller dåligare belysning. det var varmare och det simmade mycket större fiskar här. däremot såg jag redan vart vi skulle även om kvinnorna pekade på öppningen åt oss. jag tog lugna simtag och flöt runt. jag gjorde en piruett och log stort. jag kände en fisk simma under mig och mot min förvåning om att det skulle vara en liten blå fisk som skulle se ut som Doris från hitta nemo såg jag istället en haj. jag smekte den försiktigt över ryggen men den simmade snabbt iväg. jag tittade storögt efter den. snart simmade en till haj bredvid mig och en till. det kändes inte riktigt säkert, jag kände någon grabba tag i min arm och såg att det var Niall. Jag log mot honom och märkte hur efter jag hade hamnat vår lilla grupp. jag simmade med Niall vid min sida upp mot öppningen. när vi bröt igenom vatten ytan så kom två delfiner upp efter oss.
jag knackade på dörren jag sett Liam och Danielle gått in igenom. jag skulle inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta viskade jag medans jag väntade på att dörren skulle öppnas. Tänk om jag är utstängd från alla nu? tanken sprängde sig igenom mitt försvar och tårarna kom. jag ville inte vara ensam. inte igen, inte nu. jag ville skrika men jag fick bara fram mer tårar.
precis när jag tänkte gå hörde jag fotsteg, dom var tunga och släppades fram. Liam öppnade dörren och såg mig. Jag ångrade genast att jag inte pratat med Niall istället. Men Liam sa inget han ropade på Danielle och drog in mig i en kram. När danielle kom så bad hon Liam att gå och lägga sig igen.
- Jenny vad har hänt?, frågan var så snäll, ynklig att jag nästan ville slå till henne.
- Mamma är borta, mumlade jag och torkade bort mina tårar.
- var då vart är hon?, hennes röst lät panikaktig.
- borta, hon lämnade oss. jag vill inte vara ensam med honom, hulkade jag fram mellan gråten.
- ensam med vem gumman kom in berätta, sa hon och drog med mig in i lägenheten och satte mig i den bruna soffan. hon lindade in mig i en varm filt och gav mig te.
jag började om från början om hur jag gått hem till Lory och Lark och dom berättat att dom inte längre var tvillingar eller att dom egentligen aldrig varit det och att dom nu dejtade. om hur deras föräldrar berättat och hela tiden jobbade så dom skulle inte bry sig som mycket om deras adoptivbarn ändå. jag berättade hur fel det kändes och hur mycket jag hatade Lory. hela hennes attityd och hur hon behandlade folk. jag berättade om Lark och Danielle märkte direkt hur bra vän jag var med honom. sedan berättade jag om alla fyllebråken hemma, om mamma som flyttat och jag inte ens visste vart hon var nu. och jag visste att mamma aldrig skulle komma tillbaka hur pappa skulle bli nykter och sluta slå mig. hur han skulle ta tag i våra liv och hur allt skulle bli bra. jag berättade hur illa jag mådde och hur jag ibland längtade till döden. att jag ibörjan varit rädd men nu accepterade jag det. jag berättade även hur jag kände för henne och killarna och om listorna som Niall och jag skrivit. när jag berättat klart satt Liam med oss och klockan var elva. mest för att Liam kommit och jag fått börja om lite. vi satt och åt frukost och Danielle log svagt mot mig.
- vad sägs om att när killarna åker igen drar du och jag iväg och letar ny lägenhet åt oss två? jag behöver också ett nytt ställe att bo på, log hon stort.
- Det låter faktiskt som en bra plan, sa Liam.
- Mm om pappa tillåter det, mumlade jag eftersom jag inte ville vara den negativa.
- äsch jag kan ha ganska bra argument hos föräldrar, skämtade Liam.
- sant faktiskt, log Danielle och kysste sin pojkvän.
jag log mot dom, det perfekta paret, min telefon ringde och jag visste redan att det antingen var pappa eller Lark. jag sa hej då till paret och började gå hem. jag älskade idéen om att bo ensam med Danielle och jag kunde se hur enkelt mitt liv skulle bli även om jag knappt kände henne än. jag svarade och det visade sig vara pappa som ville ha hem mig till lunch. ett plus i kanten nu var väl att han skulle bry sig mer när mamma inte var i närheten. När jag kom hem så luktade det rent och mat. jag satte mig och åt och hade en nrmal konversation med pappa. tänk att allt har ändrats.
- vadå typ som jag skriver en lista och du hjälper mig att full följa den?, skrattade jag.
- precis.
han nickade och log mot mig, den förmiddagen eller snarare eftermiddagen spenderade vi med att skriva ner allt, NIall var jätte snäll och hjälpte mig skriva till och med när jag lånade hans dusch och ett par av hans mjukisbyxor och en tröja fortsatte han skriva. när klockan slog sju och jag bestämde mig för att gå hem tittade vi på listorna. det var tre stycken men jag ville göra en speciell först. Vår lista
Jag gav Niall en lång kyss innan jag hoppade ner för trapporna och gick hem till Lory och Lark. visst dom var fortfarande mina vänner men jag stod knappt ut med Lory längre. hur kunde jag vara så blind mot att hon varit så bitchig och ego? jag gick in och gick rätt in i Larks rum där mina väskor stod. Han var inte inne men Lory satt och målade naglarna på hans säng.
- jag visste väl att du skulle komma tillbaka Jenny, log hon.
- jag ska flytta hem igen så jag behöver mina väskor.
- nej sluta vi ska ha tjej kväll med film och godis så kom hit, sa hon och klappade på platsen bredvid sig.
att bli tvingad till att se tjejfilmer, med godis, skvaller och pinsamheter var inte lika kul som om man gjorde det frivilligt. filmerna var åtminstone bra, godiset var gott fast det var mest för att det var choklad och skvallret var nytt och några handlade om mig. som att jag blev gravid och slutade skolan eller att jag rymde iväg med en brottsling och det var därför jag inte kom till skolan längre. det var helt sjukt att höra allt som Lory pratade om. jag svarade mest med mm vad sjukt eller bara skrattade men hon brydde isg inte så länge hon fick uppmärksamheten. när filmerna var slut så målade vi varandras naglar och Lory fick ett nytt lager färg på sina. Lark satte sig ner bredvid oss i soffan och jag märkte hur deras föräldrar inte var hemma och hur stämningen mellan dom var dålig.
- vad har hänt här sedan jag var borta då?, frågade jag glatt och fingrade på ett nagerlack med mörklila färg.
- jag är tydligen adopterad, sa Lory retsamt.
- och våra föräldrar är tydligen inte mina biologiska föräldrar heller. mina dog i bilolycka tydligen, sa Lark.
- och mina dog i tågolycka. tragiskt eftersom vi bara åker bil och tåg i den här familjen, sa Lory och la huvudet på snedden och stirrade på Lark.
- mellan er två då?, frågade jag och ställde ner den lilla flaskan.
