Rachelsnoveller

 

 

Nialls perspektiv

 

jag hade släppt av Jenny hos sin pappa. Det tog åt att lämna henne där. Hon hade berättat alla gånger han slagit henne och jag förstod inte hur hon kunde förlåta honom. En gång blev min kompis likadant behandlad men henne hjälpte jag. Varför kunde jag inte göra det nu för? Jenny betyder mycket för mig. Jag kom hem och låste försiktigt om mig. Jag gick direkt in i köket och öppnade skafferiet, kylskåpet och frysen och sedan stängde jag allt igen. Det fanns inget gott att äta och det hade blivit en vana för mig att kolla var tionde minut som det faktiskt skulle finns mer mat nästa gång jag tittade. Jag slog mig ner i soffan och satte på en gammal film. Tankarna var långt borta och jag kunde inte fokusera på något. Min telefon ringde och tjöt ut Gotta Be You signalen.

- Hejsan Babe, sa jag till Louis som ringde.

- Niall... det har hänt en sak....

- vad Lou berätta du gör mig orolig, sa jag och satte mig käpprakt upp i soffan.

- Jo vi måste tillbaka till turnén redan imorgon. Jag är ledsen...

- Lou varför är du ledsen för det? Det är din familj som råkat ut för något om någon här ska vara ledsen så är det den dumma ledningen. Du borde få mer tid... Zayn fick mer tid, sa jag tyst. Jag skämdes för att faktiskt säga så.

- Niall babe... åk till Jenny.

- Men babe.

- Nej åk snälla så möts vi på planet imorgon klockan tio på morgonen jag har redan ringt Liam.

- Okej älskar dig mate, mumlade jag.

- Älskar dig mer irish boy

skrattade Louis och la på.

 

Zayns perspektiv

 

Louis log mot mig men jag såg att han fortfarande var sårad. Louis och hans mormor hade stått varandra nära som jag hade sett det. Ingen av oss i gruppen hade hört något om henne och inte heller träffat henne när vi hade familjeträffar med bandet. Det kändes precis som på begravningarna med min familj när jag satt i Louis hus och mötte alla personer som kom och beklagade sin sorg till Tomlinson familjen. Louis systrar verkade inte bry sig speciellt, det var en chock i sig men att se Louis så förstörd gjorde mig rädd. Han hade jämnt varit stark och han brukade inte visa hur sårad han var ännu mindre om han hade ont eller var sjuk. Det var en chock att se honom gråta nästan varje dag sedan vi kom till Doncaster.

Jag tittade bort mot Harry som pratade med tvillingarna och sedan mot Louis som satt precis bredvid mig. Han tog min hand och drog mig närmare.

- Zayn.... du vet när vi kommer tillbaka kan du...

- vad?, frågade jag och ville så gärna se honom le på riktigt.

Det kanske låter helt bögigt men vi alla fem stod varandra riktigt nära. Vi sa jag älskar dig till varandra, kramade, skrattade, grät, pratade om allt med varandra. Vi var verkligen bröder i allt förutom blod.

- skulle du kunna gå hem till Eleanor och ge henne det här?, frågade han och gav mig ett prydligt blått kuvert.

- Visst, sa jag och kramade om honom när jag såg nya tårar komma.

Det skulle verkligen bli skönt att komma tillbaka i London om ens det bara var för två timmar.

Jag städade i mitt rum. jag var helt rastlös men Niall hade lovat att ge mig en överraskning. än så länge hade vi bara gjort en sak på "vår" lista och det var att vi tagit ett foto när vi kysst varandra. den var nu min bakgrund på mobilen och även hans bakgrund på hans mobil. Jag hade inte träffat Lory eller lark och det enda som inresserade mig förutom att man fick sovmorgon nu var att jag hela tiden kunde göra vad som helst. Pappa arbetade nästan hela tiden nu för att få ihop med pengar. Han sparade till något möjligt vis en resa som jag säkert skulle se fram emot.

- Älskling vad tänker du på?, Niall kom in i mitt rum.

- åhh förlåt jag märkte inte att du kom, log jag och märkte att jag fastnat i en ställning där jag dammade av spegeln.

- du är inte ledsen va?, frågade han och hans irländska dialket gjorde att det pirrade i mig.

- Nej jag bara tänker på lite saker.... som den där överraskningen, sa jag och kramade om honom.

han skrattade innan han kysste mig.

 

 

Ögonbindeln satt åt lite men det spelade ingen roll. Nialls hand passade perfekt i min och känslan av att han styrde mig mot överraskningen gjorde att det kliade i mig. Ett leende kom på läpparna när jag hade vatten. Den doften som svepte in oss var färsk och luktade regn. Jag skrattade och förde handen till ögonbindeln men Niall stoppade mig och ledde mig vidare.

- bara lite längre älskling.

jag nickade och följde efter honom längre in. efter ungefär tjugo meter så satte han mig ner. stolen var mjuk och läderaktig. jag skrattade och drog av mig ögonbindeln. jag var omringadav det stora blå vattentankerna. vi satt i en tunnel helt omgiven av vatten. fiskarna skimrade i flera olika färger.

- wow det är underbart, sa jag och tittade runt omkring mig.

det var verkligen vackert, jag ställde mig upp och gick mot närmaste "vägg" jag lät handen lägga sig mot den svala ytan och log lite fånigt. ett par fiskar åkte snabbt emot min hand och folkades runt den. små bubblor rymde från deras munnar och jag vart helt förtrollad.

Vår middag var helt underbar och allting såg så fint ut när det reflekterade vattnet. det var som om vi själva var en del utav det, mest för skuggorna som landade på oss fick oss att se blå och böljande ut och dels för att fiskarna stal vår uppmärksamhet hela tiden.

- är du redo för din andra överraskning, log han stolt.

- ännu en?, frågade jag förvånat men följde efter honom.

(lyssna medans ni läser)

- Jenny vad har hänt?, frågan var så snäll, ynklig att jag nästan ville slå till henne.

- Mamma är borta, mumlade jag och torkade bort mina tårar.

- var då vart är hon?, hennes röst lät panikaktig.

- borta, hon lämnade oss. jag vill inte vara ensam med honom, hulkade jag fram mellan gråten.

- ensam med vem gumman kom in berätta, sa hon och drog med mig in i lägenheten och satte mig i den bruna soffan. hon lindade in mig i en varm filt och gav mig te.

jag började om från början om hur jag gått hem till Lory och Lark och dom berättat att dom inte längre var tvillingar eller att dom egentligen aldrig varit det och att dom nu dejtade. om hur deras föräldrar berättat och hela tiden jobbade så dom skulle inte bry sig som mycket om deras adoptivbarn ändå. jag berättade hur fel det kändes och hur mycket jag hatade Lory. hela hennes attityd och hur hon behandlade folk. jag berättade om Lark och Danielle märkte direkt hur bra vän jag var med honom. sedan berättade jag om alla fyllebråken hemma, om mamma som flyttat och jag inte ens visste vart hon var nu. och jag visste att mamma aldrig skulle komma tillbaka hur pappa skulle bli nykter och sluta slå mig. hur han skulle ta tag i våra liv och hur allt skulle bli bra. jag berättade hur illa jag mådde och hur jag ibland längtade till döden. att jag ibörjan varit rädd men nu accepterade jag det. jag berättade även hur jag kände för henne och killarna och om listorna som Niall och jag skrivit. när jag berättat klart satt Liam med oss och klockan var elva. mest för att Liam kommit och jag fått börja om lite. vi satt och åt frukost och Danielle log svagt mot mig.

- vad sägs om att när killarna åker igen drar du och jag iväg och letar ny lägenhet åt oss två? jag behöver också ett nytt ställe att bo på, log hon stort.

- Det låter faktiskt som en bra plan, sa Liam.

- Mm om pappa tillåter det, mumlade jag eftersom jag inte ville vara den negativa.

- äsch jag kan ha ganska bra argument hos föräldrar, skämtade Liam.

- sant faktiskt, log Danielle och kysste sin pojkvän.

jag log mot dom, det perfekta paret, min telefon ringde och jag visste redan att det antingen var pappa eller Lark. jag sa hej då till paret och började gå hem. jag älskade idéen om att bo ensam med Danielle och jag kunde se hur enkelt mitt liv skulle bli även om jag knappt kände henne än. jag svarade och det visade sig vara pappa som ville ha hem mig till lunch. ett plus i kanten nu var väl att han skulle bry sig mer när mamma inte var i närheten. När jag kom hem så luktade det rent och mat. jag satte mig och åt och hade en nrmal konversation med pappa. tänk att allt har ändrats.

- vadå typ som jag skriver en lista och du hjälper mig att full följa den?, skrattade jag.

- precis.

han nickade och log mot mig, den förmiddagen eller snarare eftermiddagen spenderade vi med att skriva ner allt, NIall var jätte snäll och hjälpte mig skriva till och med när jag lånade hans dusch och ett par av hans mjukisbyxor och en tröja fortsatte han skriva. när klockan slog sju och jag bestämde mig för att gå hem tittade vi på listorna. det var tre stycken men jag ville göra en speciell först. Vår lista

---

- jag visste väl att du skulle komma tillbaka Jenny, log hon.

- jag ska flytta hem igen så jag behöver mina väskor.

- nej sluta vi ska ha tjej kväll med film och godis så kom hit, sa hon och klappade på platsen bredvid sig.

att bli tvingad till att se tjejfilmer, med godis, skvaller och pinsamheter var inte lika kul som om man gjorde det frivilligt. filmerna var åtminstone bra, godiset var gott fast det var mest för att det var choklad och skvallret var nytt och några handlade om mig. som att jag blev gravid och slutade skolan eller att jag rymde iväg med en brottsling och det var därför jag inte kom till skolan längre. det var helt sjukt att höra allt som Lory pratade om. jag svarade mest med mm vad sjukt eller bara skrattade men hon brydde isg inte så länge hon fick uppmärksamheten. när filmerna var slut så målade vi varandras naglar och Lory fick ett nytt lager färg på sina. Lark satte sig ner bredvid oss i soffan och jag märkte hur deras föräldrar inte var hemma och hur stämningen mellan dom var dålig.

- vad har hänt här sedan jag var borta då?, frågade jag glatt och fingrade på ett nagerlack med mörklila färg.

- jag är tydligen adopterad, sa Lory retsamt.

- och våra föräldrar är tydligen inte mina biologiska föräldrar heller. mina dog i bilolycka tydligen, sa Lark.

- och mina dog i tågolycka. tragiskt eftersom vi bara åker bil och tåg i den här familjen, sa Lory och la huvudet på snedden och stirrade på Lark.

- mellan er två då?, frågade jag och ställde ner den lilla flaskan.

- vi har börjat dejta, sa Lory och skrattade lite flörtigt.

jag var nära att spy. tvillingarna som inte var tvillingar längre dejtade? okej det var inte så konstigt att dom fått känslor för varandra så som dom håller på och går runt näck och är helt odrägliga mot varandra hela tiden. dom passade varandra perfekt. jag ursäktade mig och gick till badrummet. när jag tittade tillbaka på dom såg jag hur Lory redan stod bakom sin före detta bror och nu sin pojkvän, hon lutade sig mot honom och sa helt enkelt.