- vi har börjat dejta, sa Lory och skrattade lite flörtigt.
jag var nära att spy. tvillingarna som inte var tvillingar längre dejtade? okej det var inte så konstigt att dom fått känslor för varandra så som dom håller på och går runt näck och är helt odrägliga mot varandra hela tiden. dom passade varandra perfekt. jag ursäktade mig och gick till badrummet. när jag tittade tillbaka på dom såg jag hur Lory redan stod bakom sin före detta bror och nu sin pojkvän, hon lutade sig mot honom och sa helt enkelt.
- jag har tråkigt.
jag smög in för jag ville varken se eller höra mer från dom. hur kunde dom bara agera som om det inte var något? deras liv hade väl vänts upp och ner?
en timme senare gick jag hem. jag orkade inte med dom två och jag satt hellre hemma och skakade av rädsla för vad pappa skulle göra. min älskade pappa. jag gick rätt in i mitt rum och dumpade väskorna. allt såg helt ut, allt såg ut exakt som förra gången jag var hemma. jag smet in i mina föräldrars rum. en ensam person låg i den stora sängen. det var inte mamma...
pappa låg där med öppna ögon och lät blicken svepa genom rummet som såg stökigt ut. mamma hade lämnat oss. eller pappa egentligen men hon hade gett bort mig till "tvillingarna". så det var bara pappa och jag och den stor sprit frågan om hur han skulle fortsätta. jag satte mig bredvid honom. jag rörde vid honom och hans blick svepte över mig. han grät. jag kramade om honom och la mig ner. jag kände hans värme och lukten av sprit blandat med mammas parfym. han kramade mig tillbaka och viskade att han älskade mig. han berättade att han skulle bättra sig, att han skulle ta tag i sitt liv och få tillbaka mamma på något sätt men jag visste redan att hon inte skulle komma tillbaka. till slut somnade han och jag bröjade städa. hur kunde jag sova nu när mitt liv låg vid mina fötter? det som var bra var Niall och killarna i One Direction och... Danielle. tanken hade aldrig slagit mig. om jga inte längre var vän med Lory och Lark kunde jag åtmisntone söka upp Danielle. om klockan ändå inte var fyra på morgonen. jag brydde mig inte jag ringde taxi som kom och jag sa adressen som jag kom ihåg. när jag staplade upp i trapphuset kände jag hugget av rädsla. tänk om hon inte ville prata med mig? klockan var snart sex på morgonen och hon kanske sov eller så umgicks hon med Liam som hon aldrig träffade för han var på konserter och turnéer eller intervjuer. hur kunde jag skilja dom två åt? dom två var perfekta men alla frågor sprängde innan för pannan och jag hade sådan huvudvärk att jag ville sätta mig ner och gråta. jag ville ha mamma tillbaka, jag ville ha den gamla pappa som han nu lovade skulle komma tillbaka och jag var så rädd att han ljög. jag hade förlorat mina två enda vänner och jag gick inte i skolan längre. jag hade ingen förutom fem killar och Danielle. och jag kände egentligen bara Liam, Niall och Danielle men jag la till på min liusta att tacka Louis för att han tog Niall till mig. jag behövde honom ganska mycket nu. jag knackade på dörren jag sett Liam och Danielle gått in igenom. jag skulle inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta viskade jag medans jag väntade på att dörren skulle öppnas. Tänk om jag är utstängd från alla nu? tanken sprängde sig igenom mitt försvar och tårarna kom. jag ville inte vara ensam. inte igen, inte nu. jag ville skrika men jag fick bara fram mer tårar.
- Vet du, det kanske är tidigt att säga detta men jag tror jag börjar älska dig, mumlade jag mot hans läppar.
- och jag börjar älska dig, skrattade han.
jag la mitt huvud mot hans bröst och somnade till ljudet av hans hjärtslag.
När jag vaknade så kände jag en kallvind svepa in genom det öppna fönstret, jag tänkte inte så mycket på var jag var mest för att jag fortfarande kände Nialls parfym i luften. Det var en söt lukt som jag aldrig ville skulle försvinna. Jag rullade runt och kände hur jag låg ensam i sängen. på något sätt orkade jag inte bry mig utan stängde ögonen och drog in hans lukt medans jag lugnade ner pulsen och somnade om. Det låter säkert jätte konstigt men det är sant jag brukar kunna somna om på några sekunder.
När jag vaknade så stod rummet i solsken, det luktade mat och nytvättat. jag tittade på klockan och såg att den redan var tolv. ingen skola idag inte. jag hade ingen lust att gå dit längre än då och jag var ganska säker på att mamma sagt till rektorn att jga har hoppat av eller något. jag saknar mamma. tanken slog mig nästan andlöst och tårarna började komma men jag tryckte ner dom. jag kan inte gråta framför Niall igen. jag klädde på mig och borstade håret med fingrarna innan jag gick ut i köket där han stod och lagade mat.
- mm... vad gott det luktar, sa jag hest.
- trött?, skrattade han.
- nej inte precis, sa jag och tänkte på mamma igen.
han dukade fram på ett litet bord och vi började genast äta. jag störde mig inte så mycket på tystnade eftersom jag var så van vid den hemma men jag såg direkt att Niall tyckte det var obekvämt.
- jo Niall när ska du åka igen?, frågade jag lågt.
- jag vet inte om någon vecka... är det sant att du ska dö?, frågan var helt obetydlig när den kom från honom. det hade varit en annan känsla när Danielle frågat.
- jag tror det, mumlade jag fram.
- vill du inte göra något innan du dör?
- vadå typ som jag skriver en lista och du hjälper mig att full följa den?, skrattade jag.
- precis.
han nickade och log mot mig, den förmiddagen eller snarare eftermiddagen spenderade vi med att skriva ner allt, NIall var jätte snäll och hjälpte mig skriva till och med när jag lånade hans dusch och ett par av hans mjukisbyxor och en tröja fortsatte han skriva. när klockan slog sju och jag bestämde mig för att gå hem tittade vi på listorna. det var tre stycken men jag ville göra en speciell först. Vår lista
- Om du nu dör så tro mig. Niall gillar dig verkligen... jag får egentligen inte säga det här men Louis tvingade Niall hit för att träffa dig. Niall ville med Louis men han hade redan sett förälskelsen Niall har i dig. Jag ser det också nu och då med för den delen så jag erbjöd mig och Liam att följa med så det blev vi och Paul. Men jag kommer skydda dig vet du. Mot fansen och sånt... vi är systrar nu, sa hon och höll fram lillfingret.
Jag skrattade lite innan vi gjorde en pinky swear på att vara systrar och hjälpa varandra. Vi kramades igen innan vi gick ut till killarna och Lory som stod och väntade med några säkerhetsvakter.
Lory suckade upp givet precis som om det var jag som hela tiden tjatade och skrikit om döden på en offentlig plats. Niall och Liam såg mer upprörda ut och jag märkte att båda killarna inte gillade Lorys sällskap. Vakterna där emot såg högst uttråkade ut. inga fans kom springande, inga stod och trängde sig på dom och jobbet sög verkligen vilket som, antingen bli attackerad eller bara stå och se på. Jag la till på min lista att aldrig bli säkerhetsvakt.
När Niall såg mig komma ut sprang han mig till möttes och kramade om mig hårt medans han försiktigt pussade mig på halsen. Jag log och kramade honom tillbaka. Jag gillade honom verkligen otroligt mycket, ibland var jag rädd att vara kär i honom. Hur skulle jag kunna klara av att se honom lämna mig nästa hela tiden. När Niall släppte mig kysste han mig och började rodna men jag log och kysste honom tillbaka. Det kändes bra att någon brydde sig om mig. Liam var snart framme och kramade om mig också.
- Vad var det där som Lory snackade om?, frågade Niall oroat.
- Åhh inget det var ett privatskämt, sa Danielle som ställde sig vid Liams sida och pussade honom på kinden.
- Ja jag är ju super rolig, sa Lory och slog sina armar omkring sin kropp.
- super, mumlade Niall.
Lory lipade mot mig innan hon gick iväg och rätt in i sin brors armar. Skjutsen var tydligen tillbaka. jag visste inte vart Lark hade tagit vägen men nu stod han där och Lory var snabb att krama om honom så att hon visade sitt revir för andra tjejer vilket var konstigt. sen när brukade Tvillingar göra så?
På vägen hem åkte Lark och Lory själva och jag och Niall, Liam och Danielle började vår dubbeldejt.
Dubbeldejten gick super bra, vi började med bio och jag satt nästan i Nialls knä eftersom killarna tvingade oss se en skräckfilm. Efter åt så gick vi till en jätte fin restaurang och åt lite och jag och Niall delade efterrätten och fick hela tiden menande blickar från Danielle om att det gick bra för mig med honom. Jag hade berättat jag inte var så populär hos killar.
Nu stod vi utanför mitt hus, jag var rädd för att gå in ohc jga tror nog att dom andra tre märkte men jag ville inte förklara. Jag kände tårarna komma men pressade tillbaka dom men det ledde bara till huvudvärk som vägrade ge med sig. jag la handen på dörrhandtaget när jag hörde porslin gå sönder och hur mamma skrek åt pappa att dra åt helvete. Niall drog in mig i hans armar.
- Kom du får bo hos oss ikväll, sa han och pussade mig på kinden.
vi åkte iväg till deras lägenheter som tydligen var här i London. det var längre bort från mig men det kändes skönt med flera kilometer ifrån mig och min familj. jag la mig trött i Nialls säng och han var snabb efter migoch la en beskydande arm runt mig. jag vände mig om och kysste honom.
- Vet du, det kanske är tidigt att säga detta men jag tror jag börjar älska dig, mumlade jag mot hans läppar.
- och jag börjar älska dig, skrattade han.
jag la mitt huvud mot hans bröst och somnade till ljudet av hans hjärtslag.
jag skulle möta Niall, Liam och Danielle på flygplatsen om tre timmar. det betydde att jag hade en timme att göra mig iordning och sedan att jag kunde vänta på dom i en kvart. Lark hjälpte mig linda om foten och nu såg man inte ens att jag haltade. Jag hade ett par jeans på mig och en vit t-shirt med en varm kofta över. jag lät håret vara och jag sminkade mig lite så man inte såg den bleka blåtiran. jag nickade åt resultatet.
Nialls perspektiv
Jag började bli rastlös på planet och kunde inte vänta på att träffa Jenny igen. Det har varit hemskt det som hade hänt Louis men han hade verkligen övertalat mig att åka tillbaka till Jenny. egentligen ville jag vara hos Louis efter alla gånger han hade hjälpt mig med något och speciellt nu när han inte ens kunde sluta gråta. det kändes som hjärtat slets ut när man såg på honom. - Niall babe det kommer bli bra, log Danielle och tog min hand. - förlåt jag tänkte bara på Louis, sa jag och torkade tårarna med högerhanden medans jag tryckte tag om hennes lilla hand med min vänstra. - Han mår bra han har ju Harry och Zayn... och sin familj oroa dig inte, sa hon och satte sig bredvid mig. vi hade hela första klass för oss själva så eftersom Liam sov satte hon sig vid mig och vi pratade lite. det fick tiden att gå snabbare och jag mådde mycket bättre när vi pratat klart. vi spände fast oss och planet landade och plötsligt började mitt hjärta bulta hårt. Jag skulle se min Jenny igen!
Jennys perspektiv
Jag skakade där jag satt ner. Lory stod längre bort och flörtade med ännu en kille som fallit handlöst för henne. Jag satte mig på händerna till slut och log när jag tänkte att det var mindre än fem minuter tills jag skulle se honom igen. Jag saknade honom så mycket och jag visste inte ens varför. Detta skulle vara vår andra dejt och det var inte ens som om vi hade kysst varandra än.
Jag hörde tjejerna skrik och en mans röst som bad dom att skingra sig. Jag for upp och innan jag visste ordet av så stod jag i folk samlingen och tittade på när Niall, Liam och Danielle kom ner för gången. Alla vinkade och log trotts att deras bästa vän inte mådde bra så var dom här... för min skull? Jag vinkade mot Niall men jag fick inte hans uppmärksamhet och nu hade han för länge sedan gått förbi mig. Vad hade hänt med alla dom där orden som sa att han skulle hitta mig vart som helst. Hur speciell jag var. Jag kände mig sårad även om det var en små sak. Jag menar vi var över fem hundra tjejer som står och hoppar vid deras fötter. Jag gick tillbaka till sittplatsen där nu Lory satt och lekte med min mobil. Jag lutade huvudet i mina händer och drog in luften. Jag kände mig illamående. Då kände jag Lorys hand mot min rygg som försiktigt tröstade mig.
- Du vet jag har många kontakter du kan ju ligga med vem du vill egentligen jag menar om man tog bort blåmärken och sånt är du slående vacker. Vem som helst vill ju ligga med dig.
- Ja men ursäkta mig om jag vill förlora min oskuld till någon jag bryr mig om tillskillnad från dig Lory. Jag går inte runt och ligger med alla killar som kan ge mig pengar eller lite stjärnstatus.
- Oh nej det är därför du trånar efter en kändis, log hon vinnande.
- Nej jag trånar efter killen som finns under!, skrek jag argt.
- Åhh men då kanske du ska berätta för honom att ligga med dig snabbt innan du dör. Kommer du ihåg det är nionde idag bara omkring tolv månader kvar... tick tack tick tack.
Sa hon och härmade en klocka. Tårarna ville rulla ner för kinderna men jag höll dom inne och knöt knytnävarna. Jag förstod varför Lark ogillade henne ibland. Hon är avskyvärd. Jag vände mig om för att springa ifrån henne men då stod han där. Hur mycket hade han hört? Hade han hört allt? Tårarna rullade sakta ner...
“Nobody is worth your tears, and the one who is won’t make you cry.”