- jag har tråkigt.

jag smög in för jag ville varken se eller höra mer från dom. hur kunde dom bara agera som om det inte var något? deras liv hade väl vänts upp och ner?

en timme senare gick jag hem. jag orkade inte med dom två och jag satt hellre hemma och skakade av rädsla för vad pappa skulle göra. min älskade pappa. jag gick rätt in i mitt rum och dumpade väskorna. allt såg helt ut, allt såg ut exakt som förra gången jag var hemma. jag smet in i mina föräldrars rum. en ensam person låg i den stora sängen. det var inte mamma...

pappa låg där med öppna ögon och lät blicken svepa genom rummet som såg stökigt ut. mamma hade lämnat oss. eller pappa egentligen men hon hade gett bort mig till "tvillingarna". så det var bara pappa och jag och den stor sprit frågan om hur han skulle fortsätta. jag satte mig bredvid honom. jag rörde vid honom och hans blick svepte över mig. han grät. jag kramade om honom och la mig ner. jag kände hans värme och lukten av sprit blandat med mammas parfym. han kramade mig tillbaka och viskade att han älskade mig. han berättade att han skulle bättra sig, att han skulle ta tag i sitt liv och få tillbaka mamma på något sätt men jag visste redan att hon inte skulle komma tillbaka. till slut somnade han och jag bröjade städa. hur kunde jag sova nu när mitt liv låg vid mina fötter? det som var bra var Niall och killarna i One Direction och... Danielle. tanken hade aldrig slagit mig. om jga inte längre var vän med Lory och Lark kunde jag åtmisntone söka upp Danielle. om klockan ändå inte var fyra på morgonen. jag brydde mig inte jag ringde taxi som kom och jag sa adressen som jag kom ihåg. när jag staplade upp i trapphuset kände jag hugget av rädsla. tänk om hon inte ville prata med mig? klockan var snart sex på morgonen och hon kanske sov eller så umgicks hon med Liam som hon aldrig träffade för han var på konserter och turnéer eller intervjuer. hur kunde jag skilja dom två åt? dom två var perfekta men alla frågor sprängde innan för pannan och jag hade sådan huvudvärk att jag ville sätta mig ner och gråta. jag ville ha mamma tillbaka, jag ville ha den gamla pappa som han nu lovade skulle komma tillbaka och jag var så rädd att han ljög. jag hade förlorat mina två enda vänner och jag gick inte i skolan längre. jag hade ingen förutom fem killar och Danielle. och jag kände egentligen bara Liam, Niall och Danielle men jag la till på min liusta att tacka Louis för att han tog Niall till mig. jag behövde honom ganska mycket nu. jag knackade på dörren jag sett Liam och Danielle gått in igenom. jag skulle inte gråta, jag ska inte gråta, jag ska inte gråta viskade jag medans jag väntade på att dörren skulle öppnas. Tänk om jag är utstängd från alla nu? tanken sprängde sig igenom mitt försvar och tårarna kom. jag ville inte vara ensam. inte igen, inte nu. jag ville skrika men jag fick bara fram mer tårar.

- Vet du, det kanske är tidigt att säga detta men jag tror jag börjar älska dig, mumlade jag mot hans läppar.

- och jag börjar älska dig, skrattade han.

jag la mitt huvud mot hans bröst och somnade till ljudet av hans hjärtslag.

---

När jag vaknade så stod rummet i solsken, det luktade mat och nytvättat. jag tittade på klockan och såg att den redan var tolv. ingen skola idag inte. jag hade ingen lust att gå dit längre än då och jag var ganska säker på att mamma sagt till rektorn att jga har hoppat av eller något. jag saknar mamma. tanken slog mig nästan andlöst och tårarna började komma men jag tryckte ner dom. jag kan inte gråta framför Niall igen. jag klädde på mig och borstade håret med fingrarna innan jag gick ut i köket där han stod och lagade mat.

- mm... vad gott det luktar, sa jag hest.

- trött?, skrattade han.

- nej inte precis, sa jag och tänkte på mamma igen.

han dukade fram på ett litet bord och vi började genast äta. jag störde mig inte så mycket på tystnade eftersom jag var så van vid den hemma men jag såg direkt att Niall tyckte det var obekvämt.

- jo Niall när ska du åka igen?, frågade jag lågt.

- jag vet inte om någon vecka... är det sant att du ska dö?, frågan var helt obetydlig när den kom från honom. det hade varit en annan känsla när Danielle frågat.

- jag tror det, mumlade jag fram.

- vill du inte göra något innan du dör?

- vadå typ som jag skriver en lista och du hjälper mig att full följa den?, skrattade jag.

- precis.

han nickade och log mot mig, den förmiddagen eller snarare eftermiddagen spenderade vi med att skriva ner allt, NIall var jätte snäll och hjälpte mig skriva till och med när jag lånade hans dusch och ett par av hans mjukisbyxor och en tröja fortsatte han skriva. när klockan slog sju och jag bestämde mig för att gå hem tittade vi på listorna. det var tre stycken men jag ville göra en speciell först. Vår lista

När Niall såg mig komma ut sprang han mig till möttes och kramade om mig hårt medans han försiktigt pussade mig på halsen. Jag log och kramade honom tillbaka. Jag gillade honom verkligen otroligt mycket, ibland var jag rädd att vara kär i honom. Hur skulle jag kunna klara av att se honom lämna mig nästa hela tiden. När Niall släppte mig kysste han mig och började rodna men jag log och kysste honom tillbaka. Det kändes bra att någon brydde sig om mig. Liam var snart framme och kramade om mig också.

- Vad var det där som Lory snackade om?, frågade Niall oroat.

- Åhh inget det var ett privatskämt, sa Danielle som ställde sig vid Liams sida och pussade honom på kinden.

- Ja jag är ju super rolig, sa Lory och slog sina armar omkring sin kropp.

- super, mumlade Niall.

Lory lipade mot mig innan hon gick iväg och rätt in i sin brors armar. Skjutsen var tydligen tillbaka. jag visste inte vart Lark hade tagit vägen men nu stod han där och Lory var snabb att krama om honom så att hon visade sitt revir för andra tjejer vilket var konstigt. sen när brukade Tvillingar göra så?

På vägen hem åkte Lark och Lory själva och jag och Niall, Liam och Danielle började vår dubbeldejt.

 

Dubbeldejten gick super bra, vi började med bio och jag satt nästan i Nialls knä eftersom killarna tvingade oss se en skräckfilm. Efter åt så gick vi till en jätte fin restaurang och åt lite och jag och Niall delade efterrätten och fick hela tiden menande blickar från Danielle om att det gick bra för mig med honom. Jag hade berättat jag inte var så populär hos killar.

Nu stod vi utanför mitt hus, jag var rädd för att gå in ohc jga tror nog att dom andra tre märkte men jag ville inte förklara. Jag kände tårarna komma men pressade tillbaka dom men det ledde bara till huvudvärk som vägrade ge med sig. jag la handen på dörrhandtaget när jag hörde porslin gå sönder och hur mamma skrek åt pappa att dra åt helvete. Niall drog in mig i hans armar.

- Kom du får bo hos oss ikväll, sa han och pussade mig på kinden.

vi åkte iväg till deras lägenheter som tydligen var här i London. det var längre bort från mig men det kändes skönt med flera kilometer ifrån mig och min familj. jag la mig trött i Nialls säng och han var snabb efter migoch la en beskydande arm runt mig. jag vände mig om och kysste honom.

- Vet du, det kanske är tidigt att säga detta men jag tror jag börjar älska dig, mumlade jag mot hans läppar.

- och jag börjar älska dig, skrattade han.

jag la mitt huvud mot hans bröst och somnade till ljudet av hans hjärtslag.

When I look like this at school

This is what’s really happening inside my head

 

To my new followers…

To my old followers…

To those who unfollowed me…

To those who looked at my blog and decided not to follow…

To those who will look at my blog after seeing this…

 

novellen kommer säkert upp i morgon om jag har tid annars kommer den inte försen på söndag. jag ska till pappa i helgen och hans dator har gått sönder så jag kommer att bli fast utan att kunna skriva något :(

aja hoppas att ni har det bra utöver och stannar för att läsa

“you should really stop that” Zayn whipped around the see Harry shutting the balcony door and walking to him

he laughed “it’s a lot easier said than done..”

“yeah i know..” Harry trailed off, looking around at the view

“you alright man?” he said turning towards Zayn. “you seem not yourself lately.”

Zayn sighed. “it sucks.” “what sucks?” “being in love..”

Harry was shocked “you’re in love? why didn’t you tell any of us..we’re like brothers”

“because it is one of you” Zayn realized he had said that out loud and his heart stopped beating.

“oh” was all Harry said “please don’t say anything, it’s not you i promise”

Harry put his hand on his chest “well, lets not get cruel here.”

it was silent for a few moments

“it’s Liam isn’t it”

Zayn didn’t have to say anything, he just nodded slowly and felt Harry pull him in for a hug.

“thanks man” Zayn muttered against Harry’s shoulder

“it’s what i’m here for” he said smiling

Oneshots Bromance 2

“Why do you always giggle and touch Niall in public but never me?” Zayn knows he sounds ridiculous and jealous but that’s okay because he is ridiculous and jealous and he hates the way Niall’s face lights up when Liam looks at him. Liam’s only supposed to look at him like that.

“Because I like Niall more than you?” Liam teases, stopping when Zayn only folds his arms and huffs. “I’m kidding, babe.”

“Doesn’t look like you’re kidding.” Is the muttered reply.

Liam rolls his eyes but leans closer so his mouth is resting at Zayn’s ear. “I love you more.” he breathes, watching with fascination at the way Zayn’s neck pimples at the contact. “Zaaaayn.” he sings lowly when the older boy still won’t face him. “You know I wouldn’t be able to keep my hands to myself if I was near you.”

But Zayn just turns further away and murmurs darkly about Louis and Harry taking the attention away from anyone else anyway.

“You want me to act like Louis does?” Liam asks, pressing his mouth to Zayn’s neck. “You want me to crawl into your lap and whisper filthy things in your ear? Or do you want me to stare at you until management tells me off? Or answer questions about you and tell everyone how amazing you are, with your pout and quiff and deep quotes and dirty laugh.” he punctuates each suggestion with a kiss, making his way further round Zayn’s face until his mouth is resting at the edge of Zayn’s.

“Better.” Zayn concedes but still keeps his face turned away when Liam tries to kiss him properly.

“You’re pretty when you’re jealous.” Liam says, reaching out to stroke a finger down Zayn’s slightly stubbly face. He traces the older boy’s lips, “Your face was made for a pout. But I like it better when you smile…you smiling yet, Zayn?”

“You’re an idiot.” Zayn sighs, rolling his eyes like he hates it. He hooks an arm round Liam’s neck, kissing him quiet when he tries to protest. They both melt into the kiss, hands settling where they belong.

“And you’re ridiculous.” Liam can’t resist mumbling between their joined mouths. “You should know I prefer brunettes to blonds.”