Jag försvann förbi honom. Jag kunde inte gråta framför honom. jag sprang och sprang och till slut låste jag in mig på ett av badrummen. Jag kunde inte kontrollera mina tårar ens. Det var elva månader och 27 dagar tills jag skulle dö. eller snarare elva månader, 26 dagar och några timmar. Det högg till i hjärtat. Varför tvingade Lory mig att tänka på det här när jag skulle vara lycklig för? Hatade hon mig också? jag hörde hur någon bankade på dörren men det var varken Lory eller Niall som knackade och försökte prata med mig. Det var Danielle.
- är det sant?, frågan verkade så harmlös när hon frågade.
- vet inte, sa jag och torkade tårarna innan jag förklarade allt det här med drömmarna och hur länge jag haft det och allt. När jag var klar kramade hon om mig.
hon höll om mig ungefär som när man håller om ett littet barn som är rädd för mörkret men man vågar inte hålla det för hårt för man tror att barnet går sönder men ändå inte tillräckligt löst för att barnet skulle få panik. jag kände mig inte liten men i hennes famn kunde jag lika gärna varit fem år.
- Om du nu dör så tro mig. Niall gillar dig verkligen... jag får egentligen inte säga det här men Louis tvingade Niall hit för att träffa dig. Niall ville med Louis men han hade redan sett förälskelsen Niall har i dig. Jag ser det också nu och då med för den delen så jag erbjöd mig och Liam att följa med så det blev vi och Paul. Men jag kommer skydda dig vet du. Mot fansen och sånt... vi är systrar nu, sa hon och höll fram lillfingret.
Jag skrattade lite innan vi gjorde en pinky swear på att vara systrar och hjälpa varandra. Vi kramades igen innan vi gick ut till killarna och Lory som stod och väntade med några säkerhetsvakter.
jag skämdes över hur jag la ut hela mitt liv framför hans fötter utan att hans än frågat. jag ville att han skulle förstå mig och älska mig för den jag var så varför ljuga och berätta om ett perfekt liv. det enda jag höll undan var att jag var synsk om jag nu var det. Niall var snabb att bre ut sitt liv för mig också och när han tystnade satt vi på en bänk i någon park som var flera timmar bort från mitt hus. ingen annan var där bara vi och fåglarna som kvittrade. jag frös lite över vädret som började bli mullet. oftast var det bra väder i Januari och blev värre i Februari och Mars men vädret hade redan börjat skifta.
Den åttonde Januari satt jag åter igen bakom skolbänken. Jag tänkte ofta på när Niall och jag gått i parken den där lördagen. Han hade smått smsat mig sedan dess mest för att han åkt iväg igen. Det kändes lite tomt att bli lämnad igen och Lory kunde inte sluta prata om konserten som om hon faktiskt hade brytt sig. Hon gjorde det för att glänsa över alla andra tjejer och speciellt när hon berättade att hon kramat både Liam och Danielle. Det hög till i magen på mig när jag såg hur mycket hon uttnyttjade situationen. Lark höll sig vid min sida hela tiden medans vi båda stod i utkanten av folkskaran med skrikande tjejer, vi stod med armarna i kors och tittade på Lory som glittrade i upmärksamheten. för första gången var Lark lika tystlåten som jag var.
- Lark vad skulle du säga om jag träffat Niall själv?, frågade jag på tredje rasten när vi satt på en bänk medans Lory satt på bordet bakom oss med ryggen mot oss för att möta alla tjejer som ville prata med henne.
- You go girl!, sa han ironsikt och knäppte med fingrarna.
- Nej ärligt vad skulle du säga?, frågade jag med ett skratt.
han ryckte på axlarna lite ointresserad.
- Okej då får du inte veta hur dejten gick då.
sa jag och hoppade ner från bänken och gick till min lektion även om jag hörde honom skrika efter mig att komma tillbaka. jag skrattade och vinkade hej då åt honom bara. lektionen var tyska och jag sov igenom lektionen nästan tills jag hörde ett litet pling från mobilen. min klasskamrat Sindy lyfte på huvudet och pekade att jag skulle ta upp och visa smset för henne. Såklart hade vi klarat oss igenom att läsa varandras sms så länge jag minns. men denna gång stod hans namn. Jag visade motvilligt.
"Hej sötnos jag saknar dig men vi kommer tillbaka till London imorgon. våra konserter blev inställda och intervjuerna med. men det är bara jag och Liam som kommer. Louis mormor har dött och dom andra vill stötta honom men Liam vill träffa Danielle och jag vill inte lämna honom i stiket så vad sägs som dubbelt dejt med dom? saknar dig xx Niall"
Sindy skrek högt när hon läste och det fick allas uppmärksamhet. Hon pekade på mobilen och bablade ut om min dubbel dejt och allt. alla tjejer började skrika och sprang mot mig.
- NEJ NU TJEJER SITT NER!, skrek läraren.
alla tystnade men deras blickar var alla vända mot mig och min mobil. efter flera utskällningar så satte dom sig ner men deras uppmärksamhet var mer riktigt mot mig än dom tyska verben det stod om på tavlan. när lektionen tog slut så sprang jag rak in till tjejrnas toalett och låste om mig. jag sjönk ner mot kaklet och började massera det ömma stället på magen som fortfarande inte gett med sig. jag svarade att han skulle krama Louis från mig och hälsa dom alla från mig och önska att det gick bra för dom. och jag antog dubbeldejten mest för att jag ville träffa Danielle igen. honverkade så snäll och jordnära att hon var helt underbar. jag satt kvar på kakelgolvet tills det ringde in igen och jag gick till sista lektionen. När jag trött gick hem så kände jag redan spritlukten sticka i näsan. vad kunde dom möjligt vis fira nu för något? förra gången hade det varit att deras vän hade fått barn, för förra gången var det att någon skulle gifta sig, någon gång var det en befodring och någon annan gång var det att någon annan av deras vänner hade överlevt cancer eller något. visst jag var jätte glad om jag slutade att få smällarna av fyllan. jag andades försiktigt in och ut och masserade magen lite innan jag sköt upp dörren och log mot mamma som visade att jag skulle gå ut igen.
- Kära lilla Jenny gå ut igen han kommer snart tillbaka okej? åk hem till Lory och Lark och sov över där.
Hon pussade mig på pannan och kramade om mig hårt medans vi böt väskor. jag fick en övernattningsväska och hon fick min skolväska. Hon pussade mig på kinden en sista gång innan jag gick ut igen och hoppade upp på min och mammas cykel. vi delade cykel och nu åkte jag iväg till Lory och Lark vad skulle jag säga när dom öppnade dörren? jag hoppade ner och snubblade så en smärta kom i foten men jag brydde mig inte. jag knackade på dörren och såg hur Lark öppnade. Antingen så grät jag utan att ag märkte det eller så visade jag smärtan i ansiktet för han släppte in mig utan ett ljud. Hur skulle jag nu våga möta Niall när jag inte ens kunde möta min fulla pappa?