Oneshots Bromnace 3

He tells himself it’s anger he can feel pulsing through his body; anger making his heart beat faster and faster; anger that makes him look at Niall in an entirely new way. He’s never been angry at Niall before, not like this. None of them have really. There’s something about the blond boy that makes it hard to feel annoyed at him, no matter what he’s done.

Not now.

Now Zayn feels his fists tremble and his breath quicken as he stares at the boy across the hall from him. He can’t take his eyes off him; glaring at the perfectly spiked hair, the blue eyes which are darkened with anger, the way his skinny body is trembling just as violently as Zayn is; as though they’re both only just keeping their emotions in check, one wrong move and the fists will be flying.

Niall moves first, of course he does, he never thinks. He steps closer to Zayn, his face unusually dark with emotion, opens his mouth to hurl an insult at Zayn and then Zayn is crossing the hall with three strides, pinning the smaller boy against the wall with just his forearm across his chest to hold him in place.

“Get off me, Zayn.” Niall snarls, his Irish accent stronger than usual. It makes something in Zayn’s stomach tighten.

“No” is all that Zayn replies because he likes the way Niall feels under him, all toned body and heaving chest. “You’re such a fucking idiot.” To be honest, Zayn can’t remember why they’re even arguing any more but there’s something about a riled-up Niall that gets Zayn agitated and say things he doesn’t mean.

“Fucking get off me.” Niall struggles and tries to push the taller boy away but Zayn stands his ground, looking down at his bandmate and feeling that rush in his stomach again, the one that feels suspiciously like arousal which is an entirely wrong feeling to experience around one of his bandmates. He passes it off as anger because man, Niall is so annoying with his hands scrabbling at Zayn’s chest to get free and his red lips throwing out insults and curses that would have anyone else recoiling in disgust.

But then something inside Zayn snaps and suddenly his mouth is on Niall’s and there’s a tongue battling with his own and what the fuck is going on. He bites Niall’s bottom lip which makes the smaller boy keen and push his hips against Zayn’s, his hands finally breaking free from Zayn’s hold and snaking up to wind round Zayn’s neck.

Zayn doesn’t really know how he ended up kissing Niall but he discovers he really really likes it; Niall’s mouth is so warm and wet and his tongue is sliding against Zayn’s in a way that makes his head spin. When Niall’s knee slides between his legs he realises with a jolt that the anger he felt towards the blond boy earlier was actually lust and yes, things are making a whole lot more sense now.

“Fuck, Zayn.” Niall is moaning into his mouth, all anger gone from before. Zayn just smirks and pulls him closer, digging his fingers into Niall’s hips, marking him as his own.

Den åttonde Januari satt jag åter igen bakom skolbänken. Jag tänkte ofta på när Niall och jag gått i parken den där lördagen. Han hade smått smsat mig sedan dess mest för att han åkt iväg igen. Det kändes lite tomt att bli lämnad igen och Lory kunde inte sluta prata om konserten som om hon faktiskt hade brytt sig. Hon gjorde det för att glänsa över alla andra tjejer och speciellt när hon berättade att hon kramat både Liam och Danielle. Det hög till i magen på mig när jag såg hur mycket hon uttnyttjade situationen. Lark höll sig vid min sida hela tiden medans vi båda stod i utkanten av folkskaran med skrikande tjejer, vi stod med armarna i kors och tittade på Lory som glittrade i upmärksamheten. för första gången var Lark lika tystlåten som jag var.

- Lark vad skulle du säga om jag träffat Niall själv?, frågade jag på tredje rasten när vi satt på en bänk medans Lory satt på bordet bakom oss med ryggen mot oss för att möta alla tjejer som ville prata med henne.

- You go girl!, sa han ironsikt och knäppte med fingrarna.

- Nej ärligt vad skulle du säga?, frågade  jag med ett skratt.

han ryckte på axlarna lite ointresserad.

- Okej då får du inte veta hur dejten gick då.

sa jag och hoppade ner från bänken och gick till min lektion även om jag hörde honom skrika efter mig att komma tillbaka. jag skrattade och vinkade hej då åt honom bara.  lektionen var tyska och jag sov igenom lektionen nästan tills jag hörde ett litet pling från mobilen. min klasskamrat Sindy lyfte på huvudet och pekade att jag skulle ta upp och visa smset för henne. Såklart hade vi klarat oss igenom att läsa varandras sms så länge jag minns. men denna gång stod hans namn. Jag visade motvilligt.

Sindy skrek högt när hon läste och det fick allas uppmärksamhet. Hon pekade på mobilen och bablade ut om min dubbel dejt och allt. alla tjejer började skrika och sprang mot mig.

- NEJ NU TJEJER SITT NER!, skrek läraren.

alla tystnade men deras blickar var alla vända mot mig och min mobil. efter flera utskällningar så satte dom sig ner men deras uppmärksamhet var mer riktigt mot mig än dom tyska verben det stod om på tavlan. när lektionen tog slut så sprang jag rak in till tjejrnas toalett och låste om mig. jag sjönk ner mot kaklet och började massera det ömma stället på magen som fortfarande inte gett med sig. jag svarade att han skulle krama Louis från mig och hälsa dom alla från mig och önska att det gick bra för dom. och jag antog dubbeldejten mest för att jag ville träffa Danielle igen. honverkade så snäll och jordnära att hon var helt underbar. jag satt kvar på kakelgolvet tills det ringde in igen och jag gick till sista lektionen. När jag trött gick hem så kände jag redan spritlukten sticka i näsan. vad kunde dom möjligt vis fira nu för något? förra gången hade det varit att deras vän hade fått barn, för förra gången var det att någon skulle gifta sig, någon gång var det en befodring och någon annan gång var det att någon annan av deras vänner hade överlevt cancer eller något. visst jag var jätte glad om jag slutade att få smällarna av fyllan. jag andades försiktigt in och ut och masserade magen lite innan jag sköt upp dörren och log mot mamma som visade att jag skulle gå ut igen.

- Kära lilla Jenny gå ut igen han kommer snart tillbaka okej? åk hem till Lory och Lark och sov över där.

Hon pussade mig på pannan och kramade om mig hårt medans vi böt väskor. jag fick en övernattningsväska och hon fick min skolväska. Hon pussade mig på kinden en sista gång innan jag gick ut igen och hoppade upp på min och mammas cykel. vi delade cykel och nu åkte jag iväg till Lory och Lark vad skulle jag säga när dom öppnade dörren? jag hoppade ner och snubblade så en smärta kom i foten men jag brydde mig inte. jag knackade på dörren och såg hur Lark öppnade. Antingen så grät jag utan att ag märkte det eller så visade jag smärtan i ansiktet för han släppte in mig utan ett ljud. Hur skulle jag nu våga möta Niall när jag inte ens kunde möta min fulla pappa?

Jag sov hos Lark den natten och när jag vaknade hade jag sådan huvudvärk att jag nästan spyde. och foten gjorde riktigt ont att jag knappt kunde gå på den. ändå så tittade jag på mobilen. jag skulle möta Niall, Liam och Danielle på flygplatsen om tre timmar. det betydde att jag hade en timme att göra mig iordning och sedan att jag kunde vänta på dom i en kvart. Lark hjälpte mig linda om foten och nu såg man inte ens att jag haltade. Jag hade ett par jeans på mig och en vit t-shirt med en varm kofta över. jag lät håret vara och jag sminkade mig lite så man inte såg den bleka blåtiran. jag nickade åt resultatet.

då kom jag på lappen som jag förtvivlat tog upp och knappade in nummret på min mobil. hjärtat skenade iväg medans jag väntade på svar. det kanske var för sent, han kanske sov?

"är det okej om jag ringer dig sötnos? xx Niall" jag höll på att svimma men jag skickade ett ja tillbaka. Niall Horan från One Direction skulle ringa mig! mig! Jenny Horner! och när jag hörde ringsignalen väntade jag lite innan jag svarade jag kunde inte verka desperat precis.

---

- Hej Jenny, hörde jag honom säga och mitt hjärta stannade nästan.

- Hej Niall förlåt om jag väckte dig med mitt smsande, sa jag och bet mig i läppen. detta var varför jag inte pratade när jag var med någon.

- Det är lugnt, jag tänkte faktiskt på dig vet du.

- gjorde du verkligen det?, frågade jag och hörde mig själv låta överraskad.

- Ja... jag vet att det låter konstigt men jag gillar verkligen dig, jag hörde nästan hur han rodnade.

- Jag gillar dig också och inte bara för musiken, säger jag och försäkrar honom att det inte är för att han är känd som jag gillar honom.

- vad sägs som att träffas?

- gärna för mig, sa jag och började gå runt i rummet. det kändes kvavt och jag öppnade fönstret.

- vad sägs som imorgon?

- super vi ses då utan för konsert hallen som du sjöng i idag.

- visst ses då Jenny.

Vi la på och jag hoppade runt av glädje det kändes så bra. dörren öppnades på nedervånginen och jag hörde pappas berusade röst. såklart hade han druckit, inte långt efter hörde jag även mammas röst som var en aning ostadig. Jag ville låsa in mig i garderoben som jag brukade göra men nej. jag ställde mig vid dörren och tittade ner, jag hade en bra sikt ner för trappan där jag såg pappa som tvingade sig upp. Jag vart så rädd att hjärtat skenade iväg allt för snabbt. pappa nådde upp och tittade på mig det var allt som behövdes. ett slag i ansiktet, en knuff, en spark och allt blev svart.

 

Jag vaknade igen liggande på soffan. Såklart hade mamma tagit hand om mig som alla andra gånger. Hur många gånger till skulle det bli så här? Jag satte mig upp men kroppen protesterade så mycket att jag ville spy. Jag tittade på klockan den var tolv på dagen. Tack och lov för ingen skola. Jag tog en snabb dusch och undvek speglarna noggrant. Jag klädde på mig i ett par ljusblå jeans med ett vitt skärp som matchade det vita linnet jag hade på mig och en mörk kofta. Jag kammade håret och flätade det. Sedan satte jag mig framför spegeln. En blåtira, ett blåmärke vid halsen och en ömmande smärta i magen. Det brukade ändå vara värre så jag sminkade över allt och log när blåtiran inte var mer än en skugga.

- kom igen Jenny bakom varje mörkt hörn kommer ju jämnt en gata med lampor runt sig, log jag till mig själv.

Jag stod utanför konserthallen och fingrade på blåtiran med ena handen och på den ömmande delen av magen med den andra handen. det kändes som jag skulle spy men jag brukade få mer stryk när pappa är full. oftast låsas vi inte om det men detta gjorde ont speciellt nu när jag skulle träffa Niall också. Han skulle komma snart så fingrandet ökade i takten och snart ryckte jag till av smärta. jag tog ner handen och såg att den var full i smink. det fanns ingen tid att fixa det så jga gick in på badrummet i lokalen och tog bort allt smink. Jag skämdes lite över att första gången träffa Niall skulle jag vara osminkad och ha en stor blåtira i ansiktet.

När jag steg ut såg jag honom stå där. Hans blonda hår lös i solskenet och han hade ett par beiga chinos på sig med en grå kofta och han hade också ett väldigt stort häng på byxorna. jag skrattade lite så att han vände sig om. först log han men när han såg hur hemsk jag såg ut så försvann leendet och han kom snabbt fram till min sida. han smekte min kind och sköt undan mitt hår från ansiktet.