Jag sov hos Lark den natten och när jag vaknade hade jag sådan huvudvärk att jag nästan spyde. och foten gjorde riktigt ont att jag knappt kunde gå på den. ändå så tittade jag på mobilen. jag skulle möta Niall, Liam och Danielle på flygplatsen om tre timmar. det betydde att jag hade en timme att göra mig iordning och sedan att jag kunde vänta på dom i en kvart. Lark hjälpte mig linda om foten och nu såg man inte ens att jag haltade. Jag hade ett par jeans på mig och en vit t-shirt med en varm kofta över. jag lät håret vara och jag sminkade mig lite så man inte såg den bleka blåtiran. jag nickade åt resultatet.
då kom jag på lappen som jag förtvivlat tog upp och knappade in nummret på min mobil. hjärtat skenade iväg medans jag väntade på svar. det kanske var för sent, han kanske sov?
"är det okej om jag ringer dig sötnos? xx Niall" jag höll på att svimma men jag skickade ett ja tillbaka. Niall Horan från One Direction skulle ringa mig! mig! Jenny Horner! och när jag hörde ringsignalen väntade jag lite innan jag svarade jag kunde inte verka desperat precis.
Jag ryckte åt mig mobilen och pressade den mot örat med ett leende på läpparna.
- Hej Jenny, hörde jag honom säga och mitt hjärta stannade nästan.
- Hej Niall förlåt om jag väckte dig med mitt smsande, sa jag och bet mig i läppen. detta var varför jag inte pratade när jag var med någon.
- Det är lugnt, jag tänkte faktiskt på dig vet du.
- gjorde du verkligen det?, frågade jag och hörde mig själv låta överraskad.
- Ja... jag vet att det låter konstigt men jag gillar verkligen dig, jag hörde nästan hur han rodnade.
- Jag gillar dig också och inte bara för musiken, säger jag och försäkrar honom att det inte är för att han är känd som jag gillar honom.
- vad sägs som att träffas?
- gärna för mig, sa jag och började gå runt i rummet. det kändes kvavt och jag öppnade fönstret.
- vad sägs som imorgon?
- super vi ses då utan för konsert hallen som du sjöng i idag.
- visst ses då Jenny.
Vi la på och jag hoppade runt av glädje det kändes så bra. dörren öppnades på nedervånginen och jag hörde pappas berusade röst. såklart hade han druckit, inte långt efter hörde jag även mammas röst som var en aning ostadig. Jag ville låsa in mig i garderoben som jag brukade göra men nej. jag ställde mig vid dörren och tittade ner, jag hade en bra sikt ner för trappan där jag såg pappa som tvingade sig upp. Jag vart så rädd att hjärtat skenade iväg allt för snabbt. pappa nådde upp och tittade på mig det var allt som behövdes. ett slag i ansiktet, en knuff, en spark och allt blev svart.
Jag vaknade igen liggande på soffan. Såklart hade mamma tagit hand om mig som alla andra gånger. Hur många gånger till skulle det bli så här? Jag satte mig upp men kroppen protesterade så mycket att jag ville spy. Jag tittade på klockan den var tolv på dagen. Tack och lov för ingen skola. Jag tog en snabb dusch och undvek speglarna noggrant. Jag klädde på mig i ett par ljusblå jeans med ett vitt skärp som matchade det vita linnet jag hade på mig och en mörk kofta. Jag kammade håret och flätade det. Sedan satte jag mig framför spegeln. En blåtira, ett blåmärke vid halsen och en ömmande smärta i magen. Det brukade ändå vara värre så jag sminkade över allt och log när blåtiran inte var mer än en skugga.
- kom igen Jenny bakom varje mörkt hörn kommer ju jämnt en gata med lampor runt sig, log jag till mig själv.
Jag stod utanför konserthallen och fingrade på blåtiran med ena handen och på den ömmande delen av magen med den andra handen. det kändes som jag skulle spy men jag brukade få mer stryk när pappa är full. oftast låsas vi inte om det men detta gjorde ont speciellt nu när jag skulle träffa Niall också. Han skulle komma snart så fingrandet ökade i takten och snart ryckte jag till av smärta. jag tog ner handen och såg att den var full i smink. det fanns ingen tid att fixa det så jga gick in på badrummet i lokalen och tog bort allt smink. Jag skämdes lite över att första gången träffa Niall skulle jag vara osminkad och ha en stor blåtira i ansiktet.
När jag steg ut såg jag honom stå där. Hans blonda hår lös i solskenet och han hade ett par beiga chinos på sig med en grå kofta och han hade också ett väldigt stort häng på byxorna. jag skrattade lite så att han vände sig om. först log han men när han såg hur hemsk jag såg ut så försvann leendet och han kom snabbt fram till min sida. han smekte min kind och sköt undan mitt hår från ansiktet.
- Vem har gjort det här?, frågade han både argt och sårat.
- Pappa, mummlade jag och jag såg hur arg Niall blev. Men han var full och visste inte om det jag lovar Niall snälla, sa jag bedjande.
- Hur länge har det här hållt på då?, han lät lite dryg när han frågade.
- Det började väl när jag var omkring åtta och han kom hem full för första gången och sedan dess så har han jämnt slagit mig när han varit full. Men det är bara då och han menar det inte.... han älskar mig.
det sista jag sa var mer en viskning för mig själv att lita på att pappa fortfaranade var pappa som älskade mig. jag tänkte på våra minnen tillsammans när vi åkte och fiskade eller alla gånger han sett på när jag hade dansat eller uppträdt på skolan. hans leende var det som fick mig att stå ut faktiskt.
Niall tog min hand och vi började gå runt medans vi pratade lågmält om våra liv förvarandra. jag skämdes över hur jag la ut hela mitt liv framför hans fötter utan att hans än frågat. jag ville att han skulle förstå mig och älska mig för den jag var så varför ljuga och berätta om ett perfekt liv. det enda jag höll undan var att jag var synsk om jag nu var det. Niall var snabb att bre ut sitt liv för mig också och när han tystnade satt vi på en bänk i någon park som var flera timmar bort från mitt hus. ingen annan var där bara vi och fåglarna som kvittrade. jag frös lite över vädret som började bli mullet. oftast var det bra väder i Januari och blev värre i Februari och Mars men vädret hade redan börjat skifta.
Vi stod ganska långt fram, på tredje raden så vi hade väldigt lätt att se alla killar och jag hade dåligt samvete för jag visste att vilken Directioner som helst skulle döda för denna plats och jag som gillade dom ganska mycket men inte var på Directioner nivå hade fått möjligheten bara på grund av en rik vän. dåligt samvete som botades av hans blåa ögon. Vi hade ögon kontakt cirka fem sekunder men när han tittade bort kändes det som det gått en timme och hjärtat bankade hårt. Killen med dom blåa ögonen, jag har hittat dig...
Låt efter låt och det var som om mina ögon bara fanns på han. ibland tog han ögonkontakt men ibland när hans ögon föll på hans kamrater eller andra fans kändes det tomt men han sökte jämnt upp kontakten igen. När One Direction började spela What Makes you Beautiful tog alla killar upp varsin tjej. Liam tog upp sin flickvän som väntade back stage vilket var riktigt gulligt, Louis tog en liten flicka på första raden som inte kunde vara ett år äldre än sju. Harry tog upp Paul så alla tjejer började skratta, Zayn tog såklart upp en tjej som såg ut som en modell och säkert var en riktig bitch i verkliga livet. Niall tog sina ögon på mig och pekade mot mig.