- Vem har gjort det här?, frågade han både argt och sårat.

- Pappa, mummlade jag och jag såg hur arg Niall blev. Men han var full och visste inte om det jag lovar Niall snälla, sa jag bedjande.

- Hur länge har det här hållt på då?, han lät lite dryg när han frågade.

- Det började väl när jag var omkring åtta och han kom hem full för första gången och sedan dess så har han jämnt slagit mig när han varit full. Men det är bara då och han menar det inte.... han älskar mig.

det sista jag sa var mer en viskning för mig själv att lita på att pappa fortfaranade var pappa som älskade mig. jag tänkte på våra minnen tillsammans när vi åkte och fiskade eller alla gånger han sett på när jag hade dansat eller uppträdt på skolan. hans leende var det som fick mig att stå ut faktiskt.

Niall tog min hand och vi började gå runt medans vi pratade lågmält om våra liv förvarandra. jag skämdes över hur jag la ut hela mitt liv framför hans fötter utan att hans än frågat. jag ville att han skulle förstå mig och älska mig för den jag var så varför ljuga och berätta om ett perfekt liv. det enda jag höll undan var att jag var synsk om jag nu var det. Niall var snabb att bre ut sitt liv för mig också och när han tystnade satt vi på en bänk i någon park som var flera timmar bort från mitt hus. ingen annan var där bara vi och fåglarna som kvittrade. jag frös lite över vädret som började bli mullet. oftast var det bra väder i Januari och blev värre i Februari och Mars men vädret hade redan börjat skifta.

Låt efter låt och det var som om mina ögon bara fanns på han. ibland tog han ögonkontakt men ibland när hans ögon föll på hans kamrater eller andra fans kändes det tomt men han sökte jämnt upp kontakten igen. När One Direction började spela What Makes you Beautiful tog alla killar upp varsin tjej. Liam tog upp sin flickvän som väntade back stage vilket var riktigt gulligt, Louis tog en liten flicka på första raden som inte kunde vara ett år äldre än sju. Harry tog upp Paul så alla tjejer började skratta, Zayn tog såklart upp en tjej som såg ut som en modell och säkert var en riktig bitch i verkliga livet.  Niall tog sina ögon på mig och pekade mot mig.

- Jag vill ha dig, log han.

två säkerthetsvakter kom mot mig och eskorterade mig fram mot scenen. vakten bad mig vända mig och sa att jag skulle ta tag i hans axlar. Såklart lydde jag honom eftersom jag redan var livrädd över fallet från scenen som var högt över marken. egentligen var det inte alls högt och Louis hade tidigare hoppat ner och sedan upp igen men det brydde jag mig inte om.

- Okej nu..

- Jenny, sa jag skakigt.

- okej Jenny håll i dig hårt jag ska lyfta upp dig nu.

jag tog ett ståltag om hans axlar så han grimaserad lite men slutade för han såg att jag oroade mig. han lyfte försiktigt upp mig och jag var nära att hoppa till när Niall hjälpte till att hiva upp mig på scenens kalla golv. jag kände mig skakig när jag till sist  kunde ställa mig upp. Niall tog mina händer och låten började spela. Det kändes som jag gjorde bort mig helt där jag stod framför Niall med min ena hand i hans och så nära att miken han sjöng i nästan slog mig på näsan. Jag kände hans smekning på handen och kände knappt av hur mycket jag kallsvettades, eller att jag hade börjat gråta. jag fokuserade bara in i hans blåa ögon och världen hade tystnat. jag hörde inte vart dom var i låten eller dom skrikande fansen som hellre ville ha min plats. jag skämdes över att jag hade handsvett men han stirrade bara in i mina gråa ögon.

på  något sätt efter at låten var slut befan sig jag och Lory bakom scenen. konserten var slut och alla hade försvunnit till sina platser eller till sina rum. Lory och jag stod utanför Nialls rum. Han ville byta om innan han mötte oss. jag hade blivit av med min skakighet och svetten som Niall inte hade sagt något om vilket var tur. Jag stod fortfarande och torkade av handflatorna på jeans shortsen eller ena handen på shortsen och andra på tröjan. Lory stod lutad på väggen och tuggade tuggummi. som om hon inte ens bryde sig vad som skulle hända om några få sekunder. och precis då slogs dörren upp och Niall kom ut skrattandes med Liam och Danielle i släpp tåg. alla tre såg bra ut och jag avundades Danielle  på sättet hon var så lugn på.

- Hej, utbrast hon glatt och kramade om mig och sedan Lory som fortfarande verkade uttråkad.

- Hoppas showen var bra, log Liam och följde sin flickväns exempel och kramade om oss också.

- den var super bra, log Lory överdrivet.

Hon behövde inte överdriva så mycket för jag tror redan dom visste att hon hellre ville vara på vägen hem till sitt vara hus där hon kunde skvallra om deras mode, sånger och sättet dom tagit upp fans på scenen. jag ville vara där men jag blyg som jag var sa såklart inget utan bara stod och log som jag var dum i huvudet eller någon stum person. jag skämdes... något otroligt faktiskt men när Niall flyttade sig närmare mig utan ett ord kändes det bättre.

- Tror du på kärlek vid första ögonkastet?, viskade han till mig när ingen annan kollade på oss två.

- Ja gör inte du, små log jag och tackade gud att jag lyckades svara honom.

- Jo när jag såg dig, det lät så smörigt men det var allt jag hade velat höra.

Han la en papperslapp i min ficka innan han pussade mig på kinden och berättade för paret att dom var tvungna att gå. jag såg att Lory gjorde en liten segerdans och tittade surt på henne. varför hade hon köpt biljetter om hon inte velat se dom. det var nästan så min hjärna försökte slå mig med orden "hon gjorde det för din skull". alltså tror hon faktiskt att jag ska dö om exakt ett år. eller inte exakt jag skulle varit död för tio timmar sedan. mid humör sjönk medans vi gick till bilen. den gula bmw surrade igång och hon släppte av mig innan hon körde vidare till sig själv. jag stormade in i mitt rum och tackade gud en gång till för att mina föräldrar båda jobbade i kväll. jag sjönk ner i sängen där jag drog av mig alla kläder så jag bar alåg i underkläderna. jag tittade in i spegeln och såg en dyster Jenny titta tillbaka med allt smink kvar. jag tassade i väg till badrummet och tog bort sminket och börstade tänderna innan jag kröp ner i sängen. värmen trängde sig snabbt på men jag var inte trött alls.

då kom jag på lappen som jag förtvivlat tog upp och knappade in nummret på min mobil. hjärtat skenade iväg medans jag väntade på svar. det kanske var för sent, han kanske sov?

"är det okej om jag ringer dig sötnos? xx Niall" jag höll på att svimma men jag skickade ett ja tillbaka. Niall Horan från One Direction skulle ringa mig! mig! Jenny Horner! och när jag hörde ringsignalen väntade jag lite innan jag svarade jag kunde inte verka desperat precis.

- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.

Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.

- Jag tänker inte låta dig dö heller...

---

Väl hemma bakom stängda dörrar och fönster så visste jag inte vad jag skulle göra längre. Jag satte mig i en av dom slitna fåtöljerna vi hade i vardagsrummet och slog upp min bom om jag läste. fem tusen sidor av rent nöje om rymden. allt en tjej kunde drömma om va? inte riktigt jag kunde plöja igenom tjugo sidor innan jag märkte att jag inte fattade något om dom svarta hålen jag läste om. Jag slog igen boken och gick ut i köket där jag gjorde en macla sedan slog jag på tv:n och var tvungen att slå till den på skärmen ett antal gånger med dosan för att få en bra bild. New Girl repriser gick på tv och jag suckade nöjt.

- Jenny?

Jag ryckte till eftersom det var meningen att jag skulle vara hemma själv. men när jag tittade runt efter personen som sagt mitt namn såg jag ingen. Jag greps direkt av panik och hoppade upp och sprang in till mitt sovrum där jag låste in mig. Jag hämtade andan.

- Jenny?

Varför kunde jag inte bli av med det? Det tog fem minuter för mig för att förstå att det var min dumma mobil som fick sms. Lory hade säkert gjort ett skämt på mig men jag började gråta av lättnad åt att det faktiskt inte var någon annan hemma än mig.

- Jenny kom igen nu du kan inte vara rädd för evigt. Ta dig i kragen och lita på dig själv det är ett år kvar innan du dör, sa jag till min spegelbild som stirrade tillbaka på mig.

Jag suckade. Jag var rädd och kommer säkert vara det lite mer än vanligt men skit samma. mitt liv och jga ska leva. alltid bra att stå säkert men jag har kommit till en återvänds gränd av rädslor då är det lika bra att vända och gå en annan väg.

Jag satt i Lorys sovrum igen och hade precis över talat mina föräldrar om att få åka på konserten. Lory hade klätt upp mig i ett par jeans shorts med tjocka tights under, en varm t-shirt och en ljus blå kofta som räckte ner till mina knän. till det hade jag fått ett bar blåa kängor och hade rosa läpar, blå ögonskugga och jag försökte inte ens dölja finnarna som jag hade börja få. Jag orkade inte och jag skulle bara känna mig ofin i för mycket smink också. Mitt hår låg plattat och hängde trist ner över mina axlar men Lory hade fixat in ett par slingor som gjorde att håret såg ut att vara alla olika fäger av blond, brun och lite röd aktigt också. Lory perfekt som hon var en klänning som var enkel och hade mönster av påfågelfjädrar, ett mörkt skärp under bysten, en mörk cardigan och en enkel läderväska med ett par svarta solglasögon. Hon hade sotiga ögon under men annars hade hon inget smink alls. Hon hade lite vågit hår och det passade perfekt att det var lite ruffsigt också. Hon var verkligen vacker utan att ens försöka.

- Det är tre timmar kvar innan vi ska på deras meet and greet och bara en halv timme til koneserten kom igen nu Jenny annars kommer vi försent!, skrek Lory uphetsatt.

- Kommer, skrek jag tillbaka och sprnag ner för trappan och in i hennes gula bmw.

vi åkte iväg och fick våra platser sedan var det bara några få minuter tills dom skulle stå på scenen. jag kan inte tro att vi kommer få se One Direction. Jag höll på att tappa andan för att det var så trångt men så fårt jag såg Liam komma ut på scenen kändes det som det fanns hur mycket luft som helst. Visst jag spelade inte över som dom andra som stod och grät och hoppade runt och skrek efter dom men jag gjorde mitt med att hyperventilera som en döende kattunge. Lory själv stod surt och tittade på alla som dom var dumma i huvudet. Vi stod ganska långt fram, på tredje raden så vi hade väldigt lätt att se alla killar och jag hade dåligt samvete för jag visste att vilken Directioner som helst skulle döda för denna plats och jag som gillade dom ganska mycket men inte var på Directioner nivå hade fått möjligheten bara på grund av en rik vän. dåligt samvete som botades av hans blåa ögon. Vi hade ögon kontakt cirka fem sekunder men när han tittade bort kändes det som det gått en timme och hjärtat bankade hårt. Killen med dom blåa ögonen, jag har hittat dig...

Jag log mot honom lite blygt och han log tillbaka stort.

Läraren kom in och lektionen börjaed och såklart pratade vi om sjukdomar.

Jag hatar allt som har att göra med sjukdomar och inte bara för att jag är rädd för att dö utan också

för att jag har verkligen en fobi för dom. mamma brukar skämta om att jag är Hypokondriker.

---

Kapitel 2.

Det var den tredje Januari och jag var rädd igen. ett år och två dagar...

drömmen hade inte slutat utan den hade utvecklats. För den här gången dog inte den blonda utan istället så kom mannen som sköt mig fram och satte sig bredvid mig fortfarande med pistolen riktad mot alla andra. Ingen rörde sig.

blodet i min hals gjorde det svårt att andas och ännu mindre prata. jag hostade och kände det varma blodet komma förbi mina tänder och rinna ner för kinden.

- Jenny... Jenny... min kära Jenny. Du är verkligen en dum blondin vet du det? En dum blondin som försöker rädda

din pojkvän men vad hindrar mig från att döda honom efter att du har dött?, frågade han.

Jag försökte sträcka mig mot honom men inget hände jag kunde inte styra över min egen kropp.

- Jenny.

Sedan hade jag vaknat. Hade den blonda överlevt och vem var mannen?

Jag fick ångest och panik över mina tankar när jag letade igen skolkatalogen för en blond pojke som kunde stämma in

på honom i drömmen, En svart hårig pojke som också liknade honom i drömmen och till sist så letade jag efter mannen som skjutit mig men allt jag hittade var en blond pojke som var tolv, en svart hårig pojke som var fjorton och för blek och mannen jag hittade var Mr. Albert som var över sextio. jag sjönk ner i sängen och tittade på klockan den var tre på morgonen men jag kunde inte somna om och jag ville inte till skolan heller. jag skrev en lapp till mina föräldrar och sedan drog jag ut på en promenad. Hoodien jag hade på mig var mjuk mot huden och mörk blå så jag försvann lite i mörkret. Jag hade även på mig svarta mjukisbyxor och mitt blonda hår hade jag sattit upp i en hästsvans. jag störde mig inte all på mörkret eftersom jag redan visste när jag skulle dö. Det kanske var dumt att tänka så för visste kunde jag väl dö förre också? det var ju jag som betämde när jag skulle dö och ingen annan.

Jag hade nu kommit igenom en park och jag hade aldrig trott att London var så stort som det faktiskt var.

jag närmade mig en liten butik och jag sneglade på klockan som var på insidan. klockan var redan fem på morgonen.

sedan fastnade ögonen på en affisch.

smsade hon snabbt även omd et var tidigt på morgonen. Jag sneglade på klockan som var snart halv fem.

"Hey kan jag komma hem till dig en stund?" frågade henne och fick ett YEP tillbaka. Så jag skyndade hem till henne och Lark, det tog knappt en timme men när jag kom fram svetades jag nästan ihjäl och jag var fortfarande på bistert humör men träningen fick mig på bättre humör.

- Urk in i duschen med dig, sa Lory när hon öppnade dörren.

Jag lydde så när jag var klar i hennes dusch så fick jag låna ett par jeans och underkläder + ett vit linne som rävkte ner över rumpan på mig. Hon flätade mitt hår och sminkade mig lätt.

- Så nu är du snygg nog att visa folk för, skrattade hon.

- Hon är väl jämnt snygg? Eller? visst är jag snygg också du skulle helt klart dejta mig eller hur?, frågade Lark som nu stod i dörröppningen.

- Åh snälla sluta, skrattade jag.

- Jag vet att du är galen i mig, så vad gör vi idag?

Lory var snabb att katsa en kudde efter honom innan hon argt snäste åt honom att lämna oss två ifred. Jag hade inget emot Lark när han beteede sig så där. Jag tyckte faktiskt bättre om honom då. Hans ego var så speciellt och så stort att jag trivdes i hans omgivning när han hade det framme än när han gömde sig bakom sin syster.

- Ni ska till skolan och jag ska lägga mig i dinsäng och sova, log jag mot Lark som för att retas.

- Hur var drömmen?, frågade Lark och blinkade mot mig.

Jag slutade le på en gång och kände hur det blev svårt att andas. Jag kom ihåg känslan av att mitt eget blod strömmade ner för min kind. Hur jag kvävdes av mig själv. Hur mannen viskade mitt namn och hur alla runt oss inte ens gjorde något. Lark slutade le och Lory nickade mot honom. Det var som dom jämnt böt skift när dom var med mig som om det var ett jobb. När det var kul, killar och party var det Lory, när det var tråk, drömmar, seriöst eller tårar då var det Lark. Jag avskydde hur dom inte kunde blanda. det var som om dom inte tålde det den andra tålde att höra.

- tell me , sa han och drog in mig i en kram.

Jag styrde oss mot Lorys allt för hårda säng och sedan tittade jag in i hans ögon.

- Jag dog igen. Men känslan att kvävas av mitt eget blod gör att det är svårt att glömma fattar du? Jag har aldrig varit svag. Aldrig letat efter bråk eller ens gått närheten av ett slags mål. Jag fruktar döden och nu känns det som jag blir påtvingad den. Som om det är meningen att jag ska veta hur jag dör. Jag vet när, var och hur. Lark jag vet inte om jag någonsin kommer att våga träffa den där söta blondinen eller den där mysteriska svart håriga perosnen. och vem det nu är som vill döda mig vet jag inte ens vem det är...

- Andas Jenny, sa han lungt och kramade om mig igen.

- Jag vill inte dö, viskade jag och hoppades att han inte hörde.

Jag grät, floder. Lark bärde upp mig i hans famn och bar in mig i hans rum. Det var mörkt och knappt möblerat, bara en stor dubbelsäng och ett svart skrivbord med den senaste modelen av en laptop. Han la mig ner i sin säng som var så mjuk att jag sjönk ner i den. Han la sig ner bredvid och smekte mig över håret och pussade mig på kinden.

- Jag tänker inte låta dig dö heller...

Denna gjordes av http://horanmalikstylespaynetomlinson.tumblr.com/ nästa kapitel imorgon!

---

Jag log mot dom, allihopa när dom stirrade på mig där jag stod mitt på torget.
Tårarna gjorde det svårt att se men jag stod bredvid två killar, ungefär ett eller två år äldre än vad jag själv var.
Den ena var blond, blåa intensiva ögon och var vacker och verkade så bekant även om jga inte visste vem han var.
den anra killen var svart hårig, hade skäggstubb och var lite längre än den blonda, båda var muskulösa och även
den mörk håriga kändes bekant även om jag inte kunde säga vilka dom var eller vad dom hette så visste jag att jag älskade dom båda högt. Det kändes svårt att andas när jag vände mig om, tårarna rullade ner och mannen framför mig var så perfekt att det var svårt att inte se hur snygg han var. Han hade brunt hår, blåa ögon precis som den blondas. Han höll i en pistol i sina stora händer, han hade ett litet leende lekande på läpparna, han var lika lång som mig, lika gammal och hans rosiga kinder på den solbrända hyn gjorde att jag ville skratta även om jag visste att jag borde vara rädd och springa där ifrån. Jag hörde någon skrika och då hände det.
Han tryckte av pistolen och skottet ekade mellan torgets fyra sidor, det lät som åska fast värre.
Jag föll till marken av att kulan träffade mig i magen. Det gjorde inte ont och det kändes inte heller. Den blonda knä böjde sig över mig och då kom det igen skottet lät så högt den här gången att jag försökte skrika men inget ljud kom på mina läppar. Den blonda föll ihop bredvid mig.

Jag flög upp från sängen, sprang in i mammas och pappas rum. Jag grät, svettades och på något sätt visste jag att den där drömmen var sann. Mina kompisar skämtade jämnt med mig om att jag var synsk men jag hatade drömmarna jag jämnt hade.
-  Jenny lugna ner dig. Kom hit, log mamma och tog mig i hennes trygga famn.
Jag lutade huvudet mot hennes axel där jag satt i hennes knä. Jag var verkligen inte sexton när jag satt i hennes knä men när jag lungnat ner mig  så kändes det bättre och efter ett tag somnade jag precis som alla andra gånger. Ändå ekade datum och tiden genom mitt huvud. 5 Januari 2013 fem över ett på dagen. 
Det var nästan ett år dit efter som det var den första januari 2012 idag. 

- äsch kom igen Jenny sluta nu du är bara löjlig.
Sa Lory och kammade igenom sitt mörka hår medans hon log mot mig. Hon hade satt in en spegel i sitt skåp och hade flera klädombyten där inne också, förutom överflödet av kläder, smink och smycken så fanns det faktiskt skolböcker. Lory tittade på mig med en dömande blick genom spegeln. jag såg mig själv där också. smutsblondt hår, vacker hy inte en enda finne och inte behövde jag smink heller utan jag hade redan den perfekta ansiktet enligt Lory.
Jag var ganska lång men jag hade på mig klackskor så att jag blev längre.

- Jag skämtar inte detta är faktiskt sjätte gången jag haft den.

- Ja och förra gången tog det tio gånger för att drömmen skulle slå in.
- Ja men visst fick du allt en käft smäll från Lark ändå, log jag triumferande för jag visste att hon trodde mig.
Lory och Lark, dom båda tvillingarna som var sjutton år och gick i klassen över mig. 
Alla sa att vi var dom utstötta men populära vilket var ganska sant. jag var mest tillbaka dragen och pratade när någon pratade med mig först men annars var det bara Lark och Lory som pratade med allt och alla. Jag skämtar inte en gång satt Lark ute i skolparken och pratade med en kråka. det var jätte läskigt och när kråkan flög iväg kom Lark tillbaka med flera fjädrar som han gjorde bokmärke av. Vi hade varit vänner sedan jag började på den här skolan. man började här vid elva års ålder och slutade när man var tjugo men jag hade börjat när jag var tretton eftersom jag inte bodde i London från början egentligen så bor jag i New York men mamma fick nytt jobb så  vi flyttade och jag fick ny skola, med nya vänner även om jag fortfarande har kontakten med mina gamla vänner via facebook och tumblr.

-  Okej så du är synsk ska vi börja kalla dig häxa också och binda fast dig vid en påle för att bränna upp dig?, sa hon irriterat.

- Jag vill inte vara synsk och det var inte kul eftersom jag faktiskt dog.... Vad skulle du göra om du visste att du bra hade ett år

på dig att leva?

- Jag skulle göra en lång lista på allt och nummer ett på den var att ha sex, log hon.

- Lory sluta vara så pervers!

Hon skrattade och följde med mig till lektionen där hon lämnade av mig och följde efter några "ballerinor"

till sin egna lektion. Jag smet in eftersom jag hade biologi som jag var jätte dålig på.

jag satte mig längst fram bredvid Alex som var bäst i klassen på allt. Okej kanske inte allt allt men på det mesta

varje lektion glänste han och det visade sig på betygen där allt var A+.

Jag log mot honom lite blygt och han log tillbaka stort.