- Jag vill ha dig, log han.
två säkerthetsvakter kom mot mig och eskorterade mig fram mot scenen. vakten bad mig vända mig och sa att jag skulle ta tag i hans axlar. Såklart lydde jag honom eftersom jag redan var livrädd över fallet från scenen som var högt över marken. egentligen var det inte alls högt och Louis hade tidigare hoppat ner och sedan upp igen men det brydde jag mig inte om.
- Okej nu..
- Jenny, sa jag skakigt.
- okej Jenny håll i dig hårt jag ska lyfta upp dig nu.
jag tog ett ståltag om hans axlar så han grimaserad lite men slutade för han såg att jag oroade mig. han lyfte försiktigt upp mig och jag var nära att hoppa till när Niall hjälpte till att hiva upp mig på scenens kalla golv. jag kände mig skakig när jag till sist kunde ställa mig upp. Niall tog mina händer och låten började spela. Det kändes som jag gjorde bort mig helt där jag stod framför Niall med min ena hand i hans och så nära att miken han sjöng i nästan slog mig på näsan. Jag kände hans smekning på handen och kände knappt av hur mycket jag kallsvettades, eller att jag hade börjat gråta. jag fokuserade bara in i hans blåa ögon och världen hade tystnat. jag hörde inte vart dom var i låten eller dom skrikande fansen som hellre ville ha min plats. jag skämdes över att jag hade handsvett men han stirrade bara in i mina gråa ögon.
på något sätt efter at låten var slut befan sig jag och Lory bakom scenen. konserten var slut och alla hade försvunnit till sina platser eller till sina rum. Lory och jag stod utanför Nialls rum. Han ville byta om innan han mötte oss. jag hade blivit av med min skakighet och svetten som Niall inte hade sagt något om vilket var tur. Jag stod fortfarande och torkade av handflatorna på jeans shortsen eller ena handen på shortsen och andra på tröjan. Lory stod lutad på väggen och tuggade tuggummi. som om hon inte ens bryde sig vad som skulle hända om några få sekunder. och precis då slogs dörren upp och Niall kom ut skrattandes med Liam och Danielle i släpp tåg. alla tre såg bra ut och jag avundades Danielle på sättet hon var så lugn på.
- Hej, utbrast hon glatt och kramade om mig och sedan Lory som fortfarande verkade uttråkad.
- Hoppas showen var bra, log Liam och följde sin flickväns exempel och kramade om oss också.
- den var super bra, log Lory överdrivet.
Hon behövde inte överdriva så mycket för jag tror redan dom visste att hon hellre ville vara på vägen hem till sitt vara hus där hon kunde skvallra om deras mode, sånger och sättet dom tagit upp fans på scenen. jag ville vara där men jag blyg som jag var sa såklart inget utan bara stod och log som jag var dum i huvudet eller någon stum person. jag skämdes... något otroligt faktiskt men när Niall flyttade sig närmare mig utan ett ord kändes det bättre.
- Tror du på kärlek vid första ögonkastet?, viskade han till mig när ingen annan kollade på oss två.
- Ja gör inte du, små log jag och tackade gud att jag lyckades svara honom.
- Jo när jag såg dig, det lät så smörigt men det var allt jag hade velat höra.
Han la en papperslapp i min ficka innan han pussade mig på kinden och berättade för paret att dom var tvungna att gå. jag såg att Lory gjorde en liten segerdans och tittade surt på henne. varför hade hon köpt biljetter om hon inte velat se dom. det var nästan så min hjärna försökte slå mig med orden "hon gjorde det för din skull". alltså tror hon faktiskt att jag ska dö om exakt ett år. eller inte exakt jag skulle varit död för tio timmar sedan. mid humör sjönk medans vi gick till bilen. den gula bmw surrade igång och hon släppte av mig innan hon körde vidare till sig själv. jag stormade in i mitt rum och tackade gud en gång till för att mina föräldrar båda jobbade i kväll. jag sjönk ner i sängen där jag drog av mig alla kläder så jag bar alåg i underkläderna. jag tittade in i spegeln och såg en dyster Jenny titta tillbaka med allt smink kvar. jag tassade i väg till badrummet och tog bort sminket och börstade tänderna innan jag kröp ner i sängen. värmen trängde sig snabbt på men jag var inte trött alls.
då kom jag på lappen som jag förtvivlat tog upp och knappade in nummret på min mobil. hjärtat skenade iväg medans jag väntade på svar. det kanske var för sent, han kanske sov?
"är det okej om jag ringer dig sötnos? xx Niall" jag höll på att svimma men jag skickade ett ja tillbaka. Niall Horan från One Direction skulle ringa mig! mig! Jenny Horner! och när jag hörde ringsignalen väntade jag lite innan jag svarade jag kunde inte verka desperat precis.
- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.
Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.
- Jag tänker inte låta dig dö heller...
Någonstans mellan gråt och ömma ord från Lark så somnade jag trött. jag vet inte hur länge jag sov men när jag vaknade så fann solstrålarna sig in i rummet mellan dom igen dragna gardinerna och det var döstyst i hela huset. Jag gjorde som jag jämnt burkade göra när jag somnat, jag slank ner i köket tog ett äpple och sedan gick jag hem, jag hade däremot inte glömt att lägga en lapp till Lark på hans skrivbord som tackade för hans stöd och för att han säkert kom för sent till skolan på grund av mig.
Väl hemma bakom stängda dörrar och fönster så visste jag inte vad jag skulle göra längre. Jag satte mig i en av dom slitna fåtöljerna vi hade i vardagsrummet och slog upp min bom om jag läste. fem tusen sidor av rent nöje om rymden. allt en tjej kunde drömma om va? inte riktigt jag kunde plöja igenom tjugo sidor innan jag märkte att jag inte fattade något om dom svarta hålen jag läste om. Jag slog igen boken och gick ut i köket där jag gjorde en macla sedan slog jag på tv:n och var tvungen att slå till den på skärmen ett antal gånger med dosan för att få en bra bild. New Girl repriser gick på tv och jag suckade nöjt.
- Jenny?
Jag ryckte till eftersom det var meningen att jag skulle vara hemma själv. men när jag tittade runt efter personen som sagt mitt namn såg jag ingen. Jag greps direkt av panik och hoppade upp och sprang in till mitt sovrum där jag låste in mig. Jag hämtade andan.
- Jenny?
Varför kunde jag inte bli av med det? Det tog fem minuter för mig för att förstå att det var min dumma mobil som fick sms. Lory hade säkert gjort ett skämt på mig men jag började gråta av lättnad åt att det faktiskt inte var någon annan hemma än mig.