Läraren kom in och lektionen börjaed och såklart pratade vi om sjukdomar.

Jag hatar allt som har att göra med sjukdomar och inte bara för att jag är rädd för att dö utan också

för att jag har verkligen en fobi för dom. mamma brukar skämta om att jag är Hypokondriker.

Hejsan Hejsan jag har redan tjuvstartat på den nya novellen som heter Ett år innan jag dör.

Den handlar om sexton åriga Jenny som hemsöks av mardrömmar och hennes kompisar "anklagar" henne för att vara synsk. Hon har två bästa kompisar som heter Lory och Lark som är tvillingar och är minst lika konstiga. Dom är inte populära men dom är inte heller på listan av att bli mobbade heller.

Såklart förändras hennes liv när hon möter honom....

Dett är Jenny och dom kända tvillingarna Lory och Lark är:

Jag satte mig ner mot trädet och andades in den svala luften. Det var fem år sedan jag senast satt vid Williams grav och såklart hade jag lagt en buket med röda tulpaner på graven.  Jag vilade handen på den svala stenen och följde bokstävernas konturer med pekfingret innan jag skrattade svagt.

jag smekte hans gravsten innan jag andades in ett tungt andetag.

- Jo det började egentligen med att Harry gjorde slut. Du vet alla gånger jag skärt mig, alla tårar och sånt. Det blev faktiskt värre när han försvann. Och jag skyllde hela tiden på mig själv eftersom jag älskade honom så otroligt mycket. Mila och Louis kunde vara sams hela tiden och dom har fått barn nu, lilla underbara Sam. Hon är underbar precis lika underbar som Yavnnie är. Kommer du ihåg henne det var hon vi fick efter att du försvann. Hon som läkte mig lite mer för varje dag. Yavnnie mår jätte bra och otroligt nog är hon ganska lik dig när du var sju, åtta år. I alla fall Harry förstörde mig riktigt ordentligt men sen kom Gale och såklart hade du rätt om honom men nu är Harry tillbaka, Zayn fri från cancer men ändå känns det hela tiden som jag missar något...

En vind svepte förbi och fick mitt hår att flyga runt mig. fortfarande lika svart som Williams.

- Det känns tomt utan dig William. Ibland tänker jag på att bar alägga mig ner bredvid dig.

Jag sjönk ner så jag låg precis på graven.

- Och bara sluta andas precis bredvid dig. Bara du och jag som gamla goda tider. Vi var tvillingar och varför lämnade du mig för?

Tårarna strömmade ner och jag hade svårt att andas.

- Jag saknar dig William och nu kommer vi inte ses på ett tag. Jag har ett liv som jag lever för dig. Jag är gift, har ett jobb, jag älskar Harry och jag ska fortsätta göra det jag älskar. Jag ska aldrig glömma dig. Hej då...

Jag pussade gravstenen och gick tillbaka till Harry, han stod lutad mot ett stängsel som var till bygnads platsen bredvid. Dom skulle göra en ny kyrka och Harry hade aldrig sett så snygg ut med en vanlig vit tröja, mörka jenas och hans armband som han jämnt bar.

Han kramade om mig och hjälpte mig in i bilen.

- Tillbaka till Holmes Chapel?, frågade han med ett leende och kramade om min hand.

- Japp tillbaka hem.

- Älskar dig Char alltid gjort och kommer alltid att göra!

- Älskar dig mer Hazza, sa jag och kysste honom.

Mina ögonlock kändes tunga och huvudvärken ville inte ge sig heller.

- Harry, viskade jag med ett leende på läpparna.

Hans blick sökte min och jag såg att han gråtit. Han log svagt och pussade mig på pannan.

- Char min fina Char, sa han och kysste mig och jag kände hur torra mina läppar var.

- Kan jag få vatten?, frågade jag och Harry var snabb att hämta det åt mig.

jag drack tacksamt. och det var helt tyst i rummet men jag oroade mig inte för någon. Inte för mamma, pappa, Yvannie, eller någon ur One Direction. Första gången var jag orolös och det var en helt otrolig känsla.

- Ja, sa jag efter en lång stunds tystnad.

- för vad?, skrattade Harry som nu lekte med mina fingrar.

- Jag vill gifta mig med dig.

Zayn lyfte upp Yvannie på hennes axlar så hon skrek till av skratt. Louis som satt bredvid med Mila tittade hela tiden in mot hennes och Louis hus där deras dotter Sam låg och sov. Hon hade ärvt sin fars ögon och leende men annars såg Sam ut precis som Mila. Niall satt och höll om Liam medans Danielle stod bakom dom och pratade med Harry. Harry min man sedan två månader tillbaka. det kändes så otroligt skönt tt allt hade blivit bra.

Mila och Louis hade fått sitt kärleksbarn och planerade redan sitt nästa

Niall var lycklig precis som han var

Zayn hade överlevt cancer två gånger och hade sig själv en flickvän hemma i Bradford.

Liam och Danielle var perfekta med varandra och dom fick jämnt varandra att le.

Sedan var det Yavnnie so hade vuxit riktigt ordentligt. Yvannie som skulle börja en ny klass, ny skola bara för att jag ville bo närmare Harry så hade Yvannie flyttat med mig så nu delade vi tre på ett hus där hemma i Holmes Chapel, ungefä tre kvarter borta från Harrys mammas hus.

Äntligen var jag lycklig, gift, hade ett bra jobb och tjänade mycket pengar. Inga planer på barn eller nästa gång Harry skulle bort på konsert eller någon turné allt handlade om här och nu.

- Ta åtminstone ringen, log han och satte försiktigt på mig ringen.

Jag log mot honom och kysste honom igen innan vi lämnade rummet. Allt stod stilla utanför konferans rummet att det nästan var läskigt. Ingen sjuksköterska, inga doktorer, inga patienter, inga ledsna släktingar eller vänner. Ingen fanns i korridoren. Vi tittade in i väntrummet som vi suttit i men allt vi hittade var tomma platser och sedan hördes det, någon skrek. Antingen var det Niall, Liam eller Louis det visste jag redan nu. Vi sprang direkt mot Zayns rum och mitt hjärtade dunkade så hårt att jag trodde att hjärtat skulle bryta bröstkorgen och hoppa ur bröstet på mig.

Zayn låg i sängen men satt nu upp med ett stort leende på läpparna, Yvannie satt på sängen också och kramade om honom hårt, Niall och Liam dansade runt medans Louis skrattade. Harry och jag stirrade på dom som om dom var galna vilket dom mycket riktigt var.

- Var glada hörni har ni inte fått nyheterna , skrattade Louis och hoppade runt oss som en glad tre åring.

- Nej vadå?, frågade vi chockat.

- Zayn har klarat sig över cancern!, skrattade Niall.

- Cancer fri sedan imorse, log Zayn glatt.

Jag bleknade och kände hur benen vek sig innan det mörknade.

 

Yvannies perspektiv

 

När Charlie träffade golvet så skrek jag till. Zayn höll mig kvar medans Harry sjönk ner till golvet efter min syster. Jag tittade förfärat ner på Char som bara låg där. Harry sa något och tittade sedan rätt på mig och gav mig en liten nickning. Jag visste redan att han skulle göra tre saker.

1. Skicka ut mig

2. Söka efter en sjuksköterska

3. vara exakt lika rädd som jag var

Jag skakade när Niall lyfte ner mig från sängen och bar ut mig.

- Vad tung du har blivit, skrattade han.

Jag nickade bara och tittade ner i golvet. Han satte sig ner på en av bänkarna med mig i knät. Han torkade bort mina tårar och pussade mig försiktigt på kinden. Zayn hade klarat sig och nu vad skulle hända med min syster? Var hon också sjuk?

- Din syster mår bra hon svimmade bara. Hon har knappt sovit, sa Niall och kramade om mig.

- Det har inte jag heller, svarade jag ynkligt.

Han såg att jag var rädd. Så därför försökte han skämta och muntra upp mig precis som förut, som han jämnt hade gjort så fort vi hade träffats och jag var ledsen. Precis som varje gång jag gick in på meet and great medans Char väntade utan för, hur Mila och Louis hade slängt sig på varandra och hur Harry jämnt hade suttit i soffan eller på stolen och inte sagt så mycket, hur Zayn hade kramat om mig och frågat om skolan eller vänner och hur Niall jämnt skämtade och fick mig att skratta. Dom var fem morbröder eller bröder eller som konstiga kusiner men dom fanns alla där för mig. Speciellt Niall.

Det hade nu gått en timme. Charlie var inte tillbaka, Niall kunde inte muntra upp mig, jag grät och jag var inte heller till låten att gå in till Zayn igen.

- Yvie kom igen hon mår bra, sa Liam som kom ut till oss.

Niall hade helt get upp om att få mig på bättre humör genom att få mig att skratta. Nu satt han bara och höll om mig vilket på något konstigt sätt faktiskt tröstade mig på något sätt.

- N-n-nej-j... h-h-hon mår-r-r in-in-t-te br-bra... Ja-ja-jag må-å-år int-t-e-e br-br-a-a, stammade jag fram mellan gråten och det gjorde det svårt att andas.

- Yvie kolla på mig hon mår bra lita på mig, log Liam som nu höll i min hand.

- n-n-neejj, sa jag surt och torkade argt bort mina tårar.

- andas, viskade Niall i mitt öra och tog ett tajtare grepp runt min midja.

Jag ville skaka på huvudet men nu kom Louis ut. Hans min blev ledsammare när han såg på mig och jag slet mig ur Nialls grep och sprang fram till honom och kramade om honom. Han satte sig på knä så han blev kortare än mig och kramade om mig.

- Yvannie dom mår bra, alla mår bra.

- Lou vad händer om Zayn får cancer igen?, frågade jag ynkligt.

- Det kommer han inte för nu har han dig med sig hela tiden, sa Louis och pussade mig på kinden.

- Hörni var är Yvannie?, frågade jag efter ett tag. Hur kunde jag bara glömma min syster så där?

- Hon är... med...., dom tittade på varandra.

Jag ställde mig upp och gick mot badrummet, jag ringde upp mamma och tre signaler gick fram innan jag hörde hennes trötta röst. Klockan var sent på kvällen eller snarare tidigt på morgonen.

- Vet du var Yvannie är?, frågade jag snabbt.

- Nej du hade ansvaret för henne.

Mamma la på utan att säga något mer. Tårarna började rulla ner för kinderna igen. Jag skickade sms till Liam att jag åkte hem. Men när jag stannade utanför huset var allt släckt och ingen syntes till. Yvannie tände jämnt alla ljus och spelade hög musik när hon var ensam hemma bara för några minuter också. Hon hatade tystnaden och mörkret. Ändå sprang jag in i huset och letade genom rummen. Inget, inte ens det minsta tecknet på var hon kunde vara. Jag tittade efter medelanden på telefonen men inget. Tårarna gjorde det svårt att se när jag sprang ut igen. Jag tog bilen och åkte till vännen jag släppt av hennes hos igår. Jag knackade på med hjärtat i halsgroppen. om hon inte var här vart skulle jag då leta? Mamman till vännen öppnade och log stort mot mig.

- Hej är Yvannie kvar?, frågade jag.

- Nej hon gick hem efter två timmar här hon ringde någon man och åkte med honom hem. Jag hade aldrig sett honom förut. Men det är väl en vän till dig, log hon. Vill du komma in?

- Nej tack, log jag och hoppade in i bilen igen.

Jag fick panik, för vem var mannen? var var min syster? och hur skulle jag hitta henne nu? Tårarna  rullade snabbare och snabbare så jag var tvungen att stanna bilen efter ett tag.

Jag tänkte på alla ställen hon älskade och vart hon brukade vara då slog det mig, jag startade bilen och åkte iväg. tårarna var som bort blåsta och när jag äntligen parkerade bilen så satt hon där i knät på Gale.

- Yvannie kom hit, sa jag med den snällaste rösten jag kunde.

Hon tittade upp så det röda håret flög runt henne. Hon log och pussade Gale på kinden innan hon hoppade ner från hans knä. Hon hoppade in i bilen när jag pekade åt henne. Sedan sjönk jag ner bredvid Gale.

- Jag är ledsen Charlie men hon ringde och hon var rädd för hon kunde inte få tag i dig.

- Jag vet tack Gale, log jag och pussade honom på kinden.

Yvannie och Gale var som syskon dom med. Gale hade kommit in i våra liv igen, dagen efter Harry hade gjort slut faktiskt och han hade hjälp oss mycket och Yvannie älskade honom.

- Jag hörde om Zayn och jag är ledsen, mumlade han.

- Du får ha det så bra Gale men jag måste tillbaka nu till honom. Tack för att du tog hand om Yvannie vi ses nästa vecka, sa jag och oussade honom en gång till på kinden innan jag hoppade in i bilen.

Yvannie tittade ledsamt på mig innan hon tittade ut genom förnstret igen. Hon var verkligen ingen sju åring just nu. Hon verkade så stor att jag själv inte kunde fatta det.

Jag åkte direkt till sjukhuset och Yvannie följde efter och höll mig hårt i handen. Louis bärde upp henne i sin famn och satte sig ner med henne på en bänk i väntrummet. Hon log och han skrattade medans han strök undan en hår lock ur hennes ansikte. Hur kunde alla växa utan att jag såg det?

- Hur mår Zayn?, frågade jag eftersom jag varit borta i yttligare två timmar.

- Vi vet inte hans hjärta... dom fick återuppliva honom en gång och sedan gick dom direkt till cellförgiftningen. Vi vet lika lite som du men dom sa att det är 60% chans för honom att dö.

- Men 40 procent är bra eller hur?, sa jag mot Liam och när han skakade på huvudet kändes det som om hela världen skakade till.

Om inte Zayn klarade sig vad skulle hända då?

Harry kom fram till mig och tog mig in i ett litet konferans rum så att dom andra inte skulle höra oss. Han kysste mig lätt innan han kramade om mig.

- Char jag vet att det är fel tidpunkt, fel ställe och allt är fel just nu. Men jag kan inte förlora dig okej jag älskar dig för mycket, mumlade han i mitt öra så hans läppar kittlade mitt öra.

- Jag älskar dig också, sa jag och kysste honom igen.

- Så Charlie Yvannie Grace vill du gifta dig med mig?

- Char lyssna, hans röst lät hes som om han hade ståt och skrikit.

Jag log men bröt våran ögonkontakt när jag satte mig ner bredvid honom. Vi må vara äldre men allt kändes så likt från när jag var sjutton. Jag vände mig emot honom och tittade ner på hans händer.

- Jag lämnade dig för Simon bad mig. Ärligt Char för jag ville inte förlora dig... jag har inte mått något rba sedan jag lämnat dig för jag kunde inte gå vidare.

- Varför bad Simon dig göra slut?, min fråga va rmer som en viskning.

- Han trodde att du mådde dåligt fortfarande och ja, sa han och pekade på mina skärsår som knappt syntes längre. Han sa att det var bäst att låta dig vara, fortsatte Harry.

- Var det svårt?, frågade jag skamset.

- Väldigt eftersom jag älskar dig väldigt mycket. Till ohc med när vi var ihop kunde jag inte fatta hur mycket jag älskade dig, men jag gör det nu.

Han kysste mig passionerat och den här gången kysste jag honom tillbaka. Jag hörde honom skratta och jag tryckte försiktigt undan honom med fingertopparna. Han log stort emot mig. Då hände det overkliga både min och hans mobilpep till, Harry tog upp sin först och när han tittade ner såg han genast allvarlig och sårad ut. Jag fick panik och hittade snart min och läste dom orden jag aldrig velat se.

Zayn hade varit jätte sjuk av lungcancer ett tag men det hade blivit mycket bättre och nu rökte han inte heller vilket var jätte bra. Men alla vi visste att han skulle tillbaka en dag för redan första dagen hade doktorn informerat oss om att Zayn inte skulle överleva. Var det verkligen idag av alla dagar som våran Zayn skulle lämna oss för evigt? Harry ryckte upp mig från stocken och hjälpte in mig i hans nya bil som stod parkerad utanför parken. Vi åkte genast til sjukhuset som jag lyckligtvist hade undvikit i fyra år.

Louis kramade om mig när jag sprang in i hans famn. Tårarna strömmade ner för båda våra kinder.

- Hur mår han?, frågade Harry.

- Har mått bättre men läkarna säger att det var bra att vi kom in så snabbt, mumlade Niall.

- Dom gick direkt på sån där strålning den här gången jag tror att han kommer klara sig bra, sa Liam och la en beskydande hand på Harrys axel.

Louis höll om mig hårt medans jag lutade hela min vikt på honom. Jag skulle göra allt för att Zayn skulle klara sig ur det här just nu. Snart släppte Louis greppet om mig och Niall var snabb att ta emot mig. Louis mumlade ett förlåt medans han gick nerför korridoren mot badrummen, Harry följde efter. Niall log mot mig och smekte mig över håret och jag kände mig jätte liten i hans famn.

- Charlie han kommer klara sig.... det kommer inte bli som.....

Hans röst dog bort och han torkade sakta bort mina tårar istället.

- Ni kan komma in och träffa honom nu, sa en blond sjuksköterska som kom ut ur hans rum.

Vi nickade alla och Niall tryckte min hand innan vi gick in. det kändes som jag skulle svimma när jag staplade efter Niall som gick in i det vita rummet, det luktade medicin och var så rent att det kändes som man själv inte ens var i närheten av att vara ren. Zayn låg i sängen och såg blek och utsliten ut. Jag gick fram och kramade om honom. Jag log och torkde bort dom nya tårarna.

- Vas Happenin, sa han svagt precis som han jämt gjorde förut

Jag tassade ner för trappan och lutade mig över räcket så jag såg in i köket och mycket riktigt stod dom fyra där och lagade mat. Mamma och pappa var borta dom hade checkat in på hotell för att vi alla skulle få plats och dom till lät inte att killarna sov på hotell, Mila satt även vid köksbordet och små pratade med alla medans hon löste korsord.

- Mila!, skrek jag överdrivet och hoppade ner och kramade om henne.

- Ja hej hej, sa hon från varande och fortsatte med korsordet.

Jag tittade på henne lite surt innan jag vände mig om och kramade dom andra.

- Hur var Yvannie igår?, frågade jag.

- Den ungen kunde inte somna även efter filmen. Hon fick så himla mycket energie så vi bussade Zayn på henne, han är bäst med små syskon förutom Louis. Men Louis somnade och då var det Zayn eller Liam och Liam somnade också och jag kan inte handskas med dom så Zayn ta da!!!, skrek Niall och viftade med händerna runt sin vän.

Jag skrattade.

- Tack i alla fall för jag var verkligen tvungen att jobba och Mamma och pappa ve tinte ens gud vart dom tog vägen.

dom viftade bort förklaringen och ställde fram frukosten som Mila knappt rörde. Ändå satt vi där runt bordet och beteede oss som när vi var yngre. jag kunde ibland inte fatta att det gått fem år. Men  bevis skuttade ner för trappan och kramade om mig innan hon smidigt snodde min macka och sprang ut i vardagsrummet och slog på tv:n. Jag log mot henne när hon tittade över soffkanten. Hon fnissade innan hon fortsatte med tv  tittandet.

- jag hörde att du mötte Harry, sa Liam efter ett tag.

- Japp, sa jag och visade att jag inte ville prata om det även om det var allt jag egentligen ville göra.

Harry, med dom bruna lockarna, gröna ögonen, smilgroparna som jämnt syntes när han log. Dom vita tänderna, mint andedräkten, hans parfym. Hans allt, sättet som han gjorde att jag kände mig trygg och varm runt honom. som om allt stämde in. Precis så som det kändes när William hade dött.

klockan slog ett och Jag bärde upp Yvannie från golvet. Hon slog armarna runt min hals medans jag bärde ut henne till bilen. Vi två skulle åka och shoppa lite inför skolstarten. Hon ogillade idén om att börja skolan med Niall hade på något sätt övertygat henne om att börja.

- Char kan vi titta på kläder först?, frågade hon med hundvalps ögon.

- Visst sötnos, log jag och körde in mot Londons centrum.

När vi kom fram så gick vi in på bästa klädaffär som fanns. Såklart hittade Yvannie allt möjligt och jag log och betalade allt, d etvar det underbara med att ha ett eget jobb och att pappa och mamma fått bättre jobb för nu hade vi verkligen pengar i över flöd.

Efter åt så sprang vi vidare och inte försen vid klockan tre kom vi in på Mcdonalds och åt. När det var klart släppte jag av Yvannie hos en kompis. Jag gick en promenad när jag lämnat bilen hemma och när jag till slut stannade för att hämta andan så var jag tillbaka i parken.

- Jag visste inte att du skulle komma tillbaka, stammade Harry från en stock.

- Inte jag heller, log jag.

http://1dsexuallfrustrations.tumblr.com/ är sidan men jag vet inte vem som har skrivit.

It’s Tuesday night. For many people it’s a normal night, but for you it’s not. You’re going to see your best friend Harry again. You haven’t seen him or spoken to him since the release of WMYB, and you really miss him. You miss his shiny green eyes, his dimples, his curly locks and the way he always said ‘babe’ to you. Is it normal to call your best friend babe? It must be, right? Maybe he was kind of into you… No, no, Jenna, what are you thinking!? He’s my best friend, deal with it. He would never like my face, covered with pimples and oh god my ugly cheek bones. He kissed me though… No, stop it Jenna. Now. He was probably desperate to kiss a pair of lips again. That’s normal for boys. Am I in love with Harry? I must be. I wonder if he liked or likes me too. I don’t think so, he must be crazy to like my whale shaped face and my blown belly. I look like a cow, it’s unhealthy to like cows.

You stand up and walk to the mirror. “Dear belly. Is it possible for you to shrink? Or at least share some fat with my boobs,” you say to yourself. You spray a little bit of perfume in your neck and turn back to fix your hair. You take your elastic out of your pony tale and shake your head to make your hair look fuller. “I’m one sexy motherfucker.” You hear the doorbell ring and feel your heart skipping a beat. Harry. What time is it? He’s way too early? You run down the stairs, take a look at yourself for the last time and open the door.