- Jenny kom igen nu du kan inte vara rädd för evigt. Ta dig i kragen och lita på dig själv det är ett år kvar innan du dör, sa jag till min spegelbild som stirrade tillbaka på mig.
Jag suckade. Jag var rädd och kommer säkert vara det lite mer än vanligt men skit samma. mitt liv och jga ska leva. alltid bra att stå säkert men jag har kommit till en återvänds gränd av rädslor då är det lika bra att vända och gå en annan väg.
5 januari 2012
Jag satt i Lorys sovrum igen och hade precis över talat mina föräldrar om att få åka på konserten. Lory hade klätt upp mig i ett par jeans shorts med tjocka tights under, en varm t-shirt och en ljus blå kofta som räckte ner till mina knän. till det hade jag fått ett bar blåa kängor och hade rosa läpar, blå ögonskugga och jag försökte inte ens dölja finnarna som jag hade börja få. Jag orkade inte och jag skulle bara känna mig ofin i för mycket smink också. Mitt hår låg plattat och hängde trist ner över mina axlar men Lory hade fixat in ett par slingor som gjorde att håret såg ut att vara alla olika fäger av blond, brun och lite röd aktigt också. Lory perfekt som hon var en klänning som var enkel och hade mönster av påfågelfjädrar, ett mörkt skärp under bysten, en mörk cardigan och en enkel läderväska med ett par svarta solglasögon. Hon hade sotiga ögon under men annars hade hon inget smink alls. Hon hade lite vågit hår och det passade perfekt att det var lite ruffsigt också. Hon var verkligen vacker utan att ens försöka.
- Det är tre timmar kvar innan vi ska på deras meet and greet och bara en halv timme til koneserten kom igen nu Jenny annars kommer vi försent!, skrek Lory uphetsatt.
- Kommer, skrek jag tillbaka och sprnag ner för trappan och in i hennes gula bmw.
vi åkte iväg och fick våra platser sedan var det bara några få minuter tills dom skulle stå på scenen. jag kan inte tro att vi kommer få se One Direction. Jag höll på att tappa andan för att det var så trångt men så fårt jag såg Liam komma ut på scenen kändes det som det fanns hur mycket luft som helst. Visst jag spelade inte över som dom andra som stod och grät och hoppade runt och skrek efter dom men jag gjorde mitt med att hyperventilera som en döende kattunge. Lory själv stod surt och tittade på alla som dom var dumma i huvudet. Vi stod ganska långt fram, på tredje raden så vi hade väldigt lätt att se alla killar och jag hade dåligt samvete för jag visste att vilken Directioner som helst skulle döda för denna plats och jag som gillade dom ganska mycket men inte var på Directioner nivå hade fått möjligheten bara på grund av en rik vän. dåligt samvete som botades av hans blåa ögon. Vi hade ögon kontakt cirka fem sekunder men när han tittade bort kändes det som det gått en timme och hjärtat bankade hårt. Killen med dom blåa ögonen, jag har hittat dig...
Jag log mot honom lite blygt och han log tillbaka stort.
Läraren kom in och lektionen börjaed och såklart pratade vi om sjukdomar.
Jag hatar allt som har att göra med sjukdomar och inte bara för att jag är rädd för att dö utan också
för att jag har verkligen en fobi för dom. mamma brukar skämta om att jag är Hypokondriker.
Kapitel 2.
Det var den tredje Januari och jag var rädd igen. ett år och två dagar...
drömmen hade inte slutat utan den hade utvecklats. För den här gången dog inte den blonda utan istället så kom mannen som sköt mig fram och satte sig bredvid mig fortfarande med pistolen riktad mot alla andra. Ingen rörde sig.
blodet i min hals gjorde det svårt att andas och ännu mindre prata. jag hostade och kände det varma blodet komma förbi mina tänder och rinna ner för kinden.
- Jenny... Jenny... min kära Jenny. Du är verkligen en dum blondin vet du det? En dum blondin som försöker rädda
din pojkvän men vad hindrar mig från att döda honom efter att du har dött?, frågade han.
Jag försökte sträcka mig mot honom men inget hände jag kunde inte styra över min egen kropp.
- Jenny.
Sedan hade jag vaknat. Hade den blonda överlevt och vem var mannen?
Jag fick ångest och panik över mina tankar när jag letade igen skolkatalogen för en blond pojke som kunde stämma in
på honom i drömmen, En svart hårig pojke som också liknade honom i drömmen och till sist så letade jag efter mannen som skjutit mig men allt jag hittade var en blond pojke som var tolv, en svart hårig pojke som var fjorton och för blek och mannen jag hittade var Mr. Albert som var över sextio. jag sjönk ner i sängen och tittade på klockan den var tre på morgonen men jag kunde inte somna om och jag ville inte till skolan heller. jag skrev en lapp till mina föräldrar och sedan drog jag ut på en promenad. Hoodien jag hade på mig var mjuk mot huden och mörk blå så jag försvann lite i mörkret. Jag hade även på mig svarta mjukisbyxor och mitt blonda hår hade jag sattit upp i en hästsvans. jag störde mig inte all på mörkret eftersom jag redan visste när jag skulle dö. Det kanske var dumt att tänka så för visste kunde jag väl dö förre också? det var ju jag som betämde när jag skulle dö och ingen annan.
Jag hade nu kommit igenom en park och jag hade aldrig trott att London var så stort som det faktiskt var.
jag närmade mig en liten butik och jag sneglade på klockan som var på insidan. klockan var redan fem på morgonen.
sedan fastnade ögonen på en affisch.
Det var en stor bild på pojkbandet One Direction och deras konsert datum stod ner klottrat och kostand med liknanade. Jag drog upp telefonen och smsade Lory om dom. Hon älskade dom inte men tyckte om dom så mycket att hon var galen nog att köpa konsert biljetter för över ett tusen.
"Yep Baby vi ska se One Direction och ha meet and greet med dom så jag komme roch stajlar dig gullet!"
smsade hon snabbt även omd et var tidigt på morgonen. Jag sneglade på klockan som var snart halv fem.
"Hey kan jag komma hem till dig en stund?" frågade henne och fick ett YEP tillbaka. Så jag skyndade hem till henne och Lark, det tog knappt en timme men när jag kom fram svetades jag nästan ihjäl och jag var fortfarande på bistert humör men träningen fick mig på bättre humör.
- Urk in i duschen med dig, sa Lory när hon öppnade dörren.
Jag lydde så när jag var klar i hennes dusch så fick jag låna ett par jeans och underkläder + ett vit linne som rävkte ner över rumpan på mig. Hon flätade mitt hår och sminkade mig lätt.
- Så nu är du snygg nog att visa folk för, skrattade hon.
- Hon är väl jämnt snygg? Eller? visst är jag snygg också du skulle helt klart dejta mig eller hur?, frågade Lark som nu stod i dörröppningen.
- Åh snälla sluta, skrattade jag.
- Jag vet att du är galen i mig, så vad gör vi idag?