There he is, looking hotter than he used to look. “Hi,” he says. He smiles broadly. 
“Harry!” You pull him inside and wrap your arms around his neck. “I’ve missed you so much!” You laugh and he gives you a small kiss on your cheek. Butterflies.

“I’ve missed you too! You look lovely, babe.” You blush a little and put a strand of hair behind your ear. You take his hand and you walk to the living room.

“So, this is my house!” You walk to the kitchen and prepare some drinks.

“Nice design, I like it,” he answers. “But what about the cats?” You sigh and give him a cup of tea. “They died. I accidentally left some chocolate on the couch and one of them ate it… And the other one was old already and died a couple of years later.” He grins and punches you jokingly.

“Typical Jenna.” Butterflies again. You smile to the ground and look at your belly. Oh god look at that fat, it’s just hanging there. I should have given the pie to my mother, chocolate is so bad. Your thoughts are interrupted by Harry’s embrace.

“Don’t think about your body, Jen. How many times have we discussed this? You’re beautiful babe, you really are.” He hugs you and you hug him back. “Thanks Styles.” You smell his aftershave, and it’s delicious. There you stand, hugging with Harry and not letting go. Finally you look up to him and see him smiling at you.

“Your eyes are so bright, it’s the first time I notice.” You chuckle and look at your feet again, still holding Harry. “And your lips are perfect.”

“Perfect for what?” You frown and find his green eyes again.

“Mmm, for this…” You see him coming closer and it feels as if the butterflies in your belly have discovered the effect of a bomb explosion. You close your eyes and you feel his soft lips pressed on yours. He’s a good kisser. A very, very, very good kisser. He licks your lips softly and you let him in, holding him a little tighter. You play a game with his tongue for a few minutes and then he picks you up. He takes you to the couch and lays you down. He lies on top of you and places one hand around your waist and one on your cheek. He starts kissing you from your neck down to your boobs. “Harry…” You chuckle and he continues, with a big grin on his face. He stops at the edge of your jeans and follows his way back again. He sucks on the skin in your neck and softly bites in it. You let out a moan, and he smiles at you.

“You like that?” You nod and he continues. He blows on the wet skin and it gives you goosebumps. He holds you a little closer and lies on top of you. He moves his lips to your ear and whispers: “Let’s make this something you’ll never, ever forget.”

skriven av: http://louismykryptonite.tumblr.com/ nästan kapitel kommer imorgon

---

‘No! Louis!’ I screamed, using all my force to try and break through the line of paramedics holding me back as they loaded Louis into the back of the ambulance.

Tears poured down my cheeks, dripping off my nose and chin onto Harry’s Jack Wills hoodie he’d given me when he arrived at the scene. I couldn’t bear to look at the crash site without knowing I’d break down, seeing the gun lying on the floor beside Louis’ car, which was now lying on it’s side, windows smashed in completely. Louis’ car was ruined, and there was no way even the best mechanics would be able to fix it.

‘Miss, please, you need to stay calm! For Louis’ sake!’ said a large, male paramedic, handing me a tissue and pressing his finger to his lips.

I nodded. I’d do anything as long as it meant I got to stay with Louis. He was going to survive this - he had to.

I climbed into the ambulance, collapsing into a chair beside Louis. I reached out and took his hand in mine, interlocking our fingers gently. Harry slipped onto the chair beside me, wrapping his arm around my shoulders and allowing me to rest my head on his shoulder.

‘He’s a strong lad. He’ll get through this, he’s got to’ he whispered, pressing a friendly kiss on the top of my head.

I nodded. I believed him - I had to.

‘Miss, do you mind explaining what happened?’ a petite female nurse asked me after she’d finished attaching something to Louis’ finger, which would measure his pulse.

‘Yeah, erm, well, we were driving home, a-and suddenly this maniac drove right towards us. L-Louis saw him coming and he told me to duck, so I did. A-and the next thing, there’s this gun shot and, oh my god, the car went onto it’s side and glass went e-everywhere..’ I trailed off as a lump grew in my throat. It brought tears to my eyes just looking at Louis limp body sprawled on the stretcher, his skin pale and bloody. The heart monitor beeped at a steady pace, reassuring me my beautiful boy was still with us.

We reached the hospital and they took Louis away. Me and Harry stayed in the car park all night in Harry’s car, which he’d insisted someone drived behind the ambulance. I never knew who ended up driving, but it got here. I was so thankful Harry hadn’t left me.

I rubbed the bump of my stomach gently, knowing there was still a part of Louis there with me, even though his body was in the hospital sleeping. Our baby.

-*-

‘We need help in here, now!’

Suddenly a crowd of doctors and nurses sped through the waiting room and up a corridor to the emergency rooms. My heart began to race. They weren’t going to Louis’ room up there, they couldn’t!

I sped after them, screaming and demanding to know what was going on. I broke down when I saw them flood into Louis’ room and shut the door, pulling the blinds down.

I suppose I already knew what had happened when the room went silent. Louis was gone.

And I hadn’t even got to say goodbye.

{3 Years Later}

I reached into my bedside drawer and pulled out an old, crumpled piece of paper, running my finger over the scrawl that read my name.

I opened it up, the A4 sheet slightly torn in the corners and on the edges, crease marks fading the odd letter, but I knew it off by heart by now. Tears brimmed in my eyes as I read the oh so familiar scrawl.

‘To my beautiful girl,

If you received this, it means I didn’t make it through. I’m sorry I couldn’t be strong enough to hold on long enough to get better, to help you with the beginning of our new family. I hope Tommo Junior is doing well in life. I just wish I could be there with you to watch them grow, to support them and know they’re doing well.

Remember I’m always looking down on the two of you, day and night. There won’t be a day that goes by when I don’t make sure you two are having the perfect life - it’s what I would’ve wanted whether I survived this or not.

With this letter, I leave my heart. It always belonged to you and it always will. I could never have loved anyone else, it would’ve been practically impossible to love anyone apart from you. We were going to grow old together, watching our children and grandchildren get on with their lives, supporting them to our best ability.

Can’t wait to hold you in my arms again one day. Until then, I’ll be waiting.

I love you.

Louis x’

I looked up to the sky and I knew Louis was up there, looking down on us. I held my hand on my heart.

‘I love you too, I always will. Miss you so much. Can’t wait to see you again one day. My beautiful boy’ I whispered, my voice cracking on the last syllable.

‘Emily misses you too. She has your eyes’.

- Det går super faktiskt och Mila mår jätte bra, svarade jag medans jag kramade om Niall.

- Och hur mår Yvannie?, frågade Liam.

- Jag trodde ni hade mött henne efter att hon praktiskt taget släppade runt på Louis på övervåningen, skrattade jag och visade åt mamma och pappa att lämna rummet.

Ibland kändes det inte som om jag var över tjugo eftersom jag fortfarande bodde med dom. men det var skönt och jag ville vara nära Yvannie och Mila. Zayn hade sitt vanliga svarta hår i samma gamla frisyr men han hade mer skäggstub och mörkare ringar under ögonen, likadant med Liam fast Niall såg verkligen oförändrad ut förutom några få ålderstecken. Jag hade verkligen saknat dom. Dom var mina bröder nästan och verkligen det som hänt efter William. Jag log åt alla våra minnen. VI satt och prtaade ganska länge och log och skrattade. Det var verkligen tillbaka till stunden då jag var sjutton. Ett skrik hördes från övervåningen och jag visste direkt att det var Yvannie. Jag sprag upp för trappan två steg i taget. När jag kom upp så satt hon och skrattade i Louis famn.

- Du skrämde mig Annie!, skrek jag upprört.

- Du kan vara lugn Char när jag är här händer inget vår lilla prinsessa, skrattade Louis och pussade henne på pannan innan han kramade om mig.

När jag kom ut från arbetet så gick jag genom parken. Det var sent men jag oroade mig inte eftersom killarna tog hand om Yvannie, dom hade smsat och sagt att dom såg film för att trötta ut henne. Jag hade nästan börjat gråta av skratt eftersom det gjorde henne bara mer pigg. Jag gick genom den gräsbevuxna stigen och kom fram mellan träden vars löv blåste i vinden så det såg ut som dom dansade runt mig. det var ganska mörkt ute så gatulamporna lyste dystert och det såg faktiskt ganska tryggt ut även om det var en park och säkert tio på kvällen. Jag andades saktare och började sjönga högt vilket jag gjorde nu för tiden mer och mer. Jag hörde hur buskarna prasslade och hur grenar slogs åt sidan när en gestalt trängde sig fram framför mig. Hans lockar såg precis ut som då och dom gröna ögonen också även om dom nu mera speglade en stor sorg. Jag vände mig om men hans hand höll mig kvar.

- Varför lämnade du mig, sa jag tyst.

- Jag insåg hur mycket jag skadade dig, kom svaret nästan som en viskning.

- Varför inte direkt för?, jag älskade dig mer än något annat och du lämnade mig bara.

- Jag såg hatet, alla människorna Char.... Jag älskade dig och det gör jag fortfarande. men när jag såg dig på skype såg jag din sorg, smärta och allt speglas i dina ögon det var som när du förlorade William om igen. Jag ville inte släppa dig men Simon övertygade mig.

- Harry du vet den gången, dagen då jag fick Yvannie... du sa att det skulle vara oss en dag.

- Jag kommer ihåg, hans hand hittade min och våra händer blev sammanlänkande.

- Tänkte du in i den planen att du skulle lämna mig då?, sa jag bryskt och ville slå mig själv.

- Nej Char för jag älskade dig då så mycket att det gjorde ont att se dig ibland ändå stannade jag, jag stannade jämnt eller hur, log han mot mig.

- Jag kan inte förlåta dig för att du lämnade mig Harry... Förlåt

sa jag samtidigt som Hans läppar slogs ihop med mina. kyssen var hård och bestämd men även passionerad och lätt som om dom alltid hade hört ihop. Fast jag inte ville slet jag mig ur hans öma grepp och sprang där ifrån. Jag satnnade vid grindarna till parken och tittade bakåt. Harry stod gömd bland träden men ändå kändes det som om han tittade precis på mig med sina görna underbara ögon. Jag började vägen hem och när jag väl kom hem hittade jag Niall, Liam och Louis sovande i soffan. Jag pussade alla på kinden medans jag drog filtar över dom. Jag steg upp för trappan och hittade Yvannie sovandes bredvid Zayn i min säng. Jag pussade Yvannie på kinden och pannan och Zayn på pannan men han slog upp ögonen och gav mig ett varmt leende.

- Har du gråtit?, viskade han och smekte mina kinder.

- Jag träffade Harry, sa jag och han nickade. Men sov nu Zayn.

han pussade mig på kinden och la sig ner med en beskyddande arm över min lilla syster. Själv la jag mig i soffan i rummet och somnade snabbt med den enda tanken på Harry.

så eftersomjag tagit bort början eftersom det krånglade så fixade jag det nu istället hade inget att göra och jag försöker smita från mitt arbete att redigera ett annat arbete jag håller på med men nu har ni alla 30 kapitlen men novellen är inte klar än så stanna kvar och se slutet ♥