Lory var snabb att katsa en kudde efter honom innan hon argt snäste åt honom att lämna oss två ifred. Jag hade inget emot Lark när han beteede sig så där. Jag tyckte faktiskt bättre om honom då. Hans ego var så speciellt och så stort att jag trivdes i hans omgivning när han hade det framme än när han gömde sig bakom sin syster.
- Ni ska till skolan och jag ska lägga mig i dinsäng och sova, log jag mot Lark som för att retas.
- Hur var drömmen?, frågade Lark och blinkade mot mig.
Jag slutade le på en gång och kände hur det blev svårt att andas. Jag kom ihåg känslan av att mitt eget blod strömmade ner för min kind. Hur jag kvävdes av mig själv. Hur mannen viskade mitt namn och hur alla runt oss inte ens gjorde något. Lark slutade le och Lory nickade mot honom. Det var som dom jämnt böt skift när dom var med mig som om det var ett jobb. När det var kul, killar och party var det Lory, när det var tråk, drömmar, seriöst eller tårar då var det Lark. Jag avskydde hur dom inte kunde blanda. det var som om dom inte tålde det den andra tålde att höra.
- tell me , sa han och drog in mig i en kram.
Jag styrde oss mot Lorys allt för hårda säng och sedan tittade jag in i hans ögon.
- Jag dog igen. Men känslan att kvävas av mitt eget blod gör att det är svårt att glömma fattar du? Jag har aldrig varit svag. Aldrig letat efter bråk eller ens gått närheten av ett slags mål. Jag fruktar döden och nu känns det som jag blir påtvingad den. Som om det är meningen att jag ska veta hur jag dör. Jag vet när, var och hur. Lark jag vet inte om jag någonsin kommer att våga träffa den där söta blondinen eller den där mysteriska svart håriga perosnen. och vem det nu är som vill döda mig vet jag inte ens vem det är...
- Andas Jenny, sa han lungt och kramade om mig igen.
- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.
Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.
Jag log mot dom, allihopa när dom stirrade på mig där jag stod mitt på torget. Tårarna gjorde det svårt att se men jag stod bredvid två killar, ungefär ett eller två år äldre än vad jag själv var. Den ena var blond, blåa intensiva ögon och var vacker och verkade så bekant även om jga inte visste vem han var. den anra killen var svart hårig, hade skäggstubb och var lite längre än den blonda, båda var muskulösa och även den mörk håriga kändes bekant även om jag inte kunde säga vilka dom var eller vad dom hette så visste jag att jag älskade dom båda högt. Det kändes svårt att andas när jag vände mig om, tårarna rullade ner och mannen framför mig var så perfekt att det var svårt att inte se hur snygg han var. Han hade brunt hår, blåa ögon precis som den blondas. Han höll i en pistol i sina stora händer, han hade ett litet leende lekande på läpparna, han var lika lång som mig, lika gammal och hans rosiga kinder på den solbrända hyn gjorde att jag ville skratta även om jag visste att jag borde vara rädd och springa där ifrån. Jag hörde någon skrika och då hände det. Han tryckte av pistolen och skottet ekade mellan torgets fyra sidor, det lät som åska fast värre. Jag föll till marken av att kulan träffade mig i magen. Det gjorde inte ont och det kändes inte heller. Den blonda knä böjde sig över mig och då kom det igen skottet lät så högt den här gången att jag försökte skrika men inget ljud kom på mina läppar. Den blonda föll ihop bredvid mig.
Jag flög upp från sängen, sprang in i mammas och pappas rum. Jag grät, svettades och på något sätt visste jag att den där drömmen var sann. Mina kompisar skämtade jämnt med mig om att jag var synsk men jag hatade drömmarna jag jämnt hade. - Jenny lugna ner dig. Kom hit, log mamma och tog mig i hennes trygga famn. Jag lutade huvudet mot hennes axel där jag satt i hennes knä. Jag var verkligen inte sexton när jag satt i hennes knä men när jag lungnat ner mig så kändes det bättre och efter ett tag somnade jag precis som alla andra gånger. Ändå ekade datum och tiden genom mitt huvud. 5 Januari 2013 fem över ett på dagen. Det var nästan ett år dit efter som det var den första januari 2012 idag.
- äsch kom igen Jenny sluta nu du är bara löjlig. Sa Lory och kammade igenom sitt mörka hår medans hon log mot mig. Hon hade satt in en spegel i sitt skåp och hade flera klädombyten där inne också, förutom överflödet av kläder, smink och smycken så fanns det faktiskt skolböcker. Lory tittade på mig med en dömande blick genom spegeln. jag såg mig själv där också. smutsblondt hår, vacker hy inte en enda finne och inte behövde jag smink heller utan jag hade redan den perfekta ansiktet enligt Lory. Jag var ganska lång men jag hade på mig klackskor så att jag blev längre.
- Jag skämtar inte detta är faktiskt sjätte gången jag haft den.
- Ja och förra gången tog det tio gånger för att drömmen skulle slå in. - Ja men visst fick du allt en käft smäll från Lark ändå, log jag triumferande för jag visste att hon trodde mig. Lory och Lark, dom båda tvillingarna som var sjutton år och gick i klassen över mig. Alla sa att vi var dom utstötta men populära vilket var ganska sant. jag var mest tillbaka dragen och pratade när någon pratade med mig först men annars var det bara Lark och Lory som pratade med allt och alla. Jag skämtar inte en gång satt Lark ute i skolparken och pratade med en kråka. det var jätte läskigt och när kråkan flög iväg kom Lark tillbaka med flera fjädrar som han gjorde bokmärke av. Vi hade varit vänner sedan jag började på den här skolan. man började här vid elva års ålder och slutade när man var tjugo men jag hade börjat när jag var tretton eftersom jag inte bodde i London från början egentligen så bor jag i New York men mamma fick nytt jobb så vi flyttade och jag fick ny skola, med nya vänner även om jag fortfarande har kontakten med mina gamla vänner via facebook och tumblr.
- Okej så du är synsk ska vi börja kalla dig häxa också och binda fast dig vid en påle för att bränna upp dig?, sa hon irriterat.
- Jag vill inte vara synsk och det var inte kul eftersom jag faktiskt dog.... Vad skulle du göra om du visste att du bra hade ett år
på dig att leva?
- Jag skulle göra en lång lista på allt och nummer ett på den var att ha sex, log hon.
- Lory sluta vara så pervers!
Hon skrattade och följde med mig till lektionen där hon lämnade av mig och följde efter några "ballerinor"
till sin egna lektion. Jag smet in eftersom jag hade biologi som jag var jätte dålig på.
jag satte mig längst fram bredvid Alex som var bäst i klassen på allt. Okej kanske inte allt allt men på det mesta
varje lektion glänste han och det visade sig på betygen där allt var A+.
Jag log mot honom lite blygt och han log tillbaka stort.
Läraren kom in och lektionen börjaed och såklart pratade vi om sjukdomar.
Jag hatar allt som har att göra med sjukdomar och inte bara för att jag är rädd för att dö utan också
för att jag har verkligen en fobi för dom. mamma brukar skämta om att jag är Hypokondriker.
